Fattigdomens Malmö

Skriver, som ni kanske vet, på en bok med Frilansminnen under 53 år, cirka. Men det gick trögt igår, så trögt att jag tar en paus idag för att åka och kolla Caroline Henderson – en favoritsångerska – på jazzfestivalen på Ystad.

Under tiden lägger jag ut en längre text på Deckarlogg, en recension av en bok som inte är en deckare eller ens en annan krimi utan en roman – och en mycket bra sådan – av Björn Ranelid. Ja, Björn Ranelid.

Jag hör till dem som hävdar att Ranelid är en högst läsvärd författare som skrivit flera riktigt bra romaner som dessutom uttrycker stark solidaritet med de mest udda människor, samhällets små och fattiga, arbetarklass, trasproletariat och byfånar. Därför blir det så extra förvånande när han plötsligt börjat cykla runt i extremhögerdikets lervälling.

Jag håller starkt på att man inte ska koppla ihop person och verk – men jag erkänner att det är på väg att bli svårt i fallet Ranelid som skriver/skrivit romaner som är mycket han själv, hans åsikter, hans predikande nästan. Ranelid har ju allt mer börjat skriva som en predikant. Det blir ju svårt att förstå varför han nu skriver emot sig själv – den solidaritet han ger uttryck för i sina romaner går han nu emot i krönikor och facebookinlägg.

Jag begriper det inte. Något helt privat som hänt? Som han inte intellektuellt kan styra? Utan gått bananas och bärsärk. Kommer hans skarpa högersväng, ja, högerexstrema sväng också att påverka hans fortsatta författande så att han förvandlas till en manlig Ann Heberlein som romanförfattare? Vilken fasa.   

Här följer min recension av en av Björn Ranelids bästa och mest solidariska böcker. Den förblir läsvärd och bra vad han än får ur sig på facebook.

***

Björn Ranelid

Tyst i klassen

(Albert Bonniers)

Björn Ranelids nya roman är så fylld av solidaritet att sidorna bågnar. Titeln syftar både på skolan och samhället. Oavsett var skulle arbetarklassen hålla truten.

Roman, förresten. ”Tyst i klassen!” är mer av en krönika över 1900-talets underklass i Malmö (och Sverige). Berättarens röst hörs klart och tydligt. Ranelid har doppat pennan i sitt eget hjärteblod. Som vanligt eller oftast skriver han som han talar – på en prosa mitt emellan ljugarbänkens och predikstolens.

En sann berättelse, enligt boken. Ranelid fick i uppdrag av Karin Lilja, städerska och sjubarnsmamma från Hollywoods nödbostäder, att skriva hennes roman. Jag betvivlar inte sanningshalten – men sanningen är större än en person. (Den rymmer till exempel något geografiskt så långt ifrån men klassmässigt närstående som min mammas uppväxt i en stenhuggarbostad på Vätö.)

Karin Lilja blir 94 år. Hon är då änka sen länge. På 60-talet flyttade hon till arbetarnas nya paradis. Nu befolkas Rosengård av ”vandrande tält”, svartklädda invandrarkvinnor som aldrig får lämna ”rastgården”. Hon ser kvinnoförtrycket – ett annat men ändå detsamma.

Till Karin Liljas begravning kommer hemsamariten Soraya från Iran. Hennes ögon och händer är det enda man ser. ”Er mamma Karin”, säger hon, ”blev också min mamma.” Ranelid skriver: ”Två kvinnor har därmed besegrat alla skilda kulturer och avstånd på kartan”.

Karin fick sex barn, samtliga pojkar, med Oskar Lilja, gårdskarl och eldare. Mannen söp, slog och krävde. Det gick illa i livet för flera av sönerna – för några skulle det gå lite bättre. Karin och Oskar fick också dottern Kristina, men hon var jungfrufödd.

Kristina Lilja är bokens andra huvudperson. Hon hör både hemma i Malmös nedgångna nödbostäder och någon helt annanstans. Det handlar om solidaritet – att välja sin solidaritet. Hon kunde ha valt det andra – det bättre, finare och rikare – men Kristina förblev solidarisk med sin fattiga familj i pinnakåken. Hon blev präst. Hon vigde sitt liv åt de svaga och utsatta, inte minst prostituerade kvinnor.

Samma val har en författare. Vilket ämne ska väljas? Vilka människor bör skildras? Björn Ranelid är inte med i själva berättelsen. Han står bredvid, betraktar och beskriver. Björn växte upp en bit ifrån nöden i det kvarter som fick öknamnet Hollywood men han och Kristina gick i samma klass på Rörsjöskolan.

”Tyst i klassen!” är ett facit till många av de Malmö-böcker som skrivits de senaste åren. Ranelid gräver upp arbetarklassens fornlämningar under dagens HSB-hus på Östra Farmvägen. Han skildrar en malmöitisk historia som Per Svensson aldrig kom till på sin cykeltur genom medelklassens Malmö. Han placerar Zlatans livshistoria i den svenska arbetarklassens.

Som en tanke fortsätter Karin Lilja att cykla tills hon blivit 87 år. Cykeln, det finaste hon fått förutom barnen, var en gåva från maken Oskar. Också i familjen Lilja fanns en ung, lovande fotbollsspelare. Men för den arbetarpojken från Hollywood gick det sämre.

Bengt Eriksson

LO Tidningen, numera Arbetet, 2012

Deckarloggbäst mars 2021

Ola Nilsson

Vittring

(Natur & Kultur)

Sigrid är 15 år och vacker, en åtrådd ung kvinna. Hon är tillsammans med Ilian som är 19 år och även han finlemmat vacker vilket naturligtvis är helt värdelöst för en ung man i Hammerdal. I sällskap med Sigrid, Ilian och alla de andra i lilla Hammerdal får vi nya perspektiv på eviga frågor med rötter i Antiken, frågor om makt och maktlöshet från en egensinnig författare som väljer sina egna vägar och  ser det vi andra inte ser, en författare som ger insikter utan pekpinnar eller enkla svar, en viktig text mitt i samtidens utmaningar. Som vanligt när det gäller denna författare är det en rätt liten bok, 195 sidor, men den har ett stort innehåll. (Ur Anders Kapps rec.)

Lisa Gray

Tomma intet

(Lind & Co)

Lisa Gray är uppvuxen och bosatt i Skottland men skriver som en amerikanska. Hon debuterar med en deckare som kunde varit en i vågen med kvinnliga privatdetektiver för 40 år sen. Hennes  privatdetektiven Jessica Shaw är sådär lagom tuff och på resande fot, sen några år. Kontoret för dagen är en enkel restaurang utanför Los Angeles. Där sitter Jessica med en macka och laptoppen på bordet, letar jobb på en sajt över försvunna personer. Då kommer ett mejl med en länk till just en sådan sajt. Hon klickar och får upp en bild på en liten, försvunnen flicka, några år bara. Jessica kan inte tro sina ögon: det är ju hon själv som liten.

Camilla Grebe

Alla ljuger

(W&W)

Camilla Grebes femte roman på egen hand handlar om just vad titeln säger. Att alla har sin uppfattning och sanning, sin varierade beskrivning av verkligheten. ”Alla ljuger”. Grebe använder sig av ett svårt sätt att skriva och berätta – ett grepp jag brukar tycka är ett otyg. Hon låter olika personer berätta. Gäller ju då att varje person blir just den personen, som läsare måste man tro att just hen berättar. Mycket svårt att skriva så. Många författare försöker men misslyckas. Grebe lyckas, för hon är också en mycket skicklig berättare och ordbehandlare. Hon pendlar dessutom mellan det som händer och vad som hänt, nu och tidigare. Och lyckas också med detta.

Maria Adolfsson

Spring eller dö

(W&W)

Människorna på Doggerland gillar att festa. När firandet av den årliga ”frijakten” sammanfaller med en Prideparad är det upplagt för partaj. Uteserveringarna fylls med glada Doggerlandbor. Men feststämningen bryts av skottlossning. Någon skjuter rakt in i folkmassan. Den höggravida kriminalinspektören Karen Eiken Hornby befinner sig mitt i händelserna centrum och när jakten på mördaren inleds är hon fast besluten att fånga förövaren. Maria Adolfsson bjuder på en underbar humor och jargong. Språket flyter som ett rinnande vattenfall. En njutning för varje ordsmed. Jag gillar också Angela Kovács inläsning. Hon passar perfekt för storyn. (Ur Samuel Karlssons rec.)

Michael Connelly

Oskuldens lag

(Albert Bonniers)

Advokaten Mickey Haller stoppas av polisen, som hittar en av hans tidigare klienter död i bakluckan på hans bil. Haller åtalas för mord och beslutar sig för att sköta sitt eget försvar. Någon försöker sätta dit honom och han måste ta reda på vem som vill förstöra hans liv och varför. För att bevisa att han inte begått brottet, omger Haller sig med ett team av experter, där Harry Bosch, nu pensionerad polis, ingår. Spänningen är konstant under de drygt 400 sidorna och jag imponeras av hur insatt författaren är i rättssystemets begrepp, polisens och FBI:s arbetsmetoder. Beskrivningarna av åklagaren, domaren, fängelsevakter och övriga karaktärer känns trovärdiga och väcker känslor. (Ur Christina Falcks rec.)

Sanning och lögn

Camilla Grebe

Alla ljuger

(W&W)

Få svenska deckarförfattare håller en lika jämn och härtill hög nivå som Camilla Grebe. Men inte kan hon väl nomineras av Svenska Deckarakademin också i år och verkligen inte utses till segare ännu en gång? För att inte tala om det där skandinaviska deckarpriset. Måtta eller…

Det jag tycker allra bäst om är att Camilla Grebe skriver skönlitterär deckar- eller spänningslitteratur.  Hon kan, kort sagt, skriva. Hon vet hur ord och formuleringar ska placeras och hanteras, utifrån sammanhang, berättarröst och repliker.

Ofta använder hon sig av längre meningar, med bisatser, vilket skapar både stämning och lästempo. Hon skriver inte action utan förmedlar innehållet också mellan raderna och under ytan, lyfter fram vad som nog måste kallas verkligheten. Hon skriver verklig realism i den meningen att människors psykologi alltid är en del av – ja, lägger grunden till – verkligheten.

Camilla Grebes femte roman och deckare på egen hand, nya ”Alla ljuger”, handlar om just det som titeln säger. Att alla har sin uppfattning och sanning, var och en sin varierade beskrivning av verkligheten. Ja, alla ljuger. Grebe använder sig alltså av ett svårt sätt att skriva och berätta – ett grepp som jag brukar tycka är ett otyg. Hon låter olika personer berätta.      

Gäller ju då att varje person blir just den personen, som läsare måste man tro att just hen berättar. Det är mycket svår att skriva så. Många författare försöker men misslyckas. Grebe lyckas. Hon är ju nämligen, som jag också skrev, en mycket skicklig berättare och ordbehandlare. Dessutom pendlar hon mellan det som händer och vad som hänt, nu och tidigare.

De romaner som Camilla Grebe skrivit på egen hand är fristående. Nästan. De är fristående romaner som ändå blir titlar i en serie. För det finns alltid något lite – eller inte så lite – som får dem att bli länkar i samma kedja. Detta något litet förenar dem.

”Alla ljuger” skildrar en familj, en ny familj med Maria, lärare, och sonen Vincent (med Downs syndrom) samt hennes nye man Samir, läkare, och hans dotter Yasmin. Men så försvinner Yasmin. Misstankar riktas mot Samir. Så läggs grunden till en livs- och relationsroman, som blir en spänningsroman, som i sin tur blir en kriminal- och (kanske) polisroman.

Det hör en förhistoria hit också, om Vincents pappa, som gav sig av, och om Samirs tidigare familj, hustrun och ännu en dotter (syster till Yasmin). Och här finns ännu en väsentlig person, polisen Gunnar. Ytterligare en styrka hos Camilla Grebe: hon får oss att lära känna sina personer, inte bara träffa eller bli bekanta med dem utan verkligen känna.

Samir? Jo, det får oss fördomsfulla att tänka på något arabland, på muslimer och islam, ja, islamism. Samir har bakgrund från Algeriet. Detta, våra fördomar om araber och muslimer, är ett blott ett av de viktiga teman som Grebe tar upp i romanen.

Hon är en seriös svensk författare av spännings- och kriminallitteratur, en författare som borde läsas av både oss som brukar läsa deckare och de som utstöter bestämda åsikter om deckare utan att läsa några. De – vi – alla – ska läsa, ja, det är en uppmaning, nej, det är tusan en befallning, ska läsa Camilla Grebes ”Alla ljuger”.

Läs romanen långsamt, ta in berättelsen, ta in människorna, låt Grebes berättelse och tankar leva vidare inom dig.

Bengt Eriksson

Brott, Skuld och snart Straff

Jag har recenserat den nyaste novellsamlingen av Ferdinand von Schirach, ”Straff” (Lindelöws förlag), till Gota Medias tidningar. Bör ligga ute nu i Borås Tidning, Smålandsposten, Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda med flera tidningar och framöver kommer recensionen här också.

Jag recenserade också hans bägge föregående novellsamlingar (eller om det är autentiska noteringar?) ”Brott” och ”Skuld”. Så här skrev jag då…

***

Ferdinand von Schirach
Brott och Skuld
Övers: Lena Hammargren
(Albert Bonniers)

Litteratur eller fakta? Noveller eller noteringar? Fiktion eller verklighet? Sant eller påhitt? Trovärdigt eller otroligt?

Genren är definitivt krimi. Men skriver den tyske advokaten Ferdinand von Schirach som en skönlitterär författare eller som en domstolsnotarie?

I böckerna ”Brott” och ”Skuld” har von Schirach samlat redogörelser för brottsfall han stött på under sin tid som försvarsadvokat.

Schirach BrottFerdinand von Schirach: ”Brott”.

Får, bör och ska en advokat göra så? Ja, skulle en advokat kunna lämna ut sina klienter på det här sättet?

I alla fall något måste väl von Schirach ha dragit ifrån och istället lagt till något annat för att inte människorna ska pekas ut och deras brott vara igenkännbara?

Fast några berättelser är så speciella – sådana händelser kan knappast ha inträffat flera gånger – att det borde räcka med att läsa bara några rader för att kunna ta reda på exakt vilka människor och vilket brottmål det måste handla om.

T ex berättelsen om syskonen Theresa, som är – eller var – en ung, lovande cellist, och Leonhard, mer av en slarver. Systern dränkte sin bror – av barmhärtighet.

Likadant med läkaren Fähner, som efter 40 års äktenskap slog ihjäl hustrun med en yxa, den allt märkligare museivakten Feldmayer, som plötsligt dängde en staty i museigolvet så den sprack i över 200 skärvor, respektive Michalka, som började sitt liv som övergiven baby i en plastbalja, aldrig fann sig till rätta i Tyskland utan flydde till Etiopien, där han kunde leva som en lycklig människa. Trodde han…

Samtidigt som berättelserna är så otroliga att de måste vara sanna. För sånt här kan – eller snarare vågar – ingen deckarförfattare hitta på. Om vissa av dessa berättelser varit plotten i en kriminalroman så hade kritikerna utbrustit att den där deckaren var inte ”trovärdig”.

skuld-ferdinand-von-schirach1Ferdinand von Schirach: ”Skuld”.

Oavsett vilket – ”true” eller ”untrue crime”, verkliga eller påhittade brott – har Ferdinand von Schirach författat alternativt tecknat ner berättelser som är lika spännande som en kriminalroman eller kriminalnovell. De flesta innehåller en deckargåta, fast gåtan handlar framför allt om det straff som brottslingen eventuellt bör få.

Ja, högst eventuellt. I många brottsfall menar von Schirach, både advokaten och människan, att brottslingen inte bör straffas. Livet har varit straff nog.

Sorgsna berättelser om trasiga människor vars desperata handlingar – i många fall – påtvingats dem av det lika oberäkneliga som obevekliga livet. Ferdinand von Schirach redogör sakligt för människors livsförhållanden, vilket får hans empati att framstå ännu tydligare och kännas ännu starkare.

Nyckelordet är medkänsla – för klienterna i de brottmål där han varit försvarsadvokat och för hela mänskligheten. Mellan raderna uppstår också diskussionen om fiktion kontra verklighet, hur det ena påverkar det andra och hur svårt det är att dra en skarp gräns.

Som Ferdinand von Schirach sa i TV-programmet Kobra:

– Det är alltid lika svårt att säga vad som är ”true crime”. Mina noveller är kanske 15 sidor långa, medan en polisutredning kan omfatta tusentals sidor. Men var ligger sanningen? I utredningen eller de 15 sidorna? Det märkvärdiga är att när du gör litteratur av det så är den sannare än både utredningen och livet självt.

Bengt Eriksson
Publicerat i LO Tidningen, numera Arbetet, 2011

2018 års bästa översatta krimi, deckare och annan spänning (del 1)

Kataina deckarblogg 1Deckarloggs redaktörer, Katarina Tornborg och Bengt Eriksson, har förstås också läst och bedömt krimi, deckare och andra spänningsromaner som under det gångna året översatts och getts ut i Sverige.

deckarlogg-2Femton av dem har hamnat på Deckarloggredaktionens lista över 2018 års bästa till svenska översatta krimi. Liksom med de svenska titlarna presenteras fem författare/titlar i taget (och obs! i bokstavs- och ingen  annan ordning).

***

DAHL_HILDE_framsida-gordelKjell Ola Dahl
Täcknamn: Hilde
Övers: Helena Stedman
(Bokfabriken)

Ett mord begås på 40-talet och ännu ett kommer att begås på 60-talet, så ”Täcknamn: Hilde” får kallas deckare. Men det är en bredare och djupare roman än så: mindre en skildring av händelser och mer en berättelse om människor, om hur olika som olika människor kan reagera och agera när livet förändras och världen rämnar omkring dem. På karg och avskalad, ibland nästan anorektisk prosa återskapas miljöer och stämningar i andra världskrigets Oslo. I fokus står och lever Hilde, egentligen Ester, från ung till gammal judinna. En välskriven och underhållande, allmängiltig och djupt mänsklig andravärldskrigsroman med kriminellt innehåll.

Elizabetg GeorgeElisabeth George
Det straff hon förtjänar
Övers: Hanna Axén och Annika H Löfvendahl.
(Norstedt)

Elisabeth George i högform. Språket (utmärkt översättning) står inte i vägen för lagren i en historia om ungas ansvar för sina och kamraternas liv, vuxenvärldens obegripliga svek och förtvivlan. Under den hårt sminkade, piercade ytan växer förtvivlan och desperation. En ung diakon mördas. Pedofilrykten sprids; gränserna mellan sanning och lögn är fintrådiga. Barbara Havers och hennes chef Isabelle Ardery ska utreda. En komplex lager-på-lager historia med en dos humor. Havers, kan ni se henne steppa? Alltså, som i steppdans? Det kunde inte jag heller…

ArnadlurArnaldur Indriðason
Farlig flyktväg
Över: Ingela Jansson
(Norstedts)

Ibland tänker jag: Inte en hemsk, kall, mörk, blåsig, enslig och fattigtrist vinter till på Island. Ge mig rosor och små lamm och porlande pastorala landskap. Men så blir jag fångad av det djupt mänskliga i Indriðasons skildring av det hårda livet i krigs- och kristidens Reykjavík. Här är berättelsen om fästmannen som försvann från båten som skulle skeppa islänningar hem till en relativ trygghet och om dödsfall som inte verkar ha något med varandra att göra. Illegal sprit flödar, islänningar och amerikanska soldater lever i en skör jämvikt, vad- och vem som helst kan köpas om priset är rätt. En tankeväckare av rang.

jonasson_morkret_omslag_inb_0Ragnar Jónasson
Mörkret
Övers: Arvid Nordh
(Modernista)

Rätt vanlig polis- och kriminalroman, till att börja med. Fast efter sista sidan, då häpnar nog varje läsare över hur ovanligt och oväntat berättelsen utvecklade sig och slutade – eller ”slutade”. Ragnar Jónasson har skrivit en kvinnoroman om Hulda Hermannsdóttir, en åldrande polisinspektör i Reykjavík, lite av miss Jane Marple och lite kommissarie Vera Stanhope, som strax ska pensioneras. Men först får Hulda ta tag i ett kallt fall för att tja, mest ha nåt att syssla med. ”Mörkret” blir sida för sida en allt mer desperat och mörkare polis- och kvinnoroman: Huldas livsskildring och en högst ovanlig deckare, från Island eller varsomhelst.

Sydkorea UnUn-su Kim
Den rätta tiden för en kula i hjärtat
Övers: Lars Vargö
(Southside Stories)

Oväntat med en krimi, snarare än deckare eller ens spänningsroman, av en sydkoreansk författare. Un-su Kim skriver och berättar rätt annorlunda och oväntat. Nog kan en få för sig att ”Den rätta tiden för en kula i hjärtat” är en sprucken spegelbild av Sydkorea? Huvudpersonen Reseng arbetar som yrkesmördare men är trevlig för övrigt. Som att han ser till att de mördade skickas till kremering. Hans arbets- och uppväxtplats kallas ”Hundarnas bibliotek”, just ett bibliotek vars föreståndare, ”Gamle tvättbjörn”, inte bara har hand om böcker utan även om beställningar på mord. Reseng är en livsfilosofisk mördare, vilket förstås leder till komplikationer.

Deckarloggs red.

Fadern, Dottern och Modern

Mattias Edvardsson
En helt vanlig familj
(Forum)

Mitt vanliga problem: Hur mycket ska avslöjas om innehållet när man recenserar en deckare? Mitt återkommande svar: Så lite som möjligt.

Jo, en sak – en fråga som ställs i romanen, ligger under och grundlägger hela berättelsen – kan jag ”avslöja”, eftersom detta ändå inte avslöjar något om intrigen. Nämligen frågan om sanning kontra lögn, hur de kan påverka ens eget och andras liv.

Förbättras livet av en sanning? Försämras livet av en lögn?

Romanen ”En helt vanlig familj” handlar, som titeln säger, om en helt vanlig familj. Mannen i familjen, Adam, är präst. Kvinnan, Ulrika, är jurist. Deras dotter, Stella, är 19 år, har gått ut gymnasiet och är timanställd på H&M för att spara pengar till sin Asienresa. Familjen bor i Lund.

Det som händer – ja, redan hänt i prologen, berättad av pappan – är att dottern Stella först häktats och nu också åtalats. Rättegång pågår och pappa Adam ska vittna. Men varför har Stella åtalats? Det gäller något hemskt, det får räcka.

Edvardsson En helt vanlig familjSen börjar både en rekapitulation av vad som redan hänt och en berättelse om det som händer, just nu, i ögonblicket. Mattias Edvardsson får faktiskt ihop detta riktigt bra, så länge pappan är jag-berättare.

Det börjar med pappan, med Fadern.

Adams jag-berättelse skapar en märkligt tät och nervig stämning; dallrande, pådrivande. Riktigt skicklig skrivet, som sagt. Upprepar, det där att skriva i både förfluten tid och nutid liksom på samma gång, det är inte lätt.

Länge tänker jag att det här måste ju vara en av årets bästa svenska deckare!

Men så – efter en herrans massa kapitel, närmare bestämt 43 stycken – överges pappan och författaren överlåter jag-ordet till Dottern. Då börjar alltså hon att i jag-form både rekapitulera det som hänt och berätta i nutid.

Den stämning som var, den som lagts så väl och bra av pappan, den bryts av. Och romanen börjar om, från grunden. Och dessutom lite tafatt i ett antal kapitel, alldeles för mycket referat och alldeles för lite gestaltning.

Fast det tar sig, igen, visst tar det sig. För dotterns jag-berättande fortsätter ända till och med kapitel 85, då det är dags för Modern att ta vid. Och stämningen går ner än en gång  och måste byggas upp på nytt igen.

Efter kapitel 112 avslutas sen alltsammans med en epilog, där dottern återkommer.

I teorin är det ju en snygg musikalisk komposition – men i praktiken, hur ska den författare vara beskaffad som klarar av detta? Hur enastående skicklig måste inte en sådan författare vara? Inte minst stilistiskt, så att varje jag-person får sin egen ton, sin stämning, sin stilistik.

Det är synd, tycker jag. Det är trist. För den helt vanliga familj som skildras är verkligen ”en helt vanlig familj” eller snarare en helt vanlig medelklassfamilj. Hur möttes maken och hustrun, deras liv tillsammans, pappan och dottern, mamman och dottern, dottern med sitt nya tonårsliv. Igenkänningsfaktorn hos många läsare måste vara över 100 procent.

Och så inträffar en händelse – eller två, eller tre – som kan spräcka ”en helt vanlig familj”, få varje familjemedlem att spricka så att hela familjen krackelerar.

Och just därför, så synd att Mattias Edvardssons nya deckare – en thriller, snarast, en psykologisk eller mänsklig thriller eller just familjethriller – inte riktigt fungerar.

Inte alls dåligt, ”En helt vanlig familj” har blivit en deckare klart över det ordinära – men tyvärr inte den fantastiska deckare, thriller och kriminalroman som de första 43 kapitlen lovade.

Bengt Eriksson

 

Sköra, starka kvinnor

Det finns tuffa tjejer som oförskyllt hamnar i hemska situationer. De är starka hjältinnor i deckarvärlden, ofta journalister eller unga poliser som ännu inte nötts ner av byråkrati eller misogyni.

Annika Bengtzon och Nora Sand är två skandinaviska exempel på journalister som gräver tills de finner. De kan också vara jurister som Rebecka Martinsson eller med ett amerikanskt exempel V.I. Warshawski, privatspanare med ekonomisk brottslighet som specialitet.

Gemensamt för dem är deras envishet och mod och bristen på förmåga att ta ett nej. Med påtagliga risker för sina liv tar de initiativ, kartlägger, utreder och bråkar sig fram till sanningen, till en sammanhållen bild av verkligheten.

Så finns de vilsna, de med diagnoser.

Det intressanta med dem – ta Saga Norén eller Carrie Mathison – är att deras personligheter tillför något viktigt till det polisiära arbetet. De personifierar det kluvna på ett konstruktivt sätt med en dimension av envetet borrande.

OffermossenSaga Norén är rak och tydlig i sina behov (sex, till exempel) och i sin logiska förmåga. Hennes arbete sker enligt regelboken, men eftersom hon är en fena på regler, ser hon också det andra inte ser.

Carrie Mathison vet sina gränser och lär sig att släppa loss sin maniska sida i rätt ögonblick för att få den där starka skjutsen i kreativt tänkande som ger nya kopplingar och samband.

Ibland går det åt helvete. De fattar fel beslut och är så mänskliga i sina tillkortakommanden. Båda har lyckats fängsla en världsomspännande tv-publik som följer dem säsong efter säsong.

Alltså finns det ett behov av att se och identifiera sig med personer som vanligen betraktas som utsatta, i roller med makt och pondus.

Nyligen har det kommit ut tre romaner med en helt annan sorts hjältinna. Susanne Janssons debut ”Offermossen” (W&W), Rebecka Edgren Aldéns ”Och Blomstren dö” (Norstedts) och tyska debutanten Melanie Raabes ”Fällan, (LB Förlag; övers: Leif Janzon).

Ingen av dem är polis. De är aktörer i kraft av sina erfarenheter och dras in i händelser som de inte väljer, som de inte heller kan välja bort och som leder rakt ner i ett förträngt och stängt förflutet som de bär som skal runt tunna kroppar.

De är sköra och slutna och på vakt mot omvärlden i en känsla av att allt gungar, att verklighet och overklighet flyter ihop i ett diffust töcken som det gäller att stålsätta sig emot.

Den genre som behandlar den här sortens fenomen går vanligtvis under beteckningen psykologisk thriller och kännetecknande för den är just det vaga, dubbelexponerade. På vilket plan utspelas egentligen händelserna, är de fantasier eller manipulationer, är de förankrade i ett verkligt förlopp eller inte? Verkliga händelser som andra människor har behov av att dölja manipuleras och justeras till priset av de sköra, starka kvinnornas liv och hälsa.

Alden Och blomstren döHos Susanne Jansson är det en ung biolog, Nathalie, som återvänder till sin barndoms mossmarker för att göra mätningar för sin avhandling. Rebecka Edgren Aldéns frilansjournalist Gloria återvänder med sin nya kille till Ekudden, en plats i skärgården där hon tillbringat barndomssomrar i ett kvinnokollektiv. Tyska Melanie Raabes ensliga författare Linda Conrads har inte lämnat sitt hus på över tio år, inte sedan hennes syster Anna mördades.

Men så händer något. En händelsekedja sätts igång. Personer stöter på. Vägar korsas, minnen väcks.

Vad hände i mossmarkerna när Nathalie var barn? Varför återkommer samma otäcka dröm hos Gloria natt efter natt ute på Ekudden? Varför kan inte Linda Conrads leva utanför sina väggar, vad är det för överväldigande fara som hotar?

Romanerna handlar om det som finns i medvetandets utkanter, fragment som tränger sig på i oönskade ögonblick, förnimmelser väckta av dofter och former, någon som säger något i förbifarten. Mönster uppstår, fördjupas, bildar hemska helheter tills det inte längre finns någon återvändo.

Nathalie, Gloria och Linda drivs allt längre mot bråddjupen, mot sanning och försoning.

De är inga viljelösa offer. De har alla tre en frisk, stark kärna som tvingar dem att ta konsekvenserna av sina insikter. Det är förstås inte behagligt. De gråter och kämpar emot, men behovet av att få lov att förstå och omfatta det förflutna blir så stort att de drivs mot en befriande sanning.

Jag blev mycket förtjust i ”Offermossen”. Landskapet är både verklighet och symbol, bärare av något översinnligt, något människorna präglas av, måste förhålla sig till och böja sig för.

Raabe FällanSusanne Jansson skildrar det beroendet på ett fint sätt. Vardagens praktikaliteter möter historien och myten på mossmarkens förrädiska tuvor. Ett felsteg kan så lätt bli ödesdigert.

Nathalie är en riktig person som man lär känna och förstå, det är med sympati man följer hennes väg in i sorgen och läkandet.

”Fällan” är skickligt komponerad med dubbelexponeringar mot det förflutna och ett pågående nu där författaren Linda Conrads förstår att hennes chans att jaga rätt på en mördare när hon bokstavligt talat har låst in sig i sitt hus, ligger i hennes förmåga att skriva en bok om skeendet på ett sådant sätt att hon kan avslöja gärningspersonen.

”Och blomstren dö” är inte alls illa den heller.

Huvudpersonen gråter lätt och ofta, är överkänslig och snar att ta till sig inbillad eller verklig kritik. Hon känner mycket väl igen sig i diagnosen HSP, Highly Sensitive Person som en människa som bär sitt inre utanpå i alltför hög grad.

Hennes stökiga ungdom slutar i en katastrof hon inte förstår vidden av, inte minns något om utom i den otäckt återkommande drömmen. Människor dör, unga människor har försvunnit någon – eller några personer sitter på en sanning ingen vill ha upp i ljuset. Styrkan här ligger i skildringen av huvudpersonens växande övertygelse om att det bokstavligen är livsviktigt att få veta.

Och det är det väl? Eller?

Kataina deckarblogg 1Katarina Tornborg