P.D. James (1920-2014) och kriminalkommissarie Dalgliesh, än en gång

Deckarlogg ser den nya filmatiseringen av de polisromaner som P.D. James skrev om kriminalkommissarien och även poeten Adam Dalgliesh på TV4 Play. Eller försöker, för det är är svårt.

Den första filmatiseringen med Roy Marsden som Dalgliesh, gjord på 1980- och 90-talen, har satt sig så starkt i mitt huvud att jag inte riktigt kan förlika mig med dagens nye Dalgliesh, spelad av Bertie Carvel. (Här emellan filmades också en kortare TV-serie med Martin Shaw som Dalgliesh. Men den serien har jag inget minnet av, inte alls. Kanske aldrig såg den?)

Den nya TV-serien med Bertie Carvel som Adam Dalgliesh.

Att jag än så länge inte kunnat vänja mig vid Bertie Carvel (lite för träig väl?) som kommissarie Dalgliesh kan eventuellt bero på att Roy Marsden gestaltade Dalgliesh så att han nästan exakt stämde överens med min egen uppfattning, alltså från romanerna.

Ska titta vidare så får jag se…

Kanske också borde ta fram och läsa om polisromanerna? Det var en lång polisserie som P.D. James skrev, från 1962 till 2008. Fjorton titlar blev det eller blev det ändå inte på denna långa tid.

Hur var dom? Bra, vill jag minnas. Men det var längesen nu som jag läste dem, särskilt de tidigaste. Minns dem inte i detalj. Har du läst dem, förr eller på senare år? Vad minns du? Vad tyckte och tycker du? Står P.D. James sig?

Följande är den text jag skrev om P.D. James i boken ”Deckarhyllan”…

***

P.D. James
Land: England
Genre: pusseldeckare och polisromaner som med tiden blir allt mer psykologiska och samhällskritiska

Redan i debutdeckaren, ”Slut hennes ögon” (i England utgiven 1962, i Sverige först 1991), visade P.D. James att hon var den nya engelska deckardrottningen och arvtagerskan till Agatha Christie. (Drottningkronan har senare övertagits av Ruth Rendell/Barbara Vine, som i sin tur lyft på kronan för att vara beredd att överlämna den till Minette Walters.)

”Slut hennes ögon” är en pusseldeckare. Miljön – den fridfulla lilla engelska byn med både kyrkbasar och herrgård – kunde vara hämtad från någon Agatha Christie-deckare.

Men observera att P.D. James inte kopierar! Hennes deckarromaner är inte 30-40-50-60-70 år gamla (Agatha Christies första detektivroman publicerades redan 1920 eller -21, bägge uppgifterna förekommer) utan moderna och samtida. Christie har lagt grundstenarna, James bygger/skriver vidare: moderniserar, utvecklar och komplicerar, eftersom livet i det moderna samhället är mycket mer komplicerat.

Den äldre, klassiska TV-serien med Roy Marsden som Adam Dalgliesh, kriminalkommissarie och poet.

Kriminalpusslet finns kvar, men James är mer noggrann än Christie med miljö- och personskildringarna. För att liksom visa att den engelska byn och dess invånare förändrats släpper James genast i sin första deckare in en ogift mor i herrgårdsmiljön.

På 70- och främst 80-talet fortsätter hon att utveckla och modernisera pusseldeckaren. Nutiden blir allt mer närvarande och personskildringarna byggs ut till psykologiska porträtt av både brottslingar och offer och även människorna omkring; deras drivkrafter och relationer, förhållandet mellan människan och samhället. P.D. James är en föregångare inom vad som har kallats den litterära kriminalromanen.

För att få plats med allt detta krävs fler romansidor. Fr o m ”Smak för döden” (1987) – en känd politiker och en dagdrivare hittas mördade brevid varann i en kyrka i London – börjar hon skriva längre böcker, flera är tjocka och tunga som tegelstenar. Om man fortfarande säger att Agatha Christies pusseldeckare är grunden, så bygger P.D. James i ”Smak för döden” ett höghus med miljö- och personskildringar.

”Böjelser och begär” (1990) kan närapå beskrivas som en miljödeckare. Miljön är Norfolkkusten med Larksokens kärnkraftverk.

I ”Arvsynd” (1994) återgår James till den traditionella engelska pusseldeckaren, men samtidigt har hon skrivit en Charles Dickens-roman i Londonmiljö, fast London idag.

Med ett så ”enkelt” grepp som att noggrant beskriva personernas bostäder (polisassistent Kate Miskins nya lägenhet i Dockland, den AIDS-döende i lägenheten vid Notting Hill, en skrotig antikvitetsaffär, ”slottet” nere vid kusten osv) speglar hon ett socialt skiktat England. Människorna lever parallella, inte gemensamma, liv; sida vid sida men utan verklig kontakt och utan att ifrågasätta klassindelningens olika livsvillkor.

P.D. James. Foto: Creative Commons / Wikipedia.

”Ett slags rättvisa” (1998) utspelar sej i och kring Londons juristkvarter. Plötsligt hamnar en välrenommerad advokatbyrå mitt i den verklighet av våld och mord som brottsmålsadvokaterna dagligen arbetar med – men bara på avstånd, utan att komma kroppsnära.

Trots att de oftast har samma huvudperson skiftar romanernas karaktär: från traditionella pusseldeckare till psykologiska kriminalromaner. Ibland kliver de, nästan, ut ur kriminalgenren och blir samhällsromaner. Det gör böckerna extra spännande – vid sidan om det kriminella blir de också litterärt spännande.

Huvudpersonen och deckarhjälten, känd från TV-serierna, behöver inte presenteras: Adam Dalgliesh, domprostson, poet (”Mord i sinnet”, 1987, innehåller ett exempel på hans poesi), tidigare kriminalkommissarie och numera polisintendent vid Scotland Yard. (Tilläggas kan att gatan där Dalgliesh är bosatt, Queenshithe, faktiskt går att hitta på Falkkartan över London, ruta R6.)

En annan av hennes huvudpersoner är mindre känd. I ”Ett opassande jobb för en kvinna” (engelsk utgivning 1972) – fem år före Marcia Muller, tre år före Liza Cody och hela tio före Sue Grafton och Sara Paretsky – presenterade P.D. James en ung kvinnlig privatdetektiv. Cordelia Gray, 22 år, har fått ärva en nergången gammal detektivbyrå av ägaren, en f d polis som begått självmord. (Också här medverkar Adam Dalgliesh, men i en biroll.) Tio år senare återkom samma kvinnliga privatdetektiv i ”Skallen under huden”.

Utanför den kortare serien om Cordelia Gray och den längre om Adam Dalgliesh har James också skrivit några fristående romaner.

”Oskyldigt blod” (1981) är en thriller i Londonmiljö. En flicka har adopterats av en akademikerfamilj. På sin 18-årsdag bestämmer hon sej för att leta reda på sina biologiska föräldrar. Resultatet blir en chock. ”Människors barn” (1993) är fantasy, en framtidsroman om England.

Dessutom har P.D. James publicerat en dagbok, ”Dags att bruka allvar” (2000), som hon förde mellan sitt sjuttiosjunde och sjuttioåttonde år.

Bengt Eriksson

Ur boken ”Deckarhyllan” 2002

***

Samtliga polisromaner med Adam Dalgliesh:

  1. Cover her Face (1962; ”Slut hennes ögon”)
  2. A Mind to Murder (1963; ”Mord i sinnet”)
  3. Unnatural Causes (1967; ”Onaturlig död”)
  4. Shroud for a Nightingale (1971; ”Döden går ronden”).
  5. The Black Tower (1975; ”Det svarta tornet”)
  6. The Death of an Expert Witness (1977; ”Ett expertvittnes död”).
  7. A Taste for Death (1986; ”Smak för döden”).
  8. Devices and Desires (1989; ”Böjelser och begär”)
  9. Original Sin (1994; ”Arvssynd”)
  10. A Certain Justice (1997; ”Ett slags rättvisa”)
  11. Death in Holy Orders (2001; ”Yttersta domen”)
  12. The Murder Room (2003; ”I mördarens rum”)
  13. The Lighthouse (2005; ”Fyren”)
  14. The Private Patient (2008; ”Patienten”)

I skuggan av första världskriget

Rennie Airth

Mörkrets flod

(Word Audio)

Äntligen!

Den som gillar brittiska, historiska deckare kan se fram emot en hel serie med riktigt bra böcker. World Audio Publishing publicera nu Rennie Airths utmärkta deckare om den krigströtta John Madden.

Jag läste första delen ”Mörkrets flod” för några år sedan och enligt mig har den allt som jag önskar av en bra deckare. Komplexa karaktärer, intressanta miljöer, spänning och dessutom får jag en historielektion av bara farten.

Handlingen utspelar sig sommaren 1921.

John Madden vid Scotland Yard tillkallas av polisen i Guildford för att utreda de brutala morden på överste Fletcher och hans familj i Surrey. Den enda som överlevt är femåriga Sophy, men hon är så chockad att hon inte kan frågas ut och tas om hand av familjens läkare, Helen Blackwell.

Lokalpolisen vill rubricera morden som inbrottsförsök, men Madden – som själv blivit vittne till många vansinnesdåd under kriget – är övertygad om att de begåtts av en psykopatisk krigsveteran som inte tvekar att slå till igen, och det snart.

Kopplingen till första världskriget tycker jag gör den här boken extra intressant. Författaren tar också upp problematiken med PTS som vi kanske ser som ett modernt fenomen men som givetvis drabbade veteranerna som överlevde helvetet på västfronten.

Det här är första delen i serien varav tre böcker finns översatta till svenska. De andra två delarna kommer också som ljudböcker. Jag har länge gått och hoppats på att en fortsättning av serien skull översättas men det verkar inte som det blir någon mer deckare med John Madden för oss svenskar.

Och det är synd. För bättre än så här blir det inte. Jag lyssnar på serien igen och även om uppläsaren inte är min favorit så passar han bra till den här historien.

Samuel Karlsson,

recensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö med ”Höstmorden” som tredje titeln i serien. Han lyssnar gärna på ljudböcker och driver facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips, såväl på deckare som annat. Instagramkonto: samuel_författare.

Erotik, romantik och död

Det tog några år, de tidigare titlarna kom 2014 och 2016, men nu ser jag i ett pressutskick från Hoi förlag att Susanne Ahlenius avslutar sin så kallade ”erotic crime”-serie med ”Dödligt dubbelspel”.

Lite fyndigt det där förresten att alla tre romanerna har liknande titlar, så att det syns att de hörs ihop.

Alice heter den genomgående huvudpersonen, som nu återkommer för sista gången. (Ja, eventuellt, författaren verkar ändå hålla det öppet, om det ändå blir en fjärde roman.)

Faktiskt har jag recenserat bägge de föregående titlarna – alls inte helt positivt utan både si och så och mest så, tror jag.

”Banbrytande”, som förlaget hävdar att ”erotic crime”-trilogin av Susanne Ahlenius ska vara, det är allt att ta. Men lite annorlunda är hennes deckare, på just si och så, och det var väl därför också som jag recenserade de föregående titlarna.

Beställde precis ett recensionsex också av ”Dödligt dubbelspel”. Återkommer om och med den när boken anlänt. Tills vidare: mina recensioner av ”Dödlig åtrå” och ”Dödligt dubbelspel”.

***

Susanne Ahlenius

Dödlig åtrå

(Hoi förlag)

En debutroman som sönderfaller i tre genrer: erotik, romantik och deckare.

När sexet ska till stannar handlingen upp och det blir en ny startsträcka för att få igång den kriminella spänningen. En smula romantik fungerar som lim.

Susanne Ahlenius kan både skapa spänning och skildra sexualitet. Frågan är hur många läsare som vill ha explicita sexscener mitt i brottsutredningen?

Lite intressant att tidigare förekom sånt i kioskdeckare som lästes av män. Nu riktar sig deckarsex även till kvinnor.

Svenskan Alice Wiklund reser till London för att bistå Scotland Yard vid utredningen av en seriemördare som tatuerar in kärlekshjärtan på sina offer.

Ännu en speciell kvinnlig romanpolis som jag gärna lär känna närmare. Men jag undrar om inte debutanten Ahlenius borde koncentrera sig på själva deckaren?

***

Susanne Ahlenius

Dödligt dubbelspel

(Hoi förlag)

”Dödligt dubbelspel” tar vid direkt där debutdeckaren ”Dödlig åtrå” slutade.

Susanne Ahlenius skriver inte bara vidare om svenskan Alice Wiklund och övriga polisutredare vid Scotland Yard utan låter dessutom Alice fortsätta att älta utredningen om den nu dömde och fängslade mördaren (och hans tvillingbror).

När inte någon av personerna plötsligt måste knulla, lite när, var och som helst. För också ”Dödligt dubbelspel” är en så kallat erotisk deckare.

Att blanda polisroman, thriller och erotisk roman var inte lätt förra gången – lovande men ändå sådär – och tyvärr lyckas inte författaren bättre den här gången.

Spänningen sjunker och stiger mödosamt igen. Som tur är glöms sexet bort mot senare delen av boken, när Alice uppför sig som en galenpanna och allt annat än polis och blir jagad av mördaren.

Fast vilken av bröderna är det?

Bengt Eriksson

Publicerat 2014 och 2016

Sommardeckare under päronträdet (5): Kvinnlig ligaledare bland brittisk över- och underklass

”Vackra unga döda” (Polaris, övers: Ylva Stålmarck) är andra titeln i serien om ”Mitfordmorden” av Jessica Fellowes.

Serien första titel, ”Mysteriet på Asthall”, gjorde mig något avog. Eller avvaktande. Alltså idén – att skriva historiskt med dessutom autentiska personer ur den brittiska historien – är ju helt åkej, sånt kan bli riktigt bra.

Men handhavandet av historien, av fakta, att Fellowes återanvänder namn ur historien och sen omskapar personerna, hittar på lite hur som helst. Går det an? Mitt betyg blev, som jag skrev, avogt och avvaktande.

Fast Fellowes låtsas ju inte, det är i alla fall bra, låtsas inte att hon skriver autentiskt. Första boken inleddes med ett tydligt faktafel som jag tror betydde att hon ville tala om för läsarna att hon inte skriver som det var utan jag ljuger och fabulerar.

FellowesI ”Vackra unga döda” fortsätter hon att skildra de sex systrarna Mitford i tur och ordning samt deras barnsköterska Louise.

Överklassfamiljen Mitford med de sex systrarna har funnits och inte är det så längesen heller, när Louisa på bokens första sidan har rest från Asthall Manor på engelsk landsbygd in till London med den unga Pamela, ett av de sju syskonen, för att träffa Nancy med smeknamnet Koko, den äldsta systern, är året 1925.

Som ni märkte finns det alltså en bror också i syskonskaran. Och när jag läser så undrar jag, kan någon av syskonen Mitford fortfarande leva, och om ingen gör det så måste det väl finnas barn och barnbarn, vad säger de om Jessica Fellowes tilltag att använda dem i en ”autentisk” deckarserie?

I förra romanen var jag även lite förundrad över att Fellowes använde Florence Nightingale Shore, just densamma, sjuksköterskan, som en romanperson. Men inte som Florence Nightingale var i verkligheten utan som författaren tyckte passade i romanen. Hmmm.

Man = jag kan ju inte låta bli att googla så när den kvinnliga ligaledaren Alice Diamond som leder två tjuvligor, de fyrtio tjuvarna (med kvinnliga tjuvar) och Elefanterna (med manliga), nämns första gången – då gör jag ju det. Googlar och ser genast att Alice Diamond har funnits, också hon är autentisk. (Men hur mycket som stämmer och vad som är påhitt i Jessica Fellowes porträtt av den kvinnliga gangsterledaren, det vet jag ju inte.)

När jag läst klart, nej, jag tittar aldrig på sista sidan i förväg, så finns där också ett ”post scriptum” om autentiska personer och händelser i romanen – men efterordet är skrivet sådär lockande luddigt att man blir ännu mer intresserad av vad som är autentiskt och vad som är fri fabulering…

Deckartrådgåtfinnarna är, liksom i förra delen, dels tjänstekvinnan och barnsköterskan Louisa Cannon, dels polisen Guy Sullivan, nu vid Scotland Yard (fast längre än till receptionsdisken har han inte avancerat när berättelsen inleds).

Deckarberättelsen spinner kring nämnda Alice Diamond och hennes kvinnliga tjuvliga. Louisa får en ny bekantskap. Dulcie, som visar sig ha kontakter med den kvinnliga tjuvligan och Guy lyckas ta sig ut på Londons gator som polis för att lokalisera de kvinnliga tjuvarna.

Fast innan dess festar de unga vackra människorna från London ute på Mitfordgodset Asthall Manor och det går som det ska gå: någon blir mördad.

Nu tycker jag dock inte att det kriminella inte är grejen med Jessica Fellowes historiska deckare, tyvärr. Kriminalintrigskapandet går trögt vilket smittar av sig på min läsning som också gick trögt. Både den här och förra gången.

Stämningen får hon till bättre däremot, den största behållningen är skildringen av klassamhället: över- och underklass, inte minst beskrivningarna av överklassens skick, fason och maner blir rätt underhållande. Tänk om hon fick till det kriminella lite bättre också.

Och så det här med Louisa och Guy, i förra boken blev de inte ihop fast man kunde tro det, ska de bli det i den här? Nja, njo, tjavars. Slutet är en slags cliffhanger som kan gå i både ena och andra riktningen, i tredje delen…

Bengt Eriksson

Men deckaren då?

Ja, jag blev förvånad – både på henne och mig själv.

Jag brukar sällan vara missnöjd med Elizabeth George men det här gången var jag det. Alltför många sidor, en väldans massa sidor dessutom och vissa helt obehövliga, om alltför lite.

Inte minst för lite av själva polis- som i kriminalromanen.

Min recension på det utrymme jag hade till förfogande: 800 tecken plus eventuellt något tecken till…

***

Elizabeth George
Det straff hon förtjänar
Övers: Hanna Axén och Annika H. Löfvendahl
(Norstedts)

Elizabetg GeorgeElizabeth Georges nya polisroman är så fylld med människor och händelser att den känns som utkast till tio andra romaner. Deckargåtan upptar väl knappt mer än 30 sidor (av 675).

Platsen är staden Ludlow. Dit reser polismästaren Isabelle Ardery med inspektör Barbara Havers för att kontrollera en polisutredning som Scotland Yard fått klagomål på.

Sen reser inspektör Thomas Lynley dit med Havers och gör om samma sak en gång till. Även deras kontroll går långsamt, många sidor passerar innan en avgörande ledtråd blir synlig.

Romanen ägnas åt att skildra nedskärningar inom polisen, studenters sexliv, indiska traditioner, en uteliggares liv, steppdans och Isabelle Arderys alkoholism samt åt att ärerädda Havers som polis.

Intressant, på sina sätt. Men jag saknar polisromanen i romanen, själva deckaren…

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar 2018