Anders de la Motte från början

Snart kommer ”Våroffer”, sista delen i Anders de la Mottes så kallade årstidsserie. Och den här gången har miljön flyttats från en del av Skåne till en annan, närmare bestämt Österlen.

Anders de la Motte inledde sin deckar/thrillerförfattarkarriär – se här nedanför – på bästa sätt. Fast årstidsserien är ändå det bästa han skrivit. En annan de la Motte som skrivit, skulle man kunna säga.

Jag har tjuvläst den kommande och avslutande delen i serien men recensionen på Deckarlogg dröjer lite – först ska jag recensera i Ystads Allehanda med flera.

Till dess en rak fråga: Har du läst Anders de la Motte från starten? Eller missade du hans tidiga böcker? Dags att reparera det, i så fall!

Så här tyckte jag om hans deckarakademiprisade debut:

***

Anders de la Motte
[geim]
(Alfabeta)

Vilken märklig historia, växelvis gangster- och polisroman. Inte skulle det här väl kunna hända i verkligheten – eller snarare i någon av verkligheterna, den reella eller den virtuella? Kan det ens finnas såna poliser som Rebecca Normén, anställd på Säpos livvaktsrotel?

Jo, men kanske ändå. Anders de la Motte, debuterande författare, har varit polis i Stockholm och arbetar nu med säkerhetsfrågor på ett dataföretag. Så han borde veta…

Henrik Pettersson, kallad HP, småfixare och, ska det visa sig, brorsa till Rebecca, sitter på Märstapendeln. Han ser en överbliven mobiltelefon, när han tar upp den så vaknar mobilen till liv. På skärmen står texten: ”Wanna play a game, Henrik Pettersson?”

Strax börjar berättelsen att studsa mellan mobilskärmen och Stockholms gator. Någon (vem?) delar ut uppdrag på mobilen. Uppdragen, allt svårare och värre, ska utföras i det vi kallar verkligheten. Det virtuella övergår till det reella.

HP grips av spelet, inte minst som egotripp. Ju bättre han lyckas desto högre poäng. Plus att han lockas av pengarna han kan tjäna/vinna.

Parallellt tecknas också porträttet av Rebecca, polisinspektören. Hennes bakgrund och liv framträder, långsamt och allt mer, och knyts ihop med brorsans liv, förut och nu.

Det här thrillersättet att skriva bygger på att författaren lyckas hålla tempot uppe och samtidigt för en diskussion om samhället. I sista tredjedelen börjar boken att sagga och idissla, men så tar det sig igen.

Debutanten de la Motte har fått ihop en spännande och bra samhällsthriller, som får mig att både ställa och försöka besvara fråga på fråga:

Vad händer när gränsen för de olika verkligheterna förflyttas? När man förlorar kollen på vad som är det ena och det andra, verkligt respektive overkligt. Hur triggar dataspelandet ens jakt på kickar? Och förändrar synen på arbete? Och på samhället.

Och är det möjligt – faktiskt – att hitta så mycket information på nätet om allt och alla? Ursäkta ordvalet: jävla obehagligt.

Bengt Eriksson
Publicerat i Kvällposten 2010

PS. Svenska Deckarakademin har utsett ”[geim]” av Anders de Motte till 2010 års svenska debutdeckare. Motivering: ”En roman, förankrad i vår tid, skriven på dagens språk, med humor och spänning”.

PPS. Och så här tyckte jag om den förra, alltså tredje delen i Anders de la Mottes årstidsdeckarserie…

VintereldAnders de la Motte
Vintereld
(Forum)

Anders de la Motte är en av Sveriges skickligaste deckarförfattare, inte minst imponerar han med sitt föränderliga språk. I hans IT-thrillers var berättarspråket snabbt och ettrigt, när de la Motte nu skriver landsorts- och årtidsdeckare om barndomsbygden i nordvästra Skåne, ”Vintereld” är tredje titeln, har språket blivit följsamt och stämningsfullt. Enkelt men smart betonar han också då- och nutid, växlar mellan preteritum och presens. En kvinna får ärva en gammal stugby och därefter avtäcks historien: svek, splittrade familjer, mordbrand.

Bengt Eriksson

Om enkla komplicerade människor

Eva Dolan
Till det bittra slutet
Övers: Carla Wiberg
(Modernista)

Det är nerven, den nerv och puls som vibrerar och dunkar likt ett överansträngt hjärta genom Eva Dolans noirdeckarserie om de bägge poliserna Dushan Zigic och Melinda Ferreira vid hatbrottsenheten i den engelska staden Peterborough (med omnejd).

Samma ettriga nerv och puls genomsyrar också och passar kanske ännu bättre när hon med ”Till det bittra slutet” skrivit en separat deckare/thriller, alltså en roman utanför nämnda polisserie.

DolanLiksom hos polisen Ferreira – främst hon – utgår den här nervigheten från personerna i den nya romanen: ockupanten Ella och hennes granne Molly i ett hyreshus som ska omvandlas till lyxbostäder i stil med de övriga i detta nya, mondäna London.

Bara beskrivningen av det redan lyxifierade grannhuset – där går att se in i en investering, denna ständigt tomma lägenhet – är ett litet mästerskap. Säger sååå mycket om London idag!

Under en slags informationsfest för media om husockupationen och protesten mot lyxsaneringar råkar någon – en man – att dö. Ja, råkar och råkar. Kan det ha varit mord eller nödvärn, självförsvar eller vad?

Skildringen av Ella och Molly börjar så enkelt och tydligt men det ska strax visa sig att de är mer komplicerade människor än så. Vilket betyder att hela romanen blir mer komplicerad än så här.

Eva Dolan har, här som i polisserien, skrivit en samhällsroman: en samtidsroman om människor i samhället och tvärtom; samhället i människorna, vad en människofientlig samhällsutvecklingen kan göra med oss.

”Till det bittra slutet” blir till sist – ändå – någon slags polisroman, ja, också den här romanen. Och ändå inte riktigt, en låt säga inverterad polisroman.

Även detta är något Dolan är mycket skickligt på att göra: skildra polisen som en med- och motkraft i samhället och politiken, både med och mot samhällets invånare.

”Till det bittra slutet” har blivit en stark roman, nog en av hennes allra bästa. Eva Dolan är och förblir en av mina största favoriter bland de nya brittiska deckarförfattarna.

Bengt Eriksson

Sommardeckare 2) Med utsikt från Köpmangatan

Det är en tradition, vana eller ovana att jag varje sommar läser Jan Mårtensons nya Homan-deckare.

Varför? kan man fråga sig (och även jag).

MårtensonJa, inte för det deckiga och kriminella i alla fall. Men här finns alltid en stockholmsstämning som jag uppskattar, miljön i Gamla stan med omnejd (Stockholm, alltså).

”Den engelske kusinen” (W&W), som årets titel heter, börjar med antikvitetshandlaren Johan Kristian Homan och hans Julia Roberts till Säpochef på plats i Sydafrika.

Väl hemma i antikvitetsaffären på Köpmangatan inträder såväl brittiska spioner och en skjutglatt ilsken ryss.

Annars: som det brukar. Homan blir så smått misstänkt för mord.

Dessutom, vilket sällan påpekas, skriver ju Jan Mårtenson politiska deckare med ymmiga kommentarer om samhället och politiken. Och nog har de – både Mårtensson och Homan – blivit mindre reaktionära med åren?

(Åren och åren förresten. Johan Kristian Homan har knappt åldrats en sekund sen han 1973 presenterades som medelålders i ”Helgeandsmorden”.)

Deckarlogg 2Bengt Eriksson