Från sprött till burdust, i alla fall fräckt, snabbt och långsamt, melodiskt och rytmiskt

Deckarloggs musikfredag innehåller idag en utdrag ur min senaste musikkrönika under vinjetten ”Erikssons grammofonarkiv” i Hifi & Musik.

Innehåll: Bachs solocellosviter.

Jag råkade nämligen höra en japansksvensk cellist. Mime Yahiro Brinkmann, i en live-sändning på Sveriges Radio P2 och efter det fick jag för mig att jämföra olika – så olika – inspelningar av just Bachs cellosviter.

Likadant har jag tidigare under många år gjort med Antonio Vivaldis ”De fyra årstiderna”: lyssnat och jämfört. För det är så fascinerande att en och samma notbild kan spelas och tolkas så olika av olika musiker.

Vilken tolkning är ”riktig”? Kan ett musikstycke tolkas ”fel”?

Jag skrev dessutom, i anslutning till krönikan, en något försenad recension av albumet ”Bach – The Cello Suites” som Mime Yamahiro Brinkmann också spelat in. Albumet finns på Spotify så gå in där och hör hur hon tolkar Bach – från klassiskt till folkmusik (i mina öron).

Eller som klassisk musik o c h folkmusik.

Cello Mime Yamahiro Brinkmann 4 Foto Mats Bäcker

Mime Yamahiro Brinkmann. Foto: Mats Bäcker

***

Mime Yamahiro Brinkmann
Bach – The Cello Suites
(Arcantus)

Eftersom Mime Yamahiro Brinkmann fick mina öron att öppna sig för Bachs cellosviter bör jag ägna några extra rader åt hennes album (från 2019). Tyvärr alltför orecenserat i Sverige, även om denna japansksvenska cellist annars har uppmärksammats.

Bach Mime BrinkmanDet finns klassiska inspelningar man enbart kan njuta av om man är en klassisk musiklyssnare – men det finns även klassiska skivor man kan uppskatta om man mest gillar folkmusik, rock och jazz. Brinkmanns tolkningar av Bach hör till den senare kategorin – så missa inte om du annars lyssnar på Groupa, Zappa och/eller Coltrane!

Att lyssna på Brinkmann när hon spelar Bachs cellosviter är som att läsa en filosofisk bok. Det går att höra henne tänka medan hon spelar, ända tillbaks till Johann Sebastian Bach tänker och funderar hon. Där spelar hon, strax intill Bach då han på 1700-talet skrev not efter not.

Från sprött till burdust – i alla fall fräckt – spelar hon. Snabbt och långsamt, melodiskt och rytmiskt. Och hör den där dronen som hon betonar rytmen med och som stannar i ens öron.

Ibland kan hon spela som i en folkmusiktrio med sig själv. Vissa satser i vissa sviter är rent folkmelodiska med rytmiken och pauseringarna. Inte svårt att tänka sig Lena Willemark sjunga somliga cellosatser. (Kanske med text på älvdalsdialekt?)

Rekommendation: Hör inte samtliga cellosviter efter varann utan en i taget och gång på gång. Säg femtio 🙂 gånger och för varje gång hörs Mime Yamahiro Brinkmanns barockcello spela, tänka och fundera något nytt.

Bengt Eriksson
Publicerat i Hifi & Musik

Vem skriver deckaren?

Jag läste…

Nej, jag ska inte nämna vare sig författarens namn eller bokens titel, för det är inte poängen. Jag har läst flera – allt fler – svenska deckare på senare tid då jag tänkt samma sak, ställt samma fråga till mig själv.

Vem skrev den här deckaren: författaren eller redaktören? Det är poängen, den frågan och det eventuella svaret.

En följdfråga blir då om det publiceras för många svenska deckare? Om alltför många deckardebutanter får chansen på förlagen? Alldeles för fort och tidigt.

Jag själv litenJag brukar inte tycka det utan jag tycker tvärtom att det är bra att så många som möjligt får chans att möta en publik. Det är i mötet med läsarna som författaren får reda på om hen är och ska vara författare.

Dessutom, om inget förlag ger ut en roman, till exempel en kriminalroman, så kommer den ju ut ändå. Så är det idag att nästan garanterat egenutges boken av författaren.

Tillbaks till inledningen, är det författaren eller förlagsredaktören som skriver deckaren? Frågan föranleds alltså av att jag läst alltför många nya svenska deckare, företrädesvis av debutanter men inte enbart, där berättelsen, intrigen, plotten ger intryck av legobygge.

Som om förlaget fått in ett ofärdigt men lovande manus och eftersom i alla fall vissa förlag säljer fler exemplar av deckare än annan skönlitteratur, vad som än sägs så säljer feelgood sämre, vill förlaget ge ut också det här manuset – efter bearbetning.

Nu riktar sig inte min kritik mot något speciellt förlag, jag har läst deckare från minst en handfull förlag och muttrat precis detsamma, men när tidskriften Skriva i sitt nya nummer ställde följande fråga till förläggare/redaktörer – ”Hur mycket brukar ni stryka i manus?” – var det Kristoffer Lind (förläggare på Lind & Co) som gav det rakaste svaret:

– Vi kör sällan över förlag även om vi ibland kan villkora utgivning. (Nyckelord: sällan och ibland.)

Redaktörer är bra när de är bra. Redigering kan vara nödvändig när den görs bra. (Kan väl tillägga också att jag själv har haft redaktörer av alla sorter inför utgivningar av mina böcker på diverse förlag.)

Men alla ingrepp är inte bra, en del ingrepp borde inte ha gjorts. När redigeringen märks, det betyder att ingripandet märks, då har redigeringen varit dålig. Det kan vara plötsliga formuleringar som inte verkar vara författarens egna och det kan – i dessa deckarfall – vara uppbyggnaden av en roman/deckare där sidorna placerats i en ordning efter varann som klossar typ lego utan modell att bygga efter.

En bra story, en författare som kan formulera sig – men en ofärdig författare, en ofärdig roman. Som ”räddats” av redaktören genom att romanen i efterhand delats in i kapitel och parallellhandlingar, med resultatet att berättelsen hankar och snubblar fram, än hit och än dit, istället för rusa framåt i rytm och tempo.

(Alltså jag vet vad jag pratar om, för jag har gjort det själv. Inte med romaner men med långa journalistiska featuretexter och essäer som jag varit redaktör för och försökt just rädda genom att flytta om i texten, klippa och klistra. Kan bli bra, kan bli dåligt.)

Jag blir galen i skallen när jag försöker läsa vissa deckare. Så har det varit för många gånger på senare tid. Redan en gång är för mycket – likadant med två, fyra, åtta romaner. Då är det påfrestande.

Kanske bara nåt Deckarlogg fått för sig? Eller har du haft samma känsla? Det ska betonas också att de svenska förlagen ger ut många riktigt bra deckardebutanter, det vet du som följer Deckarlogg. Här sattes ju ihop en speciallista över fjolårets bästa svenska debutanter!

Klicka HÄR och kolla, om du inte redan sett Deckarloggs svenska krimidebutantbästalista för år 2019…

Bengt Eriksson