En Wallander i Moskva

Fortsatt plock i Deckarloggs hyllor med pocketdeckare på engelska. Nu hamnade jag i (först) Sovjetunionen och (sen) Ryssland. Har du upptäckt och läst Stuart M. Kaminsky?

***

Porfiry Petrovich Rostnikov har många smek- eller snarare öknamn – som ”Kylskåpet”, ”Kiosken” och ”Badkaret”.

Kaminsky A Fine Red RainA Fine Red Rain (1987)

1941 var han en ung rysk pojksoldat som steg ut framför en tysk stridsvagn. Han lyckades stoppa den med en handgranat, stulen från en död tysk soldat, men innan dess körde pansarvagnen över hans vänstra ben. Redan som 15-åring var Rostnikov både krigsveteran och nära på krympling.

Men trots det obrukbara benet och den ständiga värken (han kompenserade sej genom att bygga upp resten av kroppen) lyckades Rostnikov bli polis och huvudperson i en rad polisdeckare av den ryskättade amerikanen Stuart M. Kaminsky. Numera har Rosmikov avancerat till chefsinspektör med ansvar för undersökningsavdelningen på Petrovka 38 – den centrala polisstationen – i Moskva.

Kaminsky Blood RublesBlood and Rubles (1996)

En stad som inte är singular utan plural: staden byter skepnad, förändras och ”utvecklas”, om det är ordet.

Stuart M. Kaminsky skriver utvecklingsromaner om ett land och en stad. ”A Fine Red Rain” utspelar sej i det kommunistiska Sovjetunionen . I ”The Man Who Walked Like A Bear” har det blivit perestrojka. Och i den senaste romanen, ”Blood & Rubles (alla Ballantine)”, är kriminalinspektör Rostnikov verksam i det nya, ”demokratiska” Ryssland.

Kommunismen föll och ersattes av demokrat i, men nu som då kan kriminaliteten sammanfattas med två ord: korruption och maffia. Moskvas cirka 100 000 poliser har så dålig lön att de tvingas ta mutor för att kunna försörja sin familj – från plommon på torget till rubler från maffian.

Kaminsky A whsiperA Whisper to the Living (2010)

I ”Blood & Rubles” utreder chefsinspektör Rostnikov och hans medarbetare – överinspektör Sacha Tkach, inspektörerna Emil Karpo och Elena Tirnofeyeva med flera – ett antal brott som är typiska för dagens Moskva: taxeringspolisen gör razzia mot ett hus fullt med konst och värdeföremål från tsartiden – nästa dag är huset tomt, en nyrik affärsman kidnappas, en uteliggare blir ihjälslagen av ett gäng barn (elva, nio och sju år) och fem människor på ett kafé skjuts ihjäl med maskingevär vid, som det verkar, en maffiauppgörelse.

Kriminalinspektör Rosnikov är den typiske polishjälten i en deckare: strävsam och ärlig, lätt cynisk och uppgiven inför arbetet som polis. Han jämför sej gärna med Steve Carella vid 87:e polisdistriktet i Isola. Han gillar nämligen Ed McBains polisromaner. Man kan också säga att Porfiry Petrovich Rostnikov är en Kurt Wallander i Moskva.

Bengt Eriksson
Publicerat i DAST Magazine 1997

Stuart M. Kaminsky (1934-2009) skrev flera deckarserier och även böcker utanför såväl serierna som deckargenren. Serien om den ryske kriminalinspektören Rostnikov omfattar många fler titlar än dem jag nämner i texten.

Bra polisromaner och deckare samt intressant läsning om Sovjetunionen: under, på väg ur och efter. Här är en lista med samtliga titlar i Rostnikov-serien:

Rostnikov’s Corpse (1981)
(även med titeln Death of a Dissident)
Black Knight in Red Square (1983)
Red Chameleon (1985)
A Fine Red Rain (1987)
A Cold Red Sunrise (1988)
The Man Who Walked Like a Bear (1990)
Rostnikov’s Vacation (1991)
Death of a Russian Priest(1992)
Hard Currency (1995)
Blood and Rubles (1996)
Tarnished Icons (1997)
The Dog Who Bit a Policeman (1998)
Fall of a Cosmonaut (2000)
Murder on the Trans-Siberian Express (2001)
People Who Walk in Darkness (2008)
A Whisper to the Living (2010)

Det kriminella Skåne (höstsäsongen 2019)

Först en varning:

McCall Smith avdelningen-for-kansliga-brottSkotten Alexander McCall Smith, som skriver mjuk- och nästan-deckarserierna om Mma Ramotswe i Botswana och filosofen Isabel Dalhousie i Edinburgh, har med ”Avdelningen för känsliga brott” (Mondial; övers: Yvonne Hjelm) inlett ännu en serie där charm och humor ska blandas med kriminalitet.

Miljön är dessutom – just det – Malmö. Lockande eller hur? Men nej, så besviken jag blev. Ulf Varg, huvudperson och chef för en avdelning inom polisen som heter enligt boktiteln, har kontor där inget kontor kan finnas. Och den här souk-liknande marknaden, var återfinns den?

Visst får och kan en skönlitterär författare hitta på men en viss igenkänning och trovärdighet krävs när berättelser placeras på autentiska platser. Ingen som bor i eller besökt Malmö kan känna igen denna ihopfabulerade stad som må ligga var som helst men inte i Skåne.

Assar AnderssonAssar Andersson har gett ut en ny kortroman, ”Fjärilen som återvände till sin puppa” (Reko/Saga Egmont, e- och ljudbok). Miljön: också Malmö, även om staden knappt märks. Han fortsätter att skriva i jag-form. Nu läggs orden i mun på en gymnasieelev som…

Nej, ska inte avslöja om hen är kille eller tjej. Genre: transgenderthriller. Trots den korta, kompakta formen rymmer berättelsen lika mycket som en längre deckare: känslor, tankar och händelser, hot, våld och dråp. Eller mord? Fast kärvar det inte lite mer mellan språk och person den här gången? Äh, nog jag som är kitslig…

Jändel Morden i Malmö”Morden i Malmö” (Lind & Co, tyvärr endast ljudbok) är Michael Jändels deckardebut. Jag läser ju hellre själv än lyssnar men Sofia Berntsson är en bra uppläsare. Hon driver på spänningen och får mig intresserad av poliskollegerna Lena, trist på ytan och spännande under, och Angela, sååå sexig men mer än så.

Detta trots alla tusen detaljer som Jändel räknar upp och beskriver. Eller tack vare? Kanske de små, små detaljerna som får Jändels deckare att bli personlig? Årstid och miljö: försommar i Malmö. Det börjar med att en tjänsteman på Skatteverket – det är en ledtråd – utsätts för ett besinningslöst mord.

Ida Axelsson falskt-namnIda Axelsson och Stefan Ahnhem fortsätter att skildra sina respektive poliser i sina respektive Helsingborg (med omnejd). ”Falskt namn” (Mima) är hennes tredje polisroman med Linn Wide vid Helsingborgspolisen och ”X sätt att dö på” (Forum) är hans femte (och sista?) del i serien eller följetongen med Fabian Risk i – hur är detta möjligt? – samma poliskår.

Axelsson skriver allt bättre men Ahnhem är ännu skickligare på att formulera meningar, skapa spänning och driva upp tempot. Ändå blev jag mer förtjust i hennes långsammare, lågmälda berättelse: svindleri och kärlek med mord som följd Ahnhem X sättblandas med feel life-skildringen av två kvinnor, polisen Linn och en banktjänstekvinna på flykt, deras barn och tidigare män. Kunde vara rätt ur verkligheten!

Samtidigt förstår jag att andra gillar Ahnhems actionöverfyllda polisthrillrar utan verklighetsanknytning. Både seriemördaren och poliserna, från strunt-i-regler till grovt kriminell, är ju otroliga också som fiktiva personer. Dessa läsare – kanske du? – accepterar till och med följetongsformen: för att hänga med måste samtliga titlar läsas och i rätt ordning. Men Ahnhems spektakulära våldsaction blir för mycket – för mig.

Åke Högman alltings-meningI Åke Högmans tredje skrönikedeckare, ”Alltings mening” (Kira förlag), återvänder kriminalreportern Johannes Pilgrimsson till Kullabygden och Mölle, efter att förra gången ha varit i Höllviken, Skanör och Falsterbo. Det vill säga berättelsen börjar vid julfirandet på Hotell Kullaberg för att sen göra avstickare till såväl Chamonix som Helsingborg och Malmö.

Vardagsdeckare och politisk thriller, nationellt och internationellt. Fast viktigast är ju aldrig det kriminella utan alltid hur Högman låter journalisten och sitt alter ego (haha!) referera och kommentera verkligheten (musik och media, livet och världen) i fiktionen. Fortfarande både kaxigt och pricksäkert. Och så undrar jag om inte Högman i skildringen av den skilda pappan Pilgrimsson är på väg att bli allvarlig på så att säga allvar?

Nils MOhlinNils Mohlin, bosatt i Kivik, har också han skrivit någon slags internationell thriller, ”När djävulen kom till Österlen” (Vulkan), med just Österlen och Åhustrakten som centrum och med förgreningar hitåt från såväl Kina som Ryssland. Det kriminella inkluderar trafficking, droger och mycket våld.

Action på var och varannan sida. Ingen kan klaga på att inget händer. Även Ross Craig, frilansagent för (svenska) militärens underrättelsetjänst och väl romanens ”hjälte”, tar till handgripligheter så fort han träffar på en skurk. Åkej som actionthriller men här finns diverse skriv- och korrfel som hade mått bra av en extra provläsning.

Frida Skybäck bokcirkeln-vid-varldens-andePS. Frida Skybäcks ”Bokcirkeln vid världens ände” (LB) är ingen deckare utan en feel good-roman. Fast i likhet med annan feelgood som blir mer av feel life närmar sig berättelsen också det kriminella. Intrig: sexuella trakasserier, försvinnande och dråp, eventuellt mord. Annan gåta att fundera på: Var på Skånes sydostkust ligger den pittoreska byn Ljusskär med Frihetskyrkan och Monas Bed, Breakfast & Books?

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda / Kristianstadsbladet

Snö och kyla, liv och mord

Monica Kristensen
De döda i Barentsburg
Övers: Joar Tiberg
(Leopard)

En annan värld.

Ja, precis så. Norska polarforskaren och deckarförfattaren Monica Kristensen skildrar inte bara en annan plats någonstans långt bort utan – rent faktiskt – en annan värld.

På omslaget till ”De döda i Barentsburg”, där hon för tredje gången i svensk översättning låter Svalbard vara miljö för liv och mord, citeras en recensent som påstått något så fånigt som att läsaren får ”frostskador” av Kristensens böcker.

Men så börjar jag läsa och hinner inte många sidor innan jag kurar ihop mig. För… nu fryser jag också.

Monica KristensenDet är ju märkligt, smått genialt, att hon kan skildra denna miljö så att läsaren känner kylan stiga upp ur boksidorna. Att läsa är som att vara inomhus i värmen och öppna en dörr utåt den lilla, allt mer ödsliga och förfallna ryska gruvstaden Barentsburg: se snön och huttra i blåsten.

Jag sitter där tillsammans med sysselmanspolisen Knut Fjeld när helikoptern rister och skakar av turbulensen, måste cirkulera några varv över Barentsburg innan den kan landa.

Fjeld mår inte så bra heller. Efter att kärleken lämnat honom sköter han sig inte, varken med sprit eller kvinnor.

Tidigt på morgon denna oktoberdag har konsuln i Barentsburg ringt till Longyearbyn, den andra – och norska – staden på Svalbard, och begärt hjälp från sysselmannen.

Det gäller ett dödsfall och det ryssarna verkar vilja ha hjälp med är ett snabbt konstaterande av att det var en olycka och inget annat då en gruvbas föll ner i en betongblandare och dog. Men Fjeld är inte benägen att konstatera det, så snabbt och säkert.

Jag kände inte till mer om Svalbard än nog 99 procent av Sveriges befolkning. Det blev att googla och läsa på.

Kort rapport: denna ögrupp i Arktis och havet omkring tillhör Norge (enligt Svalbardstraktaten). Norsk suveränitet upprätthålls av sysselmannen (en kvinna i Kristensens deckare), som är guvernör, polischef och domare i en person.

Även andra länder har rätt att bryta kol på Svalbard. Inte minst Ryssland, som ifrågasätter Norges suveränitet.

”De döda i Barentsburg” skildrar – ja, gestaltar – ja, personifierar – allt detta. När fler mord sker (så var det förstås med gruvbasen) och dessutom olovligt fiske i Barents hav kommer in i handlingen krockar ryskt och norskt; de olika kulturerna, människorna, livsvillkoren.

Det är spännande rätt igenom romanens 359 sidor – och spännande på flera sätt.

Dels själva kriminalgåtan, där Knut Fjeld – en bra polis, även om han slarvar privat – långsamt tvinnar ihop ledtrådarna: morden som leder till människorna som i sin tur leder bakåt i rysk historia, till fattigdom och gamla gruvsamhällen.

Vilket får ”De döda i Barentsburg” att också bli en grundläggande – och lika spännande – faktabok om både Svalbards och Rysslands historia.

På försättsbladet citeras tre rader ur T.S. Eliots diktsvit ”The Waste Land”. Det passar bra.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar

Det gamla Viborgs kryllande gator

Mikko Porvali
En blå död
Övers: Ann-Christine Relander
(Lind & Co)

En egenskap som deckare kan ha är att ta läsaren med sig till okända platser och tider.

en-bla-dodSom när Mikko Porvali i ”En blå död”, första delen av trilogin Karelen noir, tecknar ett porträtt av staden Viborg 1920-23.

Finska inbördeskriget och ryska revolutionen är över. Stadens gator kryllar av ryska emigranter, kommunister, diverse kurirer, politiker som nu ser chansen, livsfarliga kvinnor och föräldralösa barn.

Förbudstid – ändå flödar spriten på krogarna.

Poliserna Kähönen och Eckert, den ena för ung och den andra för speciell, försöker stoppa spritsmugglingen. Efter egna regler, eftersom de själva är benägna på sprit.

Trots att Porvali refererar mer än skildrar så blir det ett fascinerande besök i Viborg.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar 2017