Hur hemskt får det bli?

Jag skriver på en recension av Midsommarmorden, som titeln lyder på Magnus Nordins nya spänningsroman för unga vuxna, till Opsis Barnkultur. Den här gången en ganska regelrätt pusseldeckare och med tiden kommer recensionen att hamna också på Deckarlogg.

Magnus Nordin MidsommarmordenMagnus Nordin är en av Sveriges mest intressanta författare av spänningsromaner (från skräck till deckare) och då inkluderar jag både ungdoms- och vuxenförfattare. Vad nu den skillnaden består av, när det gäller Nordin.

Följande intervjukrönika om spänningsromaner för yngre (i allmänhet) och om Magnus Nordin (i synnerhet) skrev jag för några år sen. Läggs härmed ut i väntan på recensionen av hans nya roman…

***

En av årets bästa svenska deckare, ”Avgrundens änglar” av Magnus Nordin, recenserades nyligen i den här tidningen. Men inte på deckaruppslaget utan på kultursidornas barn- och ungdomsbokuppslag. Alltså en ungdomsdeckare? Ja, fast en vuxen ungdomsdeckare – en roman som kan läsas av både ungdomar och vuxna.

Magnus Nordin Avgrundens änglarFlera av Nordins så kallade ungdomsromaner kunde ha platsat i en nyutkommen fackbok, ”Unga böcker för alla åldrar”, där Elise Karlsson presenterar den nya, generationsövergripande genren ”crossoverlitteratur”.

Hon menar – och jag instämmer – att det skrivs allt fler ungdomsromaner som kan läsas av äldre och även att många vuxenromaner fått yngre läsare.

”Unga böcker för alla åldrar” innehåller inte så många exempel på deckare men där finns några crossoverromaner som balanserar både mellan åldrar och mellan kriminal- och andra genrer: John Ajvide Lindqvists ”Låt den rätte komma in”, Sara Bergmark Elfgrens & Mats Strandbergs ”Cirkeln”, Joyce Carol Oates ”Foxfire” med flera.

Åsa Carlsson, som recenserade ”Avgrundens änglar” på barn- och ungdomsuppslaget, berömmer Magnus Nordin för att ha ”skapat en rasande skicklig intrig” med ”nerv, spänning och trovärdighet”.

Elise Karlsson unga-bocker-for-alla-aldrarSen blir hon mer tveksam. Hon karaktäriserar boken som en ungdomsroman med en målgrupp som också rymmer ”de brådmogna 12-åringarna” och undrar om man ska ”sätta en spänningsroman med syfte att roa, där unga tjejer förs bort och våldtas… – i händerna på dem.”

En intressant och viktig diskussion som föder undringar och motfrågor. Det kan påpekas att varken på bokomslaget eller förlagets hemsida finns angivet att ”Avgrundens änglar” skulle vara en ungdomsroman. Snarare ännu ett exempel på crossoverlitteratur.

Magnus Nordin är inte heller den enda (ungdoms)författaren som skriver både bra och hemskt (= verklighetsförankrat). Lika bra och ännu hemskare är ”Tre”-serien av norrmannen Kjetil Johnson: tio romaner om ungdomar, kärlek, vänskap, ensamhet och mord.

Det finns även tidigare exempel på skrämmande barn- och ungdomsdeckare. ”Mästerdetektiven Blomkvist lever farligt”, som Astrid Lindgren gav ut redan 1951, innehåller en mördare som kommer hemskt nära bokens unga detektiver. Lindgren liksom Nordin skildrar barndomens brutala möte med vuxenvärlden.

Samma diskussion – hur hemsk får en deckare vara? – återkommer om den vuxna kriminallitteraturen. 1973 avgick Maria Lang ur Svenska Deckarakademin i protest mot att en alltför våldsam roman, ”Min vän Walter” av Richard Neely, utsetts till årets bästa utländska deckare.

Jag minns när kulturredaktören Sune Johannesson för ett par år sen bjöd in Per Erik Tell och mig till en offentlig kulturlunch för att prata deckare. Då passade jag på att fråga vad publiken trodde det kunde bero på att så många tonåringar och barn – ja, spädbarn – numera mördas i kriminallitteraturen.

Våldet från TV-serier och dataspel sprider sig, sa någon. Det förekom mord på barn även hos Agatha Christie, påpekade en annan. Eva Ström, läkare, poet och kritiker, fanns också i publiken. ”Att det värsta ska hända våra barn är vår största rädsla”, sa hon. ”Deckarna hjälper oss att hantera rädslan.”

Passar hennes förklaring även in på ungdomsdeckare och tonåringar? Vilket leder fram till den övergripande frågan: Ska moderna deckare – för äldre som yngre – vara underhållningslitteratur med syfte att ”roa” läsaren?

Magnus Nordin Copyright fotograf Stefan Tell”Jag skriver för att roa och oroa…” Så svarar Magnus Nordin när vi har en mejlkonversion om hans nya roman, med eller utan prefixet ungdoms-.

Foto: Stefan Tell / Bonnier Carlsen. 

Han skriver: ”Jag skulle inte rekommendera ´Avgrundens änglar´ till en elvaåring av den anledningen att jag inte tror att hen har uppnått en tillräckligt hög mognad och läsförståelse för att kunna ta till sig innehållet.”

Men han skriver också: ”Om du sätter åldersgräns på böcker eller film kommer de garanterat att locka till sig unga eftersom unga söker gränsöverskridande upplevelser, det är själva grejen med att vara tonåring.”

Kan man skildra vilket ämne och vilka händelser som helst i en ungdomsroman?

”Självklart! Tonåringar vill inte läsa harmlösa och samhällstillvända skildringar av sina liv. De vill bli tagna på allvar, inte förminskade.”

Fler citat ur Magnus Nordins mejl:

”Dessutom lever många ungdomar i dysfunktionella hem, de utsätts för mobbning och negativt kamrattryck, de är utlämnade åt olämpliga lärare och idrottsledare som ju ska vara ”vuxenförebilder”, för att inte tala om hur de ständigt måste brottas med existentiella grubblerier om alltifrån sexuell identitet till frågan: Duger jag?.”

”Mina böcker är inte en skildring av verkliga händelser eller personer utan de är fiction/thrillers, som leker med tanken Vad skulle hända om…?”

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i KB, YA och TA 2013

Det skrämmande vänliga monstret

Mats Strandberg (text)
Sofia Falkenhem (bilder)
Monstret i natten
(Rabén & Sjögren)

Mats Strandberg, som med Sara Bergmark Elfgren skrivit Engelsforstrilogin för unga vuxna och på egen hand den vuxna skräckthrillern ”Färjan”, har börjat skriva en serie skräckhistorier för barn, sex- till nioåringar. Frågan är om inte ”Monstret i natten”, första titeln i vad som ska bli en barnskräcktrilogi, är hans mest hemska bok. I alla fall lika otäck som de andra. Det beror på igenkänningsfaktorn, som är tusen procent.

monstret-1Frank Steen, som naturligtvis fått sitt namn efter Frankenstein, ska snart fylla nio år och förvandlas till ett monster. Frank bor med mamma Mari, pappa Kjelle och lillebror Oliver (också ett välvalt namn?) i ”ett tråkigt litet hus i en tråkig liten stad som heter Yrred”. Det ordnas födelsedagskalas och mamma har bjudit in hela klassen. Men ingen kommer, förstås, utom den gamla granntanten Alice med hunden Uffe, lika glad och uppspelt som alltid.

Frank bjuder Uffe på en tårtbit och Uffe är så glupsk att han råkar bita Frank i fingret. Det syns en droppe blod. Men det räcker, det förstår Frank när han börjar bli hårig, få en lurvig päls. Uffe är ju en hund, snäll och glad, men alla hundar härstammar från vargarna. Om natten förvandlas Frank till en – i andras ögon – stor ylande varulv med vassa tänder. Fast han egentligen bara är en varuffe som vill bli gosad med och kliad på magen.

Att läsa ”Monstret i natten” känns i hjärtat. Berättelsen gör ont. Som en klump: en minnesklump som alltid finns där men ibland växer till sig och värker mer än annars. Och jag tror alla föräldrar som läser boken för sina barn, och som i berättelsens huvudperson (åter)ser sig själv eller sitt barn, måste känna precis som jag. För att inte tala om de sex- till nioåringar, både pojkar och flickor, som hör på eller läser själva.

Men allt det smärtsamma, det otäcka och hemska varvas med det snälla, vänliga och ja, gulliga. ”Monstret i natten” är också en rar och gullig berättelse. Trösterik och hoppfull. Hur utstött någon än blir, hur annorlunda någon än känner sig, hur ensam någon än är, så finns det vänner. Det finns alltid vänner. Någonstans, om inte här och nu så någon annanstans. Som när Frank, egentligen en hamnskiftare, om det ska vara noga, träffar de andra monstren på det mörka, kvällsstängda biblioteket.

monstret-2Detta budskap förmedlar Mats Strandberg från första till sista sidan, på och mellan raderna, i mening efter mening. Sofia Falkenhem poängterar det med sina illustrationer i svart och nånslags blågrönt. Hennes bilder är inte ett dugg skrämmande, blott vänliga, inbjudande och just gulliga. Säg, vem kan bli rädd för den lilla vita fluffiga varuffen med svart tofs på hjässan, missta honom för en hemsk varulv? Ja, ett monster…

Jag såg att några recensenter tyckte att Monstret i natten var en gammalmodig barnbok, eftersom Frank inte har någon mobil och googlar utan läser böcker (”dom var nästan som vänner”) och går till biblioteket för att hämta information. Men, vill jag påstå, vilken felsyn! ”Monstret i natten” är ju en hyllning till litteraturen som en möjlighet att fly den skrämmande verkligheten och få stöd i livet, mod och kraft. Dessutom kan väl ingen tro annat än att ”Monstret i natten” måste vara en, mer eller mindre, självbiografisk berättelse.

Mats är Frank. Också Mats var ett ”monster”. I informationen från förlaget ser jag att Mats Strandberg började läsa skräckförfattaren Stephen King som tioåring. Visst, klart det måste ha varit så.

”Monstret på cirkusen”, den andra monsterboken, kommer redan i september och är lite mer av en deckarhistoria. En cirkus besöker småstaden Yrred. Cirkusens clown har fångat och dresserat en kentaur, också ett slags monster. Men clownen är ju inte snäll. Vad ska Deckarlogg 2Frank och det övriga monstergänget göra?

(Tryckt i Opsis 2016)

Bengt Eriksson