Deckarloggfredag: De lokala kulturarven

Vågar jag konstatera nu att Elfstrands krukmakeri i Sjöbo kommer att utses till byggnadsminne? Jo, jag gör det. Så välkommet, inte många år sen som få Sjöbopolitiker visade något intresse för Elfstrands. Som byggnadsminne, högsta graden av bevarandevärde, måste Sjöbo kommun  se till att vårda och värna sitt historiska krukmakeri.

Elfstrands originalmaturnor.

Tacka Anna Gunnert och Alice Bindby, den senare är på plats när jag kommer dit på sommarens rundresa till lokala kulturarv, som länge kämpat för Elfstrands mot trilskande kommunpolitiker.

Fint har det blivit också: mer utrymme för besökare i bostadshuset, där visas Axel och Albert Elfstrands keramik (fat och maturnor, lergökar och kyrkor), och själva krukmakeriet är städat och rent. Ett av krukmakerihusets rum har blivit en väl fungerande utställningshall för olika keramiker.

Berit Tuvessons keramik i Elfstrands stil.

Årets utställare, Berit Tuvesson från Billinge och Rörum, visar bland annat lergodsskålar i svagt gult och brunt som kunde varit gjorda på plats, om Elfstrands krukmakeri varit i bruk. Vilken synnerligen välvald utställare! Efter Elfstrands fortsätter min kulturarvsresa till Hallsbergs stenar bortåt Lövestad…

En av Nils Nilssons stenskulpturer.

Lantbrukaren Nils Nilssons stenskulpturer är ett lika värdefullt kulturarv som Elfstrands krukor. Tyvärr betraktas han mest som en knasgubbe som högg ut religiösa motiv och texter i sten, när han i själva verket  var en autodidakt och konstnär som skapat en unik skulpturträdgård. Jag skulle önska att det ordnades guidade visningar med någon konstkännare, säg Thomas MIllroth, av Nils Nilssons stenskulpturer.

Bägge fotona från Otto Månssons återskapade toffelmakeri på Hallsbergs gård.

Fast den här gången är det inte stenarna utan gården som lockat mig till Hallsberg. I den stora ladugårdsbyggnaden, som blivit ett allt mer innehållsrikt hembygdsmuseum, finns bland annat traktorer och redskap, ett litet uppbyggt skrädderi och dito sömmeri, en aning av en gammal fotoateljé, en skolsal med träbänkar och en lanthandel. Samt, dit jag är på väg, Otto Månssons toffelmakeri.

Det kunde ha varit större, både till innehållet och utrymmet, men det är ändå speciellt för mig. Mitt arbetsrum i huset där vi bor var Ottos toffelmakeri. Nästan som att besöka mig själv. I en låda finns träläster, en för varje bybo, så att storleken skulle bli rätt när de kom till Otto och ville ha nya träskor.  

Lilla Rödde textilmuseum ligger åt ett helt annat håll, strax norr om Blentarp. Namnet blir lite missvisande, eftersom museet är tvådelat: dels själva gården, där systrarna Anna och Hanna Jönsson bodde utan rinnande vatten och elektricitet (Hanna, som blev äldst, dog 1985) och dels systrarnas hantverk, deras textilier.

Foton av Anna och Hanna Jönssons flamskvävnader på gården Lilla Rödde. Samtliga foton: Bengt Eriksson

Att se den gamla skatterusthållargården – med stenbord, tillverkade av Komstad kalksten, och sättugnar – kan vara intressant men framför allt de färgrika flamskvävnaderna lockar mig. Också unika, både som vävnader och samling. Så många skånska flamskvävnader kan inte finnas samlade någon annanstans.

Och så välbevarade. Anna och Hanna förblev ogifta, deras hemgift skingrades aldrig, det vävda slets inte. Systrarnas anmödrar var de sex gästgivardöttrarna i Everlöv, flera av dem skickliga flamskväverskor. Vävtekniken, mönster och färger gick i arv genom sex generationer till Anna och Hanna i Lilla Rödde.  

Varifrån kom mönstren: blommor, lejon, papegojor och vindruvsblad? Varför så färgrikt: rött, grönt, gult och blåaktigt? I köket står en barnvagn, den måste vara från systrarnas barndom, med ett täcke.

Här hänger mörka, dova arbetskläder med färggrant förkläde. Det stora bordet i finrummet (eller salen) står dukat med dynklädda stolar runt om. En klädd soffa, ett skåp med broderade lakan och örngott med virkade spetsar, flera kistor med flamskvävnader: bänklängder, täcken, någon åkdyna…

På golvet ligger en rund, flamskvävd liten matta. Allra finast är en väska i flamskväv, försedd med initialer och årtal, så man förstår att den gjordes av Anna Jönsson, 9 år. Det känns i hjärtat. Allt är fint, inte urblekt eller ens använt utan orört. Fast det mesta, även om museivärden ger viss information, får besökarna ana sig till.

Eller förkovra sig själva, före eller efter.

Som att flamskvävshistorien går bakåt till Egypten vid tiden för Jesu födelse, att flamskvävande kom hit från Flandern på 1500-talet och till Skåne med kringvandrande vävare på 1700-talet. Det var i Skåne som vävnaderna blev så färgrika. Varför? Ännu inte hittat något bra svar.

Jag har en önskan: dela upp gården och vävnaderna i varsin avdelning, ge dem varsitt museum. Tre rum, inklusive salen, som gårdsmuseum och övriga rum, kanske ladan också, till en vävnadsutställning.

Så det går att riktigt se vad Anna och Hanna Jönsson åstadkom. Samt informativa skyltar. Detta kunde också, á la Elfstrands, kompletteras med gästutställningar, där hantverkare av idag visar hur vävtraditioner lever vidare.

Bengt Eriksson
Krönika i Ystads Allehanda

Vad sökte ni herr Löfström?

liftare

Tomas Löfströms debutbok, reseromanen ”Liftare” (1971), inleds med meningen: ”Liftarna är en del av ungdomsupproret.” Den sista texten i den sista boken, samlingen ”Överbrygga” (2015) med essäer, andra texter och en titeldikt, slutar så här: ”Hans plats i världen och tiden är här, på heden, vid stranden, på Österlen.”

Detta sista handlar om Dag Hammarskjöld och hans tillflyktsort Backåkra men kunde ha gällt Tomas Löfström själv. Också han tog sin tillflykt på Österlen – strax norr om Rörum, där han även öppnade Österlens bokcafé. Alltså ut i världen och hem igen. Där borta och här hemma. Nej, inte nödvändigtvis. För kan inte borta bli som hemma och hemma vara som borta?

Överbrygga

Eller om det skulle stämma, det som Löfström vrider på och omformulerar i text efter text. Några exempel: ”Varthän, kamrater, varthän? Bara bort, bara bort.” Eller ”Sedan längtade jag inte mer hem, bara längre bort.” Eller: ”Varför reser vi?”

En åsikt som blir en fråga som han ältar tills jag börjar tro att han inte alls var så säker på det ortlösa svaret. För jag hittar också följande formulering: ”Jag tänker på alla dessa vägar som under årtusendenas gång förenat världens hembygder”. Ja, till och med: ”Ibland, tänker jag, är det viktigt att inte resa.”

Efter Tomas Löfströms bortgång (begravningen ägde rum i fredags i Rörums kyrka) tog jag ner de böcker jag hade i min hylla, lånade dem som fanns på Sjöbo bibliotek och beställde de resterande. Högen blev så stor att jag fick dela den i två.

Haväng

Jag läser och läser om. Nej, inte varje sida och rad i böckerna utan jag tar till mig en formulering här och fångar en åsikt där, hans upplevelser av platser och människor, det egna resandet och andras. Så har han ihågkommits i minnestexterna: som reseskildrare och reseskribent.

Också jag har läst honom så. Och han verkar själv ha betraktat sig på samma sätt. Fast nu kommer den eviga frågan: Varför han reste? Och i sin fortsättning: Varför han skrev? Omläsningen resulterade i en omvärdering och fördjupning av hans författarskap och min läsning.

Buddha

Reseskildrare är för litet. Reseskribent är för ringa. Tomas Löfström reste och skrev. Han skrev medan han reste. Han författade. Han var en resande författare. En reseförfattare, om ni envisas. Han skrev även romaner och en barnbok. En dikt kan finnas i en prosatext. Hans prosa är poetisk.

Ordet rädsla återkommer. Jag tror det är ett nyckelord med flera synonymer – som förvirring, skräck och faktiskt lidande. Det gäller resandet, sättet att resa: så billigt som möjligt. Men nog handlar det om något större och mer? Citat ur ”Vägen till Kathmandu” (1975): ”När han nu reser in i osäkerheten (min kurs.) är det då kanske… så att han inte förändras bort från sig själv utan in mot sig själv?”

Österlen

Dessutom löper en obruten tråd genom hela bokutgivningen. Ska den kallas livssyn – eller politik? Löfström skrev romaner, som ”Rörelsen” (1973) och ”Till min syster” (1988), om människorna från 60-talet. I textsamlingen ”Hemligheten i Marabar” (1992) finns en lovsång till de människor vars liv formades av ”vårt 68”: de som ”inte låter sig korrumperas” utan ”står kvar med en fot i utopin.”

Han utropar: ”Kampen fortsätter!” Fast vänligt, han skrev alltid lika vänligt, kanske buddistiskt vänligt. Jag konstaterar, vid omläsningen, att Tomas Löfström var en författare ur 68-generationen: resande, livsfilosofisk och politisk. Han liftade sin väg genom världen och skapade sitt eget författarskap.

Minnet

Innan krönikeutrymmet tar slut måste jag nämna något om det han förknippades med på senare år: inte långresorna – som Indien, Tibet, Afghanistan, Grekland – utan dokumentationen av den nära hembygden, alltså Österlen och Skåne. Också detta började för längesen.

”Minnet av en by” med undertiteln ”En bok om Sturup” gavs ut 1978. Vilken skvader till bok: etnologi, journalistik och skönlitteratur. Tomas Löfström dokumenterar en liten skånsk by som utplånades – ordagrant jämnades med marken – för att ge utrymme åt en ny flygplats.

Rubriken

Krönikans rubrik valdes av en särskild anledning. Rättare sagt har den lånats från en text i samlingsvolymen ”Mannen som reste” (2000). Tomas Löfström skriver där om Jan Myrdal som reseskildrare under rubriken ”Vad söker ni herr Myrdal?”.

Fler lästips

Änglar och rebeller

Alla böcker där Löfström samlat texter om resor, platser och människor rekommenderas. Som ”Mellan Haväng och Himalaya” (1978), ”Transit” (1984), de nämnda ”Mannen som reste” och ”Överbrygga”. Titlarna ”Vägen till Kathmandu”, ”Dalen där Buddha dör” (1979) och ”Den långa resan till Lhasa” innehåller längre reseberättelser. ”William Arnes dröm om frihet” (2005) är en samling betraktelser från Österlen.

Bland romanerna, vid sidan om de som nämns i krönikan, bör också ”Gryningsflickan (1986) samt ”Änglar och rebeller” (1995) nämnas. ”Stigen utmed stranden” (2014) är en minnesbok som Tomas, Mikael och Peter Löfström sammanställt med texter av sin pappa Inge Löfström. Det var där, med pappan, som resandet, skrivandet och Österlen-intresset föddes hos sonen Tomas.

Tomas Löfström målade också. Det här är en av hans målningar.

Hemsida

Tomas Löfström hade/har också en hemsida med mycket information om sina böcker och artiklar samt – missa inte! – hans teckningar och målningar. Sök / klicka på: Tomas Löfström tr@nsit

Bengt Eriksson

Krönika i Ystads Allehanda 2016

Deckarloggfredag med musik: Experimentell urblues från Österlen

Cactai Road

Rising Falls

(Egen utgivning)

Vilken lycka för ett par musiköron att få bo i sydöstra Skåne! Kan någon annan del av Sverige ha ett lika stort, rikt och nyskapande musikliv? Så många artister, musiker och grupper som håller…. ja, faktiskt, världskvalitet.  

Som trion Cactai Road från Vitaby, Brösarp och Rörum. Efter att ha ”upptäckt” dem på Backafestivalen och hört deras ep-skivor har jag längtat efter ett helt album. Och jag, det skriver jag direkt, väntade inte förgäves.

Debutalbumet ”Rising Falls”, trions andra album, överträffar allt jag förut hört med Cactai Road. Men hur ska musiken beskrivas? På omslaget finns ett foto av Cactai Road på turné med en bil som fått motorstopp i typ Arizona. Observera kaktusarna men byt ut bergen i bakgrunden mot havsutsikten från Kivik.

Så låter Cactai Road. Urbluesamerikanskt från prärie och sumpmark, samtidigt som de tre medlemmarna skapar musik på personligt avstånd från traditionerna. De anknyter bakåt till främst bluesen men spelar där (som i USA), här (som på Österlen) och nu (både här och där).

Jasmine Lyhagen sjunger med kameleontisk röst, än som en bluessångerska, nog lite jazz i rösten också, och än tar hon sig in i såväl fransk chanson som country, när hon inte utför friformperformance. Hon spelar samtidigt trummor och nu även akustisk gitarr.

Cactai Road på väg till gigget på Österlen.

Mikael ”Skuggan” Nilsson spelar akustisk slidegitarr och munspel (samt anges som kompositör men nog har väl Jasmine bidragit till texterna?) och Jerker Wennström grundar och fyller ut med sina akustiska basar. Resultat: en grupp, en hel orkester, alltså mer än en trio.

”Chiggety Jaggedy” inleder med skumpig träskblues, glidande slide och bestämda trummor på typiskt Cactai Road-sätt. I nästa spår, ”French Quarters”, börjar variationen med en känsla av såväl fransk chanson som New Orleans-voodoo. ”Calm Deep Slow” är närmast en stilla countryvals från Texas, ”Sick Ol´ Shady” blir gospelblues med körsång och i titelspåret ”Rising Falls” spelar Jasmines akustiska fingerplockgitarr ihop med Mickes slidebluesgitarr.

”Spirit Song” avslutar stilla och svävande, får man skriva ”new age”? Andligt och spirituellt, som meditativ blues. Mycket vackert. Och om du lyssnat dig igenom albumet en gång (det finns på Spotify) så lyssna en gång till – och lyssna nu speciellt på Jasmine Lyhagens röst.

Hör hur hon byter röstlägen (från mörkare till ljusare), stämningar (från blues till just andligt) och genrer (från samma blues till jag vet inte vad). En säregen sångerska och en helt egen trio.

Bengt Eriksson

Ystads Allehanda 2020