Svenskt, norskt och samiskt i Sápmi

Lars Pettersson

Slaktmånad

(Ordfront)

Olivier Truc har jag lovordat tidigare. Lars Petterssons skildring av Kautokeino är ännu bättre, mer nära och realistisk.

Han fick Deckarakademins debutantpris för sin första Kautokeino-deckare. Uppföljaren ”Slaktmånad” överträffar debuten.

Ytligt så berättar Truc och Pettersson nästan samma historia om samhället Kautokeino högt upp i Nordnorge, där samerna både gruffar inbördes och kämpar för sina traditioner mot norska och svenska intressen, särskilt gruvbolagen.  

Men Pettersson går ner på individnivå.

Vi får – ordagrant – lära känna Aslak Isak, renskötare och veteran från Afghanistan, Anna Magnusson, åklagare och renägare, Ann Berit Bongo, renpolis, med flera.

En statssekreterare i näringsdepartementet skjuts ihjäl från långt håll och Aslak blir misstänkt. Han har ju skarpskytteutbildning.

Bengt Eriksson

Publicerat i Gota Media 2014

Antropologiska deckare

Nyligen läste jag om en del av mina Hillermandeckare.

Tony Hillerman (1925-2008) skrev från och med 1970 och fram till mitten av 00-talet en lång rad deckare som utspelar sig i Navajoreservatet i sydvästra USA. Det var en miljö han kände väl.

Som läsare anar jag hur halsen torkar och tungan sväller i torrheta solen i den stora ödsligheten. Hillermans deckare beskriver utifrån ett inifrånperspektiv navajos värld och föreställningar. Likt en forskande antropolog gjorde han kosmologin till en del av deckarpusslet.

Flertalet historier handlar om mötet mellan en traditionell navajokultur och den hotfulla vita kolonialiseringen av tänkande, rättsskipning och vardagsliv. Den här motsättningen lever inom huvudkaraktärerna, navajopoliserna Joe Leaphorn och Jim Chee, som på lite olika sätt reflekterar över tabun och kulturella gränser.

När jag doppat tungan i lite coca cola njuter jag ohöljt av böckerna. Om ni händelsevis har missat Tony Hillerman så väntar en stor läsupplevelse.

Något som är lite kul är att han har fått en fransk efterföljare, den tidigare journalisten Olivier Truc, som skriver om Sápmi med liknande respektfulla men samtidigt analytiska antropologiska glasögon.

Truc lyfter också fram flera konflikter i norska och svenska Sameland – mellan skogsbönder och renägande samer; den norska Alftakonflikten; och den rasistiska historien i form av skallmätningar.

Det antropologiska temat berörs även – fast i något mindre utsträckning – i den kanadensiska författaren Louise Pennys romaner förlagda till olika delar av regionen Quebec.

”Det vackra mysteriet” utspelas i ett munkkloster. Här består den antropologiska blicken av hur Penny tar upp klostrets kultur och föreställningsvärld. Även för en ateist är det en på flera sätt spännande läsning.

Björn Horgby,

som gästskriver på Deckarlogg är en deckarläsande historiker med ett ganska brett deckarintresse. Han framhåller inte minst de väldigt många duktiga kvinnliga deckarförfattarna. Horgby har själv skrivit böcker om rockmusik, senaste boken heter ”Rocken anfaller” 2020).

Läsning

Tony Hillerman: ”Tidstjuven” (1988)

Olivier Truc: ”40 dagar utan skugga” (2014)

Louise Penny: ”Det vackra mysteriet” (2020)

Morden i Sápmi

Ann-Helén Laestadius

Stöld

(Romanus Selling)

”Han dödade min ren och hotade mig när jag var nio år. Förstår du vad det gör med ett barn?”

Två nyckelmeningar i romanen ”Stöld” av Ann-Helén Laestadius. Huvudpersonen Elsa säger så och hon säger det till en polis. Som vuxen, inte som barn, då hon var med om den hemska händelse som förändrade hennes liv, som följt och följer henne genom livet, för då vågade hon inte.

Orden sammanfattar berättelsens innehåll: Elsas tankar och känslor, samernas liv.  Elsa är dotter i en familj och släkt med renskötande samer. Ann-Helén Laestadius skildrar Elsas och samernas dagliga liv, det vardagliga hatet mot samerna, ja, rasismen, hur Elsa har det i skolan, hur sameungar kan ha det i skolan.

Tjuvjakten – nej, det ska stå: den brutala tjuvjakten – på samernas renar. De utredande polisernas nonchalans, det är milt uttryckt. Rasismen, jag upprepar det, den både med- och omedvetna rasismen. ”Stöld” är en förjävlig roman som drabbar mig hårt i hjärtat, jag blir så förbannad.   

Inte blir den lättare att läsa heller för att romanen utspelar sig idag, att det som händer det händer nu. Vet inte om jämförelsen passar men som att läsa om något land långt borta i en annan världsdel, där sånt här sker, där rasismen är så tydligt. Där förtrycket mot en minoritet, som kanske egentligen är majoriteten i sin del av världen, av Sverige, från majoritetssamhällets makthavare och beskyddare är så stor.

Men detta är Sverige, fortfarande, än idag, detta inträffar innanför svenska gränser. Ann-Helén Laestadius vet vad hon skriver om också. Hon är same och dessutom journalist. När jag läste gick det inte att tro annat än att romanen ”Stöld” är gestaltad verklighet, journalistik som skönlitteratur, så realistisk känns berättelsen, så verklig är den.

”Stöld” kan placeras i en genre som alltid har funnits men nu igen verkar växa. Den genre där annan skönlitteratur möter deckare, polisroman och thriller. Laestadius låter helt medvetet dessa olika litterära former sammanföras och förenas. Varje genres styrka får deras  gemensamma styrka att bli ännu starkare.  

”Stöld” hör absolut hemma under rubriken ”Deckare och annan krimi”. Jag har sett att vissa recensenter/bloggare menat som att – men det är ingen deckare, det är ingen thriller. Jo, klart det är. ”Stöld” är en episk roman som också är en deckare, thriller och polisroman.

Det handlar om en kriminalgåta så det måste vara en deckare. Samernas liv – och främst Elsas – skildras så oroligt, oroande att det blir en thriller. Polisen kommer in och missköter sitt arbete så det är också en polisroman.

Ann-Helén Laestadius har skrivit en skönlitterär deckare, thriller och polisroman för alla krimiläsare som vill att deckare, thrillers och polisromaner ska vara mer än så, de ska vara skönlitterära. Att de ska skildra verkligheten med verkliga människor ner i djupet av deras liv, beskriva samhället in i de minsta, obehagligaste detaljerna.

Och dessutom vara skönskrivna med ett väl använt, avvägt skriftspråk, så att det otäcka blir ännu otäckare på grund av den språkliga kontrasten, språkets skönhet. Och enkelhet, i den här romanen. Så kan det tyckas, att Laestadius skriver enkelt: korta meningar, få kommatecken (om alls några). Men detta enkla är ju detta svåra att åstadkomma, det vet alla som försökt, om det inte ska bli för enkelt = förenklat, torftigt.

Ann-Helén Laestadius skriver fulländat, till innehåll som form. Hur slutar berättelsen om Elsa och hennes familj? Bra? Nej. Bättre än det började? Kanske. ”Stöld” slutar ambivalent, med osäkerheten inför framtiden. Berättelsen kan börja om igen. Titeln, förresten. Romanen hade kunnat heta ”Mord”…

Bengt Eriksson

Renar och olja

Olivier Truc
Skuggorna vänder tillbaka
(Piratförlaget; övers: Maria Björkman)

Jag vill ha en karta i boken, så jag kan följa renpoliserna Klemet och Nina där de färdas från Hammerfest i norr och ända till Jukkasjärvi i söder.

oliovier-trucOlivier Truc fortsätter att skildra Sápmi; geografiskt, historiskt och kriminellt.

Just så måste man kalla Norges behandling av ursprungsbefolkningen. Oljefyndigheterna i Barents hav utanför Hammerfest, ”Arktis Singapore”, går alltid före samernas rennäring.

Unga samer ställs inför ett val: upprätthålla traditionen eller bli stadssame, till exempel dykare för ett oljebolag. De ställs mot varann – med dödligt resultat.

Som i den första, prisbelönta titeln i serien skildras också Samelands natur: så vackert Deckarlogg 2men kallt, trots att det ska vara vår.

Bengt Eriksson

(Kortrecension, , tidigare publicerad i Gota Medias tidningar)