Ännu en bok om Maria Lang

Margareta Fahlgren
Ett dubbelt liv
Dagmar Lange alias Maria Lang
(Stockholmia förlag)

Oj! som jag längtar efter en riktigt bra bok om deckarförfattaren Maria Lang. Varje gång, kunde jag tillägga.

Maria Lang (1914-91) – en underskattad svensk deckarförfattare – skrev själv en bok om sig själv, sina båda jag. En självbiografi gånger 2: det ena jaget var Dagmar Lange, litteraturdoktor, lektor och flickläroverksrektor, och det andra jaget var Maria Lang, deckarförfattare.

Hennes egen bok – ”Vem är jag? Dagmar Lange eller Maria Lang” – kom 1983 och är utgången, till och med kan den vara svår att få tag på antikvariskt. Den är inte särskilt bra heller, eftersom Lange/Lang var så hemlig alternativt försiktig av sig. Hon avslöjade inte mer om sig själv än hon ville. 

Därför kastade jag mig över den biografi, ”Maria Lang – Vår första deckardrottning” av Lena Lundgren och Lisbet Wikner, som gavs ut lagom till 100-årsjubileet av Dagmar Lange/Maria Lang (således 2014). Men jag läste och blev besviken. Titeln var missvisande. Boken handlade mest om Lange och mindre om Lang.

Fast deras biografi var ändå välkommen: den breddade och fördjupade bilden av Dagmar Lange som person och människa, från barndomen i Västerås och Nora till begravningen i Nora kyrka. Biografin följer henne som litteraturstuderande och doktor på en avhandling om  Pontus Wikner, som lärare och rektor på Nya Elementarskolan för flickor i Stockholm.

I somras var det dags igen: jag skyndade mig att skaffa och började genast läsa ännu en ny biografi med titeln ”Ett dubbelt liv – Dagmar Lange alias Maria Lang” (Stockholmia förlag) av Margareta Fahlgren, professor i litteraturvetenskap. Detta trots att redan titeln fick mig att ana ”ugglor i mossen” (för att knyta an till en Maria Lang-deckare från 1974).

För mycket Lange och för lite Lang, enligt mitt tycke. Framför allt för lite av Maria Langs detektivromaner: genomgångar, beskrivningar, jämförelser, analyser…

Visst, för helt nytillkomna Maria Lang-läsare kan det väl vara bra med ännu en presentation av biografiska fakta om Lange/Lang. Men det tar ju upp plats och lägger sig i vägen för den ordentliga genomgången av hennes deckare. Det blir inte utrymme för så mycket annat.

Och det är trist. Maria Lang – och inte minst hennes läsare – förtjänar mer. Men nu var jag orättvis mot Margareta Fahlgren, även hon tycker tydligen att de biografiska fakta som finns om Lange/Lang dels är få och dessutom framförts tidigare. För Fahlgren inleder också en läsning av deckarna…

Det är då hennes bok börjar att bli intressant och tillföra  något mer om just författaren Maria Lang och hennes detektivromaner. (Ja, där kunde väl Fahlgrens bok ha börjat?) Dock och det är ett stort dock verkar hon haka upp sig på Maria Langs beskrivning av sig själv som deckarförfattare: ”Jag skriver för att underhålla.”

Amen! För tusan! Lita aldrig på vad en författare säger om sig själv utan använd författarens litteratur som facit. Ingen ska få mig att tro att Lange/Lang som doktorerade på en svensk filosof som var homosexuell i garderoben, som upptäckte detta under arbetet som doktorand och skrev det i avhandlingen, att Pontus Wikner var homosexuell, och därför, just därför, fick vänta med att lägga fram sin avhandling och doktorera – att denna litteraturdoktor skulle skriva romaner, om så deckare, ”för att underhålla” och inget mer än så.

Nix. Det går jag inte på. Särskilt inte när författaren debuterade med en deckare, ”Mördaren ljuger inte ensam” (1949), där temat och mordmotivet var homosexuell kärlek. Och vars deckare, om inte samtliga så nästan (inklusive ungdomsdeckarna), skrevs kring passion, kärlek och sexualitet.

Jag läser med intresse Margareta Fahlgrens genomgång av Maria Langs ämnen, personer och intriger. Fahlgren noterar passionen och erotiken, men hon är ju inte modigare än var Lang var. Går igenom men analyserar sällan. Skrapar på ytan men gräver inte på djupet. Varför? Jag förstår, inte, hon är ju litteraturvetare?!

Mer mod, litteraturprofessorn! Det finns så mycket spännande och intressant i Maria Langs deckare som en läsare, tillika litteraturvetare, borde kunna gräva upp och ut. Särskilt idag, när flera nya svenska deckarförfattare, mest uppmärksammade är väl Kristina Agnér och Kerstin Bergman, skriver deckare i traditionen efter Maria Lang.

Skulle de göra det för att de tycker att Maria Langs deckare var så roande och underhållande, mysiga och trivsamma, lite pussliga sådär, att nu ska de ta efter och skriva underhållande, mysiga och pussliga trivseldeckare? Finns det ens någon deckarförfattare idag som enbart skriver för att underhålla?   

Av allt som borde och kunde tas upp i Maria Langs deckare, varför inte börja med myten om pusseldeckare? Skrev hon verkligen pusseldeckare. Kan de kallas så? Kommissarie Christer Wijk letar visserligen ledtrådar som han försöker pussla ihop men hur många ledtrådar hittar han och hur väl lyckas han lägga pusslet?

Och viktigast: kan också läsaren pussla ihop trådarna och avslöja mördaren? Rätt tveksamt. Mitt krav på en pusseldeckare: läsaren ska ha lika stor chans som detektiven att lösa gåtan.

Borde Maria Langs detektivromaner hellre kallas psykologiska kriminalromaner? Så hade de kanske beskrivits, om de getts ut idag? Då har vi nått fram till passionerna och kärlekarna, till den rätt igenom hennes romaner återkommande sexualiteten. Var detta huvudämnet för henne? Det viktigaste?

För mig verkar det så. Detta som manliga (deckar)kritiker kallade ”budoarerotik”. (Dumskallar!) Jämfört med idag är det lågmält skildrat också, mest antytt. Men Maria Lang var kanske så modig i sina passionsskildringar att hon skrev före sin tid?

Hur skildras passionerna, hos kvinnor respektive män? Och hur förhåller sig passionen till kriminaliteten? Och vardagen, omgivningens blick, på passion och därmed kriminalitet?  Nu kom vi in på begreppet ”blick”, som i manlig.

Det påstås att Maria Lang skrev med en manlig blick. Varför inte undersöka det, om det stämmer. Eller om hennes blick snarare var allmängiltig = mänsklig. Blickade gjorde hon, men blickade hon för kvinnor som män?

Agatha Christie, som jag ogärna jämför Maria Lang med, de skrev mer olika än lika, har i  efterhand, av feministiska litteraturvetare, äreräddats som som just feminist. Går det att komma fram till att deckarförfattaren Maria Lang var en tidig feminist?

Hur porträtteras personerna i Maria Langs deckare; kvinnor och män, yngre och äldre, småstadsbor och stockholmare? Hur skildras de kvinnliga huvudpersonerna, litteraturvetaren Puck Bure i tidiga deckare (introducerad i debuten) följd av operasångaren Camilla Martin i senare (från och med ”Ofärd i huset bor”, 1959)? Hur olika är de – och hur lika?

Fiktionen kontra verkligheten skulle också kunna undersökas. Den fiktiva småstaden Skoga och den verkliga småstaden Nora. Hur nära är Langs småstadsskildring, till miljöer och människor? Som den märkliga uppdelningen av personerna som hon har i några romaner; dels ”Personer utan förebilder i verkligheten” och dels ”Verkliga och/eller uppdiktade personer”.

Ursäkta, ”och/eller”. Betyder vad? För att förvirra extra så är Jan Hoffner en av dessa ”och/eller”-personer. Han förekommer i vissa romaner och svarar dessutom för omslagen till vissa av dem. En klart verklig person, alltså. 

Det skulle gå att följa småstaden genom böckerna och påvisa hur den förändras med tiden, för det gör Skoga/Nora. Eller varför inte dubbelläsa och jämföra Maria Langs beskrivning av operasång, Stockholms- och Drottningholmsoperan med operakritikern Dagmar Langes recensioner?  

Och så vidare. Hur stod det förresten till med litteraturkritiken på hennes tid? Maria Langs deckare recenserades – positivt – av Bang, Barbro Alving. Men de var ju nära vänner! Privat alltså, Dagmar Lange och Barbro Alving. Ännu ett förresten, stämmer det att hennes tidiga deckare var bäst – de senare är mycket sämre? Genomgående? Alltid?

Bengt Eriksson
Publicerat i Opulens

Hon, han och hen i skånska Vellinge

Ickebinär polisroman
Linda Ståhl
Elden ska falna
(Norstedts)

Linda Ståhl debuterade med polisromanen ”Syndaren ska vakna”, uppmärksammad som en av fjolårets bästa debutdeckare och dessutom för att den introducerade en ickebinär polis i svensk kriminallitteratur.

De skånska kollegerna vid Vellingepolisen, dit Reub Thelander hade kommit som ny kriminalchef, undrade vad de skulle kalla honom/henne. ”Hen blir bra”, svarade Reub.

”Elden ska falna” är uppföljaren, den svåra andraboken i polisserien. Också här utspelar sig handlingen framför allt i Höllviken, den rikare strandnära delen av Vellinge kommun.

I fiktionen verkar avstånden både inom och utom kommunen ännu kortare än i verkligheten (polisutredandet hamnar dessutom i Malmö och Trelleborg). Lite svårt kan det vara att veta exakt var händelserna sker och poliserna befinner sig.  

Det händer mycket, såväl kriminellt som mänskligt. Kanske för mycket? Låt se…

Det börjar med att en polis misshandlas på en pub och fortsätter med en brand i församlingshemmet och närliggande flyktingboenden. Både kvinnor och ett barn råkar illa ut, på värsta sätt.

Här finns ett MC-gäng och det frodas diverse fobier och hat – mot flyktingar, kvinnor och en sån där som Reub. (Vad är hen: kvinna, man eller både och?)

Samt polisernas mänskliga vardagsproblem: kärlek, sexualitet och ny partner, mamma, pappa, barn och frågan: Vem är egentligen far till barnet?

Ett homosexuellt par skyndar förbi som om ingenting. Mycket att sortera rätt i huvet för deckarläsaren. Också mycket att hantera för deckarförfattaren.

Till detta kommer svårigheten, för lätt är det inte, att använda benämningen ”hen”.

Missförstå mig inte, det är bra att hen används lika naturligt som hon och han. Men det kan ändå bli alltför ofta, som en onödigt poängterad… ja, just poäng.

När ”henom” och ”hen” dyker upp i och en samma mening, då får jag erkänna att jag reagerade.

Det sammanlagda resultatet då, efter avslutningens action och upplösning? Hur blev det? Sådär, tycker jag nog.

Ofta kändes det som att ”Elden ska falna” består av två parallella delar och berättelser: å ena sidan det polisiära och kriminella, å den andra det vardagliga och privata. De möts inte, i alla fall inte tillräckligt ofta och ihopsytt. 

Det är lite synd.

Men det kan vara jag, som är för ogin.  Alldeles för sträng och krävande. Fast när något är så lovande och nästan bra, då önskar man, alltså jag, att det kunde vara riktigt bra.

”Elden har falnat” är en okej, rätt så spännande polisroman och i romanens mer allmänna del tar Linda Ståhl upp och behandlar mycket som är värt att uppmärksamma och tål att funderas på. Ja, rannsaka sig själv med, som läsare.

Förresten, efter att den polisiära utredningen är klar och brottslingen inlåst finns också hela tre extra kapitel om polisernas privatliv med  likaså tre oväntade – och glädjande – twistar.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar

Historiskt: romance, thriller och kvinnoroman

Amanda Hellberg

Jul i rubinrött

(Lovereads)

Begreppen feelgood och ”romance”, så benämndes första titeln i Ulltuna-sviten, kan innehålla flera sorters böcker. Amanda Hellberg har förut berättat finkänsligt och subtilt men ”Jul i rubinrött” är mer direkt, brutal och explicit, inte minst vad gäller sexualitet.

Berättelsen inleds i december 1888 på det i flera betydelser utkylda Dackesta herrgård, en tågresa från staden Ulltuna i Västergötland. Där bor svensk-italienskan Nina med sin make, friherren Wilhelm Swartensköld, lika snål och elak som gudfruktig.

Då kommer Johan Mahler, en fattig vagabond, till Dackesta för att vara privatlärare åt sonen Anton…

”Jul i rubinrött” (sista ordet syftar på det halsband som Nina fick av sin mor) handlar om en man som hatar kvinnor och våld i äktenskapet, om barnuppfostran, homosexualitet, otillåtna lustar, än mer förbjuden abort och kvinnors frigörelse.

En detalj: Nina och hennes väninnor besöker Ulltuna och får syn på ett par kvinnor i långbyxor!

Ibland våldsamt och otäckt, lika mycket thriller som ”historisk romance”, men ska ”Jul i rubinrött” placeras i en genre så måste det bli kvinnoroman.

Amanda Hellberg har skrivit en historisk kvinnoroman med tydliga paralleller till idag – till än idag.

Bengt Eriksson

Publicerat i Gota Medias tidningar

Ellen lever, studerar och älskar

Helena Dahlgren

Ellens val 1: Det nya livet

Ellens val 2: Kärleken

(Lovereads)

Författande brukar vara ett ensamt arbete. En författare skriver sin roman vid datorn, skickar manuset till något förlag som i bästa fall antar det, en redaktör hjälper till med förslag på förbättringar, sen trycks boken och ges ut.  

​Men romanserien ”Ellens val” om bondflickan Ellen Jonsson, sjutton år när berättelsen börjar, skrivs – ja, produceras – på ett annat sätt: så som teveserier brukar göras. Efter att förläggaren skapat konceptet sattes det ihop ett team, bestående av manusutvecklare, dramaturg och den utvalda författaren, som bestämde ramarna, den övergripande berättelsen och personerna.

​Men ska romaner skrivas på det här sättet? Kan resultatet verkligen bli bra? Svar: Ja, om författaren har Helena Dahlgrens förmåga att skriva populärlitteratur med innehåll, djup och undertext. Serien ”Ellens val” är kvinnlig utvecklingslitteratur, både lättlästa populärromaner och budskapsfyllda kvinnoromaner. Ingen tillfällighet att Elin Wägner citeras på försättsbladet till seriens första del. 

​Tiden är 1915-16. I ”Det nya livet” sitter Ellen på tåget till studentstaden Ljungsala. Hennes storasyster Isa ska bo strax utanför. Hon gifte sig uppåt och lämnade gården. Systrarna brukade skriva brev men nu var det längesen som Isa svarade, inte heller kom hon hem till mammans födelsedag. Vad kan ha hänt?

​Det blir inte mindre konstigt när det visar sig att Isa och hennes man har lämnat sitt hus. De reste iväg och ingen verkar veta vart de skulle. Var är systern?! Istället hamnar Ellen på ett litet pensionat där hon hjälper till för att få mat och husrum.

​Helena Dahlgren har dubbla tidsperspektiv.Hon beskriver en gammal tid då kvinnors liv började förändras (barn och familj, yrkesliv och studier, kärlek och sexualitet) men hon skriver inte alltid historiskt. Någon person kan utbrista i en replik som låter helt nutida. ”Det sket sig”, säger Ellen. Sa man verkligen så 1915? 

​Och när Ellen, som alltid lånat böcker och läst, anmäler sig på filosofiska fakulteten för att tentera och studera litteratur på universitetet, då håller hon inför den tveksamme professorn något av ett smärre föredrag om klassisk och populär litteratur. Bägge är lika mycket värda och kan ha lika stor betydelse, menar Ellen. (Fast nog låter det som författaren Dahlgrens egna ord och åsikter.) 

​I andra delen, ”Kärleken”, har Ellen kommit in på Ljungsala universitet. Där gäller både kvinno- och klasskamp. För vad har en sån bondflicka som Ellen på universitetet att göra? Ellen ställs också inför en klassresa, när kärleken kompliceras. Vem älskar hon: mjölkbudet Jonas eller doktoranden Carl? ​

​Dessutom har Helena Dahlgren lagt ut en rejäl cliffhanger för Moa Eriksson Sandberg, författare till de kommande två delarna i serien, att ta tag i. Hur ska det gå? Kan hon lyckas föra berättelsen om Ellen vidare, faktiskt göra den till sin? 

Bengt Eriksson

Publicerat i Gota Medias tidningar

Mördaren mördar igen i Nora/Skoga

Oj, Deckarlogg fick precis ett mejl med en pdf (det är märkligt att numera arbetar bokförlagens informationsavdelningar 7/24, varje dag som natt!) och jag kan inte låta bli att genast rapportera om vad mejlet och pdf-n handlar om.

Håll i dig! Det är ett nyupptäckt manus som förlaget Norstedts (nu Storytel) hittat vid en genomgång av äldsta delen av sitt arkiv, längst bak på en av de mest dammiga hyllorna låg ett manuskript som var så häpnadsväckande att arkivarien genast sprang iväg med det till högsta förlagsledningen.

En redaktör, ännu en, och en tredje läste och direkt fattades beslutet att den här romanen måste ges ut och det så fort som möjligt. Vilket är anledningen till att författaren och titeln inte finns med i Svensk Bokhandels sommarnummer trots att boken ges ut om cirka en månad, den 3 maj.

Vilken sommardeckarläsning! För det är en deckare, en nygammal deckare av en klassisk svensk deckarförfattare. Nämligen…. Maria Lang.

Maria Lang-skulptur på strandpromenaden utanför huset där Maria Lang bodde i Nora/Skoga. Foto: Media I Morron I Dag

Ja, du läste rätt. En deckare av Maria Lang och inte vilken deckare som helst utan en outgiven, aldrig tidigare publicerad kriminalroman från hennes guldålder. Hon har själv angivit året sist i manuset: 1952.

Så tidigt alltså, då hade Lang bara hunnit skriva och ge ut tre, kanske fyra deckare. Hon var så att säga på det som mest, ville verkligen skriva deckare, hade tusen idéer. Frågan är: Varför gavs inte den här romanen ut då, på 50-talet?

Jag har inte hunnit läsa hela manuset, blott börjat och häpnat – och så ville jag meddela detta genast. En teori, som jag har tills vidare, är att handlingen kom lite väl nära, även denna roman skildrar förstås kärlek och sexualitet, i likhet med många av Langs deckare, men är kanske lite väl öppen. Än mer öppen än debutromanen ”Mördaren ljuger inte ensam”.

Om det var Lang eller förlaget som tyckte så och stoppade boken från utgivning… Spekulationer, spekulationer.

Miljön är i alla fall Nora/Skoga, Puck och Einar finns med, än så länge med vardera efternamn Ekstedt och Bure, och även Christer Wijk, chefen för Riksmordkommissionen. Och här händer det något, verkligen händer mellan Puck och Christer, mer än vad som annars har antytts, och dessutom visar det sig att Einar…

Nej, inte mer avslöjande i förväg. Denna nygamla Maria Lang-deckare – med titeln ”Mördaren mördar igen” – finns alltså att köpa från den 3 maj (redan nu kan den beställas hos nätbokhandlar).

Bengt Eriksson

Ön i havet eller De ensamkommande flyktingbarnen

Annika Thor

Öppet hav

(Bonnier Carlsen)

Enastående.

Med detta ord kan – nej, måste – man sammanfatta Annika Thors ungdomsromansvit: ”En ö i havet”, ”Näckrosdammen”, ”Havets djup” och ”Öppet hav”. Förresten, sudda bort prefixet ”ungdom”! Visserligen handlar romanerna om ungdomar och publiceras av Bonniers barn- och ungdomsförlag, men de både kan och bör läsas av alla, äldre såväl som yngre.

I den första romanen, alltså ”En ö i havet”, placerades två unga judiska flickor – Stephanie, 12 år, och hennes lillasyster Eleonore – hos varsin fosterfamilj på en ö i Göteborgs skärgård. Föräldrarna, som var kvar i Wien, hade skickat barnen till Sverige undan judeförföljelserna.

en-o-i-havet

I ”Öppet hav”, den fjärde och avslutande delen, är kriget slut. Äntligen fred! Steffi ska ta studenten i Göteborg. Lillasyster Nelli finns kvar på ön, men också hon är på väg att bli vuxen. Till hösten fyller hon 13 år.

Annika Thor skriver ”enkelt”, avskalat och direkt. Hon har sållat och rensat. Händelser, tankar och ord är noga utvalda. Och inte minst: välblandade.

I en mening kan fostermamman ta mått på en examensklänning till Nelli. Hon mäter och säger: ”Jag tror bestämt vi får göra bystsömmar”. I nästa mening oroar sig Steffi för vad som kan ha hänt deras far. Är han död, precis som mamma?

Känslor blandas med fakta, litet med stort. Sverige är en ö i världshavet. Det nära och privata, vardagen och kärleken, blir inte en motpol utan en resonansbotten till det där andra, ofattbara och hemska, det som sker där borta, ute i världen, men ändå är så nära, ständigt närvarande i Steffis och Nellis hjärtan: nazismen, koncentrationslägren, mor och far.

Ur den historiska, kollektiva och representativa, romansviten växer också, undan för undan, allt mer för varje bok, en annan berättelse: fyra andra romaner, som kan kallas ungkvinnoromaner.

Bägge systrarna är huvudpersoner, men Steffi får mest utrymme. Steffi är modig och stark, för det måste storasystern vara: en förebild. Nelli är mer försiktig, inte så modig. I ”Öppet hav” finns till exempel en lågmäld, öm och vacker skildring av hur Steffi själv bestämmer sig, tar kommandot över sin kärlek och sexualitet, när det blir dags.

Ett stycke vardagspoesi – mycket bra skrivet!

Annika Thor har – vid sidan om allt annat! – i sina fyra (ungdoms)romaner också lyckats teckna ett nära, personligt porträtt av en ung kvinna. Sist som först: enastående.

Bengt Eriksson

Publicerat i Kvällsposten 1999

Ännu en svensk deckardebutant: Lina Areklew

Lina Areklew

Ur askan

(Strawberry förlag)

Som jag skrev tidigare. Den tar aldrig slut. Den nya svenska deckarvågen verkar vara evig. Här är ännu en ny svensk deckarförfattare som jag kommer att följa också efter debuten och se vad hon åstadkommer i framtiden.

Undrar om Svenska Deckarakademin tillsatt en extra jurygrupp för att bedöma årets svenska debutanter? För nog måste Deckarakademin dela ut ett debutantpris under ett år som 2020, när det kommit fram så många, lovande och bra deckardebutanter?

Inte lätt att välja en favorit eller ens favoriter bland årets deckardebutanter. Fast jag vet ju vem/vilka som är min/a favorit/er, hittills. Deckarloggs avslöjande av dessa dröjer dock, till framåt jul….

Lina Areklews debutdeckare ”Ur askan” har två huvudpersoner. Den ena huvudpersonen heter Sofia Hjortén och är polisinspektör; den andre heter Fredrik Fröding och är en förvirrad man.

Miljön är både Stockholm och främst Ulvön utanför Örnsköldsvik, där Sofia arbetar som polis och dit Fredrik kommer efter att ha förföljt hotellägaren Adam Ceder.

Intrigen är lite komplicerad men ungefär: Fredrik Fröding, 13 år, överlevde Estoniaolyckan. Föräldrarna följde med fartyget ner i djupet och hans bror Niklas spolades av den flotte som han och Fredrik lyckats ta sig ombord på.

Fredriks bror försvann och dog.

Det har Fredrik aldrig kommit över. Fortfarande tror han att Niklas ändå kan ha klarat sig, att hans bror lever. Tjugotvå år senare får han, än en gång, det är inte den första, syn på sin bror vid ett hotell i Stockholm, tillsammans med vad som visar sig vara hotellets ägare.

Därför följer Fredrik Fröding i bil efter Adam Ceder till Örnsköldsvik och Ulvön. Där den sistnämnde snart ska hittas död, det betyder mördad.

Lina Areklew. Foto: Stefan Tell

Som om inte detta räckte verkar mordet på Ceder också ha något att göra med vad som 1979 hände på Ulvön och dessutom har Fredrik, som en gång skulle bli polis, innan hans nerver inte klarade det, inte klarade av livet, och Sofia hade ihop det med, blott kortvarigt, och nu dyker Fredrik upp vid Sofias hus på Ulvön och de får ihop det igen (trots att hon redan har en älskare, en äldre, gift polis i Stockholm).

Låter min beskrivning överfull och rörig så visst kan det antingen bero på mig – att jag inte riktigt hängde med – eller så är handlingen faktiskt rörig.

Så mycket som trängs i boken, tycker jag. För mycket. Så mycket intressant och spännande som trängs om utrymmet men som Lina Areklew inte riktigt fått att hänga ihop. Som den där, för det är det väl, extra diskussionen om kärlek, sexualitet och polyamori.

Och när Fredrik Fröding misstänkts för mordet på Adam Ceder och Sofia Hjortén försöker hemlighålla det för den övriga poliskåren i Örnsköldsvik. Hur tänkte hon? Skulle komma undan med det? Men det gör hon väl, för ”Ur askan” är första titeln i den nya Höga Kusten-serien om Fredrik och Sofia, enligt baksidestexten.

Men där avslöjade väl förlaget alltför mycket, redan på omslaget? Fredrik är ju misstänkt mördare i berättelsen…  

Mer kritiskt än jag hade tänkt, ser jag. Det finns också en hel del i Lisa Areklews debutdeckare som jag uppskattar. Inte minst att hon med Örnsköldsvik och Ulvön introducerar ännu en ny svensk deckarmiljö. Och att hon gör det bra: lyckas beskriva – skildra och gestalta – miljön utan att överdrivet markera den.

Dessutom kan Areklew skriva, verkligen skriva! Hon formulerar sig väl och har ett driv i språket (men tyvärr motverkas det då av en onödigt tillkrånglad intrig).

Både si och så alltså – fast såpass mycket på den bättre sidan att jag absolut tänker hålla koll på och läsa också Lina Areklews kommande, andra Höga Kusten-deckare.

Bengt Eriksson

Deckarfestival på allvar

Hit skulle man ju vilja återvända någon gång. Kanske nästa år, alltså 2021, då Theakston Old Peculier Crime Festival i Harrogate, Storbritannien hoppas kunna arrangeras som vanligt igen.

I år ställdes deckarfestivalen in på grund av du vet vad, som en liten kompensation kan hen som vill istället lyssna på inspelningar från tidigare deckarfestivaler med paneldiskussioner och intervjuer via den här LÄNKEN.

Gör det, finns en hel del intressant att höra. Läs gärna följande rapport också från ett tidigare år och säg, nog längtar du också dit, till Harrogate…?

***

Året var 1926. Agatha Christie var i början av sin karriär som en av världens mest kända deckarförfattare.

Miss Jane Marple hade ännu inte gjort entré i Christies deckare. Hercule Poirot fanns däremot. ”The Murder of Roger Ackroyd” (”Dolken från Tunis” på svenska) med Poirot som huvudperson publicerades samma år som Agatha Christie försvann.

Spårlöst. Hennes bil hittades övergiven. Elva dagar senare återfanns hon på ett hotell i Harrogate.

Old Swan Hotel i Harrogate, platsen för Theakstons Old Peculier Crime Festival. Foto: Bengt Eriksson

Hotellet där hon tog in låg alltså i kurorten Harrogate, Yorkshire. Swan Hydropathic Hotel hette det då, idag Old Swan Hotel.

Det har spekulerats, skrivits och även gjorts en film om de elva dagar som Christie var försvunnen. Nervöst sammanbrott? Tappat minnet? Varför, i så fall? Mammans död eller makens otrohet? Laura Thompsons biografi ”Agatha Christie – ett engelskt mysterium” (Deckarförlaget Pussel) innehåller ett fantasieggande kapitel mitt emellan fiktion och dokumentär, om Agatha Christies elva dagar i Harrogate.

År 2005 arrangerades den första deckarfestivalen i Harrogate. Så den 21-24 juli i år var det dags att arrangera Theakstons Old Peculier Crime Festival Harrogate, som hela namnet lyder, för sjunde gången.

Plats: samma hotell, det vill säga Old Swan, där Christie bodde. Festivalens märkliga namn beror på att huvudsponsorn Theakston är ölfabrikant med Old Peculier som ett av sina ölmärken. Lee Child, som prisades för att ha skrivit årets bästa deckare, poserade med priset i famnen: en liten öltunna.

Lee Child med sitt deckarpris: en liten öltunna. Foto: Bryony Davies.  

”Theakstons Old Peculier Crime Novel of the Year Award & Festival Opening Party” inledde festivalen på torsdagkvällen.

Min första reaktion: Vilken stor publik! Jag trodde det räckte att komma dit tjugo minuter innan men då var den stora balsalen redan fylld. Jag fick sitta längst bak och titta på en teveskärm. Och hur annorlunda publiken var, i jämförelse med bokmässan i Göteborg.

Alla åldrar, från säg tjugo år och uppåt, män och kvinnor; likadant på alla seminarier och alla pratade och diskuterade, verkade hur intresserade och kunniga som helst. Fast en grupp saknades nästan helt, både bland författarna och i publiken; återkommer strax till det…

Min andra reaktion: det här är på allvar.

Det kändes direkt klockan 9 på fredagsmorgonen då Dreda Say Mitchell, deckarförfattare och ordförande i årets programkommitté, samtalade med Martina Cole, ”contemporary queen of the British Crime Novel”. Seriöst var ordet. Inget flams och en stunds underhållning, som när författare intervjuas på bokmässans deckardag i Göteborg.

Engelska deckarförfattaren Martina Cole på scenen i Harrogate. Foto: Bryony Davies. 

Den engelska deckarfestivalen tog för givet att publiken är intresserad av det väsentliga: romanernas innehåll. I en lång rad deckare har Martina Cole skildrat kvinnor ur Englands ”underworld”, antingen kvinnor som själva är kriminella eller lever med kriminella män. Det blir romaner där Cole gräver djupt ner i brittisk fattigdom och desperation.

I början av 90-talet översattes några av Coles kriminella kvinnoromaner till svenska, som ”Farlig kvinna” och ”Ladykiller”. De uppmärksammades inte efter förtjänst och nej, jag svär mig inte fri. Delvis kan det ha berott på att böckerna gavs ut av B. Wahlström, ett förlag utan större anseende.

Att Martina Cole är spännande och intressant inser jag först nu efter att ha läst ett par av hennes senaste deckare, ”Hard Girls” och ”The Family”, i engelsk pocket.

Vissa deckarförfattare med stor publik i hemländerna når inte ut till kritiker och andra deckarläsare i Sverige. Varför?

Engelska deckarförfattaren Martina Cole på scenen i Harrogate.  Foto: Bryony Davies. 

Likadant med en annan kvinnlig författare som intervjuades på scen i Harrogate, amerikanskan Tess Gerritsen. Också henne hade jag missat, trots att förlaget Richter/Damm gett ut en rad Gerritsen-deckare på svenska, senast ”Skendöd” och ”I satans tjänst”.

Tess Gerritsen, vars föräldrar kom till USA från Kina, väver in amerikanskkinesiska miljöer och traditioner i sina böcker, allt från kampsporter till Kinakrogar. Hennes huvudpersoner är två – mycket olika – kvinnor, den ena polis och den andra läkare. Nog blir man intresserad…

Deckarfestivalen innehöll också seminarier där flera författare samtalade kring ett gemensamt tema, till exempel om miljöns betydelse för kriminalromaner. Rubrik: ”No Place Like Home”.

Laura Wilson, som ledde samtalet, skriver deckare i Londonmiljöer, Anna Zouroudi använder Grekland som kriminell miljö, Urban Waite har börjat skriva deckare om hemstaden Seattle, Elly Griffiths skildrar Norfolk i östra England och C.J. Box skriver miljö- och westerndeckare i hemstaten Wyoming och kringliggande stater.

Anna Zouroudi, Urban Waite, Elly Griffiths, C.J. Box och Laura Wilson diskuterar kriminalmiljöer. Foto: Bengt Eriksson.

Med hatt på huvet såg han också ut som en westerndeckarförfattare precis nedstigen från hästryggen. C.J. Box började nyligen ges ut i Sverige, ”De samvetslösa” och ”Onda avsikter” (bägge Forum) har kommit hittills. Spännande, välskrivna thrillers i westernstater, Idaho respektive Colorado.

Förhoppningsvis når böckerna ut till så många svenska läsare att förlaget även ger ut deckarserien om Joe Picket, viltvårdare i Wyoming. Här är C.J. Box i sitt esse: lika rolig i varje mening (!!!), tänk Kinky Friedman, som allvarlig, vad gäller ansvaret för naturen. Joe Picket-serien är deckare för finsmakare med humor.

”Vice Society” löd en annan rubrik; även titel på James McCreets senaste pocket, en av deltagarna i diskussionen. Ämnet behandlade sexualitet och ”synd”, könshandel och närliggande kriminalitet. Bland övriga diskussionsdeltagare fanns deckarförfattaren Val McDermid och förra kriminalpolisen Jackie Milton, som med sitt yrke, liv och alkoholism var inspirationskälla för Jane Tennison, den kvinnliga kriminalkommissarie som Helen Mirren gestaltade i teveserien.

Dreda Say Mitchell, deckarförfattare och ordförande i deckarfestivalkommittén. Foto: Bryony Davies.

Före detta polisen Milton fick frågan: Blev hon chockad när hon läste deckare? Överdrevs våld och kriminalitet? Svar: Nej, verkligheten är svår att överdriva.

Diskussionen fick mig att också att upptäcka och köpa ”Vice Society” av ovannämnde James McCreet: en historisk, miljörik och högst personlig kriminalroman med miljö från det viktorianska London.

En annan upptäckt gjordes på seminariet ”Wrong ´uns”, där kriminella och andra antihjältar diskuterades. Nämligen Alex Wheatle, svart brittisk författare som debuterade 1999 med thrillern ”Brixton Rock” om Londonstadsdelen Brixton på 80-talet.

Frågan ställdes: Varför finns det inte fler svarta brittiska deckarförfattare? Också Dreda Say Mitchell, ovannämnda ordförande för årets Harrogatefestival och med ”Hit Girls” som sin senaste deckare, är svart. För övrigt: vita författare så långt ögonen såg.

Craig Robertson, Denise Mina och Alex Wheatle diskuterar kriminella huvudpersoner = antihjältar. Foto: Foto: Bryony Davies.

Englands svarta, afro-brittiska och karibiska deckarförfattare kan kanske bli ett tema på nästa års deckarfestival i Harrogate? Det finns ju faktiskt en svart brittisk deckartradition, om än inte så stor och lång…

”Old Blood” och ”New Blood” var två mycket intressanta programpunkter.

För att börja med den sistnämnda, där den etablerade deckarförfattaren Val McDermid valde ut fyra brittiska debutanter som fick presentera sig: S.J. Watson, Julia Crouch, Gordon Ferris och Melanie McGrath. De hade skrivit olika sorters deckare, från mer litterärt till blandningar av psykologi och skräck. Alla fyra lockade mig att så fort som böckerna kommer i pocket, då ska jag köpa dem.

Under rubriken ”Old Blood” återkom fyra författare som tidigare festivalår presenterats som ”New Blood”.

Oj, Cathi Unsworth är en ärtig tjej, från håret ner till skorna, som fortfarande ser ut som den popskribent hon tidigare var.

Catti Unsworth på scen i Harrogate. Foto:  Bryony Davies.

Unsworth har hittills skrivit tre deckare, ”The Not Knowing”, ”The Singer” och ”Bad Penny Blues”, om Londons pop- och modemiljöer på 90-, 80- och 60-talen. Kollade i den första – häftigt språk! – och köpte alla tre, ska strax kasta mig över dem.

7th Theakston Old Peculier Crime Writing Festival Harrogate avslutades lika seriöst, fast argare, som den började.

Brittiske deckarförfattaren Mark Billingham intervjuade amerikanske deckarförfattaren Dennis Lehane, som envist hävdar sin arbetarbakgrund. Det är den som lagt grunden för Lehanes författarskap.

Dennis Lehane skriver amerikanska arbetarromaner i form av hårdkokta deckare. Till exempel den senaste, ”En mörk välsignelse” (Albert Bonniers), om det numera gifta privatdeckarparet Patrick Kenzie och Angela Gennaro i Boston.

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda 2011

Hur hemskt får det bli?

En av årets bästa svenska deckare, ”Avgrundens änglar” av Magnus Nordin, recenserades nyligen i den här tidningen (Kristanstadsbladet var det). Men inte på deckaruppslaget utan på kultursidornas barn- och ungdomsbokuppslag.

Alltså en ungdomsdeckare? Ja, fast en vuxen ungdomsdeckare – en roman som kan läsas av både ungdomar och vuxna.

Nordin Avgrundens änglarFlera av Nordins så kallade ungdomsromaner kunde ha platsat i en nyutkommen fackbok, ”Unga böcker för alla åldrar”, där Elise Karlsson presenterar den nya, generationsövergripande genren ”crossoverlitteratur”.

Hon menar – och jag instämmer – att det skrivs allt fler ungdomsromaner som kan läsas av äldre och även att många vuxenromaner fått yngre läsare.

”Unga böcker för alla åldrar” innehåller inte så många exempel på deckare men där finns några crossoverromaner som balanserar både mellan åldrar och mellan kriminal- och andra genrer: John Ajvide Lindqvists ”Låt den rätte komma in”, Sara Bergmark Elfgrens & Mats Strandbergs ”Cirkeln”, Joyce Carol Oates ”Foxfire” med flera.

Åsa Carlsson, som recenserade ”Avgrundens änglar” på barn- och ungdomsuppslaget, berömmer Magnus Nordin för att ha ”skapat en rasande skicklig intrig” med ”nerv, spänning och trovärdighet”. Sen blir hon mer tveksam.

Hon karaktäriserar boken som en ungdomsroman med en målgrupp som också rymmer ”de brådmogna 12-åringarna” och undrar om man ska ”sätta en spänningsroman med syfte att roa, där unga tjejer förs bort och våldtas… – i händerna på dem.”

En intressant och viktig diskussion som föder undringar och motfrågor. Det kan påpekas att varken på bokomslaget eller förlagets hemsida finns angivet att ”Avgrundens änglar” skulle vara en ungdomsroman. Snarare ännu ett exempel på crossoverlitteratur.

Magnus Nordin är inte heller den enda (ungdoms)författaren som skriver både bra och hemskt (= verklighetsförankrat). Lika bra och ännu hemskare är ”Tre”-serien av norrmannen Kjetil Johnson: tio romaner om ungdomar, kärlek, vänskap, ensamhet och mord.

Det finns även tidigare exempel på skrämmande barn- och ungdomsdeckare. ”Mästerdetektiven Blomkvist lever farligt”, som Astrid Lindgren gav ut redan 1951, innehåller en mördare som kommer hemskt nära bokens unga detektiver. Lindgren liksom Nordin skildrar barndomens brutala möte med vuxenvärlden.

Samma diskussion – hur hemsk får en deckare vara? – återkommer om den vuxna kriminallitteraturen. 1973 avgick Maria Lang ur Svenska Deckarakademin i protest mot att en alltför våldsam roman, ”Min vän Walter” av Richard Neely, utsetts till årets bästa utländska deckare.

NordinMagnus Nordin. Foto: Stefan Tell.

Jag minns när kulturredaktören Sune Johannesson för ett par år sen bjöd in Per Erik Tell och mig till en offentlig kulturlunch för att prata deckare. Då passade jag på att fråga vad publiken trodde det kunde bero på att så många tonåringar och barn – ja, spädbarn – numera mördas i kriminallitteraturen.

Våldet från TV-serier och dataspel sprider sig, sa någon. Det förekom mord på barn även hos Agatha Christie, påpekade en annan. Eva Ström, läkare, poet och kritiker, fanns också i publiken. ”Att det värsta ska hända våra barn är vår största rädsla”, sa hon. ”Deckarna hjälper oss att hantera rädslan.”

Passar hennes förklaring även in på ungdomsdeckare och tonåringar? Vilket leder fram till den övergripande frågan: Ska moderna deckare – för äldre som yngre – vara underhållningslitteratur med syfte att ”roa” läsaren?

”Jag skriver för att roa och oroa…” Så svarar Magnus Nordin när vi har en mejlkonversion om hans nya roman, med eller utan prefixet ungdoms-.

Han skriver: ”Jag skulle inte rekommendera ´Avgrundens änglar´ till en elvaåring av den anledningen att jag inte tror att hen har uppnått en tillräckligt hög mognad och läsförståelse för att kunna ta till sig innehållet.”

Men han skriver också: ”Om du sätter åldersgräns på böcker eller film kommer de garanterat att locka till sig unga eftersom unga söker gränsöverskridande upplevelser, det är själva grejen med att vara tonåring.”

Kan man skildra vilket ämne och vilka händelser som helst i en ungdomsroman?

”Självklart! Tonåringar vill inte läsa harmlösa och samhällstillvända skildringar av sina liv. De vill bli tagna på allvar, inte förminskade.”

Fler citat ur Magnus Nordins mejl:

”Dessutom lever många ungdomar i dysfunktionella hem, de utsätts för mobbning och negativt kamrattryck, de är utlämnade åt olämpliga lärare och idrottsledare som ju ska vara ”vuxenförebilder”, för att inte tala om hur de ständigt måste brottas med existentiella grubblerier om alltifrån sexuell identitet till frågan: Duger jag?.”

”Mina böcker är inte en skildring av verkliga händelser eller personer utan de är fiction/thrillers, som leker med tanken Vad skulle hända om…?”

Bengt Eriksson
Skrivet och publicerat i bl a Kristianstadsbladet 2013

Uppgivenhet, vrede och hat, hopp och drömmar

Andrew H Vachss (1942-2021)
Land: USA
Genre: minst sagt hårdkokta deckare

Andrew Vachss (H-et har numera försvunnit) författar sina deckarromaner med ena handen på Raymond Chandlers skrivmaskin och andra handen på den ordbehandlare som Mickey Spillane säkert övergått till att använda. Hans deckare är hårdkokta á la Chandler och råa á la Spillane.

Vachss är en bitter och besviken advokat. Det måste han vara, för när han sätter sej vid tangenterna och förvandlas från advokat till författare kan han inte hålla tillbaka sin ackumulerade vrede.

Huvudpersonen i Andrew Vachss deckare heter Burke. Just så, inget mer (Burke saknar förnamn eftersom han saknar mamma). Burke är Vachss alter ego; Vachss mörka, förbjudna alter ego: den mörka sida av sej själv som författaren kan släppa lös, men advokaten måste tygla och hålla i band.

Burke är en privatdetektiv utan licens – definitivt utan licens! Han är ”tjyv”: har suttit i fängelse ett par omgångar, lever enligt sin egen lag men vid sidan om lagstiftarnas. Han är rå, men ändå, på något sätt, hederlig.

Vachss skriver serieböcker: personerna och också intrigerna är ungefär desamma från bok till bok. Den accelererande skillnaden från den första boken och framåt är att Burke – och därmed, antar jag, Vachss – blir allt mer cynisk, allt mer desperat. Allt mer låter Burke ändamålet helga medlet. Ändamål: att rädda barnen undan vuxenvärldens misshandel. Medel: att avrätta, ta livet av misshandlarna. De har, enligt Burke, förverkat rätten att leva.

Läser man Vachss så – ordagrant – skriver han förskräckliga deckare. Då blir advokaten/deckarförfattaren en vidrig reaktionär som pläderar för medborgargarden och hyllar dödsstraffet.

Men så kan man, i alla fall inte jag, läsa Vachss. Jag läser hans berättelser från Manhattans storstadsdjungel – eller snarare storstadshelvete – som en saga, en ond saga. Burke och hans ”gatufamilj” är som hämtad från Sherwoodskogen: Mama med sin kinesrestaurang, den dövstumme mongoliske livvakten och ”krigaren” Max den Tyste, den tiggande svarte dvärgen Prof, matematik- och fysikgeniet Mullvaden, bosatt i ett skrotupplag, transvestiten Michelle och hittepojken Terry.

Burke kan vara en Dirty Harry. Han kan också vara Batman eller en modern Robin Hood. För det kan väl inte vara Jesus som återvänt till jorden? Författaren Vachss har skapat en sagofigur – en moralisk hämnare – genom vilken advokaten Vachss kanaliserar alla sina känslor: uppgivenhet, vrede och hat, hopp och – drömmar…

Lagstiftarna och domstolarna är han bottenlöst besviken på. När ord står mot ord väljer domstolarna att tro på de vuxna och misstro barnen. Barnmisshandlarna går fria och får t o m ansedda poster i samhället. Poliser finns det både sämre och bättre. Socialarbetarna samarbetar Burke med, åtminstone somliga.

De fem första böckerna – ”Flood” (1990), ”Strega” (1991), ”Blue Belle” (1992), ”Hard Candy” (1993) och ”Blossom” (1994) – har namn efter kvinnor. Vilken roll spelar kvinnorna?

De är sexuellt utnyttjade kvinnor: som unga flickor bestals de på sin sexualitet. De är hårda och hämndlystna, precis som Burke. Men hos kvinnorna finns också någonting ospecificerbart mjukt, som Burke saknar.

Symboliserar kvinnorna mänskligheten? Det goda som ändå måste finnas hos människan och skiljer människan från djuren? Den gnutta tro och hopp som Andrew Vachss – trots allt – har på samhället och lagstiftarna? Författar Vachss mardrömmar för att han – fortfarande – har en dröm?

En del går tyvärr förlorat i översättningen, men också språket måste nämnas: Vachss deckarprosa, ett slags kriminell lyrik.

En bit in i romanserien blir kapitlen allt fler och allt kortare: som dikter. Också meningarna huggs av, språket koncentreras: som rader i en dikt. Vachss sätter punkt. Där han vill. Där han sagt. Det han vill. Där. Sätter han punkt. Vachss deckarspråk är talspråket från gatan. Nej. Rännsten. Gatans poesi.

När Burke-deckarna började publiceras i Sverige möttes de av kritik från bl a deckarrecensenterna. Det hävdades att romanerna var ”orealistiska” och ”överdrivna”. Sen dess har också den svenska verkligheten hunnit ikapp romanernas innehåll. Idag kan ingen längre tycka att Vachss ”överdriver”. Hur många gånger har inte svenska tidningar och radio/TV de senaste åren rapporterat om pedofiler och barnpornografi?

Kanske bidrog kritiken till att det svenska förlaget gav upp efter sex titlar?

På engelska har Andrew Vachss fortsatt att skicka ut sin Dirty Harry eller Jesus för att bekämpa alla som utnyttjar och misshandlar barn såväl som andra svaga grupper i samhället. Burke-serien omfattar drygt dubbelt så många titlar – bl a ”Down in the Zero” (1994), ”Safe House” (1998), ”Choise of Evil” (1999) och ”Pain Management” (2001) – än de som finns översatta till svenska.

Titlar:
Flood. 1990. Flood. Övers: Gunilla Dahlblom / K.G. Johansson.
Strega. 1991. Strega. Övers: Gunilla Dahlblom / K.G. Johansson.
Blue Belle. 1992. Blue Belle. Övers: Gunilla Dahlblom / K.G. Johansson.
Hard Candy. 1993. Hard Candy. Övers: Gunilla Dahlblom / K.G.Johansson.
Blossom. 1994. Blossom. Övers: Gunilla Dahlblom / K.G. Johansson.
Offer. 1995. Sacrifice. Övers: Gunilla Dahlblom / K.G. Johansson.

På fotot: Vachss och Honey.

Bengt Eriksson
Ur boken ”Deckarhyllan”, utgiven av BTJ Förlag 2002