Nära till hjärtat i blandning av passion och kärlek, rys, skräck, övernaturligt och deckare, julstämning och julgodis

Amanda Hellberg

Jul i krinolin

(Lovereads)

”Jul i krinolin” är en roman för känslosamma, ja, känsliga läsare. Amanda Hellberg skriver nära till hjärtat. Tidigare har hon gett ut ett antal romaner på gränsen mellan rys och mys, en blandning av skräck, övernaturligt och krimi. Nu debuterar hon dessutom i genren ”historisk romance”.

Romantiskt men ändå inte feelgood, väl? Inte rätt igenom romanen. Visst finns det somliga romansidor där karamellkokerskan Lovisa Lind och baron Valdemar von Drever – och därmed läsaren – mår bra. Fast Hellberg har samtidigt tagit med sig allt jag nämnde ovan (rys, skräck, övernaturligt, en aning av deckare) in i sin romance, bland julstämning och julgodis, passion och kärlek.

Det är december 1870 i Ulltuna, en mindre stad någonstans mellan Vänern och Vättern. Där bor karamellskokerskan i ett litet, murrigt rum när hon inte arbetar i fru Rasks gottbod. Baronen har sin bostad, Mollbergs herrgård, en kort tågresa därifrån. Först krockar de på gatan och sen möts de ännu en gång, när Lovisa springer efter Valdemar för att lämna ett  kvarglömt chokladpaket.

Och det händer något, hos bägge. ”En kort skälvande stund” håller de kvar varandras händer. Något ”fladdrar till” inom henne. En doft av ”solsken och vanilj” dröjer kvar på hans hand. Lovisa och Valdemar har varsin skrämmande historia. Hon tänker fly sin genom att emigrera till Amerika. Han kan aldrig, vågar inte efter sin hustrus död, förälska sig i en ny kvinna.

Mycket av handlingen utspelar sig på herrgården där Valdemar ordnar med vinterbal. Fru Rask kommer dit med sina biträden, inklusive Lovisa, för att tillaga och servera julgodiset. Herrgården är som ett stort spöklikt slott. Helt plötsligt kan det börja spöka. (Ånej, jag tänker inte avslöja mer.)

Amanda Hellberg har en nästan övernaturlig förmåga att förmedla känslor och stämningar. När det spökar på slottet, då börjar spökeriet mitt i en mening. Likadant med den plötsliga passionen. Hellberg kan skriva blott ett par ord och åtrån känns. Från hennes tangentfingrar verkar det gå en tråd till åtminstone den här läsarens hjärta, det slår extra slag och golvet gungar.  

Berättelsens tempo, något ska ju en recensent anmärka på, svajar lite upp och ner. Några gånger hackar det i språket. Ovanligt när det gäller Hellberg, men jag antar att det kan bero på att hon nu skriver in sig i en ny genre. ”Jul i krinolin” är en saga – eller mänsklig fabel om kärlek och dess motsats, ont och gott, fattig- och rikedom – med stark beröringskraft.

Amanda Hellberg får gärna fortsätta att skriva historisk romance (fast helst kombinera med någon skräckroman och deckare).

Bengt Eriksson

Publicerat i Gota Medias tidningar

Varken må bra eller må dåligt

Carin Hjulström
Bara ett litet mord
(Forum)

Jag började läsa och stannade upp, läste på nytt men stannade upp igen. Det verkar vara nåt med Carin Hjulströms debutmysdeckare – cozy crime – som inte är kompatibelt med mig.

Deckarlogg föredrog tidigare mest hårdkokt och noir, det är den sortens kriminallitteratur som jag brukade uppskatta (men inte enbart). Dock har jag sen några år tillbaka blivit allt mer förtjust i så kallat mysiga deckare, just cozy crime eller feel good-deckare och alla andra namn eller smeknamn detta tydligen kära barn har fått.

När feel good blir feel life = får med alla livets aspekter och sen också förenas med deckarens innehåll och intrig så kan det bli minst lika bra deckare som inom någon annan kriminell undergenre. Men det är svårt, nog bland det svåraste som finns, att förena mjukt och hårt, må bra och må sämre, så att säga, för den författare som vill skriva en och en bra deckare.

Carin Hjulström bara-ett-litet-mordJag läser inte minst svensk cozy crime och nu försökte jag med Carin Hjulströms debut i och på den här grenen av deckarträdet. Och det är, vill jag påpeka och poängtera, inte samma gren som Agatha Christie satt och skrev sina deckare på. Vilket påstås på bokens innerflik. Christie skrev varken mysigt eller feel good utan tog kriminaliteten på allvar. Hon kan verkligen sägas ha skrivit feel life.

På flikens anges också att Hjulström är inspirerad av ”Morden i Midsomer”. Nja, nä, undrar jag. Ska vara att ”Bara ett litet mord” utspelar sig på svensk landsbygd då, närmare bestämt bland slott och gods i trakterna av Säbyholm på den uppländska landsbygden, strax bortom Stockholms förorter. Men stämningen… Inte känns den igen från TV-seriens Midsomer, väl?

Siri, den ena huvudpersonerna, är firad skådespelerska men flyr nu Stockholm efter att ha blivit sviken av (den gifte) Dramatenchefen, som hon hade ihop det med. Hon flyr till sin unge brorson Anton, den andre huvudpersonen, och hans förfallna plantskola Säbyholms gröna fingrar som han råkade spela till sig på poker. Märks det redan av detta, att det är feel good, mer än deckare?

Strax efter att Siri flytt ut på landet till Antons knappt beboeliga handelsträdgård så hittas en kropp – en död man – i en sänka vid en åker. Och den lokala polisen Olle anländer. Där börjar deckaren.

Vad jag uppskattar är miljön – att den är riktig och befintligt, alltså (i stort sett förstås) finns i verkligheten. Så verklig att det borde ha tryckts en karta i boken. Till och med Thoresta slott eller herrgård – vad sker där? – kan återfinnas finns på kartan och i verkligheten.

Men något är det med Carin Hjulströms språk, som lägger hinder för mitt läsande. Något är det i berättandet också, som blir… kanske kan det uttryckas så här… som inte får berättelsen att bli riktigt på allvar. Ta dialogerna: pratar folk på det här sättet, så skriftspråksstolpigt?

Och något med limmet också, ihopfogandet av mys och rys, cozy och crime. Jag tror att om en författare ska lyckas förena dessa egentligen oförenliga genrer och få en feel good-deckare att bli både underhållande och kriminellt oroande, då måste författaren besitta stor kännedom om bägge genrerna och deras nödvändiga grundstenar.

Bägge bygger ju på klichéer och det gäller att både kunna använda och undvika klichéerna, variera och kanske skämta med dem. Annars riskerar resultatet att bli som här, lite av vardera och ändå inget. Varken må bra eller må dåligt. Och framför allt inte känn livet.

Det var synd på miljön, feel good- som deckarmiljön,. Så jag hoppas på en förbättring, ja, skärpning till nästa titel i serien. Det kommer säkert en sån.

Bengt Eriksson

Övernaturlig pusseldeckare

Kompletterar förra inlägget på Deckarlogg, alltså intervjukrönikan med/om Amanda Hellberg, med följande kortrecension från 2013 av hennes fortfarande – tyvärr – senaste övernaturliga vuxenskräckkrimi.

*

Amanda Hellberg
Snögloben
(Forum)

Hellberg SnöglobenI nya romanen om Maja Grå, svenskan som for till England och upptäckte sin övernaturliga förmåga, har Amanda Hellberg bytt genre ännu en gång.

”Snögloben” är en lantlig pusseldeckare i Agatha Christie-stil.

Efter bröllopsfesten har brudgummen hittats död på ett slott nära Oxford. Polisens insatsstyrka, där Maja Grå nu ingår som speciell medarbetare, rycker ut.

Ingen märklig intrig utan det som får historien att lyfta är Hellbergs lugna, varma men ändå pådrivande sätt att berätta.

Och inte minst hennes övernaturliga – det är ordet – förmåga att förvandla mys till rys och vardag till skräck, från ena meningen, ja, ena ordet, till nästa.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(publicerat i Femina 2013)