Deckarloggbäst oktober 2020

Joyce Carol Oates

Jagad

Övers: Sofia Nordin Fischer

(Albert Bonniers förlag)

”Jagad” är en kameleontisk och språkligt experimentell thriller (alla dessa parenteser – ja, dubbelparenteser). Oates har skrivit ännu en berättelse om ondskans USA, hur detta land formar människor, landets krig som förstör människor, det amerikanska sättet att leva och vara som omformar människor, gör dem arga och onda och utsätter andra för ondska. Och hur alla amerikaner omfattas och påverkas av detta, att livet i USA föder och pånyttföder sig, finns där inget slut, ingen återvändo? Jag tror detta är Joyce Carol Oates budskap, till sig själv och andra amerikaner, till oss och alla, hennes förtvivlade rop i roman efter roman. Att hon orkar. Men det är väl det hon måste, hon måste orka för att orka.

Sam Lloyd

Flickan i skogen

Övers: Christian Ekvall

(Norstedts)

Det är sällan jag inte kan lägga ifrån mig en bok, men jag sträckläste halva den här i ett svep. En renodlad psykologisk thriller med alla ingredienser: Briljant intrig. Fantastiska miljöbeskrivningar. Intressanta personporträtt. En genialisk tvist. Och djävulskt spännande. Jag tror att det jag gillade allra mest var detaljerna. Att kunna skriva så detaljerat om fasorna i att hållas fången, kränkas och manipuleras och samtidigt beskriva en polisutredning i minsta detalj utan att det blir det minsta övertydligt. I det här fallet ger detaljerna liv åt berättelsen. Att den 13-åriga tjejen är mästare i schack och mycket smartare än sin kidnappare gör berättelsen ännu mer fascinerande. (Ur Mariette Lindsteins rec.)

Samuel Karlsson

Höstmorden

(Lind & Co)

Extra spännande att följa en författare genom en deckarserie, särskilt när förfatatren skriver bättre för varje gång. Till exempel Samuel Karlsson. Huvudperson är fortfarande Jessica Jackson, halvtids polisinspektör och ölbryggare. Nästan lika bra som sin pappa, indianen och konstnären Larry, på att skapa problem också. Som att hon haft ihop det med öns gifta präst och fått såväl hans hustru som andra kvinnor emot sig. Intrigen i tredje boken gäller en utredning av ett gammalt försvinnande – eventuellt självmord eller mord? – i samband med ett värdetransportrån. Polischefen i Västervik skötte den gamla utredningen men hur skötte han den? Varför vill han egentligen att utredningen ska tas upp igen.

Tove Alsterdal

Rotvälta

(Lind & Co)

Boken börjar med att Olof återvänder till sitt hem i Ådalen. Han har inte varit där på 23 år. När han var en fjortonårig pojke erkände han ett mord på en tonårsflicka och blev bortskickat av familjen. Han hittar sin pappa död i duschen, mördad med en jaktkniv. Det blir polisen Eira Sjödin som får utreda mordet. Hon var nio år när tonårsflickan blev mördad och Olof var pojken i hennes mardrömmar. Författaren lyckas fånga stämningar, miljöer och karaktärer utan att ta till några överdrifter. Jag förflyttas till Ådalen. Hör ljudet från älven, känner doften från epatraktorernas avgaser och följer med till de slitna ödegårdarna. Spänningen ligger där och ruvar som en molande ångestklump i magen. (Ur Samuel Karlssons rec.)

Frida Andersson Johansson

Ek

(Modernista)

Äntligen kom Frida Andersson Johanssons uppföljare till debutromanen ”Dränkt” från 2015. Hennes nya och andra spänningsroman tar plats i samma hybridgenre: krimi, skräck och övernaturligt. Ja, ockult. Berättelsen utspelar sig i två samtidiga tidsplan: 1600-talet, då skeppet Vasa byggdes och ekar högs till bygget, och 2000-talet, när Disa Kassman arbetar på Vasamuseet med att restaurera en skeppsskulptur, kallad Vildmannen. Realistiskt och orealistiskt. Trovärdigt och otroligt. Vardagslivet idag blandas med gammal folktro om underjordiska människor och dessa stora ekar som grönskar på vintern och nu kräver hämnd. Så märkligt och märkligast att de går in i varann: overkligt blir verkligt.

Camilla Sten

Arvtagaren

(Norstedts)

I en av de snyggaste inledningar jag läst kastas vi blixtsnabb in i ett förvirrande underland av frågor. Det är en söndag i mitten av september. Eleanor sitter i ett polisförhör och kan inte förklara någonting. Fem timmar tidigare har hon sett och känt sin mormor dö i sin famn, blödande ur mängder av sticksår. Hon mötte mördaren i lägenhetsdörren men kan inte ge någon beskrivning alls. I nya ”Arvtagaren” tar Camilla Sten oss med på en resa där ingenting är vad det synes vara, precis som en Alice försöker vi som läsare förstå men så fort vi tror oss förstått någonting visar det sig vara något helt annat och till slut vet vi bara en sak: det är helt omöjligt att sluta läsa! (Ur Anders Kapps gästrec.)

Debutdeckare som börjar så bra…

Jan Bertoft & Håkan Tängnander
Minnets slutna rum
(Hoi förlag)

Utan några som helst förväntningar började jag att läsa ”Minnets slutna rum” och blev häpen i betydelsen förtjust. Jag utbrast för mig själv:

Oj, så bra! Vilken hög nivå det verkar ha blivit på svenska deckardebutanter!

Kort resumé: Känd festfixare, samhällsdebattör med mera hittas död i sin exklusiva lägenhet i Stockholm. Han är skjuten – mitt uppe i ett parti schack. Lägenhetsdörren är låst också. Inifrån! Skjuten i en låsta rummet-gåta…

Minnets slutna rumPolisutredningen handhas av kriminalinspektör Vanja Ek. En bra skildring, tycker – tyckte – jag, av en polisutredning: samarbetet mellan de olika poliserna, den kvinnliga kriminalinspektören och sin chef uppåt (samt Sveriges regering, som också blir inblandad), presstalesmannen, åklagaren och så vidare.

Nyckelord: trilskande (inte genomgående men ibland). Också precis lagom mycket av hur det nog kan vara för en kvinnlig kriminalinspektör att ha hand om en mordsutredning i en omvärld av manliga poliser. Artar/artade sig ju bra det här…

Men så en bit över halva boken blir jag lika häpen igen – av motsatt anledning. Jan Bertoft & Håkan Tängnander tappar bort pusselbit efter bit och förlorar greppet om hela sin deckare och polisroman.

De vill så mycket. De vill för mycket.

De försöker tråckla ihop kriminalinspektör Vanja Eks barndom och uppväxt, som författarna fått till på ett minst sagt märklig sätt (ja, det betyder otrovärdigt), med mordgåtans motiv och lösning.

Det går dåligt. Det går inte alls, till sist.

De försöker snurra ihop trådar och få pusselbitar att passa. Men nej, de klarar inte av det. Trådarna hänger och dinglar, bitarna måste tryckas ner med, ursäkta, våld. När Vanja Ek vid ett besök i London förvandlas till, nej och åter nej, säg någon slags Stålkvinna – då gav jag upp.

Nästan. Jag läste till slutet, ändå. Men jag konstaterar: Det var synd att en deckare och polisroman som ju började alldeles lysande skulle sluta i det rakt motsatta.

Bengt Eriksson

Håkan Nesser, skrönikör och (deckar)författare

Håkan Nesser
De vänsterhäntas förening
(Albert Bonniers)

En krimiskröna. Eller egentligen tvärtom: en skrönekrimi. Så är Håkan Nessers nya, omfångsrika roman (544 sidor) ”De vänsterhäntas förening”.

Ett slags polisroman och deckare, där Nessers poliser återkommer, först Van Veeteren och sen också Gunnar Barbarotti, femton respektive sex år efter de senaste romanerna.

Van Veeteren, pensionerad som ni vet, numera ägnar han sig åt sitt antikvariat i Maardam samt schackspel, ska fylla 75 år och återkommer likt en amatördetektiv som utreder sig själv; ett gammalt fall där Van Veeteren och hans kollega Münster begick ett stort misstag genom att slarva, får man allt säga (det gör han själv också).

Barbarotti återkommer som den kriminalinspektör han fortfarande är i Kymlinge.

Håkan NesserDen förste gruvar sig över ålderdomen och är återkommande tacksam för sin kloka, smarta hustru Ulrike Fremdli, i den här boken självutnämnd vittnespsykolog; den andre över hur det egentligen ska bli mellan honom och kollegan Eva Backman (enligt sin döda hustrus goda råd).

Deras livsfunderingar, om livet och döden med kärleken som förutsättning och nödvändighet, personernas kemi, skildras ömt och fint. (Samt humoristiskt, ska återkomma det). Håkan Nesser är suverän på livsfilosofiska funderingar vid tangentbordet.

Tre parallella tidsplan som Nesser växlar mellan: runt 1960, på tidigt 90-tal samt hösten 2012. Och tusen eller åtminstone hundra personer (så många känns det som i alla fall), vilka träder in i och ut ur handlingen men hela tiden finns med i bakgrunden.

Får Håkan Nesser ihop detta? Frågan bör hellre ställas: Får jag ihop detta när jag läser? Svar: Ja, faktiskt. Men några gånger måste jag stanna upp och ge mig själv rådet att läsa lite mer långsamt. Detta råd gäller alla som börjar läsa ”De vänsterhändas förening”: Läs låååångsamt.

Actiondeckarläsartempo går inte för sig.

Skrönan, för det är en skröna snarare än en berättelse eller historia, är snårig. Nya komponenter och personer tillkommer då och då i berättandet, som om Nesser både planerat noga och fångat de påhitt han fått under skrivandet.

Allt har utgångspunkt i denna förening för vänsterhänta, som några skolungdomar bildade. Det fortsätter med en mordbrand på ett värdshus – det var den Van Veeteren och Münster missbedömde så katastrofalt – och kidnappningen av ett barn, en liten flicka.

Till detta kommer också en – ännu en – otrolig berättelse, den hade kunnat bli sin egen roman, om en ung nunna och ett spädbarn, en pojke, som lämnas vid en nunnekloster och där får växa upp till man.

Men nu håller jag på och berättar för mycket, märker jag.

Nesser portionerar ut den här skrönan, lite i taget och i oordning. De små och större detaljerna går i många riktningar. Att det till sist blir en sammanhängande enhet måste betraktas som ett mästerskap. Och att denna skröna blir – nästan – trovärdig gör ju inte resultatet sämre.

(För det är en detalj, en enda, som jag hänger upp mig på, den är alltför otrolig, men just denna detalj, kanske den viktigaste, slinker Nesser smidigt undan och runt, så att jag visserligen la märke till det otroliga men till sist gick med på det också. Skickligt gjort, annars hade hela skrönan fallit.)

Inte bara en deckarskröna till innehållet utan också till formen. Håkan Nesser författar ju numera som en skrönikör även till själva stilistiken, sättet att skriva och berätta. Han roar sig själv med att skämta och skoja mest hela tiden.

Ingen säger ingen person kan säga eller tänka något utan att vara skojfrisk i formuleringarna. Som om alla vore nånslags Philip Marlowes på den här sidan Atlanten, kanske som att Sjöwall Wahlöö möter säg, Wodehouse. Det kan bli något påfrestande ibland (inte minst för att författaren själv gör likadant i sin berättartext) och dessutom blir slutresultatet då, som sagt, 544 sidor (mot 268 i den första Van Veeteren-deckaren).

Stryka? Vet inte. Då skulle det kanske inte fungera för Nesser, blev ingen skröna alls och ingen roman. Men, da capo, läs långsamt. Annars riskerar viktiga små detaljer i ”De vänsterhäntas förening” att missas och då kan hela romanen falla itu.

Miljöerna också – som ju inte finns men finns ändå. Det är få (deckar)författare som lyckats skapa en egen fiktiv men ändå riktig, ja, levande miljö. Ett otyg att hitta på kriminalmiljöer, om jag får säga.

Håkan Nesser lyckas, som en av de få. Oosterby, Maardam, Loewingen, Kymlinge… Dessa platser finns ju, de är verkliga, de går att besöka på semestern, fast de inte finns.

Bengt Eriksson