Att överleva under pandomin och leva vidare i dystopin

Hanna Blixt
Glorian
Gränden
(Historiska Media)

Ny kan den inte kallas, den här grenen på det svenska krimiträdet men kanske återuppstådd, som en pånyttutslagen genre, våg och trend. Och åtminstone i Sverige.

Det är en spaning jag tror att jag kan göra – att det skrivs alltmer framtidskrimi av sorten dystopisk spänning. Redan under årets första två månader har jag läst tre svenska dystopiska framtidsdeckare och annan krimi…

Först Sten Rosendahls ”Värmevåg” (Förlag Futur), andra delen i en serie dystopiska framtidspolisromaner. Sen också Felix Åbergs debutroman ”Kolonin” (Lind & Co), första delen i en serie som utspelar sig i framtiden men är mer av thriller eller spänningsroman.

Och nu har jag dessutom läst andra delen, ”Gränden” (Historiska Media), i Hanna Blixt dystopiska spänningsduett ”När djuren vaknar”.

Hanna Blixt. Foto: Kola Productions / Marco Glijnis

Det finns än fler svenska framtidsdyspotiska spänningsromaner, deckare och annan krimi och det är lär nog också komma än fler i den här pånyttfödda undergenren.

Förresten bör jag kanske tillägga att det jag skrev syftade på vuxenromaner, där växer spänningsdystopin. Svenska (och utländska) ungdomsromaner har länge varit dystopiska (av någon anledning skriver ungdomsförfattare oftare över genregränser, som mellan deckare och SF, realism och fantasy) än vad vuxenförfattare gör. 

Denna beskrivning passar också för Hanna Blixt, som tidigare skrivit barn- och ungdomsromaner med genreblandningen realism, historiskt och fantasy. Nu blandar hon vidare för vuxenläsare…

”Glorian”, första titeln i Blixts dystopiska duett, missade jag när den kom i höstas men i samband med att uppföljaren kommit redan nu så läste jag ikapp mig. Det bör man, för de hänger ihop. Ja, de hör ihop.

”När djuren vaknar” är inte en kortserie utan en följetong. Hmmm. Nej, jag inte så jätteförjust i det, att man måste läste titlarna i en serie i rätt ordning för att få tillräckligt med bakgrund och kunna hänga med. Varje titel ska vara avslutad, tycker jag. Sin egen bok och berättelse. Sen kan personer och miljöer återkomma och utvecklas, det är en annan sak.

Dock verkar det bli allt mer populärt hos svenska spänningsförfattare att skriva i följetongsformat och jag har heller inte sett och hört att läsare beklagar sig (som jag) så det är väl kanske mitt problem.

Jag hade inte läst många sidor i ”Gränden” förrän jag insåg att jag måste börja med ”Glorian”. I ”Grändens” första kapitel mötte jag nämligen fyra människor, fyra olika människor, olika åldrar, olika bakgrunder, som samlats i en lägenhet.

Det är Annie, 17 år, och Walter, hennes vän, Caroline, forskare och tvillingmor, samt Ben, som från att ha varit meteorolog blev uteliggare. Nu bor de tillsammans i samma lägenhet. De fyra har bildat en motståndsgrupp för att stoppa och störta något som heter Corper AB.

Någon saknas också, i andra delen. Det är Annies bror Erik. Eller några, Walters föräldrar är också borta, försvunna. De togs av polisen.

Men varför? Hur möttes de? Och hamnade tillsammans i lägenheten? Vad har hänt tidigare? Vad är Corper AB för nåt? Detta måste i alla fall jag ha reda på… Så jag fick stanna upp och lägga ifrån mig ”Gränden”, istället börja med ”Glorian” och läsa den först.

Upptakten till den dystopiska serien ”När djuren vaknar” är ruggigt aktuell. En pandemi med ett virus har drabbat hela jorden, dess befolkningar och inte minst djuren – på det sättet att när människor drog sig undan viruset, allt mer höll sig inomhus, avancerade djuren, tog sig in på städernas gator och blev aggressiva.

J-a aggressiva. Djuren är inte längre skygga för människor utan går till attack. Jorden har också drabbats av ett allt mer extremt väder med resultat att klimatflyktingarna blivit allt fler. Människor flyr över landsgränser som blir allt mer diffusa och upphör. Som en följd av vädret sinar naturresurserna. Till hur många räcker de? Till vilka ska de räcka?

Men det finns förstås en lösning: den nya tekniken. Det är här som företaget Corper AB kommer in likt en räddare i dystopin. Om nu företaget är en räddare eller utnyttjare. Det där armbandet, som människor förses med, hur fungerar det? Vad orsakar det? Plussa på med mobiler och drönare, hur mycket och nära bevakas människorna? Av vem? Av vad? Av Corper AB?

Och minnesförlusterna för drabbar människorna, vad orsakar dem? Nej, nu avslöjar jag inte mer. Duetten ”När djuren vaknar” skildrar hur människor lever sig igenom en pandemi och en dystopi. Skapar sig ett liv efter pandemin och i dystopin, hur de hanterar framtiden. Hur vi hanterar vår framtid och vår oro om framtiden.

Alltså läsarens oro. För som du nog märkt skriver Hanna Blixt oroande när den verkliga verkligheten, vår verklighet. Det kommer att skrivas många fler, liknande dystopiska spänningsromaner, desto fler ju mer oroliga vi blir. Ju mer verklighetens dystopi närmar sig. Och nu kom kriget också.

Bengt Eriksson

Himlens eller helvetets förgård

Inger Frimansson
De sista rummen
(Norstedts)

Ända sen 80-talet, i roman efter roman och om man så vill i deckare efter deckare, har Inger Frimansson skildrat det som finns under det som finns. Något, kalla det livet, verkligheten eller vardagen, eller själva människan, rämnar – gång på gång – i hennes romaner.

Vad blottas, då ytan spricker? Vad blir synligt, som förut var osynligt och omärkbart?

Också Frimanssons berättande, den kriminal- och thrillergenre hon är kvar i fast hon skrivit sig ur den, har rämnat och spruckit, för att genren och berättandet måste rämna om hon ska kunna nå tillräckligt djupt ner under ytan och djupt in i sina romanpersoner.

Frimansson De sista rummenMen har det – ja, allt! – någonsin rämnat mer än i hennes nya, så benämns romanen, psykologiska thriller ”De sista rummen”? På omslaget finns också ett nummer – 314 – där den sista siffran lossnat och hamnat på sniskan. Som på en dörr i ett gammalt hotell. Där befinner sig huvudpersonen, som glömt sitt namn men snart ska få det nya namnet Viol.

Var är hon? Vad är det för konstigt hotell? Varför är ytterdörren låst? Det går ju inte heller att ringa ut! Kan något hemskt ha hänt? Och var finns Adrian och Liv, hennes barn? Deras namn minns hon i alla fall. Och Hans, hennes make. Hans tar väl hand om barnen nu?

Hotellet ekar tomt (när det inte hörs musik från en trasig orgel). Men fler människor – eller ”människor” – finns på hotellet. De kommer fram en efter en: Aina, något slags föreståndare, Ivar, en äldre herre, Daisy, om hon nu heter Daisy, Generalen – eller Gestapomannen – i receptionen och Rut, som Viol känner igen men då hette Rut väl något annat.

Med flera. Samt en hund, en stor hund, en rödhake med ett löv i näbben och något läbbigt, flytande som sprider sig. Nu ska jag absolut inte avslöja mer. Men romanen kunde bli en skrämmande skräckfilm.

Frimansson skriver på gränsen mellan realism och fantasy. Nej, inte fantasi. Snarare djupt känd rädsla, som i dödsrädsla. Ska romanen läsas så: som en skildring av människans rädsla – ja, skräck – för döden?

Hotellet med ”de sista rummen” är en vistelseort mellan livet och döden, strax efter och strax före. Himlens eller helvetets eller just ingentings förgård. Hur otäck man tycker att romanen är beror säkert på hur stor dödsrädsla man har, inför att man ska dö eller för att bli lämnad ensam kvar. Inger Frimansson skildrar – och mer än så, hon gestaltar – detta på ett alltför nära sätt.

”De sista rummen” är både ruggig läsning och en ruggigt bra skriven roman. Som vanligt, kan tilläggas.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar 2018