Debutdeckare som börjar så bra…

Jan Bertoft & Håkan Tängnander
Minnets slutna rum
(Hoi förlag)

Utan några som helst förväntningar började jag att läsa ”Minnets slutna rum” och blev häpen i betydelsen förtjust. Jag utbrast för mig själv:

Oj, så bra! Vilken hög nivå det verkar ha blivit på svenska deckardebutanter!

Kort resumé: Känd festfixare, samhällsdebattör med mera hittas död i sin exklusiva lägenhet i Stockholm. Han är skjuten – mitt uppe i ett parti schack. Lägenhetsdörren är låst också. Inifrån! Skjuten i en låsta rummet-gåta…

Minnets slutna rumPolisutredningen handhas av kriminalinspektör Vanja Ek. En bra skildring, tycker – tyckte – jag, av en polisutredning: samarbetet mellan de olika poliserna, den kvinnliga kriminalinspektören och sin chef uppåt (samt Sveriges regering, som också blir inblandad), presstalesmannen, åklagaren och så vidare.

Nyckelord: trilskande (inte genomgående men ibland). Också precis lagom mycket av hur det nog kan vara för en kvinnlig kriminalinspektör att ha hand om en mordsutredning i en omvärld av manliga poliser. Artar/artade sig ju bra det här…

Men så en bit över halva boken blir jag lika häpen igen – av motsatt anledning. Jan Bertoft & Håkan Tängnander tappar bort pusselbit efter bit och förlorar greppet om hela sin deckare och polisroman.

De vill så mycket. De vill för mycket.

De försöker tråckla ihop kriminalinspektör Vanja Eks barndom och uppväxt, som författarna fått till på ett minst sagt märklig sätt (ja, det betyder otrovärdigt), med mordgåtans motiv och lösning.

Det går dåligt. Det går inte alls, till sist.

De försöker snurra ihop trådar och få pusselbitar att passa. Men nej, de klarar inte av det. Trådarna hänger och dinglar, bitarna måste tryckas ner med, ursäkta, våld. När Vanja Ek vid ett besök i London förvandlas till, nej och åter nej, säg någon slags Stålkvinna – då gav jag upp.

Nästan. Jag läste till slutet, ändå. Men jag konstaterar: Det var synd att en deckare och polisroman som ju började alldeles lysande skulle sluta i det rakt motsatta.

Bengt Eriksson

Håkan Nesser, skrönikör och (deckar)författare

Håkan Nesser
De vänsterhäntas förening
(Albert Bonniers)

En krimiskröna. Eller egentligen tvärtom: en skrönekrimi. Så är Håkan Nessers nya, omfångsrika roman (544 sidor) ”De vänsterhäntas förening”.

Ett slags polisroman och deckare, där Nessers poliser återkommer, först Van Veeteren och sen också Gunnar Barbarotti, femton respektive sex år efter de senaste romanerna.

Van Veeteren, pensionerad som ni vet, numera ägnar han sig åt sitt antikvariat i Maardam samt schackspel, ska fylla 75 år och återkommer likt en amatördetektiv som utreder sig själv; ett gammalt fall där Van Veeteren och hans kollega Münster begick ett stort misstag genom att slarva, får man allt säga (det gör han själv också).

Barbarotti återkommer som den kriminalinspektör han fortfarande är i Kymlinge.

Håkan NesserDen förste gruvar sig över ålderdomen och är återkommande tacksam för sin kloka, smarta hustru Ulrike Fremdli, i den här boken självutnämnd vittnespsykolog; den andre över hur det egentligen ska bli mellan honom och kollegan Eva Backman (enligt sin döda hustrus goda råd).

Deras livsfunderingar, om livet och döden med kärleken som förutsättning och nödvändighet, personernas kemi, skildras ömt och fint. (Samt humoristiskt, ska återkomma det). Håkan Nesser är suverän på livsfilosofiska funderingar vid tangentbordet.

Tre parallella tidsplan som Nesser växlar mellan: runt 1960, på tidigt 90-tal samt hösten 2012. Och tusen eller åtminstone hundra personer (så många känns det som i alla fall), vilka träder in i och ut ur handlingen men hela tiden finns med i bakgrunden.

Får Håkan Nesser ihop detta? Frågan bör hellre ställas: Får jag ihop detta när jag läser? Svar: Ja, faktiskt. Men några gånger måste jag stanna upp och ge mig själv rådet att läsa lite mer långsamt. Detta råd gäller alla som börjar läsa ”De vänsterhändas förening”: Läs låååångsamt.

Actiondeckarläsartempo går inte för sig.

Skrönan, för det är en skröna snarare än en berättelse eller historia, är snårig. Nya komponenter och personer tillkommer då och då i berättandet, som om Nesser både planerat noga och fångat de påhitt han fått under skrivandet.

Allt har utgångspunkt i denna förening för vänsterhänta, som några skolungdomar bildade. Det fortsätter med en mordbrand på ett värdshus – det var den Van Veeteren och Münster missbedömde så katastrofalt – och kidnappningen av ett barn, en liten flicka.

Till detta kommer också en – ännu en – otrolig berättelse, den hade kunnat bli sin egen roman, om en ung nunna och ett spädbarn, en pojke, som lämnas vid en nunnekloster och där får växa upp till man.

Men nu håller jag på och berättar för mycket, märker jag.

Nesser portionerar ut den här skrönan, lite i taget och i oordning. De små och större detaljerna går i många riktningar. Att det till sist blir en sammanhängande enhet måste betraktas som ett mästerskap. Och att denna skröna blir – nästan – trovärdig gör ju inte resultatet sämre.

(För det är en detalj, en enda, som jag hänger upp mig på, den är alltför otrolig, men just denna detalj, kanske den viktigaste, slinker Nesser smidigt undan och runt, så att jag visserligen la märke till det otroliga men till sist gick med på det också. Skickligt gjort, annars hade hela skrönan fallit.)

Inte bara en deckarskröna till innehållet utan också till formen. Håkan Nesser författar ju numera som en skrönikör även till själva stilistiken, sättet att skriva och berätta. Han roar sig själv med att skämta och skoja mest hela tiden.

Ingen säger ingen person kan säga eller tänka något utan att vara skojfrisk i formuleringarna. Som om alla vore nånslags Philip Marlowes på den här sidan Atlanten, kanske som att Sjöwall Wahlöö möter säg, Wodehouse. Det kan bli något påfrestande ibland (inte minst för att författaren själv gör likadant i sin berättartext) och dessutom blir slutresultatet då, som sagt, 544 sidor (mot 268 i den första Van Veeteren-deckaren).

Stryka? Vet inte. Då skulle det kanske inte fungera för Nesser, blev ingen skröna alls och ingen roman. Men, da capo, läs långsamt. Annars riskerar viktiga små detaljer i ”De vänsterhäntas förening” att missas och då kan hela romanen falla itu.

Miljöerna också – som ju inte finns men finns ändå. Det är få (deckar)författare som lyckats skapa en egen fiktiv men ändå riktig, ja, levande miljö. Ett otyg att hitta på kriminalmiljöer, om jag får säga.

Håkan Nesser lyckas, som en av de få. Oosterby, Maardam, Loewingen, Kymlinge… Dessa platser finns ju, de är verkliga, de går att besöka på semestern, fast de inte finns.

Bengt Eriksson