Deckarloggbäst september 2020

Karlin & Schwarz

Dockfabriken

(Norstedts)

Förstlingsverket av deckarduon Karlin & Schwarz – Lena och Åsa – är häpnadsväckande, oväntat och skrämmande. Ämne: artificiell intelligens. Frågan som ställs: ”När upphör en AI att vara en robot och blir en riktig varelse med människovärde?” Personerna upplever och betraktar med varsina ögon: Heinrich, forskaren, Nora, hans fru (för det är hon väl?), Clara, forskarkollega/konkurrent), Alex, säkerhetspolis, och Baynes, vars roll ni själva får upptäcka. Spänningen triggas av de olika perspektiven, samtidigt som författarna lyckas föra en diskussion om forskning i artificiell intelligens.

Martin Rössel

Curare

(Lind & Co)

Martin Rössel från musikgruppen Dom dummaste kommer ut som deckarförfattare. Polisromanen ”Curare” är personlig blandning av spektakulära seriemord och realistisk polisutredning. Erika Hård, kriminalinspektör och lesbisk, leder utredningen. Hennes sexuella läggning betonas utan att bli en poäng (om ni förstår). Ingredienser: kampsport, gangsterligor, prostitution, barnmisshandel, miljöaktivism… Lite spretigt men intrigen går ihop till sist. Inte minst tack vare humorn. Som när Erika lyssnar på en låt (finns på Spotify) med den sjungande deckarförfattaren.

Kerstin Bergman

Oskuld och oleander

(Southside Stories)

Faster Irma har dött. Hon bodde kvar i vad som varit Iris barndomshem. Nu ska det rensas ut inför en försäljning. När Iris Bure återvänder till Ekerö utanför Stockholm kunde det vara Puck Bure som reser till Skoga. Kerstin Bergman skapar mer stämning än spänning men hon smyger in ett mörker i stämningen. Stämningen blir  spänning. Gammaldags spänning? Pussel som på Christies och Langs tid? Ja, lite så. Men också en mycket svensk stämning, inte bara dåtida och historisk heller utan nutida, idag, just nu på Ekerö.

Anders H Blomström

Smutsiga hjärtan

Kattlundsdeckare 2

(Horneman förlag) 

Året har blivit 1365 när Anders H Blomström följer upp sin första medeltidsdeckare. Platsen är fortfarande Wisby (med historisk omnejd). Flera personer, som stadsfogden Botulf Kattlund och den nu skeppslöse Tjelvar Pavaldson, återkommer. ”Smutsiga hjärtan” är en ordagrann medeltidsdeckare. Allt – miljöer, personer, kriminalitet – hör ihop. Nästan så man tror att händelserna nedtecknades då, i sin egen medeltid. Blomström återlevandegör en tid då det mesta som människor tog sig för hade ansetts kriminellt idag. Spännande, intressant och ja, stortartat.

Guillaume Musso

Samtal från en ängel

Övers: Christina Norrman

(Bokförlaget NoNa)

För mig var det tuggmotstånd i bokens inledning. Jag har i allmänhet svårt för deckare med glamour, lyx och där alla betydande kvinnor beskrivs som snygga och slanka. Men att irritera läsaren är ett effektivt knep för att skapa engagemang. Jag vill veta vad de här galningarna ska hitta på. Boken blir allt mer thrillerbetonad för att sluta med en fet upptrappning. Jag älskar böcker med snygga planteringar som poppar upp som påsksmällare på slutet. Här är det fullt av dem. Ett gediget hantverk som inte slarvar med detaljerna. Upplägget är i det närmaste perfekt. (Ur Samuel Karlssons rec.)

Både spektakulär och humoristisk polisroman

Martin Rössel

Curare

(Lind & Co)

Även Martin Rössel från musikgruppen Dom dummaste har nu kommit ut som deckarförfattare.

Polisromanen ”Curare”, där giftet i titeln har en viktig funktion, är en personlig blandning av spektakulära seriemord och realistisk polisutredning.

En man hittas död i en paradvåning i Stockholm. Han har styckats, ordagrant som på ett slakteri.

Erika Hård, kriminalinspektör och lesbisk, leder utredningen. Hennes sexuella läggning betonas utan att bli en poäng (om ni förstår vad jag menar). Liksom både… och, bra tänkt och gjort.

Ingredienserna – kampsport, gangsterligor, prostitution, barnmisshandel, miljöaktivism – drar åt olika håll. Ibland verkar kapitlen ha flyttats runt för att det skulle fungera.

Men intrigen går ihop, den gör det, till sist.

Inte minst tack vare humorn. Som när polisen Erika lyssnar på en låt (finns på Spotify) med den sjungande deckarförfattaren.

Eller när hon sitter på ett fik i Stockholm och Rössel beskriver fiket så ingående och levande att jag inte kan tro att annat än att det finns också i verkligheten. Måste googla på cafeets namn…

Nej, hittar det inte. Men jag tror fortfarande att cafeet finns – men det har kanske ett annat namn och ligger på en annan gata i Stockholm?  

Det är såna här personliga utvikningar som får deckardebutanten Martin Rössels polisroman att bli just personlig.

Bengt Eriksson

Kortare version i Gota Medias tidningar 

Stämningsfull, levande och verklig landsbygdsnoir i en norditaliensk dalgång

Ilaria Tuti
Blommor över helvetet
Övers: Helena Monti
(Bazar)

Ilaria Tuti bor – på ett ungefär – i samma del av Italien som hon skildrar i sin debutdeckare ”Blommor över helvetet”: nära på längst norrut där Italien och Österrike möts mellan alperna.

Närmare bestämt i Friuli, där bor deckarförfattaren, medan deckarmiljön utgörs av den lilla byn Traveni, som bör vara fiktiv och ligger i en dalgång ännu något längre upp i Norditalien.

Tuti skildrar denna bymiljö så stämningsfullt – ja, kännbart – ja, verkligt – att jag kommer att tänka på en annan deckarförfattare som för ett par år sen introducerades på svenska…

Tuti_BlomrhevSE_7052Nämligen spanjorskan – ursäkta, den baskiska deckarförfattaren – Dolores Redondo med sin debutdeckare ”Den osynlige väktaren” (Bucket List). Bättre jämförelse – en riktigt annorlunda och bra deckare, den också – går nog inte att göra.

(Fast Redondo försvann ju lika fort igen ur den till svenska översatta deckarutgivningen. Denna enda titel blev det för henne, måtte inte italienskan Tuti – och vi svenska deckarläsare – gå samma öde till mötes.)

”En legend vilade över den där platsen.”

Så inleder Ilaria Tuti sin debutdeckare, som utspelar sig i nutid men med en bakgrundshistoria, som i just grund, från 1978 om en skola i Österrike. Eller Skolan, som den benämns med versal och i bestämd form.

En man hittas död utomhus, i skogen. Han är naken och saknar ögon. Och det är bara början på den mordhistoria som kriminalkommissarien och profileraren Teresa Battaglia och hennes nye medhjälpare inspektör Massimo Marini ska lösa.

Kommissarie Battaglia är 60 år, diabetiker, överviktig och lika smart som otrevlig. Det sistnämnda har hon väl sina skäl att vara men så värst kul för den unge Marini blir det ju inte.

Hon är hur överlägset smart som helst; han tror han är det, vilken hon tar ur honom varje gång. (Fast helt värdelös, ska det visa sig, är han inte.) Eller kommissarie Battaglia kan kanske beskrivas så här: hon är den i kriminalgenren ofta förekommande manlige kommissarien fast kvinna.

”Utsjasad till kropp och själ”, som hon beskrivs av sin inspektör en bit in i boken. Det stämmer också. Jag som tyvärr alltid haft en tendens att bli intresserad av knepiga kvinnor tycker förstås att Teresa Battaglia är ett intressant personporträtt, som kvinna och människa.

Två nyckelord: barn och seriemördare. En och samma. Då och nu. Som ung och vuxen. Också seriemördaren kommer att få intressant personträtt som blir två, för mitt i boken vänder porträttet av seriemördaren – från den syn man ju har på en seriemördare till den motsatta.

Seriemördaren blir människa – en människa med all anledning att bli seriemördare.

Ilaria Tutis ”Blommor över helvetet” är en av årets bästa till svenska översatta deckare och polisromaner – det kan jag nog lova att jag kommer att tycka också när det blir dags att sammanfatta 2019 års deckarutgivning i Sverige.

Genre: italiensk landsbygdsnoir.

I ”Författarens anmärkning” sist i boken (bläddra för sjutton inte fram och läs den först) ser jag att det jag skrev om miljön – alperna, dalen, byn – stämmer. Berättelsens miljöer har blivit så verkliga och levande för att hon skriver om den italienska miljö där hon bor.

Hela berättelsen har förresten – en viss – verklighetsbakgrund.

Bengt Eriksson