Crimetime Award 2022

Så har årets författare/titlar till Crimetime Award nominerats. I år ska Deckarloggs red. låta bli att kommentera = kritisera nomineringarna. Men du kan väl fundera själv.

Är dessa författare årets bästa svenska deckardebutanter? (Bortsett från att Deckarloggs red.  fortfarande inte riktigt greppat hur Crimetime definierar ett år). Det kommer ju fram så otroligt många nya svenska deckarförfattare varje år nu, så det kan inte vara lätt att välja ut blott fem av dem.

Du, liksom jag, har kanske några andra favoriter bland deckardebutanterna?

Ännu svårare, nästan, måste det vara att utse ”årets barndeckare”, särskilt som Crimetime sällan verkar ha några gränser mellan crime och ung litteratur bortom den gränsen. Eller för den delen kan anse att ungdomar är barn också längre upp i åldern.

Följande är i alla fall de nominerade för i år. Några nya tips, inte minst bland ”barndeckarna”, fick i alla fall Deckarlogg. Vilket strax ska åtgärdas. Även bland vuxendeckardebutanter finns, ber om ursäkt, en författare och deckare som blivit stående oöppnad Deckarlogghyllan.

Av nån anledning. Men ska genast läsa. Lovar!

***  

Årets deckardebut

1) Victor Pavic Lundberg: ”Den som överlever” (Albert Bonniers)
2) Ulf Kvensler: ”Sarek” (Albert Bonniers)
3) Samuel Åhman: ”Linnés arvinge” (Kaunitz-Olsson)
4) Sara Strömberg: ”Sly (Modernista)
5) Malin Sanglert: ”Det andra arvet” (Bokfabriken)

Årets barndeckare

1) Ingela Korsell och Daniel Thollin: ”Experimentet” i serien ”Mutanterna” (Natur & Kultur)
2) Nina och Willem Källmodin: ”Källaren” och ”Torpet” (Bonnier Carlsen)
3) Anders Sparring och Per Gustavsson: ”Familjen Knyckertz och damen med fjäderboan” i serien ”Familjen Knyckertz” (Natur & Kultur)
4) Gustav Tegby: ”De överblivnas armé” i serien ”Bortbytingar” (Rabén & Sjögren)
5) Johan Anderblad: ”Dusty: Motorsågsstölderna” i serien ”Dusty” (Bonnier Carlsen)

Bengt Eriksson

Kolla videon här nedan för en snabbpresentation av samtliga nominerade författare och böcker.

olla

Alla dessa svenska deckardebutanter!  

Varifrån kommer alla? Hur många kan det finnas? Sinar det aldrig?  

Jo, jag syftar på lavinen eller vågen med svenska deckardebutanter. Dessa nya deckarförfattare som kommit fram de senaste två, tre, kanske fyra åren. Inte bara nytillkomna heller utan många debuterade med allt ifrån mycket bra till klart läsvärda och lovande deckare.

Svenska Deckarakademin, som tidigare inte hittade någon debutant oftare än vartannat år, har nu delat ut sitt debutantpris tre år i följd till Malin Thunberg Schunke, ”Ett högre syfte” (2019) , Maria Grund, ”Dödssynden” (2020), och Sara Strömberg, ”Sly” (2021).   

Dessutom tre olika sorters deckare i olika kriminella miljöer: den första en europeisk åklagar- och polisroman om Eurojust i Haag, den andra en kvinnlig polisroman med miljö från en anonym ö (nog Gotland) och den tredje med en journalist som amatördetektiv vid Åreskutan.

Vilket får den nya svenska deckarvågen att bli ännu mer spännande. Debutanterna håller sig inte till en gren på deckarträdet utan skriver i diverse undergenrer. Inte heller är det enbart så, även om de hittills nämnda kan tyda på det, att allt fler kvinnor börjar skriva deckare. Också män gör det.  

Manliga debutanter (samt en kvinna) från 2019: ”Blodhundar” (i Malmös tidningsmiljöer) av Claes & Eva Fürstenberg och ”Mord på öppen gata” (noirpastisch i Stockholm 1949) av Mikael Fuchs.

Från 2020: ”Clara” (samtidsthriller i Malmö) av Jens Lönnaeus, ”Lite död runt ögonen” (ömsint mansnoir) av David Ärlemalm och ”Feber” (Darknet-thriller med försvunnen 12-åring) av Johan Brännström.

Från 2021: ”Återvändaren” (polis reser hem till Luleå) av Anders Sundkvist.

Allt och alla? Nej, det finns många fler svenska deckardebutanter från, säg, 2018-19 och framåt. Och ja, de flesta är kvinnor. Till exempel Stina Jackson, ”Silvervägen” (2018), och Maria Broberg, ”Bakvatten” (2020), som bägge skriver norrländsk landsbygdsnoir. Fast Jacksons följande roman, ”Ödesmark” (2020), blev ännu bättre och än mer av Norrland noir!

Sofie Bjarup debuterade 2019 med den historiska deckaren ”Mörkrets barn” (London år 1888) och Tina Frennstedt gav samma år ut första titeln, ”Försvunnen”, i vad som skulle bli en Cold case-serie med ett par kvinnliga poliser i Malmö och på Österlen.

Medan Kerstin Bergman, ”Oskuld och oleander”(2020), och Kristina Agnér, ”Var inte rädd för mörkret” (2021), skriver á la Maria Lang fast idag. Genre/miljö: dagens Puck Bure på Ekerö respektive i Smålands mörker.

Linda Ståhl introducerade en icke-binär polischef (”hen går bra”) i skånska Höllviken, ”Syndaren ska vakna”, och 

Jeanette Bergenstav skrev en rappt personlig deckare, ”Syndoffer” (bägge 2021), om en frilansjournalist på en husbåt i Göteborg.

Och så vidare. Jodå, ännu fler debutanter kunde – ja, borde – ha nämnts. (Ursäkta alla ni som hamnade utanför.) I år då, fortsätter lavinen med svenska deckardebutanter även 2022?

Något tidigt att svara på men en av årets debutanter, Markus Grönholm, förtjänar extra uppmärksamhet för sin språkligt spännande polisroman ”Lelo”. Miljö: Enköpingstrakten.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar

Ännu en riktigt bra svensk ”deckardebutant”. Följ med till Göteborg…

Jeanette Bergenstav

Syndoffer

(Norstedts)

Vilket praktexempel, alltså på vad jag tidigare har skrivit: varje års bästa deckare och annan krimi ska inte utses förrän mot slutet av året.  

Hade den här deckaren skickats in när Deckarakademin nominerade årets bästa deckardebuter? Och om den skickats in (i manus), hade ledamöterna hunnit läsa boken? Jag betvivlar det förstnämnda (men om Deckarakademin faktiskt hade läst och valt bort så…).

Inte bara jag som tyckt följande: ”Syndoffer” av Jeanette Bergenstav, utgiven i december 2021, är en av årets bästa ”debutdeckare”. Jo, säkrast att sätta beskrivningen inom citat, för liksom flera andra av årets ”deckardebutanter” – till exempel Sara Strömberg som skrivit ”Sly”, utsedd av Deckarakademin till årets debutdeckare – är Bergenstav inte en författardebutant eller faktiskt ens deckardebutant utan citattecken. Till exempel hon tidigare gett ut ett par barn/ungdomsdeckare.

Ska man då kallas debutant eller ens deckardebutant?   

”Syndoffer” är en deckare som skrivits av en romanförfattare. En deckare som är en roman. Med detta menar jag att Jeanette Bergenstav både kan skriva och berätta. Inte helt ovanligt men inte heller helt vanligt att slå upp förstasidan i en ny deckare, dessutom alltså skriven av åtminstone en vuxendeckardebutant, och verkligen njuta av språket. Hur författaren behandlar orden, skriver och formulerar meningar, komma- och punkterar.

Bergenstav skriver väl, mycket väl, direkt från första sidan. Men hon är ju också journalist så hon har tränat och tränat förstås på att skriva snabbt och väl, det brukar vara en bra grund för ett blivande, mer långsamt författande.  

Mycket väl känner hon också sitt Göteborg, där berättelsen utspelar sig även om den inleds med en utflykt till Malmö och Möllevången, och hon verkar dessutom känna sin huvudperson lika väl, ja, personligen. Kanske för att frilans- och kriminaljournalisten Jennifer Sundin är författaren samt kriminaljournalisten Jeanette Bergenstav, mer eller mindre. (Nej, det är nog inget jag blott anar och tror. Bergenstav har själv antytt att hon skapat sin huvudperson ur sig själv.)  

Amatördetektivroman. I den genren skulle ”Syndoffer” kunna placeras. Journalisten Jennifer, som efter minst sagt diverse egna problem (familjen, kroppen) har börjat arbeta som frilansjournalist igen och plötsligt råkar hamna i något som får henne att bli det hon tidigare varit: kriminalreporter  och därmed också amatördetektiv.

Men Jennifer skulle ju bara göra ett enkelt tankebefriat knäck om Torshammarskolans nyrenoverade gamla bildsal (nu ergonomisk och bullersanerad) åt den lokalaste lokaltidningen Torslandanytt.  Men var är bildläraren, som Jennifer … hmmm … minns från sin tid som elev på samma skola, hon skulle träffa honom. Och var är rektorn? Skolan är verkar alldeles tom, var låg nu bildsalen?

Jeanette Bergenstav. Foto: Sören Håkanlind

Hon hittar den och hamnar mitt i … vad som kunde ha blivit ett trippelmord. Men en  person har överlevt, en ung kille med invandrarbakgrund – ”en blatte från Biskopsgården”, beskrev han sig i första kapitlet – som har yrkesintroduktion på skolan. Ilskna, förbannade mord dessutom. Jennifer tar vidriga foton med mobilen.

Detta är själva deckaren men nära nog viktigast och bäst med ”Syndoffer” är det som händer bredvid själva deckaren. Nej, det blev felformulerat. Det övriga som händer i själva deckaren, bättre formulerat. Som miljöskildringarna (till exempel den gamla båten hon bor på numera med sin pappa och ett av sina barn, en son i skolåldern, eller hennes hund som oftast följer med henne) och olika händelser jämsides med det kriminaljournalistiska och amatördeckandet.

Något så lite som inköp av en pizza blir händelserikt och spännande, liksom en träff med vin på restaurang med en gammal skolkompis som hon plötsligt återser. För att inte tala om när Jennifer som förälder stiger in på sonens skola för att… (Detta måste vara autentiskt, här måste Jennifer vara Jeanette, väl?! Och jag känner igen mig själv också, varit typ där på ungarnas skola.)

Många deckarförfattare skriver ju så här, skildrar polisernas, andra detektivers och personers vardags- och privatliv. Men ofta – ja, alltför ofta – kan det kännas som något extra och tillagt, och som värst störa det kriminella huvudspåret. Så kändes det inte alls att läsa Jeanette Bergenstavs debutvuxendeckare.

”Syndoffer” är en roman med en detektivroman eller en detektivroman med en roman. Inuti varann. Eller kort och ”blott”:  en bra berättelse, bra skriven och bra berättad.

Bengt Eriksson   

Några noteringar om den synnerligen svåra konsten att nominera till litteraturpris (i allmänhet) och till deckarpris (i synnerhet), för att inte tala om att prisa – vem, vad, vilka?

Men varför nominerar – ja, till och med prisar – juryn för Augustpriset aldrig några kriminalromaner? Innebär det att kriminalromaner i själva sin undergenre alltid är undermåliga jämfört med andra skönlitterära romaner (eller ”literary fiction” som de finbenämns på engelska)?

Hade verkligen inte Åsa Larssons ”Fädernas missgärningar” och/eller Christoffer Carlssons ”Brinn mig en sol” eller för den delen Ann-Helén Laestadius ”Stöld” varit värda att Augustprisnomineras i år?

Fast när jag tänkt och skrivit detta så upptäcker jag att jag far med osanning, åtminstone viss sådan. I kategorin skönlitteratur för vuxna nobbades så kallade deckare men i kategorin ”Årets svenska barn- och ungdomsbok” gick det inte bara an utan riktigt bra. Ja, bäst.

Johan Rundberg tog emot 2021 års Augustpris för den historiska barndeckaren ”Nattkorpen”,  första delen i en serie om barnhemsflickan Mika (eller deckarduon Månvind och Hoff) i 1800-talets Stockholm. De följande titlarna  ”Tjuvdrottningen” och ”Dödsängeln” har redan kommit.

Högst välförtjänt, menar Deckarloggs red. (Rundberg har tidigare också tilldelats Crimetime Award för ”Årets barndeckare 2021”.) Fast detta hindrar inte att jag fortsatt undrar vart till exempel Larsson, Carlsson och Laestadius tog vägen… Deras kriminalromaner är alltså sämre än alla de romaner som nominerades till Augustpriset 2021?

Deckarloggs red. Foto: Birgitta Olsson

Nu helt över till kriminalgenren.

Deckarnomineringarna och priserna och utnämningarna blir allt fler. Crimetime delar ut sina deckarpriser och Svenska Deckarakademin sina, Gota Media låter framåt jul sina deckarecensenter lista favoritdeckare från i år och där emellan utser Kapprakt (alias Anders Kapp, som ibland medverkar även på Deckarlogg) sina årsfavoriter.

Gå in på Kapprakts nätsida och se hans deckarfavoriter! (Eventuellt väger också Deckarloggs nomineringar och ”pristagare” i alla fall något. För resultatet: håll koll på Deckarlogg mot mitten av december…)

Det är bra. Ju fler deckare som utses till ”Årets bästa” desto bättre. Eftersom ordet ”bäst” alltid är personligt och alltid kommer i plural. Den enas favorit är inte den andras och tvärtom. Så gärna ännu fler deckarpriser, allt fler och fler!

Hur kan man jämföra, förresten? Deckare är ju inte, som Deckarlogg envist försöker hävda, en genre utan en kriminallitterär familj och släkt. Går det att ens jämföra till exempel en mysdeckare med till exempel en noir och dessutom värdera dem inbördes? Det är ju högst tveksamt.

Jag har tidigare framfört åsikten att Deckarakademin borde dela ut fler årliga deckarpriser – till deckare som är prisvärda inom olika undergenrer. Som just mys och hårdkokt, polisroman och historiska kriminalroman, med flera.

Jag vidhåller nog detta – att det skulle vara bättre. Mer jag tänkt på:

Vad är en deckardebutant? Vilka kriterier gäller och bör gälla? Litterär debutant eller just deckardebutant? Som att ”Sly” av Sara Strömberg är året debutdeckare, enligt Deckarakademin. Men Strömberg är ju ingen debutant, inte en författardebutant. Hon har gett ut en rad barnböcker. Däremot är ”Sly” hennes första deckare. Så det är alltså deckardebutant – med betoning på deckar- – som gäller.

Fast då är ju också ”De rotlösa” av Frida Skybäck en debutdeckare och hon en deckardebutant. Trots att hon tidigare skrivit feelgood-romaner, för det kan ju/väl inte vara så att enbart barnböcker räknas bort. (Även om det är vanligt att en vuxendebutant kallas debutant i allmänhet, hur många barnböcker hen än har skrivit.)

Sista undringen: Var går gränsen för ett år? Vid årsskiftet eller? Nja, inte vad gäller deckarpriser. Crimetime Award kör med brutet deckarprisår (för att priserna ska kunna delas ut på bokmässan i Göteborg). Svenska Deckarakademin hävdar att deras priser gäller hela året, trots att årets nomineringar tillkännagavs för ett bra tag sen och priserna delades ut förra helgen.

Sena deckare blir lästa som manus eller pdf-er eller vad det är. Fast det förutsätter ju att böckerna är så pass klara och dessutom att förlagen skickar in manusen till Deckarakademin. Samtliga svenska deckardebutanter var inte utgivna när debutantnomineringarna tillkännagavs och inte heller John le Carrés postuma kriminalspionroman.

Hade Deckarakademins ledamöter läst dessa? Och ratat dem? Johan Theorin hade de i alla fall läst. Hans come back i Ölandssviten, ”Bevittring”, nominerades före utgivningen. Något lite gnager här, tycker Deckarloggs red. Bättre att invänta årets slut istället, nominera och prisa det gångna deckaråret i början av följande år?   

Sen skulle man ju också kunna diskutera var samtliga nämnda sätter gränsen för kriminallitteratur. Vad hamnar innanför? Och vad hamnar utanför? En gång i tiden, som går och går, var Svenska Deckarakademins definition av deckare/kriminallitteratur bredare, vidare och mer generös än min. Idag, däremot, har Deckarlogg en betydligt bredare syn på kriminalgenrerna än Deckarakademins insnävade.

Som det har gått och blivit. Ja, det var väl vad jag hade på hjärtat just nu. Följ Deckarloggs spännande deckarutnämningar och deckarprisanden i mitten av december…

Bengt Eriksson

Spänningstopp som tar tempen på tiden

Hoppas ansvarig redaktör ursäktar och inte muttrar alltför mycket när Deckarlogg än en gång återpublicerar den Spänningstopp som en gång i månaden sammanställs av deckarrecensenterna i Gota Medias tidningar, från Borås Tidning till Ystads Allehanda och där emellan Smålandsposten och Barometern. Med ännu fler.

Blott listan – motiveringarna får du gå till tidningarna för att ta del av. Och det är väl värt att göra det. För det är den enda kritikertopp som finns i Sverige med deckare och annan krimi. Och (om en får säga det själv) för varje månad blir toppen allt mer just spännande och intressant.

Så här ser Spänningstoppen ut för närvarande, den gångna månaden. Kolla och fundera över vad som är utmärkande för den. Ett par, tre saker eller fyra saker…   

1) Sofie Bjarup: Mörkrets barn (Lind & Co)

2) Åsa Larsson: Fädernas missgärningar (Albert Bonniers)

3) Thomas Engström / Margit Richert: Armasjärvi (Bokfabriken)

4) Frida Skybäck: De rotlösa (LB förlag)

5) Sara Strömberg: Sly (Modernista)

6) Tove Alsterdal: Slukhål (Lind & Co)

7) Bethany Clift: Överlevaren (Modernista)

8) Kristina Ohlsson: Isbrytare (Forum)

9) Anna Kuru: Gryningsjakten (Modernista)

10) Silje Ulstein; Kräldjursmemoarer (W&W)

Avslöjande: Dessa tre saker syftade Deckarlogg på…

1) Samtliga på Spänningstoppen är kvinnor (utom en extra man). 2) Åtta av tio spänningstitlar har skrivits av svenska författare. 3) Sex titlar hör hemma under rubriken ”Norrland noir”.

En termoter i rumpan dagens deckarutgivning? Kanske det.

Inte minst: 4) Spänningstoppen toppas av Sofie Bjarup, en deckardebutant som till och med var en hybridutgiven debutant. Hennes hybridutgivna deckare har nu återgivits av ett så kallat vanligt förlag.

Jo, det är samma bok. Också ett tecken i tiden?

Bengt Eriksson

Liza Marklund toppar Spänningstoppen

Ja, Liza Marklunds comeback-deckare toppar Spänningstoppen för oktober, den deckarkritikerlista som publiceras i Gota Medias olika tidningar (från Borås Tidning till Ystads Allehanda).

Deckarlogg återpublicerar listan också den här månaden eftersom det nog är den enda kritikerlista som sammanställs i Sverige med deckare och annan krimi. Spänningstoppen ger bra koll och många tips på läsvärda författare och deras nya böcker (ifall Deckarloggs redaktör får säga det själva).

Dock utelämnas motiveringarna – dem får du själv leta upp i någon av Gota Medias tidningar. Observera att oktober månads lista är – nästan – genomgående svensk. Ska man sätta ett ? för det, kanske ändå.

Liza Marklund. Foto: Annika Marklund

SPÄNNINGSTOPPEN oktober 2021:

1) Liza Marklund: Polcirkeln (Piratförlaget)

2) Åsa Larsson: Fädernas missgärningar (Albert Bonniers)

3) Frida Skybäck: De rotlösa (LB förlag)

4) Thomas Engström & Margit Richert: Armasjärvi (Bokfabriken)

5) Elina Backman: När kungen dör (Bokfabriken, översättning: Marjut Hökfelt)

6) Sofie Bjarup: Mörkrets barn (Lind & Co)

7) Sara Strömberg: Sly (Modernista)

8) Mattias Edvardsson: En familjetragedi (Forum)

9) Camilla Läckberg & Henrik Fexeus: Box (Forum)

10) Åke Edwardson: Det trettonde fallet (Albert Bonniers)

***

Sist: Om Deckarloggs redaktör också får säga det själv så har Gota Medias olika tidningar en mycket bra recensionsverksamhet vad gäller deckare och annan krimi – många deckarlästa, kunniga kritiker. Väl värt att kolla på nätet även om du bor utanför spridningsområdet.

På Åres baksida slutar lagen

Sara Strömberg

Sly

(Modernista)

Det är språket. Det gör inte hela berättelsen men det gör mycket av den. Språket för berättelsen framåt och stannar upp, fördjupar, tar in personerna och miljöerna, blickar bakåt. Till exempel med inskjutna meningar och bisatser, som får den scen där berättelsen utspelar sig just där och då att bli en film för ögonen.

Blott ett exempel: huvudpersonen Vera Bergström, före detta journalist och snart journalist igen fast frilans, annars numera lärarassistent, använder blyertspenna och inte kulspets- när hon är ute på journalistjobb. Det är för kallt för det i dessa trakter, det går inte att skriva med kulspetspenna.

Sara Strömbergs språk fångar mig direkt. Hon är ännu en av årets deckardebutanter – hur många sådana finns det egentligen år 2021? – och stilistiskt börjar hon med att skriva på topp redan från start. Vad gäller genre och miljö ansluter Strömberg sig till den nya lavinen med Norrlandsdeckare. Norrland noir, typ. Hennes miljö: baksidan av jämtländska Åre.

Varje samhälle består av två sidor, en fram- och en baksida. Ja, det är ju så att man nästan kan säga att annars är det inget samhälle. Med tillägget, tyvärr. Sara Strömbergs samhälle heter alltså Åre, som både är en förort till Stockholm och sin egen ort. Vadå Stockholm?

Med det menar jag att Åre består av en sol- och guldsida. Dit reser stockholmarna och andra för att åka skidor och äta på lyxrestauranger. En nödvändig sida kanske, för att Åre alls ska överleva som plats och ort. Åres baksida är som samhällens baksidor brukar vara – framsidans motsats. Där bor de som har mindre eller inget, den om du vill så kallat vanliga befolkningen.

Vera Bergström heter alltså huvudpersonen, som fick sparken när Jämtlandsposten tvingades skär ner. Hon försökte sig på att jobba som frilansjournalist men det gick inget vidare, istället arbetar hon som lärarassistent i Järpen, centralort i Åre kommun, och bor i en tvårumslägenhet i en nedlagd järnvägsstation i Ånn, mindre by utanför tätorten Åre.    

Hon är 56 år, med i jaktlaget och har kommit i klimakteriet. Allt detta förmedlar Sara Strömberg utan att berättelsen stannar upp. Det är bra gjort. Höst i Åre, vintern närmar sig. Så ringer Nils ”Strömmen” Strömqvist, även kallad ”Satan”. Det har skett ett mord, jo, det känner Vera till, en kvinna har hittats mördad på Åreskutan, och ”Strömmen” alias ”Satan” vill att Vera ska hoppa in som journalist igen, på frilansbasis bara, tillfälligt, för Jämtlandsposten.

Nej, inte skriva om själva mordet utan om byarna, om samhällena, om trakten, om ortsbefolkningen, hur den tar detta, att det skett ett mord. Vera Bergström är tveksam men hon lockas förstås också att jobba som journalist igen, om än blott som frilans, och än blott denna gång. Så hon börjar kolla upp mordet. Förvånansvärt lite har skrivits om det, upptäcker hon.

Journalisten blir förstås en amatördetektiv. Vera kommer nära det som skett, så nära att hon snart sover med eldstudsaren under sängen. Egentligen ingen speciell intrig eller märkvärdig berättelse, ganska självklar deckarintrig. Dessutom skriver Sara Strömberg i dubbla tidsomlopp, då och nu, så-så-så vanligt. Lite trött kan man, det är jag, ibland bli på kriminalgenrens åter- och återanvända klichéer. Fast – och det är ett stort FAST – det fungerar ju när det fungerar.

Och det fungerar när Strömberg skriver och berättar. Hon får berättelsen att bli, i ordets bästa betydelse, märkvärdig tack vare sitt språkhanteverk. Sara Strömberg skriver så bra. Det har inte undgått dig nu, väl? ”Sly” är första delen i en planerad trilogi, som jag absolut ska följa framöver.

Ytterligare några inskjutna formuleringar som blir en film och får deckaren att bli mer än en deckare: ”Orden som stod nedklottrade på bergväggen ett par mil efter Åre. Här slutar lagen…” ”Avstånd var timmar, alltid timmar.” ”Runtomkring var det bara skog…”

Bengt Eriksson   

Marie Hermanson – etta på tio i topp!

Så har höstsäsongen inletts för Gota Medias spänningstopp. En gång i månaden väljer deckarrecensenter ut de bästa spänningsromanerna i alla undergenrer och titlarna hamnar i favoritordning på en tio i topp-lista. Mycket bra lista för att ge tips om de bästa titlarna just nu bland deckare och annan krimi. Och det skriver inte Deckarloggs redaktör enbart för att han är en av recensenterna bakom listan.

Så här är ordningen på spänningstoppen just, för att också se motiveringarna till böckernas placeringar – gå in på någon av Gota Medias nätsidor (Borås Tidning, Barometern, Smålandsposten, Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda med flera).

1) Marie Hermanson: Pestön (Albert Bonniers)

2) Sara Strömberg: Sly (Modernista)

3) Åke Edwardson: Det trettonde fallet (Albert Bonniers)

4) Mattias Edvardsson: En familjetragedi (Forum)

5) Håkan Nesser: Schack under vulkanen (Albert Bonniers)

6) Lundgren & Lundgren: Där isarna råmar (Albert Bonniers)

7) Johanna Mo: Skuggliljan (Romanus & Selliing)

8) Hjorth & Rosenfeldt: Som man sår (Norstedts)

9) Anne Holt: Mandelaeffekten (Piratförlaget)

10) Patrick Modiano: Osynligt bläck (Elisabeth Grate)

Bengt Eriksson

Årets bästa svenska deckarförfattare, deckardebutant och barndeckare?

Nomineringarna till årets ”Crimetime Award” i kategorierna ”Årets debutant”, ”Årets barndeckare” och ”Årets svenska deckarförfattare” har offentligtgjorts. Vinnarna utses och priserna utdelas på Crimetime Göteborg den 25–26 september på Bokmässan i Göteborg som i år både arrangeras live på Svenska Mässan och kan ses digitalt (på Bokmässan Play).

Som vanligt både nickar Deckarlogg instämmande och blir en smula konfunderad, vid någon författare/titel utropas också: Nämennej!

Nominerade till Årets deckardebut 2021:

Linda Ståhl, Syndaren ska vakna (Norstedts)

Klas Ekman, De kapabla (Bookmark förlag)

Anna Breitholtz Monsén, Stranden (Bokfabriken)

Karin Wik, Skolan (Forum)

Leif Appelgren, Ingen ond man (Lind & Co)

Vad tycks? Deckarlogg tycker att flera av ovannämnda är väl förtjänta av att hamna på nomineringslistan för årets svenska deckardebutanter. Men det finns ju fler som förtjänar det! Flera fler! Ja, sällan har det väl debuterat så många nya svenska deckarförfattare som nu – och så bra.

Lite svårt att veta vad Crimetime betraktar som ett år men jag skulle gärna ha sett att till exempel också Kristina Agnér: ”Var inte rädd för mörkret” (Albert Bonniers), Kerstin Bergman: ”Oskuld och oleander” (Southside Stories), Charlotte Bergenwitt: ”I ljuset dansar skuggor” (Ekström & Garay), Johan Nilsson: ”Jubelår” (Offside Press/Bokfabriken), Sara Strömberg: ”Sly” (Modernista), Anders Sundkvist: ”Återvändaren” (Modernista)…

Som alltid Deckarloggs något uppnosta redaktör som tänker och tycker om deckare och deckarförfattare. Foto: Birgitta Olsson

Säkert glömde jag nu någon debutant nu också. Tipsa mig om din favorit!

Vilken deckardebutant skulle då knuffa undan och ut vilken annan deckardebutant? Det är inte lätt att veta. Nöjer mig med att konstatera detta en gång till: så många bra deckardebutanter för närvarande.

Nominerade till Årets barndeckare 2021

Johan Rundberg: Nattkorpen och Tjuvdrottningen (Natur & Kultur)

Tobias Söderlund / Stef Gaines: Mysteriet på kyrkogården

och Docksamlarens hus (Rabén & Sjögren)

Anja Gatu / Anna Nilsson: Man lever bara nio gånger (B Wahlströms)

Martin Olczak / Anna Sandler: Troll i järngruvan (Rabén & Sjögren)

Martin Jern: Aldrig i livet (Lilla Piratförlaget)

Vad gäller årets barndeckare har Deckarlogg ingen egen åsikt. Tyvärr har alldeles för få barn- och ungdomsdeckare hunnit bli lästa av Deckarlogg både detta och förra året. Ska läsa ikapp och återkommer… Du som läser detta och har koll på svenska barn- och ungdomsdeckare kanske har en åsikt, någon annan barndeckarfavorit som borde ha funnits på nomineringslistan?

Nominerade till BookBeats pris till

Årets svenska deckarförfattare 2021:

Mari Jungstedt

Lars Kepler

Sofie Sarenbrant

Emelie Schepp

Viveca Sten

Vad gäller denna nominering – ”årets deckarförfattare” – ropar Deckarlogg blott: Oj! Dessa är alltså Sveriges bästa deckarförfattare år 2021? Just dessa. Det handlar ju inte om bra deckarförfattare – om det varit en lista över bra svenska deckarförfattare så visst – utan just om ”årets” och detta ord bör väl betyda ”bästa” och/eller att författaren gjort något extra häpnadsväckande just i år?

Hmmm. Skulle nog kunna räkna upp tio-femton till och med tjugo svenska deckarförfattare som lika gärna – ja, hellre – kunde och skulle ha hamnat bland de nominerade. Och det kan nog du också, det kan nog alla svenska deckarläsare.

Nämennej och ojdå! Typ.

Bengt Eriksson