Mörkaste noir i ett historiskt London

Sofie Bjarup

Mörkrets barn

(Lind & Co)

Sofie Bjarup debuterar för andra gången med samma bok, den historiska kriminalromanen ”Mörkrets barn”. (Hur detta hänger ihop, att boken är en debutdeckare medan hon själv är dubbeldebutant, ska jag återkomma till.)

”Mörkrets barn” hör till subgenren historisk noir. Så måste resultatet bli när kriminalberättelsen utspelar sig i London år 1888.

Denna stad, denna tid och dessa livsvillkor var mörkaste, fattigaste noir för många (fast inte alla) av Londons invånare.  

Året 1888 ger kanske en association? Det är Jack Uppskärarens år, då han mördade kvinnor i East Ends fattigkvarter.

Nu har ännu en kvinna hittats mördad och skändad på Hanbury Street i Whitechapel. Dit kommer William Sinclair, huvudperson i ”Mörkrets barn”, som reporter för The New Chronicle, en av Londons dagstidningar.

Han är rik, nästan adlig. William Sinclair bor i den fina stadsdelen Belgravia. Varför vill han vara en sån där journalist? Hans familj förstår det inte.

Reportern Sinclair upptäckter ett London som han inte visste att det fanns. Och han häpnar: Hur kan människor leva, ens överleva i denna fattigdom?

Ett av romanens teman: mötet – nej, konfrontationen – mellan dessa städer i staden, ett mycket fattigt och ett mycket rikt London.

Och inte minst mellan människorna i samhällets olika klasser: herrskapet, ofta som i herrarna, tar sig rätten att utnyttja tjänstefolket, inte sällan pigorna.

Det andra temat är William Sinclair själv.

William är i giftasåldern. Överklassens mödrar ser gärna att deras döttrar dansar med William och helst ska de gifta sig. Men William tänker inte på giftermål. Han tänker på James.

Sofie Bjarup.

Även James Quilter är reporter fast på en annan tidning, East London News. De möts ute på uppdrag, blir strax William och James med varann.

Och älskare. William flyttar i smyg in hos James.  Homosexualitet är ett lagbrott i det viktorianska England.

Som mördaren uttrycker det när han avslöjats: ”Seså, mr Sinclair. Försök nu inte spela moraliskt överlägsen. Vi vet båda två att ni är lika kriminell som jag.”

”Mörkrets barn” blir också en deckare när kvinnor börja försvinna och mördas. Den ena likdelen efter den andra spolas upp ur Themsen och hamnar på bårhuset.

Har Jack Uppskäraren bytt metod? Eller kan det finnas två kvinnomördare på Londons gator? 

Sofie Bjarup skildrar 1800-talets London med stor kunskap och lika stort hjärta. ”Mörkrets barn” är en historisk roman, en tids- och samhällsskildring, en deckare och en ”förbjuden” kärleksroman.

Vilken imponerande deckardebut, alltså dubbeldebut. Ja, vad betyder det?

”Mörkrets barn” gavs först ut genom ett hybridförlag (som hjälpte till med utgivning men författaren stod för kostnaderna.) Alltför få upptäckte boken – ett undantag var en redaktör på det förlag som nu återutgivit den, lätt redigerad.

Uppmaning till läsare, redaktörer, kritiker och bokhandlare: Håll koll på egen- och hybridutgivna deckare – annars riskerar ni att missa guldklimpar.

Bengt Eriksson

Publicerat i Gota Medias tidningar

#Metoo-deckare på Crimetime

De senaste åren har det blivit populärt att tycka att svenska deckare och krimi inte är samhällskritisk litteratur – ja, inte ens samhällsskildrande.

Fråga inte mig hur man kommit fram till det – i alla fall inte genom att läsa dagens kriminalliteratur.

Men struntsamma, faktiskt. De – vi – som läser svenska deckare av olika sorter kan var och hen av oss bedöma det själva.

Sehlstedt sweet-lolitaDet mest intressanta seminariet av dem jag bevistade på Crimetime Göteborg hade rubriken ”#Metoo i deckarvärlden”. Karin Linge Nordh ledde ett samtal med deckarförfattarna Kicki Sehlstedt, Lina Bengtsdotter och Sara Larsson utifrån deras aktuella deckare: ”Sweet Lolita” (Piratförlaget), ”Francesca” (Norstedts) respektive ”Aldrig mer” (också Norstedts).

Alla tre skriver om… Nej, de skriver inte – inte i första hand – om kvinnor. De skriver om män, både mellan och på raderna.

De skildrar män – och kvinnor – i dagens samhälle. Mäns syn på kvinnor. Mäns handlingar gentemot kvinnor.

Bengtsdotter FrancescaMän som hatar kvinnor? Vet inte om det kan beskrivas så ”enkelt” – det är nog betydligt mer komplicerat, i verkligheten som i de ”fiktioner” av Sehlstedt, Bengsdotter och Larsson som blir verkliga.

Kicki Sehlstedt är deckardebutant. Titeln ”Sweet Lolita” anger åldern: unga kvinnor, fortfarande flickor. Deras utsatthet, de hot som ordagrant hotar dem, i och utanför sociala medier, sociala medier i symbios med det vardagliga livet.

Med ”Francesca” följer Lina Bengsdotter upp deckardebuten genom att ännu en gång berätta om och genom sin återkommande huvudperson: den – obs! om du inte läst Bengtsdotters debut, skäms skäms – kvinnliga kriminalinspektören Charlie Lager. Än en gång återvänder Charlie till barndomens Gullspång, nu för att nysta i ett olöst fall med/om tonårsflickan Francesca som försvann från trakten för 30 år sen.

Larsson Aldrig merÄnnu en flerkvinnodeckare, här finns också en väninna till Charlie och så hon själv, hennes egen uppväxt och eget liv.

Också ”Aldrig mer” är en uppföljare till Sara Larssons debut. En genomhemsk historia om Andreea, ung rumänska, sexuellt utnyttjad och misshandlad. Inte blir det mindre hemskt av att berättelsen verkar komma / kunde ha kommit / ja, kommer rätt ur verkligheten.

Även ett par män: en återfallssexköparförbrytare och en man som arbetar på prostitutionsgruppen med att få sexköpare på andra tankar. Varandras motsatser, kan man tro.

Nej, jag tänker inte betygsätta böckerna eller ens bedöma dem. Låt mig säga så här: Vissa romaner kräver läsning – inte betyg. Nämnda tre deckare – mans- som kvinno- som samhällsromaner – kräver läsning av alla, män som kvinnor.

Viss hemsk läsning måste man nämligen ta sig igenom. Punkt.

Och ni som fått för er att svenska deckare varken är samhällskritiska eller ens samhällsskildrande, inte minst ni bör läsa Kicki Sehlstedts ”Sweet Lolita”, Lina Bengtsdotters ”Francesca” och Sara Larssons ”Aldrig mer”.

Och ni män som ju inte brukar läsa romaner av kvinnliga författare, er begriper jag mig inte på. Läs nu dom här deckarna, det är obligatoriskt. Skärpning!

Seminariet om ”#Metoo-deckare” på Crimetime Göteborg spelades förresten in av Utbildningsradion och finns tillgängligt på nätet. Se och hör – klicka på länken under bilden.

Bengt Eriksson

Metoo Crimetime

KLICKA HÄR för att se #metoo-diskussionen med deckarförfattarna Kick Sehlstedt, Lina Bengtsdotter och Sara Larsson på Crimetime Göteborg. Samtalsledare: Karin Linge Nordh.

Vill du förresten ta del av mina intryck från Deckarbokmässan/Crimetime Göteborg så KLICKA HÄR.

Andra genomgången av kriminallitterärt i Skåne: 5) Kristian Lundberg

Den här delen av min nya genomgång av kriminallitterärt i Skåne hänger nära ihop med förra delen, som handlade om Fredrik Ekelunds senaste deckare i samma miljö – alltså Malmö.  Har du inte läst den texten så läs gärna den först.  Klicka HÄR. 

***

Nog måste det gå att skriva en mer verklig polisroman om Malmös kriminalitet (tänk på det som media förmedlar, det är med)? Om hur kriminaliteten uppstår, vad den beror på, vilka följder den får.

De-som-skall-doAlltså det Kristian Lundberg försökt göra i ”Malmösviten”, som efter tio år nu avslutas med den femte delen, ”De som skall dö” (Bladh by Bladh). Och detta trots att Lundberg sällan eller aldrig skildrar några människor.

Han beskriver Malmö som stad, hur staden varit och blivit.

En enda person får en utförlig beskrivning: den avdankade, nedgångne, åldrande kriminalkommissarien Nils Forsberg, chef för gruppen Extra Ordinära Utredningar. Men ändå, direkt när Lundberg nämner en gata eller en händelse, så syns människorna på gatan i Malmö, inför läsarens ögon.

Han målar = skriver med en lika bred och stor pensel i sin nya roman: hoppar hit och dit, blandar in händelser från tidigare romaner, det lilla och det stora, superrealism och abstrakt.

Det blir en Guernica-fresk över Malmö.

”De som skall dö” är väl inte ens en polisroman, för dem som vill läsa regelrätta polisromaner. Men härmed har Kristian Lundberg avslutat den skarpaste kriminal- och samhällsskildring som skrivits om Malmö idag.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i YA/KB/TA

Korta deckartips (2): Anna Jansson

Polisroman, kriminalgåta, samhällsskildring och det som numera kallas ”domestic noir”.Anna Jansson Det du inte vet Allt detta och mer härtill har Anna Jansson lyckats förena i ”Det du inte vet” (Norstedts).

Gotland som livs- och kriminell miljö betonas av kampen för och emot oljeborrning.

Polisen Maria Wern återkommer för artonde gången (exklusive ungdomsdeckarna) för att gräva i grannfamiljernas mörker.

Ett verkligt stycke Sverige i form av en deckare/polisroman och bland det bästa Jansson har skrivit.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(publicerat i Femina 2017)