Vad var Sudetenland? Vad hände där?

Tove Alsterdal
Blindtunnel
(Lind & Co)

Tove Alsterdal har alltid, från debuten med “Kvinnorna på stranden” (2009) och framåt, hört till de deckarförfattare som skriver mer, i betydelsen mer än en deckare. Men alltid också utan att slarva med deckargenren, utan att skriva bort den.

Alsterdal skriver både i och bortom genren. Resultat: just mer – mer än de flesta får plats med i en deckarroman.

Hon skiljer sig dessutom från många, kanske de flesta, andra deckarförfattare genom att inte skriva seriedeckare. I hennes romaner finns inga återkommande personer eller miljöer. En ny Alsterdal-deckare kan handla om vad som helst och utspela sig var som helst.

Alsterdal BlindtunnelI sin förra deckare, ”Vänd dig inte om” (2016), lyckades hon förena Sverige och Rumänien, de människor som blev över när Beckomberga mentalsjukhus las ner och de fattiga romer som kommer hit från Rumänien för att tigga ihop till sin överlevnad.

Hennes allra bästa deckare och samhällsroman hittills, om jag får säga. Fast så bör jag kanske inte skriva när jag nu ska recensera hennes nya deckare, ”Blindtunnel” (2019).

Ännu en annan deckarmiljö – ja, ännu en annan deckare och roman. Lågmäld och stilla, som ett slags långsam arkeologisk utgrävning av historien.

Det medelålders paret Sonja och Daniel har sålt radhuset i Älvsjö och lämnat Sverige. Ja, lämnat allt för att börja om. De hittade något på nätet som kanske varit en vingård, någonstans i Böhmen, på gränsen mellan Tyskland och Tjeckien, bilavstånd till både Prag och Berlin.

Det så kallade Centraleuropa: där bor de nu, i detta gamla hus, detta smutsiga gamla hus, så mycket att göra i ordning, som en gång var en vingård.

I källaren finns ett igenmurat utrymme, en underjordisk tunnel med ett bergrum. De hittar gamla vinflaskor på en hylla. Det står ”Julia” på en flaska de provar – nja eller nä! – och ”Müller-Thurgau” samt årtalet 1937. Senare hittar Sonja också något annat i källaren.

”Böhmens Schweiz”, så kallas området. Sudetenland är ett annat namn. Det går en katt genom husets trädgård, som om trädgården är kattens. En äldre man som minns huset, trädgården och vingården från en annan tid kommer på besök. Sonja bekantar sig med byn och dess invånare, medan Daniel renoverar huset. Hon träffar en engelsk kvinna, om hon är engelska, och turist, om hon verkligen är turist, på byns värdshus.

Och så sker ett mord (vem som blir mördad må andra recensenter ha avslöjat men det gör inte jag) och utifrån detta mord grävs det historiska Sudetenland upp, vilket är en värre berättelse ändå. En än värre kriminalhistoria. Ett verkligt historiskt pussel där Sonja får rollen som arkeologisk privatdetektiv i Europas historia.

Nazityskland kom till Böhmen och försvann igen. Och med dem och detta försvann både traktens judar och tyskar. Så deprimerande, likadant där som här som alltid och överallt, för att förkorta jävligheterna, människors evigt återkommande främlingssyn, synen på andra människor. Det hat som kan lockas fram ur människors innersta.

Tove Alsterdal förmedlar och blottlägger ett stycke av Europas historia jag är rätt övertygad om att de flesta i Sverige inte hade en aning om. Det är en ganska kort roman och deckare, blott 268 sidor, men ändå lite kantig och oframkomlig, tyckte jag medan jag läste. Men efteråt, efter att ha läst klart, har jag kommit på mig med att tänka på bokens innehåll, flera gånger, styrkan i den historiska skildringen finns kvar i mig och växer.

Det lite omständliga sättet att berätta passar bra ihop med innehållet också, med Sonjas utredande och undersökande. Som om Sonja själv – och inte Tove – skrivit berättelsen. Som om den är lika sann som den känsla av verklighet som berättelsen förmedlar.

Jag tror också det är medvetet som ”Blindtunnel” blivit en så pass kort roman. Undrar om inte Tove Alsterdal strukit mycket av det hon skrev, sparat det historiskt och kriminellt nödvändiga – medan en annan roman med ett mer personligt fördjupat innehåll får bubbla och puttra under.

För den finns där, den också, den romanen och berättelsen, fast outskriven: romanen om Sonjas och Daniels förhållande, hur de egentligen har det, tillsammans i livet. Ibland visar sig något men det mesta visar sig aldrig, det anade jag blott när jag läste.

deckarlogg-2Bengt Eriksson

#Metoo-deckare på Crimetime

De senaste åren har det blivit populärt att tycka att svenska deckare och krimi inte är samhällskritisk litteratur – ja, inte ens samhällsskildrande.

Fråga inte mig hur man kommit fram till det – i alla fall inte genom att läsa dagens kriminalliteratur.

Men struntsamma, faktiskt. De – vi – som läser svenska deckare av olika sorter kan var och hen av oss bedöma det själva.

Sehlstedt sweet-lolitaDet mest intressanta seminariet av dem jag bevistade på Crimetime Göteborg hade rubriken ”#Metoo i deckarvärlden”. Karin Linge Nordh ledde ett samtal med deckarförfattarna Kicki Sehlstedt, Lina Bengtsdotter och Sara Larsson utifrån deras aktuella deckare: ”Sweet Lolita” (Piratförlaget), ”Francesca” (Norstedts) respektive ”Aldrig mer” (också Norstedts).

Alla tre skriver om… Nej, de skriver inte – inte i första hand – om kvinnor. De skriver om män, både mellan och på raderna.

De skildrar män – och kvinnor – i dagens samhälle. Mäns syn på kvinnor. Mäns handlingar gentemot kvinnor.

Bengtsdotter FrancescaMän som hatar kvinnor? Vet inte om det kan beskrivas så ”enkelt” – det är nog betydligt mer komplicerat, i verkligheten som i de ”fiktioner” av Sehlstedt, Bengsdotter och Larsson som blir verkliga.

Kicki Sehlstedt är deckardebutant. Titeln ”Sweet Lolita” anger åldern: unga kvinnor, fortfarande flickor. Deras utsatthet, de hot som ordagrant hotar dem, i och utanför sociala medier, sociala medier i symbios med det vardagliga livet.

Med ”Francesca” följer Lina Bengsdotter upp deckardebuten genom att ännu en gång berätta om och genom sin återkommande huvudperson: den – obs! om du inte läst Bengtsdotters debut, skäms skäms – kvinnliga kriminalinspektören Charlie Lager. Än en gång återvänder Charlie till barndomens Gullspång, nu för att nysta i ett olöst fall med/om tonårsflickan Francesca som försvann från trakten för 30 år sen.

Larsson Aldrig merÄnnu en flerkvinnodeckare, här finns också en väninna till Charlie och så hon själv, hennes egen uppväxt och eget liv.

Också ”Aldrig mer” är en uppföljare till Sara Larssons debut. En genomhemsk historia om Andreea, ung rumänska, sexuellt utnyttjad och misshandlad. Inte blir det mindre hemskt av att berättelsen verkar komma / kunde ha kommit / ja, kommer rätt ur verkligheten.

Även ett par män: en återfallssexköparförbrytare och en man som arbetar på prostitutionsgruppen med att få sexköpare på andra tankar. Varandras motsatser, kan man tro.

Nej, jag tänker inte betygsätta böckerna eller ens bedöma dem. Låt mig säga så här: Vissa romaner kräver läsning – inte betyg. Nämnda tre deckare – mans- som kvinno- som samhällsromaner – kräver läsning av alla, män som kvinnor.

Viss hemsk läsning måste man nämligen ta sig igenom. Punkt.

Och ni som fått för er att svenska deckare varken är samhällskritiska eller ens samhällsskildrande, inte minst ni bör läsa Kicki Sehlstedts ”Sweet Lolita”, Lina Bengtsdotters ”Francesca” och Sara Larssons ”Aldrig mer”.

Och ni män som ju inte brukar läsa romaner av kvinnliga författare, er begriper jag mig inte på. Läs nu dom här deckarna, det är obligatoriskt. Skärpning!

Seminariet om ”#Metoo-deckare” på Crimetime Göteborg spelades förresten in av Utbildningsradion och finns tillgängligt på nätet. Se och hör – klicka på länken under bilden.

Bengt Eriksson

Metoo Crimetime

KLICKA HÄR för att se #metoo-diskussionen med deckarförfattarna Kick Sehlstedt, Lina Bengtsdotter och Sara Larsson på Crimetime Göteborg. Samtalsledare: Karin Linge Nordh.

Vill du förresten ta del av mina intryck från Deckarbokmässan/Crimetime Göteborg så KLICKA HÄR.

Än mer om Alsterdal

Deckarlogg har Katarina Tornborg tidigare skrivit om Tove Alsterdals nya spänningsroman/krimi ”Vänd dig inte om” (Lind & Co) och själv har jag kortrecenserat den för Gota Media. Klicka på respektive ställe om du vill läsa.

Fast jag vill – jag måste – skriva ännu några rader om Alsterdals roman eller till och med romaner. Nej, då menar jag inte hela hennes produktion utan just ”Vänd dig inte om”. En roman som rymmer flera berättelsen = flera romaner i en roman.

Själva kriminalgåtan kunde ha varit en egen deckare. Skildringen av de människor som blev över när Beckomberga mentalsjukhus upphörde kunde också ha blivit en egen bok. Liksom berättelsen om den romska kvinna, som sitter och tigger utanför ICA i Bromma och som blir vittne till brottet, hade kunnat få såväl sin egen roman som faktabok.

alsterdal”Vänd dig inte om” griper tag i mig på många sätt. Men det är Dunya, så heter hon, den romska tiggerskan i Bromma, hon kommer från Eforie, en stad i Rumänien, det är berättelsen om henne och andra rumänska romer, som griper tag mest och hårdast, så jag fastnar som i en griptång.

Eva, huvudpersonen, anklagad för mord, häktad men släppt, försöker återfinna tiggerskan. Först i underjorden: i de övergivna rummen och gångarna under Slussen, som utrymts för att snart rivas.

Nej, Dunya finns inte där. Hon är inte kvar i Stockholm utan har återvänt till Rumänien. Så Eva måste leta vidare.

Med sonen Filip reser hon i en gammal Ford Taunus från Berlin nedåt Rumänien. Som det inte skulle räcka med det som berättelsen är på väg till så får vi läsare på vägen också besöka järnvägsstationen Beliki i Budapest: överfull med flyktingar som varken kommer längre eller tillbaks.

Sist hamnar de – och läsaren – i Rumänien, allt längre bort och ut i Rumänien, här kan vi prata med ordet utanförskap.

De når fram till Eforie, en stad vid Svarta havskusten. De passerar det område där romerna tidigare bodde, i egna hus som de sen 70-talet byggt på under flera generationer.

Men så skulle = måste en väg dras. Just där. Och det var bråttom med vägen. Polisen gick in med insatsstyrkan, bulldozers och grävskopor mejade ner husen. Flera år sen – men vägen är fortfarande inte färdigbyggd.

Så de fortsätter ännu en bit, utanför och nedåt: till en soptipp. Dit flyttades romerna. Där bor romerna idag, på Efories soptipp.

Jag blir så förbannad. Hjälpa på plats och annat skitsnack. Som att kriminalisera tiggeri i Sverige. Ja, de romska tiggare som kommer till Sverige är ju organiserade och kriminella. Bara hem med dom!

I Eforie, de som bor på soptippen, de rumänska romerna på Efories soptipp, brukade leva på att sälja saker till turisterna. Men borgmästaren tyckte väl att det var opassande, att det störde turistnäringen, för polisen jagade bort romerna från stränderna.

Där som här, här som där; samma syn på romer.

Deckarlogg 2Tove Alsterdals ”Vänd dig inte om” är en av årets bästa svenska kriminalromaner. Där skildras många sorters kriminalitet.

Bengt Eriksson

Bilder som rämnar, fasader som rasar

Jag har just sträckläst Tove Alsterdals senaste bok: ”Vänd dig inte om” (Lind & Co).

Klockan 02.05 på morgonen slog jag igen den med en liten suck och försökte somna. Det gick sådär. Texten flöt oroande in i drömmen, personerna började leva sitt eget liv, de kom och gick, satte sig, reste sig och försvann ut i mörkret, till stigarna runt Beckomberga gamla, sedan 1995, nedlagda mentalsjukhus.

Jag tänker på Tjernobyl där jag var för några år sedan. Det spöklika i det övergivna, hastigt evakuerade bostadsområdet med sina gapande tomma hus och svarta fönster. Kraset av glas på golv. Trasiga skolbänkar, en sönderfallande simhallsbassäng, nakna kabelrester i tak. Slyet som växte i alla springor, förvridna björkar med oändligt många häxkvastar.

Och så människorna som ingen såg men som alla visste fanns där. Skuggvarelser som ingen ville ha, som inte hade någon annanstans att bo som smög sig tillbaka in i det förbjudna området, de och de vilda djuren.

alsterdalTove Alsterdals roman (jag tvekar att kalla den deckare eller thriller) handlar om skuggor, om bilder som rämnar, fasader som rasar. Beckomberga, Beckis, är berättelsens centrum.

Det gamla sjukhusets inkapslade ångest paras med en nybyggd, dyr och skavande förortsidyll. Sparsmakade radhus omges av förrädisk grönska, något gömmer sig i skogen – minnen, suckar, igenbommade kulvertar – och så någon som är högst levande, som rör sig snabbt, försvinner och dyker upp.

Det förflutna gör man sig inte så lätt av med.

Huvudpersonen Eva misstänks ha mördat sin före detta make Svante Levander. Misstanken är så stark att hon häktas. Hennes son Filip har tagit fullständigt avstånd från sin mor efter skilsmässan och bor i Berlin. När Eva släpps ur häktet kommer frågor och fler tårar.

Eva försöker hitta den enda person som kan tänkas ha sett det verkliga förloppet – en rumänsk tiggerska utanför ICA. Sökandet leder henne in i det dolda Stockholm där romska tiggare lever i underjorden, i skogen, på utmarkerna.

Vad var det för man hon varit gift med i sjutton år? Vem var och är hon själv? Hon reser till Berlin, till Rumänien, till ett möte med sonen, tillbaka hem och till en växande visshet om vad som egentligen hände den där natten.

Undervärldar kolliderar med och speglar det samhälle vi byggt. Den nakna nöden ställs bredvid vår likgiltighet men också de enskilda människornas försök att handla, göra något.

I porträttet av Eva, skild 47-årig kvinna, med en brinnande ensamhet inom sig efter skilsmässan, en stumhet inför sig själv, sina handlingar och motiv, ett avstånd till världen, lyckas Alsterdal mejsla fram hur det går till när man vaknar och ser fasaderna runt sig spricka. Hon lyckas också ge Stockholm nya konturer, den organism som är en Kataina deckarblogg 1stad.

Synnerligen läsvärt och spännande. En sista (irriterad språktants) anmärkning. Det heter ”som hon”, inte ”som henne”. En liten fläck i det levande språket.

Katarina Tornborg