Hur ska en man hantera sin cowboy? / James Crumley (1939-2008)

Noir-författaren David Ärlemalm citerade på Facebook några av sina ”stilister”, bland andra amerikanen James Crumley. Vilket genast fick mig att leta upp den presentationsessä av och om Crumley som jag skrev till boken ”Ny Noir” (utgiven av BTJ Förlag).

James Crumley är och förblir en av de främsta noir-författare från USA och inte enbart därifrån. Tyvärr är han alldeles för okänd bland svenska deckarläsare. Här följer en första del av min text om James Crumley.

***

James Crumleys romaner är inte hans liv och personerna är inte han själv, men de har sammanfogats av Crumleys egna upplevelser och erfarenheter. Som han sagt om sin ena privatdetektiv: ”Milo är min godare, mjuka sida.” Som han sagt om sin andra privatdetektiv: ”C.W. är min sämre sida.” Om bägge, med andra ord: ”Milos första tanke är att hjälpa dig. Sughrues är att skjuta dig i foten.”

jamescrumley

James Crumley. Foto från Modernista.

James Crumley föddes 1939 i Three Rivers, Texas och växte upp i södra Texas. Pappan arbetade på oljefält och mamma var servitris. James spelade (amerikansk) fotboll när han gick på high school, började studera på Georgia Institute of Techonology i Atlanta men tog värvning innan han fyllt 18 år och tjänstgjorde under tre år i amerikanska armén i Filippinerna. Återvände till USA, där han först blev Bachelor of Art i historia vid A&I-universitet i Kingsville, och sen studerade ”creative writing” vid universitetet i Iowa, där han tog en högre universitetsexamen, Master of Fine Art. Efter slutexamen anställdes Crumley på den engelska fakulteten vid University of Montana i Missoula.

Som författare debuterade James Crumley med en krigsroman om Vietnam, One to Count Cadence (1969). Poeten Richard Hugo, också bosatt i Missoula, rekommenderade Raymond Chandler – som enligt Hugo skulle vara en jäkel på att formulera meningar. Crumley läste och inspirerades så mycket att hans egen deckardebut, The Wrong Case (1975), blev en variant på Chandler-deckaren The Little Sister/Den lilla systern (1949/1959). Eller låt säga en hyllning till Raymond Chandler.

(Crumley tackade Hugo genom att hämta titeln till sin följande deckare, The Last Good Kiss, från några ord i en av Hugos dikter och döpa en annan, The Right Madness, efter titeln på en av hans diktsamlingar.)

James Crumley The Last Good Kiss loggVad bör också vara med i en kortbiografi? Att Crumley under många år arbetade som manusförfattare i Hollywood (han fick betalt men hans manus blev sällan film). Att han 1968 undertecknade ”Writers and Editors War Tax Protest” (en protest mot att skattepengar gick till Vietnamkriget), var ”much-married” – fem gånger – och en av stamgästerna på Charlie´s Bar i Missoula. ”Alkohol”, sa Crumley, ”uppfanns inte av en tillfällighet. Det uppfanns av folk som behövde nåt att dricka.”

James Crumley bodde 40 år i Missoula, sommar- eller heltid, och dog 2008 på stadens St. Patrick Hospital. Dödsorsak: flera olika hälsoproblem. Förordet till hans sista deckare, The Right Madness (2005), mer än antyder att det hade varit nära också en gång tidigare.

Crumley om sig själv som deckarförfattare: ”Jag är en oäkta son till Raymond Chandler – utan hans böcker hade mina böcker blivit helt annorlunda. Vi täcker ungefär samma område – han skildrade mörka gator i LA och jag skriver om ringlande highways i västra USA:s bergstrakter. Men på grund av omständigheterna kring Vietnamkriget är den traditionella uppfattningen om moral inte lika självklar för mina detektiver som den verkar ha varit för Philip Marlowe.”

James Crumley en-sista-riktig-kyssPå försättsbladet till debutdeckaren The Wrong Case finns ett citat från Lew Archer, privatdetektiv hos en annan hårdkokt amerikansk deckarförfattare, Ross Macdonald, ur romanen Black Money (på svenska Svarta pengar, 1966/1967): ”Never go to bed with a woman who has more trouble than you do.” I The Mexican Tree Duck (1993) citeras Raymond Chandlers privatsnok, alltså Philip Marlowe, ur The High Window/ Fönstret (1942/1948): ”Nobody called, nobody came in, nothing happened, nobody cared if I died or went to El Paso.”

Av James Crumleys sju detektivromaner skulle The Last Good Kiss/En sista riktig kyss (1978/2008) – alltså hans andra deckare och första med privatdetektiven C.W. Sughrue – bli mest känd. Ja, legendarisk. En sista riktig kyss har placerat sig på kriminalgenrens klassikerhylla, där den ena (blivande) deckarförfattaren i USA efter den andra fått syn på boken, tagit ut och läst den – och i sin tur inspirerats att börja skriva deckare.

George P. Pelecanos, en av författarna i den hårdkokta generationen efter Crumley, har ofta sagt: ”Om någon bad oss nämna en enda bok som fick igång oss att skriva kriminalromaner, så skulle det vara The Last Good Kiss.” Ordet ”oss” inkluderar Dennis Lehane och Michael Connelly.

I nekrologerna efter hans död hyllades James Crumley som en av USA:s främsta deckarförfattare eller t o m den allra främsta: ”Han lyckades inte få ihop mer än åtta romaner på strax under 40 år”, skrev Maxim Jakubowski, författare och tidigare ägare till bokhandeln Murder One i London, ”men många av oss skulle mörda för att ha skrivit en enda bok som var bara hälften så bra.”

Inledningsmeningen i En sista riktig kyss framhölls som den bästa formulering som någonsin inlett en deckare, i alla fall inom hardboiled och noir. ”Om den där meningen inte lockar dig att läsa vidare”, bloggade Robert Ferrigno, ännu en amerikansk deckarförfattare, ”så stick iväg från min blogg!”

Det tog, enligt egen uppgift, åtta år för Crumley att hitta rätt ord och placera dem i exakt ordning:

When I finally caught up with Abraham Trahearne, he was drinking beer with an alcoholic bulldog named Fireball Roberts in a ramshackle joint just outside of Sonoma, California, drinking the heart right out of a fine spring afternoon.
(The Last Good Kiss, 1978)

När jag till slut kom ifatt Abraham Trahearne satt han på en fallfärdig sylta strax utanför Sonoma i Kalifornien och drack öl med en alkoholiserad bulldogg som hette Fireball Roberts, satt och drack själva hjärtat ur en vacker våreftermiddag.
(En sista riktig kyss, 2008; övers: Niclas Nilsson)

***

ny-noir-13-hardkokta-deckarforfattareResten av essän kan alltså läsas i boken ”Ny Noir – 13 hårdkokta deckarförfattare”, som jag även var redaktör för, tillsammans med en rad andra presentationer/essäer, skrivna av andra skribenter. ”Ny noir” är, ser jag till viss häpnad, fortfarande tillgänglig och går numera dessutom att köpa till en högst rimlig kostnad.

Klicka HÄR om du vill se vilka andra deckarförfattare som omskrivs i boken – och köp boken, om du vill.

***

Böcker av James Crumley (urval)
One to Count Cadence. 1969. Roman med motiv från Vietnam.
The Wrong Case. 1975. Detektivroman, den första i Milo Milodrogavitch-serien.
En sista riktig kyss. 2008. Övers. Niclas Nilsson. (The Last Good Kiss. 1978). Detektivroman, den första i C.W. Sughrue-serien.
Dancing Bear. 1983. Den andra deckaren i Milo-serien.
Whores. 1988. Novellsamling.
Muddy Fork and Others Things. 1991. Samling med essäer och noveller.
The Mexican Tree Duck. 1993. Den andra deckaren i Sughrue-serien, tilldelades 1993 års Dashiell Hammett Award.
Bordersnakes. 1996. Deckare med både Milo och Sughrue.
The Final Country. 2001. Den sista i Milo-serien.
The Right Madness. 2005. Den sista i Sughrue-serien.

Genre: Spy noir

Deckarlogg fortsätter att titta och plocka i hyllorna med deckar- och andra krimipocketböcker. Och hittar bland andra Alan Furst…

Ännu en författare som aldrig lanserats i Sverige. Det är synd. Alan Fursts spy noir-thrillers förtjänar att upptäckas och bli lästa!

***

Alan Furst, född i USA men länge bosatt i Paris, skriver dels engelska spionthrillers á la Eric Ambler, Graham Greene och John le Carré, dels hårdkokta amerikanska detektivromaner á la Raymond Chandler, Dashiell Hammett och Ross Macdonald.

Furst The World at nightMen inte var för sig, genre för genre, utan samtidigt. Resultatet blir romaner – ”The World At Night” och ”Red Gold” – i en nyblandad undergenre som kan kallas hårdkokta spionthrillers eller ”spy noir”.

Alan Furst: ”The World At Night” (1996).

Till att börja med skrev Furst mer regelrätta spionthrillers i Amblers och Carrés anda: ”Night Soldiers”, ”Dark Star” och ”The Polish Officer” (samtliga titlar publicerade i pocket av Harper Collins).

Spionmiljön är Öst- och Västeuropa – från Ryssland över Polen och Bulgarien till Tyskland, Frankrike och Spanien – under andra världskriget. Sorgsna och poetiska romaner om människors liv i krigets skugga och centrum: om kärlek, patriotism och överlevnad.

”The World At Night” och ”Red Gold” utspelar sig i Paris, också under andra världskriget. Men här kommer den hårdkokta detektivromanen på besök. Författarfirman Ambler & Chandler skriver tvåhänt ”spy noir”.

Furst Red goldDen hårdkokta deckaren bidrar främst med sin känsla för stämningar, stadens och människornas olika nyanser av svärta: noir.

Alan Furst: ”Red Gold” (1999).

Men också huvudpersonen i Fursts bägge ”spy noir”-romaner, Jean Casson, är en typisk noir-hjälte: hård på ytan och mjukare inuti. I en annan tid och roman kunde Casson ha varit privat- eller amatördektiv – nu blir han, eller snarare förmås att bli, amatörspion.

Morgon i Paris den 10 maj 1940. Filmproducenten Jean Casson har druckit champagne och älskat med sin assistent. Radion står på: en röst meddelar att tyska soldater närmar sig Paris.

Så inleds “The World At Night”. I uppföljaren, ”Red Gold”, är året 1941. På ett enda har år har livet i det tyskockuperade Paris förbytts från vardagsglädje till vardagssorg.

Dag blev natt. Ljus blev noir. Ordet leva fick betydelsen överleva.

Alan Fursts skildring av 40-talets Paris – så nära men ändå så avlägset och ofattbart, nästan overkligt – är stämningsfull som en film av Casson, den franske filmregissören som blev motståndsman och agent. ”The World At Night” och ”Red Gold” rekommenderas till såväl Parisbesökare som deckarläsare.

Bengt Eriksson
Publicerat i Kvällsposten 2000)

Se och hör den amerikanske författaren Alan Furst tala om varför han började skriva deckare för att sen övergå till spionromaner/”spy noir”.

Alan Fursts serie med historiska spionromaner/thrillers omfattar många fler titlar än de två som jag nämner i texten. Alla hänger ihop sådär – mindre snarare en mer – men endast ”The World At Night” och ”Red Gold” berättar en sammanhängande historia.

Samtliga titlar i den så kallade ”Night Soldiers”-serien:

Night Soldiers (1988)
Dark Star (1991)
The Polish Officer (1995)
The World at Night (1996)
Red Gold (1999)
Kingdom of Shadows (2000)
Blood of Victory (2003)
Dark Voyage (2004)
The Foreign Correspondent (2006)
The Spies of Warsaw (2008)
Spies of the Balkans (2010)
Mission to Paris (2012)
Midnight in Europe (2014)
A Hero of France (2016)
Under Occupation (2019)

Hieronymus Bosch i trädgårdshelvetet

Connelly BoschJag slutspurtar just nu med Michael Connellys senaste hårdkokta polisroman och noirdeckare i svensk översättning, ”En eld i natten” (Norstedts), och genast jag läst klart blir det en recension.

Men i väntan på den recensionen: en intervju jag gjorde en gång med Michael Connelly på plats i Los Angeles.

***

West Hollywood, Los Angeles: Vid frukosten på hotellet bläddrar jag igenom Los Angeles Times – stadens morgontidning – och hamnar mitt i vad som kunde ha varit intrigen i en polisroman av Michael Connelly.

Det pågår flera rättegångar, rapporterar tidningens kriminalreportrar, där poliser från LAPD, Los Angeles Police Department, är inblandade. Poliserna anklagas för att ha åsidosatt reglerna vid vittnesförhör, förfalskat polisrapporter och ljugit inför domstol. En polis har åtalats för mord.

I sju år var Michael Connelly en av kriminalreportrarna på L A Times. 1993 fick han tillsammans med kollegerna på tidningen ta emot Pulitzerpriset för bevakningen av händelserna kring Rodney King. Året innan hade han debuterat som författare med ”Svart eko”, en hårdkokt polisroman. Boken utsågs till 1992 års bästa debutdeckare och Connelly prisades med en Edgar. Nu har Michael Connelly hunnit skriva tio deckare och övergått till att författa på heltid.

Kriminalreporter eller kriminalförfattare – är det så stor skillnad?

– Ja och nej.

– Som författare skriver jag fiktion, fabulerar och hittar på. Men i mina romaner finns också många referenser till verkligheten. Jag placerar personerna och brotten på verkliga platser, ibland kan utgångspunkten vara ett brott som begåtts i verkligheten. Debuten ”Svart eko” bygger på ett speciellt bankrån som 1987 skedde i Los Angeles.

– Så egentligen är det ingen större skillnad mellan kriminalreportern och kriminalförfattaren Michael Connelly. Också som författare rapporterar jag om den kriminella verkligheten i Los Angeles.

Vi äter lunch på en restaurang vid Sunset Boulevard i West Hollywood. Bakom restaurangen klättrar husen, från mindre villor till smärre palats, uppför Hollywoods branta kullar. Framför oss hörs bruset från biltrafiken på boulevarden.

Det har blivit november men solen skiner och det är svensk sommarvärme. Med restaurangbordet som utsiktspunkt kan Los Angeles beskrivas med ordet trevligt. Det är fridfullt, lugnt och stilla. Kan det verkligen ha varit här som den hårdkokta deckargenren uppstod?

 

Michael Connelly

Michael Connelly. Foto: Mark DeLong Photography

– Los Angeles är en trevlig stad, poängterar Michael. Jag älskar Los Angeles, tycker mycket om att bo här. Samtidigt skriver jag mörka historier om staden. Den grupp människor som jag skildrar, alltså poliskåren, kommer i kontakt med stadens värsta sidor, med de människor som lever på botten av Los Angeles.

– Bra och dåligt. Ljus och mörker. Jag hoppas det ena balanserar det andra, så att stadens bägge sidor blir synliga.

I Sverige, berättar jag för Michael, finns begreppet ”trädgårdsstad”. Från San Fernando Valley i norr till Catalina Island i söder, från Santa Monica och Venice i väster till gränsen mot Orange i öster är Los Angeles County – med undantag för höghusen Downtown – en jättelik amerikansk trädgårdsstad med enfamiljsvillor, kompletterad av hyreslägenheter, kontor och affärer eller motell i låga två- eller trevåningshus, här och var dyker ett centrum upp.

Men Los Angeles är också en hårdkokt stad. Michael Connelly ansluter sej till en lång rad av amerikanska deckarförfattare (Dashiell Hammett, Raymond Chandler, Ross Macdonald, James M. Cain, Joseph Hansen, Gar Anthony Haywood, Faye Kellerman, Robert Crais, James Ellroy, Walter Mosley, Elisabeth M. Cosin m fl) som genom att placera kriminalhistorier i Los Angeles tecknar en geografisk, social och även historisk karta över den allt mer vidsträckta, folkrika och hårdkokta trädgårdsstaden på USA:s västkust.

Michael smakar på ordet trädgårdsstad.

– Mmmm, säger han, en bra beskrivning. Los Angeles hade kunnat vara en idyll.
Det är ironiskt och motsägelsefullt men också ett faktum att just här begås några av de mest bisarra och hemska brotten.

Ingen debuterande deckarförfattare kan ha varit mer förberedd än Michael Connelly. Redan för 25 år sen, när han gick på high school, bestämde sej Michael för att bli deckarförfattare.

– Nåja, invänder han, riktigt så självsäker var jag väl ändå inte. Men jag hoppades att jag skulle vara tillräckligt talangfull för att kunna skriva kriminalromaner. Det var drömmen och målet.

Snabb biografi:

Skolpojken Michael slukade deckare. Fast Raymond Chandler – den hårdkokta deckargenrens mest kända representant – upptäckte han inte förrän han gått vidare till Florida University. På universitetet fanns nämligen en filmklubb och en av de filmer som visades var ”Den stora sömnen” efter Chandlers roman med samma titel. Tack vare den filmen fick Michael smak på både deckarförfattaren Raymond Chandler och staden Los Angeles.

Han började studera journalistik – ”en bra förberedelse inför en karriär som deckarförfattare”, tänkte han – och arbetade efter examen som journalist på ett par dagstidningar hemma i Florida. Mest blev det kriminaljournalistik. I mitten av 80-talet fick Michael Connelly anställning som kriminalreporter på Los Angeles Times och hade därmed kommit till Chandlers och den hårdkokta deckarromanens hemstad.

Michael Connelly Foto Terrill Lee Lankford

Michael Connelly Foto Terrill Lee Lankford

– Kriminalreporter blev jag för att jag ville lära mej hur poliser arbetar, tänker, fungerar. Presskortet gav tillträde till polisstationer och brottsplatser. Många kriminalreportrar slutar efter några år, byter till ett annat ämne. Jag höll ut, stannade längre än de flesta – tills jag hade lärt mej tillräckligt mycket för att kunna skriva polisromaner.

Fascinationen för den hårdkokta deckargenren kombinerar Connelly med sina journalistiska kunskaper om polisarbete. Ibland kan skildringarna av brottsplatser och obduktioner bli skrämmande realistiska. Hittills har han skrivit sex eller sju (beroende på hur man räknar) hårdkokta polisromaner om Harry Bosch, kriminalpolis vid Hollywoodstationen. Efter en spurt de senaste åren har fem stycken – den redan nämnda ”Svart eko” samt ”Svart is”, ”Dockmakaren”, ”Den siste prärievargen” och ”Återkomsten” – har översatts till svenska.

Polisen Harry Bosch heter egentligen Hieronymus och är alltså namne med konstnären. Det måste vara medvetet?

– Naturligtvis är det medvetet.

– En av de saker som jag lärt mej av Chandler, min läromästare, är att man måste vara noggrann när man skapar huvudpersonen i en deckare. Minsta lilla detalj är viktig. Som namnet. De som inte känner till konstnären Hieronymus Bosch kan ändå läsa böckerna, men för de läsare som sett hans konst öppnar sej en extra dimension vid läsningen.

– På väggen bakom min dator hänger en Bosch-reproduktion. Det är en av hans landskapsmålningar – ”Hell” (som i Helvete) är titeln – från sekelskiftet 1500. På målningen finns en massa märkliga detaljer, det händer mycket, det är konstigt och otäckt, men man vet inte riktigt vad som händer, eller var…

– Jag minns, berättar Michael, att just den känslan hade jag när jag arbetade som kriminalreporter och bevakade upploppen efter att Rodney King blivit misshandlad av polisen. Känslan av att vad som helst kunde hända var som helst i stan. Jag vill gärna tro att jag målar dagens Los Angeles med ord på samma sätt som Bosch målade sin dåtid med färg.

Berätta lite om Hieronymus ”Harry” Bosch…

– Han är fosterbarn, föräldralös. Mamman dog, blev mördad, när han var liten. Bosch är också Vietnamveteran, född 1950 och några år äldre än jag. Kriget i Vietnam tog slut innan jag hann bli inkallad. Han bär på minnen och mardrömmar av att ha varit ”tunnelråtta”, jagat vietcongsoldater i tunnlarna under byarna i Sydvietnam.

– Harry Bosch är en huvudperson i Chandlers anda, en grubblande ensamvarg typ Philip Marlowe, fast inte privatdetektiv utan polis. En outsider som arbetar på insidan. ”A good guy” som gör sitt bästa. När jag är ute och signerar kommer det ofta fram poliser som köpt någon av mina böcker. Många Los Angeles-poliser läser Bosch-romanerna. De uppskattar att huvudpersonen både är polis och en bra kille.

Själv menar Michael Connelly att romanerna i Harry Bosch-serien är hans ”huvudböcker”. När han känner behov av att ta en paus och ladda batterierna inför en ny Bosch-roman, så skriver han en bok utanför serien.

Men som Connelly-läsare tycker jag att det är en felaktig beskrivning. Om Bosch-romanerna är grenarna på Connellys litterära träd, så är de övriga romanerna nya skott på grenarna. De kompletterar varann. När Connelly skriver utanför serien får och tar han bl a chansen att skildra andra delar av Los Angeles än Hollywood med omnejd, där alltså polisen Bosch är stationerad.

”Blodspår” heter en av dessa romaner som kompletterar Bosch-serien. Huvudpersonen, Terry McCaleb, bor på en båt i Cabrillos marina och är FBI:s före detta stjärnagent.

– Med ”Blodspår” ville jag skriva en thriller, en riktig sidvändare. Samtidigt som jag mitt i spänningen ville skapa ett centrum av stillhet och lugn. Terry McCaleb måste kolla temperaturen och äta piller, han måste ta det lugnt, får inte hetsa upp sej. Ja, han får inte ens köra bil.

– McCaleb klappade ihop, fick en hjärtattack, men räddades till livet med en hjärttransplantation. Det är romanens egentligen syfte – att skildra känslan av att ha fått en ny chans, ett extra liv, tack vare en annan människas död.

– Den blandade känslan av tacksamhet och krav som en hjärttransplantation föder. Varför just jag? Det måste finnas en anledning. Hur ska jag kunna betala tillbaka för mitt nya andra liv? Inspirationen till berättelsen kommer från en vän, som fått ett nytt hjärta inopererat.

– Romanerna jag skriver vid sidan om Bosch-serien, fortsätter Michael, använder jag för litterära experiment. Som i ”Poeten”, där experimenterade jag med att skriva i jag-form. Det låter kanske inte så märkvärdigt, men för mej var det ett stort steg.

Att Connelly har fel och jag har rätt – Bosch-serien och de övriga romanerna hör ihop! – bevisas av hans senaste roman, ”A Darkness More Than Night”. Där sammanförs McCaleb med Bosch. Även Jack McEvoy, kriminalreporter och huvudperson i ”Poeten”, finns med.

I den tredje romanen utanför Bosch-serien, ”Void Moon”, experimenterar Michael Connelly med en kvinnlig huvudperson.

– Även om det förekommer många kvinnor i romanerna så hade jag aldrig tidigare placerat en kvinna i centrum. Dessutom är Cassie Black varken polis eller agent utan inbrottstjuv. Det var också intressant att skildra en förbrytare som läsarna kunde känna sympati för. Förresten fanns det en kvinnlig inbrottstjuv här på Sunset Boulevards lyxhotell, men i romanen har jag förflyttat henne till hotellen i Las Vegas.

Connellys romaner sällsynt jämlika. Där förekommer både kvinnor och män, amerikaner av alla sorter och färger. Men som icke-amerikansk läsare är det knappt man märker det. Att Jerry Edgar – partner med Harry Bosch – är afro-amerikan nämns bara någon enstaka gång, i en bisats. Ibland hajar man också till för ett namn som låter mexikanskt.

– Harry Bosch har vuxit upp i blandade områden. Han umgås lika naturligt med vita, svarta och bruna. Poliskåren i Los Angeles är också en jämlik arbetsplats. Alla sorters människor blir poliser och de måste – tvingas – samarbeta.

– Jag försöker inte lura mej själv att USA skulle vara ett jämlikt land. Men jag skriver inifrån mina personer, ser världen med deras ögon. I senare böcker, som ”Trunk Music” (med den svenska titeln ”Återkomsten”), har jag börjat skildra rasproblematiken.

Michael Connelly nämner två händelser, som måste finnas med när han på 90-talet tecknar vidare på Raymond Chandlers hårdkokta Los Angeles-karta från 20-talet. Två viktiga händelser som förändrat livet för människorna i Los Angeles för all framtid: dels Rodney King-händelserna 1992 och dels jordbävningen 1994.

– Bägge var jordbävningar, den ena social och den andra geografisk, säger Michael.

– Upploppen – sönderslagna affärer, nerbrända hus – som följde på polisens misshandel av Rodney King fick oss att förstå det som vi hela tiden vetat men inte velat tro. Rasmotsättningar och motsättningar mellan olika sociala grupper mullrar under ytan. Det kan ske igen, när som helst. Något liknande hade kunnat inträffa vid O J Simpson-rättegången.

– Efter jordbävningen kan ingen i Los Angeles koppla av, leva med frid i hjärtat. Också en ny jordbävning kan inträffa, när som helst.

– Jag låter huset som Harry Bosch bor i bli förstört vid jordbävningen. Först tänkte han överge det, men sen bestämmer han sej för att stanna kvar, försöka reparera och bygga upp det igen. Harrys hus blir en metafor för hur hela Los Angeles byggs upp på nytt.

I Michael Connellys senaste romaner tillkommer ännu ett ämne: barnen. ”Void Moon” har moderskänslor som tema och i ”A Darkness More Than Night” har förre FBI-agenten Terry McCaleb blivit pappa.

– Moderskänslorna är en omskrivning för mina egna faderskänslor. Liksom McCaleb har jag blivit far. Jag har fått en dotter och det har förändrat mej som man och människa, förändrat mitt liv.

Harry Bosch, då. Ska han också få barn?

– Det vet jag inte. Det får vi se.

Så är intervjun över. På en av de smala, slingrande vägarna kör vi uppåt, uppåt och ännu mer uppåt på Hollywoodkullarna. Vi hamnar mitt i naturen, som också är del av Los Angeles. Det är som ute på landet fast mitt i stan. Nere i dalgångarna kan man, om man har tur, få se prärievargar.

Där fortsätter vi att prata, Michael Connelly och jag, med hans på samma gång litterära och verkliga miljö som bakgrund: den hårdkokta amerikanska trädgårdsstaden Los Angeles.

***

Michawel Connelly web

På hemsidan www.michaelconnelly.com finns en förteckning över samtliga böcker som Michael Connelly har skrivit fram till idag, alltså 2020, samt foton av de Los Angeles-miljöer som förekommer i romanerna: tunneln vid Mulhollanddammen (där ett lik hittas i ”Svart eko”), Parker Center (högkvarter för polisens rån- och mordsektion), utsikten över Cahuengapasset (där Harry Bosch bor i ett hus byggt på pålar ut över berget), Cabrillo Marina (där Terry McCaleb har sin båt), Musso & Frank Grill (där både Bosch, McCaleb och jag gärna äter lunch) osv.

Bengt Eriksson
Publicerat ungefär så här i Damernas Värld 2007, dessutom publicerat på några andra ställen.

Döden i Venedig

1998 bestämde jag med Eva Johansson, då redaktör för tidskriften Allt om Böcker, att jag skulle göra en intervju med deckarförfattaren Donna Leon, amerikanska men bosatt i Venedig.

Senare samma år skulle den första titeln i Leons deckarserie med Venedig som kriminell miljö komma på svenska. Själv hade jag då läst hennes deckare (i original på engelska) under några år.

Så jag ringde upp Donna Leon i Venedig.  I samband med den svenska utgivningen kom hon sen också till Bokmässan i Göteborg.

2018 skulle jag återse henne på Bokmässan. Under alla dessa år, vilket inte är helt vanligt nu för tiden, har hennes deckare om kommissarie Guido Brunetti fortsatt att översättas och ges ut i Sverige. Och Donna Leon är densamma…

Samma kombination av uppriktighet, humor och bitskhet, för att inte säga bitchhet.

Så jag tog fram min intervju från 1998 i AoB. Här är den! Flera frågor som jag ställde då ställdes faktiskt nu också till Donna Leon på årets Bokmässa.

***

Den 2 september 1998 kommer Donna Leons debutdeckare, ”Death at La Fenice”, på svenska med titeln ”Ond bråd död i Venedig” (Forum).

Det blir en högtidsdag – men det var också på tiden. Genast när jag läste debuten, som på engelska publicerades 1992,placerade jag Donna Leon i hjärtat som en av mina nya favoritförfattare i deckargenren. Sen dess har hon skrivit en deckarroman per år (alltså sammanlagt sju stycken) och efter varje ny bok har jag, bland annat här i Allt om Böcker, drivit i det närmaste en kampanj för att något svenskt förlag ska översätta böckerna till svenska.

I skrivögonblicket vet jag inte hur omslaget till den svenska utgåvan av Donna Leons debutdeckare ska se ut. Förhoppningsvis blir det lika lockande som de engelska omslagen: vatten, broar, palats och gondoler samt, på debutromanen, det ännu inte nedbrunna operahuset La Fenice.

Ingen tvekan om att Leons kriminella miljö är Venedig.

Donna Leon Regine Mosimann Diogenes Verlag AG Zürich

Donna Leon, fotograferad av Regine Mosimann / Diogenes Verlag AG Zürich

Den stämning och miljö, som omslagen låter ana, blir ännu mer påtaglig inuti romanerna: intensiv och nära, så levande att läsaren känner lukten från kanalerna och ser högvattnet – acqua alta – stiga över romansidorna. Inte minst kan Donna Leons deckare läsas som guideböcker till staden Venedig (bortom turisternas ”Bermudatriangel”: Rialtobron, Markusplatsen och Accademiabron). Men de är mycket mer än så…

När Donna Leon svarar i telefonen hemma i Venedig hör jag knappt vad hon säger. Någon kvinna sjunger så högljutt i bakgrunden att sången närapå överröstar Leon. Det är en aria ur någon opera, men vem är sångerskan? Kan det vara Cecilia Bartoli, som kommissarie Brunettis hustru Paola verkar ha som sin favorit? För det kan väl ändå inte vara Flavia Petrelli – den regerande italienska operadivan från La Scala – som i ”Ond bråd död i Venedig” / ”Death at La Fenice” gör ett gästspel på Teatro La Fenice?

– Neeej, skrattar Donna Leon, det är faktiskt en CD med Anne Sofie von Otter. Jag tycker nog bättre om henne än om Bartoli. Fast det beror mest på att jag är förtjust i
barockmusik och att Otter sjunger mer barock än Bartoli.

Även om intervjun med Donna Leon inte ska handla om operasång utan om deckarlitteratur föll det sej helt naturligt att vi genast började prata opera. Leons romaner inleds med olika operacitat, ofta någonting ur Mozarts ”Don Juan”. Det var också på La Fenice – det sen dess eldhärjade operahuset i Venedig – som hennes deckarförfattande började,både i fiktionen och verkligheten.

Kort biografi:

Donna Leon föddes i New York och är, för att citera böckernas försättsblad, ”professor i engelsk litteratur på ett universitet nära Venedig”. Som ung studerande inledde hon 1965 ett kärleksförhållande med Italien. Hon återvände många gånger och efter att ha rest runt i världen (Schweiz, Iran, Kina, Saudi-Arabien) som lärare i engelska bosatte hon sej på 80-talet i Italien och började undervisa på det universitet som finns på den amerikanska militärbasen utanför Venedig.

Så hände det sej att operafantasten Donna Leon efter en föreställning på La Fenice hälsade på en vän i omklädningsrummet. De började skvallra om en välkänd tysk dirigent, som här inte ska namnges. Mer och mer retade de upp sej på honom. Till sist utbrast en av dem: ”Vi mördar honom!” Fast det gjorde de förstås inte – i verkligheten,
vill säga. Däremot gick Donna Leon hem och skrev sin första deckarroman, som inleds med att en världsberömd tysk dirigent, Maestro Helmut Wellauer, förgiftas under en föreställning av ”La Traviata” på La Fenice.

Romanerna hör alltså hemma i deckargenren, men en Donna Leon-deckare är flera olika böcker i en. För att börja med genren – varför skriver du just deckare?

– Jag har studerat litteraturhistoria. Jag har läst alla de stora författarna, världslitteraturens klassiker och mästerverk. Och något sådant kan inte jag åstadkomma. Det vet jag.

Donna Leon Deckarmässan 2018Donna Leon intervjuas på Bokmässan i Göteborg 2018 av Lotta Olsson. Foto: Blenda Automatique

– Men jag hade också läst många deckare – från Raymond Chandler, Dashiell Hammett och Ross Macdonald till Ruth Rendell, P D James och Reginald Hill. Och en deckare skulle jag kunna skriva. Det visste jag också.

– Den första deckaren skrev jag bara för att det var roligt att skriva, för att underhålla mej själv. Men så tipsade en vän mej om att man i Japan hade utlyst en tävling om bästa deckarmanus. Jag skickade in ”Death at La Fenice” och vann. Då fortsatte jag att skriva deckare.

Varför valde du undergenren polisromaner?

– Det var lika självklart.

– Jag hade alltså läst massor med deckare – också polisromaner – och visste att jag måste ha en huvudperson som kan ställa frågor. Och jag förstod att huvudpersonen måste vara polis. Och troligen är polisen en man och den mannen har troligen studerat juridik. Han är troligen 45 år, ungefär, och då är han troligen gift och har troligen ett
par barn.

Donna Leon Ond bråd död– Jag skapade inte min huvudperson, säger Donna Leon. Jag bara tittade nerför en calle i Venedig och där kom han gående: Commissario Guido Brunetti.

Donna Leons första deckare på svenska, ”Ond bråd död i Venedig” (1998).

Men det är ju inte helt vanligt att en deckarhjälte är lyckligt gift och tvåbarnsfar.

– Nej, de flesta deckarhjältar är ”losers”, mer eller mindre alkoholiserade ensamvargar. Men jag var inte intresserad av att skriva om någon neurotisk man som joggar och lyssnar på rockmusik.

– Och det finns faktiskt familjefäder i deckarlitteraturen, även om de är få. Kommissarie Reginald Wexford i Ruth Rendells polisromaner är gift med Dora och har ett par vuxna döttrar som flyttat hemifrån.

Dessutom är Donna Leons deckare, som sagt, utmärkta guideböcker till Venedig och Venetien, den trakt i norra Italien som staden tillhör. Hur exakt skriver du? Kan man åka till Venedig med en trave Donna Leon-deckare och vandra i Guido Brunettis fotspår?

Till exempel ta en traghetto från San Marcuola över Grand Canal, handla puntarelle på Rialtos grönssaksmarknad, beställa en bit salt prosciutto och ett glas Chardonnay på Do Mori eller göra ett besök på ön San Michele där bland andra Brunettis pappa och Igor Stravinskij begravdes?

– Javisst! Allting stämmer! Varenda gata finns! Möjligen har jag ändrat namnet på någon restaurang, men det är allt. Jag finns också. Jag står i telefonkatalogen för Venedig. Många av mina läsare, som rest till Venedig på semester, har upptäckt det. De har slagit upp min adress i katalogen och kommit och ringt på dörren.

Donna Leon En fråga om troFinns också huset (ett ombyggt palazzo), där kommissarie Brunetti bor med sin familj – hustrun Paola, som liksom deckarförfattarinnan Leon undervisar i engelsk litteratur på universitetet, sonen Raffaele och dottern Chiara – i en lägenhet 94 trappsteg upp utan hiss?

Donna Leons senaste svenska utgivning, ”En fråga om tro” (2018).

– Ja, ja! Det ligger nära huset där jag bor. För 15 år sen hade en vän till mej en underbar lägenhet i just det huset. Jag har bevarat lägenheten i minnet genom att ge familjen Brunetti en lägenhet i samma hus.

Och acqua alta – högvattnet – är det lika otäckt i verkligheten som i böckerna? Det är väl i ”The Death of Faith” som du, i förbigående, berättar om ett amerikanskt par som fick hela sin nyrenoverade lägenhet bortsköljd av acqua alta.

– Oja! Och för varje höst verkar det bli värre. När sirenerna tjuter klockan 3 på natten måste man skynda sej att plocka undan allt som finns på bottenvåningen. Annars blir det blött och förstört. Många gånger har jag fått vada genom smutsigt illaluktande kanalvatten för att komma hem.

Dina deckare kan också användas som italienska glosböcker. Tack vare dej har jag lärt mej många italienska ord och uttryck: caffe coretto, vaporetto, embarcadero, campo, gelato, permesso, pronto, come stai?, stammi bene, Gest Bambino, puttana Eva…

– Mest är det väl maträtter? Men jag hoppas det inte är för många italienska ord. Jag skulle inte vilja bli som en av de där utlandsamerikanerna som glömt bort engelskan. Vad var det nu Mamma hette på engelska?

– När jag studerade här på 60-talet fanns det nästan inga italienare som kunde tala engelska. Så jag var tvungen att ära mej italienska. Idag drömmer och lever jag på italienska, inte på engelska.

Dina romaner är också ett slags fackböcker om Venedig och hela Italien. Som en undersökande journalist beskriver och analyserar du det italienska samhället, bit för bit. Det genomgående temat för samtliga romaner – oavsett vilket brott som skildras – kan sammanfattas med ett ord: korruption. Italiensk brottslighet beskrivs som en obrytbar kedja med politikerna, rättsväsendet, bankerna, affärslivet, massmedia, kyrkan och – inte minst – maffian som länkar.

– Idag vill ingen läsa deckare där mordet sker i biblioteket. Ingen bryr sej längre om Agatha Christie. Dagens deckarläsare är intresserade av sociala problem, ekologi och politik. Att skriva deckare som inte knyter ihop kriminaliteten med samhället och politiken är omöjligt. I synnerhet när man skriver deckare som utspelar sej i Italien…

– Det jag skriver är ju sant! Åtminstone tror alla italienare att precis så här fungerar det italienska samhället. Alla är korrupta. Allting styrs av maffian. Det fanns en tid då italienarna trodde att bara det gamla försvinner, bara vi får en civiliserad regering, så kommer allting att bli bättre. Men idag har italienarna tappat
tron, de har gett upp. De tror inte längre att det kan bli bättre. Italien kan inte förändras.

– Jag har en vän, en tysk journalist, som bor i Italien. Hon har specialiserat sej på att bevaka maffian. Också hon tror att maffian styr Italien. Och vem, säger Donna Leon, skulle veta det, om inte hon?

Sist – men främst, inte minst i en manlig läsares ögon – skriver du, en kvinnlig författare, deckare som skulle kunna karaktäriseras som mansromaner. Poliskommissarien och huvudpersonen, Guido Brunetti, är ett ovanligt mansporträtt. Du porträtterar hela Brunetti – som polis, man, make och ansvarskännande, orolig far.

Brunetti engagerar sej i barnens skolarbete, äter med ett leende – han tar till och med påfyllning – när dottern Chiara för första gången lagat middag till familjen (”A Noble Radiance”) och blir utom sej av förtvivlan – en kombination av oro, sorg och skuld – när han får syn på ett par kanyler i sonen Raffis rum (”Acqua Alta”). Scenen (i samma bok) där pappa Guido brutalt, kan man tycka, men kärleksfullt hjälper dottern att ”punktera” blodsutgjutelsen i en klämd, svullen tå måste vara ett de av de bästa och mest ömsinta porträtt av en man jag någonsin läst.

Guido Brunetti är en – i ordets riktiga betydelse – snäll man.

– Han är en god människa, säger Donna Leon.

– Som många italienare är han desillusionerad. Han tror inte att hans arbete har nån större betydelse. Även om Brunetti löser ett mordfall, får fast mördaren, så minskar varken brottsligheten eller korruptionen. Italien är och förblir Italien. Ändå gör han så gott han kan. I alla omöjliga och svåra situationer försöker han göra sitt bästa.

– Han är också en mycket vanlig man. Både i och utanför Italien finns det många Brunetti. Jag tror att de flesta män är som han. De älskar sin hustru och sina barn.

– De goda männen finns i verkligheten. Varför förekommer de så sällan i deckarlitteraturen eller i skönlitteraturen äverhuvudtaget? De engelska poliserna Wexford (hos Ruth Rendell) och Pascoe (hos Reginald Hill) är också hyggliga karlar. Men finns det så många fler?

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i Allt om Böcker 1998)

Donna Leons böcker om kommissarie Guido Brunetti i Venedig (svenska utgivningar t o m 2018):

Ond bråd död i Venedig (1998)
Död i främmande land (1999)
Klädd för döden (2000)
Högvatten (2001)
Natt i Venedig (2002)
Mord i natten (2003)
En ädel död (2004)
Dödlig dos (2005)
Mäktiga vänner (2006)
Djupt vatten (2007)
Dödligt arv (2008)
Rättvisans mörker (2009)
Falska bevis (2010)
Om stenar kunde tala (2011)
En dunkel död (2012)
Saknad till döds (2013)
Inte ens i döden (2014)
Dödlig bekantskap (2015)
En fråga om tro (2018)

Alla utgivna av Forum

Sue Grafton (1940-2017)

Amerikanska deckarförfattaren Sue Grafton dog mellan jul och nyår, ser jag. Undrar om hon hann skriva klar sista delen av alfabetsserien? Och borde inte typ Modernista återutge/ge ut henne i Sverige?

***

Sue Grafton (1940 – 2017)
Land: USA
Genre: löskokta deckare, kvinnodeckare

Santa Teresa är en stad som inte finns på den amerikanska västkusten.

Dvs Santa Teresa finns inte på USA-kartan, men den finns i några av de hårdkokta deckarromaner som amerikanen Ross Macdonald författade om privatdetektiven Lew Archer. Staden finns också i Sue Graftons deckare – som en hyllning till Macdonald.

Ja, om ni nödvändigtvis måste placera Santa Teresa på kartan, så titta strax ovanför Los Angeles. Staden Santa Barbara vid Stillahavskusten, där författarinnan Sue Grafton bor, är mer eller mindre Santa Teresas förebild, både i Macdonalds och Graftons deckare.

I Santa Teresa finns Kinsey Millhone, kvinna, privatdetektiv, några år över trettio, skild för andra gången och huvudperson i Sue Graftons böcker. Klädsel: gärna jeans och joggingskor. Bostad: ett ombyggt garage. Kontor: lika litet. Bil: en VW -68. (I baksätet: lagböckerna och arkivet, gamla strumpbyxor och ett par högklackade, om det blir behov för sådana).

Sue Grafton 1När hon i ”A” som i Alibi (1990) löser sitt första fall – har kvinnan blivit oskyldigt dömd för mord på sin man? – försöker Kinsey Millhone vara lika hårdkokt som Lew Archer och de övriga manliga kollegerna i privatsnokarbranschen. Resultat: pastisch och parodi, nästan.

Men redan i ”B” som i Brand (1991) – kvinna söker försvunnen syster – är Kinsey på väg att hitta sej själv: som privatdetektiv, människa och kvinna.

Bok för bok förändras och utvecklas både privatsnokan och romanerna: i fortsättningen snarare lös- än hårdkokar Grafton sina deckarromaner. Visst kan uppdragen vara våldsamma och visst kan Kinsey Millhone vara modig och tuff, behövs det så nog kan hon sätta emot, men hon är också kvinnlig och mjuk.

Precis som staden Santa Teresa: där förekommer förstås kriminalitet och våld men det är också en trevlig och vänlig stad. Mitt bland det kriminella finns något som kan sammanfattas med ordet hemtrevnad.

Intrigerna är sällan märkvärdiga och alltid är de väl inte heller så spännande. Men jag känner mej hemma i Santa Teresa. Det är en stad jag gärna besöker och Kinsey är en kvinna man lätt blir förälskad i.

Hennes hyresvärd och granne Henry är också trevlig: en pensionerad bagare som numera försörjer sej på att konstruera ”retfullt krångliga korsord” (beskrivningen är Kinseys). Och hon äter gärna och ofta hos Rosie, en något egocentrisk kvinna med kvarterskrog.

Anledningen till all denna trevnad är att Sue Grafton inte skriver som det är utan som det var. Tiden har inte stannat, men klockan går mycket långsammare för Kinsey än för deckarläsarna. Graftons deckare blir nostalgiska tillbakablickar på en svunnen tid som vi tror måste ha varit bättre än den vi lever i.

Sue Grafton 2Den första romanen, ”A” är för alibi, utspelar sej samma år som det amerikanska utgivningsåret, närmare bestämt i maj 1982. Då är Kinsey trettiotvå år. Sex böcker senare, ”G” som i grav (USA 1990, Sverige 1996), får hon på sin trettiofemårsdag den 5 maj 1985 i uppdrag att söka reda på en försvunnen kvinna och mor. I den senast översatta boken, Arvingen eller ”M” som i mord (2001), där Kinsey letar reda på en försvunnen miljonarvtagare, har almanackan inte hunnit längre än till januari 1986.

Å andra sidan har hon haft fullt upp. Tretton intensiva uppdrag på drygt tre och ett halvt år är inte dåligt för en litterär privatsnok. Det ombyggda garaget som hon bor i har också sprängts i luften och hunnit byggas upp igen. Dessutom har Kinsey kärat ner sej tvåfaldigt i Robert Dietz, också privatdetektiv.

För sin långsamma tideräkning har Sue Grafton fått en del kritik. Somliga deckarläsare, som var i samma ålder som Kinsey Millhone när den första boken publicerades, retar sej på att de kommer att vara pensionärer och sitta på hemmet innan Kinsey ens blivit fyrtio. Och Kinsey är fortfarande lyckligt ovetande om sådana tekniska nymodigheter som mobiltelefoner och internet.

I USA har Sue Grafton när jag skriver det här kommit till P i sin serie ”alfabetsdeckare” (året är fortfarande 1986). Hon beräknar att Kinsey ska fylla fyrtio lagom till avslutningsboksstaven Z. I oktober 2002 publiceras den sjuttonde Kinsey Millhone-deckaren i USA, Q is for Quarry.

På nätet:
www.suegrafton.com
Graftons officiella hemsida med biografi över såväl författarinnan som hennes hjältinna och mycket mer.

Titlar:
”A” som i alibi. 1990. ”A” is for Alibi. Övers: Börje Crona.
”B” som i brand. 1991. ”B” is for Burglar. Övers: Börje Crona.
”C” som i chock. 1993. ”C” is for Corpse. Övers: Börje Crona.
”D” som i drunknad. 1993. ”D” is for Deadbeat. Övers: Börje Crona.
”E” som i eld. 1994. ”E” is for Evidence. Övers: Börje Crona.”F” som i Flykt. 1995. ”F” is for Fugitive. Övers: Börje Crona.
”G” som i grav. 1996. ”G” is for Gumshoe. Övers: Börje Crona.
“H” som i humbug. 1997. “H” is for Homicide. Övers: Börje Crona.
“I” som i illdåd. 1998. ”I” is for Innocent. Övers: Börje Crona.
”J” som i jagad. 1999. ”J” is for Judgement. Övers: Börje Crona.
“K” som i kortslutning. 1999. “K” is for Killer. Övers: Börje Crona.
”L” som i laglös. 2000. “L” is for Lawless. Övers: Börje Crona.
Arvingen eller “M” som i mord. 2001. ”M” is for Malice. Övers: Börje Crona.

Efter att jag skrev ovanstående har även Villospår (N is for Noose) kommit på svenska.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Ur boken “Deckarhyllan”, utgiven av BTJ Förlag 2003