Det var längesen jag pratade om deckare – eller krimi, som jag hellre säger numera – inför publik. Men så i söndags gjorde jag det igen, närmare bestämt i Borrby bokby på Österlen. Trevligt, tyckte jag. Mycket intresserad publik.
Och då tänkte jag att varför inte ta fram den här texten som jag skrev 2011 när jag började bevaka deckare och annan krimi för LO Tidningen (numera namnbytt till Arbetet). I samband med det ordnade LO Tidningens dåvarande kulturredaktör John Swedenmark också ett offentligt läsarmöte om kriminallitteratur där (deckar)författaren Aino Trosell och jag deltog.
Fick en del mothugg på den här texten, som bl a handlar om kriminallitteratur som samhällskildrare, men jag står fortfarande för det jag skrev då. Jag tycker likadant nu.
* * * *
Varför ska – eller bör – man läsa deckare? För att få en stunds underhållning och chansen att fly verkligheten. Eller motsatsen: för att kriminalromaner skildrar hur människor lever och behandlar varandra, de är samhällsromaner som ger inblickar i samhället, speglar och ifrågasätter tiden, samhället och världen vi lever i.
Förresten, vilken benämning ska användas? Vad ska genren kallas? Om nu alla olika sorters romaner med kriminellt innehåll kan placeras i en enda genre eller hör till en stor litterär familj eller släkt.
Det kriminallitterära släktträdet har många grenar och på varje kvist hänger frukter med olika namn: deckare (ibland men inte alltid en förkortning av detektivroman), pusseldeckare, hårdkokt deckare, advokatdeckare, mysdeckare (inte detsamma som cozy crime), kvinnodeckare, kriminalroman, psykologisk kriminalroman, polisroman, thriller, polisthriller, spionthriller, noir, country noir (på svenska landsbygd noir, en dystrare form av landsortsdeckare), historisk kriminalroman (eller kostymdeckare), spänningsroman, gangsterroman…
Deckare kan också få namn efter ämnet och miljön – som miljödeckare, IT-thriller, skåntry noir, Gotlandsdeckare, lesbisk deckare, afro-amerikansk kriminalroman, elegant crime (eller överklassdeckare) och så vidare.
Många av dagens svenska författare tycker att ordet deckare antingen leder tankarna till ålderdomliga pusseldeckare eller till råa, illa skrivna kioskdeckare. De säger hellre att de skriver kriminalromaner eller ”romaner om brott”, en benämning som Maj Sjöwall och Per Wahlöö i mitten av 60-talet började använda om sina polisromaner.
Den första ”Deckarhyllan” gavs ut 1995 av BTJ (tyvärr utgången, läs/låna på bibliotek). Bl a med en deckarhistorik som inte återfinns i nästa utgåva. Omslag: Michael Less
Fast deckare är ju ett behändigt ord (som i diskussioner brukar snubbla över läpparna även på dem som annars säger kriminalroman) och de flesta vet på ett ungefär vad en deckare kan vara. Dock, från och med nu ska jag (åtminstone försöka) byta till ett annat ord som genre-, paraply- eller släktnamn: krimi.
Den danska benämningen krimi är ett ännu större paraply som passar bra när allt fler skönlitterära författare börjar använda sig av grepp från kriminallitteraturen. Om detta pratade jag med Håkan Nesser för några år sen. Helt fräckt hävdade jag att han alltid skrev deckare, oavsett vad han skriver.
Nesser protesterade först men replikerade sen: ”Att skriva är ju också att dra konsekvenser av saker och ting, olika konflikter, och när man gör det så hamnar man i brott, i död och mord. Författare som inte låter mörda någon i sina romaner – de har missat något.”
Håkan Nessers nya roman, ”Himmel över London”, är ett utmärkt exempel. Absolut ingen deckare och knappast en kriminalroman (även om där finns en spionhistoria och sker några mord) men Nesser har byggt upp berättelsen, skapat stämning och spänning, precis som i en krimi.
Ordet krimi sätter fokus på det kriminella: på det skönlitterära brottet, som förut oftast var ett mord eller flera men idag kan det vara värre än så. Varför begicks brottet? Vem eller vilka begick det? Och inte minst: var begicks det? Svar på sista frågan: i samhället.
Om man läser och diskuterar med den utgångspunkten förvandlas de flesta – eller alla – romaner på det stora kriminallitterära trädet till litteratur som ställer frågor (utan att nödvändigtvis ge några svar) om kriminalitet-samhälle-politik-lagstiftning-livsvillkor. Att läsa en krimi blir ännu mer spännande och intressant – ja, drabbande – eftersom krimin skildrar verkligheten.
När jag hävdat, vilket jag gjort länge, ofta och ihärdigt, att deckare (förr) och krimi (nu) är samhällsromaner så brukar det komma två reaktioner. Det är väl självklart! instämmer vissa. Men så alldeles säkert är det nog inte, för allt fler kritiker och även författare (Leif G.W. Persson är en av dem) har på senare år hävdat att dagens svenska kriminalromaner inte alls handlar om dagens Sverige.
Några invändningar: den svenska poliskåren skildras dummare än vad den är och på varje svensk romanpolisstation har en kvinnlig polis, en homosexuell och en invandrare kvoterats in, dagens deckare är överdrivet våldsamma, så många seriemördare existerar inte i verkligheten och så många mord sker inte i Ystad.
De deckarkritiska glömmer något väsentligt men så simpelt att det inte borde behöva påpekas. Deckare/krimi är skönlitteratur, inte journalistiska reportage. Krimi skildrar verkligheten (påtalar, lyfter fram, poängterar och även överdriver), vilket betyder att allt som händer i en krimi inte måste ha hänt i verkligheten. Poängen är att det kunde ha hänt eller skulle kunna hända. Alla fiktiva seriemördare är en seriemördare. Alla mord i Ystad är ett och samma med olika motiv.
Det handlar om att göra verkligheten mer synbar och tydlig genom att vrida upp den till fiktion, halvljuga sig fram till en större sanning.
I ”Deckarhyllan”, utgiven 2002 av BTJ och också utgången, finns fler essäer om delvis andra och nyare deckarförfattare. Omslag: John Eyre
Låt mig berätta en anekdot från bokmässan i Göteborg. Jag satt i panelen för ett seminarium som skulle diskutera nutida noir. Mark Billingham, vars engelska noir-romaner börjat översättas till svenska, fanns också på bokmässan och hade tidigare samma dag berättat om en personlig upplevelse. Han befann sig i ett hotellrum och det knackade på dörren. När Billingham öppnade trängde sig tre rånare med svarta skidmasker in i rummet och band honom. Händelsen gav uppslag till en deckare och ändrade också Billinghams syn på att skriva krimi: brottsoffret måste vara en huvudkaraktär.
Det här återberättade jag på noir-seminariet och tillade att man ska inte vara för säker, om det ikväll knackar på dörren till ert hotellrum på Gothia Towers – öppna inte… Då bleknade deckarkritikerparet Karl G. och Lilian Fredriksson, som också satt i panelen. Plötsligt verkade de inse hur smal gränsen kan vara mellan skönlitteratur och verklighet, inte minst i krimi.
Även de som håller med mig och sätter ett självklart likhetstecken mellan deckare/krimi och samhällsromaner har lite fel fast de har rätt.
Det finns författare som fortsatt att skriva krimi i samma andra som förebilderna – nämnde Persson, Henning Mankell, Arne Dahl, Stieg Larsson, Anders Roslund / Börge Hellström, norskan Anne Holt med flera – men dagens krimi är sällan så medvetet samhällskritisk som när Sjöwall/Wahlöö med start 1965 gav ut sina tio romaner om brott.
Kerstin Bergman, litteraturvetare vid Lunds universitet med deckare som specialitet, pekar i boken ”Kriminallitteratur – utveckling, genrer, perspektiv”, skriven i samarbete med Sara Kärrholm, också kriminalvetare, på tendenser i 2000-talets svenska deckare: fler landsortsdeckare, mer individualistisk personskildring och även återgång till mer borgerliga miljöer.
Det stämmer. Men Bergman bortser från att samhällskritik inte är riktigt samma sak som samhällsskildring. Kritiken måste inte heller komma från vänster för att vara samhällskritik. Hon tycks också mena att borgerlig och individcentrerad krimi skulle vara mindre realistisk. Men det är väl snarare tvärtom: en exakt beskrivning av dagens Sverige.
Och när Kerstin Bergman hävdar att till exempel Camilla Läckbergs landsortsdeckare präglas av ”världsfrånvändhet” – världen utanför ”det lilla samhället” existerar knappt – så begriper jag inte vad hon menar. Mitt starka minne från Läckbergs tidiga böcker är den kvinnliga huvudpersonens syster, som misshandlas av sin make. Privat? Världsfrånvänt? Allmängiltigt, menar ju jag. Det privata kan vara politiskt också på 2000-talet.
I somras var jag på en deckarmässa i Harrogate, England. Där rådde stort allvar. Inte en enda gång fick jag höra crime beskrivas som underhållningslitteratur. Läckberg, som tyvärr blivit sjuk, skulle ha deltagit i ett deckarseminarium. Rubrik: ”What lies beneath – fascination of the psychological thriller”. Sverige mest utskällda deckarförfattare skriver alltså psykologiska thrillers, enligt engelska deckarkritiker.
Om man frågar deckarförfattare i Sverige och övriga Norden (och även i övriga världen) varför de skrivit en krimi så kan man som svar få att de ville berätta den historien, skildra den miljön, lyfta fram det ämnet.
Nästa år planeras en tredje bok med texter om deckare. Titel: ”Deckare och annan krimi / Deckarhyllan 3”. Omslag saknas än så länge. (PS och tyvärr, inte utgiven ännu.)
Camilla Läckberg lär vara den enda som rent ut sagt att hon skriver för att underhålla (fast jag hittar inte citatet på nätet, så det förblir en hörsägen).
Vilket leder bakåt till den här textens inledning: krimi som underhållning. Att deckarförfattare skriver underhållande för att gripa tag i och rycka med läsaren är den litterära metod som krimi bygger på. Men betyder det att deckare/krimi är underhållningslitteratur? Går det verkligen att läsa krimi som underhållning? Jag tvivlar. Jag tror inte det. Jag tror det är omöjligt.
Ungdomar och barn – också små, små barn – som skändas och/eller mördas, har blivit ett allt mer frekvent ämne i dagens svenska såväl som internationella kriminallitteratur. Elsebeth Egholm, Karin Fossum, Tana French, Elizabeth George, Ingrid Hedström, Arnaldur Indridason, Åsa Larsson, Camilla Läckberg, Denise Mina, Catherine O’Flynn, Kristina Ohlsson och Ruth Rendell är några författare i en ännu längre rad som skildrat barn eller ungdomar som råkat illa ut; i några fall har också förövarna varit mycket unga.
”Det kan aldrig vara nyttigt att läsa om barn som blir mördade”, sa Åsa Nilsonne, deckarförfattare och professor i medicinsk psykologi, när jag pratade med henne. ”Det är obehagligt med mördade barn. Förut var det tabu att skriva om det. Enda sättet att protestera är att inte köpa böckerna”, tillade Nilsonne.
Jag delar inte åsikten att det inte bör skrivas krimi med unga mordoffer. Också det allra mest hemska bör kunna skildras och utforskas i litteraturen. Det handlar inte om att utan om hur det görs. Dessutom har det aldrig varit ett strikt tabu. Även tidigare förekom barnamord i kriminallitteraturen. Till och med en sådan mysdeckardrottning som Agatha Christie har – flera gånger – skrivit om mord på barn. T ex i ”Mord på Allhelgonadagen” (utgiven 1969), där en liten flicka blir dränkt.
Det kan inte uteslutas att det finns författare som gör något så otäckt som att rida på vågen. Bästsäljande deckarförfattare skriver om mord på barn, då lockas andra att skriva likadant. Men jag tror ändå att de flesta deckarförfattare är seriösa: de vill spegla och belysa tiden och samhället vi lever i, visa upp världen precis så hemsk och vidrig som den kan vara. Kanske som terapi också, både själv- och läsarterapi.
Jag tror nämligen att deckarläsare lockas av den här sortens krimi för att romanerna är en hjälp att hantera en otäck verklighet. Att fly verkligheten måste vara omöjligt när liknande händelser, lika hemska men verkliga, står på kvällstidningarnas löpsedlar. Det kan vara med- eller omedvetet men deckarläsningen är inte en flykt utan ett försök att närma sig brännpunkten, våga sig så nära svetslågan som möjligt för att stå ut med och hantera livet.
En av kriminallitteraturens viktigaste uppgifter har varit – och är – att ta tempen på samhället, vissa deckarförfattare har lyckats skildra händelser och företeelser redan innan de uppmärksammats av press-radio-TV. Så var det med Andrew H. Vachss, amerikansk jurist och deckarförfattare. När hans mörka, hårdkokta deckare översattes till svenska på 90-talet så ryckte en nära nog enig svensk deckarkritikerkår ut och tog avstånd.
Ja, de förfasade sig. Vachss skrev för våldsamt. Han överdrev. Det var inte trovärdigt. Men det skulle bara dröja ett par år innan kvällstidningarna fylldes av snarlika historier – inte ett dugg mindre hemska än Vachss deckare. Som författare skriver Andrew Vachss om pedofiler och sexuellt utnyttjade barn. Som jurist arbetar han med och för dessa barn.
Jag menar att alla undergenrer, snart sagt varje boktitel, på krimifamiljens stora släktträd är samhällslitteratur i den betydelsen att de har ett förhållande till samhället. De behöver inte vara kritiska och politiska. Det kan vara några små tidsmarkörer, ett par distinkt beskrivna personer, en aktuell händelse eller ett försök att ta ett stort grepp om samtiden.
Som att Stieg Trenters detektivromaner har blivit Stockholmsskildringar av samma kvalitet som Per Anders Fogelströms ”Minns du den stad”-serie, både genom de noggrant beskrivna stadsmiljöerna och – inte minst – de lika noga utvalda markörerna för stadens och samhällets modernisering. Fotografen Harry Friberg, som från en bok (1947) till en annan (1950) byter kaffepannan mot en kaffebryggare, får t ex kommentera tunnelbanans förlängning söderut (1955) och den ”räcka av corned beef-burkar” som utgör nya Hötorgscity (1962).
Utan ett ankare i verkligheten går det varken att skriva eller läsa deckare/krimi. Det är min bestämda uppfattning! Deckarförfattaren har slutit ett avtal med deckarläsaren: låt oss prata en stund om samhällsutvecklingen, våra liv och medmänniskor. Författarens kriminalberättelse å ena sidan och läsarens kunskap och erfarenhet å den andra. Krimins innehåll konfronteras med vad man läst i tidningen. Tankar möter tankar, åsikter åsikter.
Just där och då kan dagens krimi också bli politisk: inte som ett samhällskritiskt pekfinger från författaren utan i en pågående samhällsdiskussion där läsaren själv tänker, tycker och tar ställning.
Krimi
lästips
Prova att läsa Agatha Christies klassiska detektivromaner om Miss Marple och Hercule Poirot med nya ögon. Tänk så här: hur skildras den pensionerade ungmön och den där utlänningen (en ”foreigner”)? De är ju klipskare än hela den brittiska poliskåren!
Av Stieg Trenters romaner om Stockholm, snarare än detektivromaner, är ”I dag röd” (1945), ”Farligt telegram” (1947) och ”Roparen” (1954) några av mina favoriter. Miljöer: huset på Urvädersgränd (i boken) och Klevgränd (i verkligheten) med Stomatolskylten och utsikt över Slussen, Drottninggatan och Centralbadet respektive Kastellholmen.
”Den skrattande polisen”, ”Brandbilen som försvann”, ”Polis, polis, potatismos” och ”Den vedervärdige mannen från Säffle” tycker jag bäst om av Maj Sjöwalls och Per Wahlöös tio samhällskritiska romaner om brott.
Dagens främsta förvaltare av traditionen efter Sjöwall/Wahlöö är författarduon (Anders) Roslund & (Börge) Hellström. De skriver, tyvärr, högst realistiska polisromaner. Debuten ”Odjuret” handlar om en pedofil och en pappa som hämnas sin lilla dotter. ”Flickan under gatan” är också en stark berättelse om unga hemlösa i Stockholm.
På 90-talet översattes flera av Andrew H. Vachss hårdkokta deckare – den första var ”Flood” – där den förnamnslöse privatdetektiven Burke, garanterat utan licens, efterforskar pedofiler och skipar nån slags rättvisa för sexuellt utnyttjade barn. Vachss har fortsatt att ge ut Burke-deckare – men de översätts inte längre.
Catherine O’Flynn, ”Händelser vid Green Oaks galleria”, Denise Mina, ”Blodsarv”, och Elizabeth George, ”Denna dödens kropp”, är några andra författare som lyckats skriva om såväl unga brottsoffer som unga förövare på ett både riktigt och viktigt sätt.
Håkan Nesser har skrivit flera romaner som inte är deckare men där han ändå inte kan hålla sig ifrån kriminalromanen. Främsta exemplet är nog ”Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö”.
Deckarförfattaren Åke Edwardson använder sig av deckargrepp, främst vad gäller att skapa stämning och öka spänningen, även när han skriver mer eller mindre utanför genren. Till exempel i romanerna ”Jukebox” och ”Svalorna flyger så högt att ingen längre kan se dem”, vilka även skulle kunna beskrivas som småländsk country noir.
”Det som ska sonas” av Olle Lönnaeus, ”Norrlands svårmod” av Therése Söderlind och ”Änglarna” av Ola Nilsson är också svenska varianter av country noir. Lönnaeus skriver deckare, Söderlind mitt emellan och Nilsson strax utanför. Men alla skriver krimi. Miljöer; små byar och samhällen i Skåne respektive två gånger Norrland.
Apropå miljöer är också Donna Leon, ”Ond bråd död i Venedig” och ytterligare ett tjugotal titlar, Naïri Nahapétian, ”Vem dödade ayatolla Kanuni?”, Robert Wilson, en romankvartett som inleddes med ”Instruments of Darkness”, och Diane Wei Liang, bland annat ”De dödas fjärilar”, några deckarförfattare som utgår från miljön (Venedig, Teheran, Västafrika och Peking) i sina skildringar av kriminaliteten, samhället, politiken och människorna. Wilsons afro-deckare får man läsa på engelska; de hade förtjänat att bli översatta.
Bengt Eriksson
Publicerat i LO-Tidningen 2011 / på Erikssons kultursidor 2015)
Romanens huvudperson Anna McDonalds, som egentligen heter Sophie Bukaran, är en dubbelnatur och som två människor á la den skotske författaren Robert Louis Stevensons berättelse om Dr Jekyll och Mr Hyde.
Donna Leon intervjuas på Bokmässan i Göteborg 2018 av Lotta Olsson. Foto: Blenda Automatique
– Jag skapade inte min huvudperson, säger Donna Leon. Jag bara tittade nerför en calle i Venedig och där kom han gående: Commissario Guido Brunetti.
Finns också huset (ett ombyggt palazzo), där kommissarie Brunetti bor med sin familj – hustrun Paola, som liksom deckarförfattarinnan Leon undervisar i engelsk litteratur på universitetet, sonen Raffaele och dottern Chiara – i en lägenhet 94 trappsteg upp utan hiss?
Bengt Eriksson
Bengt Eriksson
Så blev det. Stephen King stoppades in i ett fack. Om någon annan författare skrivit nedanstående böcker eller om King publicerat dem under en pseudonym som ingen lyckats avslöja, så hade bokhandlare, bibliotekarier, kritiker och läsare lika gärna eller hellre kunnat placera dem i thriller- och deckargenren. Men nu har Stephen King skrivit böckerna och därför etiketteras de som ”skräck”.
Så börjar också romanen: med en sexlek i sängen. Kvinnan, Jessie, ligger fastspänd. Hon råkar sparka till mannen, Gerald, som faller ihop på golvet. Varför utsätter sej Jessie för våldsamma sexlekar? Varför har sexlekarna blivit allt våldsammare, övergått från sjalar till handklovar?
”Vägbygge” (1988) är, i sin tur, en mansroman. Här skildrar Stephen King hur en man bryter samman när livets tre hörnpelare – arbetet, hustrun, hemmet – rasar, en efter en.
”Staden som försvann” (1985), ”Köplust” (1992) och ”Desperation” (1996) är mer fantastiska romaner = fantasy. Men de amerikanska städerna Jerusalem’s Lot, Castle Rock respektive Desperation kunde lika gärna ha funnits i hårdkokta amerikanska deckare.
Även ”Hjärtan i Atlantis” (2001), av många ansedd som Mästerverket i Kings produktion, måste nämnas. Genom fem berättelser, som tillsammans blir en nästan-roman, får vi följa skolpojken Bobby Garfield och hans kamrater från 50-talet och framåt. De fortsätter till college, upptäcker sex, rock´n´roll och politik. De riskerar att bli inkallade till Vietnamkriget…
Bengt Eriksson