Krimi: Afrika

Litteratur- och musikforskaren Pim Higginson svarar för ett av de mest intressanta bidragen i boken ”Mordets enkla konst? En antologi om detektivromaner och detektiver” (utgiven av Studentlitteratur med Magnus Röhl, professor emeritus i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet, som redaktör).

Pim Higginson forskar dels i förhållandet mellan musik och litteratur, dels i den franskspråkiga litteraturen utanför Frankrike. Här har han – under rubriken ”Våldsamt möte. Franskspråkig afrikansk litteratur och kriminalromanens framväxt” – beskrivit kriminalromanens självklara framväxt i det franskspråkiga Afrika.

Ja, ”självklara” är ett passande ord.

Higginson börjar med att gå igenom tidig krimiutgivning: Edgar Allan Poes tre noveller om privatdetektiven Auguste Dupin (utgivna (1841, 1842 och 1844), den första ”normallånga” krimiberättelsen (vilket är Higginsons påstående, om detta finns olika åsikter) ”L’Affaire Lerouge” av Emile Gaboriaus från 1866, den klassiska detektivromanens utveckling i Storbritannien under andra hälften av 1800-talet och den hårdkokta deckarens födelse i USA på 1920- och 30-talen.

villecruelle_1419Han noterar därefter ”fem viktiga drag” i den tidiga krimiutgivningen. Citat: ”dess urbana miljö och intresse för klass och etnicitet; dess utforskning av normativa paradigm genom lagens figur; dess litterära gränsposition; dess utveckling genom geografisk omflyttning; och dess hyllning av det talspråkliga.”

För framväxten av franskspråkig krimi, både i själva Frankrike och i Afrika, framhåller han  två händelser eller utvecklingsfaser som extra viktiga.

Den ena inleddes 1944, då utgivningen av Série noire (namn på en bokserie med hårdkokta deckare) startade i Frankrike. Amerikanska deckarförfattare översattes och influerade blivande franska författare i krimigenren. (Intressant också att namnet/begreppet ”noir” uppstod i Frankrike för att sen exporteras ”tillbaka” till USA).

Den andra händelsen inträffade drygt tio år senare, då Chester Himes – en afro-amerikansk författare, som bosatt sig i Paris – på beställning från just Série noire började skriva deckare om två svarta poliser i Harlem, New York. Den första titeln i polisserien om Coffin Ed Johnson and Gravedigger Jones – ”For Love of Imabelle” eller ”A Rage in Harlem” – kom 1957.

Sammanfattning, hittills: ”en urban miljö och hotande alternitet, lagens mångtydighet, en omstridd litterär ställning, en transatlantiskt rörlig utveckling, vardagsspråk”.

Pim Higginson fortsätter med att ge exempel på hur den franskspråkiga kriminalromanen i Afrika vuxit fram ur afrikansk skönlitteratur, vilken kännetecknas av två återkommande teman: fokuseringen på kolonialismen (och nykolonialismen) samt urbaniseringen, migration från den afrikanska byn till såväl den afrikanska som europeiska staden.

etudiantnoir_1419Dessa skönlitterära romaner från Afrika är inte deckare, däremot kan de gå över gränsen till krimi. Här nämns speciellt ”Ville cruelle” (utgiven 1954) av Mongo Beti från Kamerun och ”Kocoumbo, l’étudiant noir” (1960) av Aké Loba från Elfenbenskusten. I den förra romanen färdas huvudpersonen från byn till staden för att sälja sin kakaoskörd men blir bestulen av statliga ämbetsmän; i den andra reser huvudpersonen från sin afrikanska by för att studera i Paris där kriminalitet allt mer blivit en del av samhället och livet.

Kriminallitteratur i Afrika förhåller sig till skönlitteratur på ett liknande sätt som vissa sorters deckare, t ex hårdkokt och noir, gjort i Europa och USA. Det handlar om skillnaden – motsättningen – mellan så kallad fin- och så kallad skräplitteratur. Afrikanska krimiförfattare ingår inte i den europeiska = koloniala romantradition som tidigare författare från Afrika måste förhålla sig till. Afrikanska deckare – åtminstone de som Higginson går igenom – har ett annat tilltal: de är ”folkliga” till språket och attityden.

Pim Higginson räknar upp – med start på 80-talet – en rad krimiförfattare från det franskspråkiga Afrika: Abasse Ndione (Senegal), Simon Njami (Kamerun), Aïda Mady Diallo, Moussa Konate (bägge Mali), Bolya (Kongo-Kinshasa), Asse Guye (också Senegal) och Achille Ngoye (också Kongo-Kinshasa). Den sistnämnde, menar Higginson, ”inleder den mogna fasen i uppsvinget för afrikansk kriminallitteratur”.

Två av Ngoyes kriminalromaner – ”Agence Black Bafoussa” (1996) och ”Sorcellerie à bout pourtant” (1998), bägge utgivna i Série noire – blir också en mer kriminell och modern fortsättning på de ovannämnda skönlitterära romanerna av Mongo Beti och Aké Loba.

Ngoyes första krimi utspelar sig i Paris. De mord som sker, kring en kongolesisk musikmanager, har anknytning såväl till narkotika och prostitution (i Frankrike) som till den politiska oppositionen (hemma i Kongo).

sorcellerie_1419I hans andra krimi reser huvudpersonen Zito, som blivit fransk medborgare, hem till födelselandet Kongo. Hans bror, ”näst högsta befäl i presidentgardet”, ska begravas. Zito blir en afrikansk amatördetektiv, på två sätt. Dels försöker han hitta sin brors mördare, dels funderar han över vad som vad som kan vara den rätta framtidsvägen för ett land med så starka motsättningar mellan olika folkgrupper att det lett till folkmordskrig och där en elit säljer ut nationella resurser till väst.

Berättelsen börjar med att Zito anländer till flygplatsen i Kinshasa och blir rånad på pengar och pass av tulltjänstemännen, eftersom han vägrar att muta dem.

Pim Higginsons bidrag till ”Mordets enkla konst? En antologi om detektivromaner och detektiver” handlar alltså om kriminalromanens framväxt i det franskspråkiga Afrika. En liknande genomgång skulle kunna skrivas om krimi från Afrikas engelskspråkiga delar. Några få titlar av de nämnda afrikanska krimiförfattarna finns översatta från franska till engelska men ingenting finns på svenska.

Det är synd. Som med en machete snittar krimiförfattarna upp dagens Afrika och blottar samhällsstrukturer, korruption, folkmord, fattigdom och urbanisering, traditionernas möte med ett annat, nykolonialt och modernt liv. De skriver samhällsromaner och politiska romaner i form av deckare och annan krimi.

Bengt Eriksson
Publicerat i Arbetet under vinjetten Krimi 2014

Denna spänning, hela tiden

Patrick Modiano
Straffeftergift
övers: Anna Säflund-Orstadius
(Elisabeth Grate bokförlag)

Inget märkvärdigt alls, kan tyckas. Såna där enkelt formulerade meningar som ju vem som helst kan skriva. Korta och raka, inga ornament eller krusiduller.

Jo, tackar jag. Modiano skriver så enkla meningar att varje författare uppmanas att förslöka skriva så lätt och enkelt, om hen kan, för det kan de flesta inte.

Så många gånger han måste ha skrivit om, strykt och putsat, bytt ett ord mot ett annat, ändrat ordföljd, för att hans meningar ska se ut som om de skrivits rätt upp och ner, utan vidare tanke, bara sådär.

Jag smuttar på Patrick Modianos meningar, ordval och formuleringar. Det gör jag varje gång det kommer en ny översatt kortroman, för längden på hans berättelser är alltid kort, den också. ”Straffeftergift” heter den jag läser och smuttar på den här gången.

Omslag-StraffeftergiftFast ny och ny, på svenska alltså, publicerad 1988 i Frankrike. Numera, när min franska gått i botten, läser jag i översättning; tidigare, när min franska var acceptabel, läste jag direkt på franska. Jag minns, faktiskt, att jag nu återläser ”Remise de peine”, som den franska titeln lyder.

Det är den ena anledningen till att jag så långt tillbaks jag kan minnas varit ett stort fan av, långt om länge, Nobelpristagaren Patrick Mondiano. Den andra anledningen är kriminell. Modiano skriver inga deckare – och ändå, ja, ändå finns kriminallitteraturen med i hans berättelser, mellan och på raderna.

Kort bakgrund till den här berättelsen, som utspelar sig på 50-talet: Två bröder, den ena är ”jag”, alltså Patrick, tio år, och den andra hans lillebror, har inackorderats på den franska landsbygden, i en by utanför Paris, hos tre väninnor. Mamman är på turné med en teatergrupp och pappan på affärsresa i Afrika.

Ja, det får den läsare väl tro som vill men det är i alla fall utgångspunkten.

Och det är förstås de tre kvinnorna, Lilla Hélène, Annie och Annies mor Mathilde F, som berättelsen handlar om, och om deras vänner, som kommer på besök till huset på Rue du Docteur-Dourdain i den lilla byn en bil eller tågresa från Paris, och om de bägge bröderna, och så den barnflicka, som anställs och som pojkarna ger namnet Snövit.

Eller så handlar Modianos berättelse – som alltid – om att leva och överleva, att handskas med livet och sig själv. För så blir alla hans böcker/kortromaner ihop: en så lång, sammanhängande roman att den aldrig kan avslutas. Den pågår, som livet, framåt och bakåt, i själva livet och i minnet.

Och här finns hela tiden, på varje sida och i varje mening, en spänning som driver både berättaren framåt i skrivandet och läsaren i läsningen. Samma spänning som i en kriminalroman. När en av husets besökande vänner, Jean D, föreslår att Patrick, som alltid läser mycket, för mycket, enligt Annie, ska läsa något ur ”Série noir” (alltså den kända franska kriminalromanserien), nej, då kan ingen bli förvånad. Väl?

Patrick får en bok i serien med alltid detta svarta-gula omslag, ”Grisbi”, som present. Men det är inte Jean D utan Roger Vincent som kommer med en amerikanare, som han parkerar utanför på gatan och skjutsar Patrick och hans lillebror med till skolan. Och i trakten ligger ett slott, ägt av en markis som när som helst kan/ska återkomma, berättar pappa, när han kommer på hastiga besök mellan affärsresorna.

Patrick Modiano växer upp och börjar skriva – försöker – på sin första bok. Han är tjugo år, bor på en gata i Paris vid Place Blanche. Där han möter Jean D igen, som nu kallas ”Jätten med Jaguaren”. Patrick minns också, nu, när pappan greps av polisen, som pappa senare hade berättat, under den tyska ockupationen.

Och när en polisbil, så slutar berättelsen, i ännu en tillbakablick och ett minne från den lilla byn utanför Paris, stod parkerad utanför huset. Denna spänning, hela tiden. Som inledning på en detektivroman, som en titel i ”Série noire”, som avslutning på Patrick Modianos kortroman ”Straffeftergift”.

Bengt Eriksson

PS. Klicka och läs mer om Série noire-deckaren ”Touchez pas au grisbi!”