Kultursommar på Österlen i coronans tecken

Inte alla eller ens de flesta men många av sommarens kulturkonsumenter på Österlen hör till riskgruppen ”äldre”. Vad ska 70-plusåriga farbröder och tanter göra i sommar, vågar vi besöka konserter och utställningar? Det tål att tänkas på och medan jag gör det: ett minnesporträtt av vollsjöförfattaren Jonas Bergh.

Vollsjö? Jo, Jonas Bergh (1969-2020) skrev mest om Landskrona, där han föddes, och Malmö, där han bodde. Fast ibland – som i novellsamlingen ”To Killor with love” (2010) – begav han sig bortåt Österlen, till Hammenhög, Simrishamn, Kivik och danshaket Nyvång i Vollsjö. Och romanen ”En sång för Sonny och Karola” (2005) har just nämnda Vollsjö som nav och tillflyktsort.

Här, i Vollsjö, bosatte sig Karola, som målade tavlor och hade lärarvik på Skåningaskolan (tänk Färsingaskolan) i Sjöbo. Hit, till Vollsjö och Karola, kom också Sonny, som väl mer eller mindre är ett alter ego. Några år i början av 2000-talet bodde Jonas Bergh i samma hus – som Karola i romanen – nedåt Parkgatan i Vollsjö. Det hände ibland att jag till och från Ica mötte honom på Storgatan.

Jonas Bergh sög till sig personer, miljöer och händelser, förvandlade verklighet till litteratur. Inte många år som han bodde i Vollsjö men också han vävde en saga på sanningens varp. Han skrev som Raymond Chandler på skånsk landsbygd. Hans skildring av Vollsjö och Sjöbo blev en modern Piratenhistoria från Färs.

Jonas Bergh. Foto: Thomas H Johnsson.

Personerna är fiktiva, liksom hos Piraten, men nog kände folk igen sig. Jag har hört vollsjöbor beklaga sig över att Jonas Bergh inte skildrat dem riktigt rätt. Bodde man här under samma tid, läste YA och höll öronen öppna för byskvallret, så känns de lätt – ytterst lätt – kamouflerade personerna och händelserna igen.

Till exempel Bertil, alkoholiserad tidigare polis, Stina Svensson, Vollsjös bibliotekarie, och Saga, klassisk violinist som bor i Piratens bokhandlarhus. Eller Skåningaskolans rektor med detta uttalande som kan vara autentiskt: ”På den här skolan bestämmer inte eleverna.”

Följande är en lika träffsäker som rolig beskrivning (fast det krävs ju lite självdistans och dito ironi). Sonny och Karola var inne i Sjöbo, de skulle äta och kollade vad restaurang Kajaken på Västergatan hade som dagens rätt – ”cocacolamarinerad skinkstek”.

Midsommar, för att återknyta till coronasommaren, firade folk med hela släkten. Det kramades. Barnbarn satt i mor- och farmors knä. Vissa har förflyttat sig till sommarhusen på Gotland, Öland och Österlen. Allt detta enligt statusuppdateringar och foton på Facebook. När Allsvenskan kom igång – utan publik – visade Dplay att fans satt nära varann på krogarna och höll på Malmö FF eller Hammarby (bägge är mina lag).

Kan det vara tillrådligt? Själv har jag knappt vågat ta mig utanför vår trädgård för att handla på Ica under den särskilda riskgruppsöppettiden. Smitta sig själv, då får man också skylla sig. Men smittas och sen smitta andra, kan man ha det på sitt samvete?

Hur ska = vågar jag göra med Ystads jazzfestival, som krympt men inte ställts in utan blir av den 30 juli till 2 augusti? På Ystads teater går det att sitta med avstånd, om gränsen sätts vid 50 biljetter, men man ska ju in och ut också? Att ha jazzkonserter på Ystad Saltsjöbad känns trångt och Hos Morten Café måste vara ännu trängre.

Garaget i Hammenhög är nog inte aktuellt för 70-plussare i sommar men utomhuskonserterna, både jazz och annat, på Solhällan i Löderup bör vara riskfria. De flesta av sommarens teaterscener, som Lilla Beddinge Teater och Sommarteatern i Ystad, håller stängt. Dock inte Scen Österlen som spelar nya ungdomsmusikaler även i sommar. Blir inte det väldigt trångt – och riskabelt?

Däremot ska jag – vi – åka till Kivik Art, Land Art Snogeholm och Wanås för att se utomhuskonst. Där bör det kunna hållas avstånd. Galleri Wallner i Simris begränsar antalet besökare så dit ska vi också bege oss och se vad bland andra Bianca Maria Barmen, Leif Holmstrand, Love Lundell, Bengt Saltö och Thale Vangen bidragit med till utställningen ”Polyfoni 5” (sammanlagt 96 deltagande konstnärer).

Carolina Falkholt

Klicka HÄR och se Neta Norrmos kortfilm med och om Cecilia Falkholt i Simrishamn.

Vi kör sen vidare till Simrishamn, parkerar vid Hotell Svea och går in bakom hotellet för att uppleva Carolina Falkholts nya muralmålning i verkligheten. Ännu så länge har jag endast sett henne mobilfilmad. Hon stod högt upp på liften och sprejade det runda nätmönstret – så otroligt snabbt och skickligt – på målningens händer.

”Anagram” heter verket. Fem händer visar med teckenspråk något som betraktaren får ta reda på vad det betyder och själv blanda om bokstäverna för att kunna uttala det outtalbara. Falkholt har också målat dit orden ”Black Lives Matter”.

Strax gick sommarens österlenska konstgläfs igång på Facebook. Nej, jag ber inte om ursäkt för uttrycket. Man behöver inte tycka om all konst men kritik på nivån ”ful” och ”skitful” kan inte kallas diskussion och debatt. När det sen började motmuttras – ”Men räknas inte allas liv då” – blev retoriken så sverigedemokratisk att det var riktigt oroande.

Om SD haft inflytande över Simrishamns kommunpolitik, skulle ”Anagram” då ha betraktats som ”menskonst”? Hade kommunen bidragit med pengar ur Yngve Östbergs minnesfond? Eller ens gett bygglov för Falkholts muralmålning?

PS. Och nu ser jag dessutom att repris på repris på repriskäbblet om Kivik Art repriseras ännu en sommar. Att det ska vara tillåtet med ”skrot” i en nationalpark, skrivs det bland annat. Så trött jag blir. Till att börja med så finns inte Kivik Art inom området för Stenshuvuds nationalpark utan det är privat mark.

1) Biblioteksdikter. I Sjöbo biblioteks hem-till-dörren-levererade ”riskgruppspåse” låg den lilla diktsamlingen ”Folkbibliotek” (BTJ) av Gunnar Källström, bibliotekarie och sångpoet. Med humor och självironi diktar han om det mesta på bibblan: sorteringsbokstäver, städning, bortglömda böcker, bygdens poet och besökaren som gick in i konsthallen ”10.03 och kom aldrig tillbaka / 11.35 kom det ut en helt annan människa”.

2) Litteraturtidskrift. Det är vad Piratenposten fortsätter att vara med Tomas Ekström som redaktör. I sommarnumret (2/20) finns bland annat en intervju med Lina Wolff, årets Piratenpristagare, ett par återtryckta intervjuer med Fritiof Nilsson Piraten själv, en piratisk novell av Jan Sigurd och en kort historia om Eli och (nej, inte Bombi Bitt utan) Edvin av Piratenstipendiaten Iza Knutsson.

3) Krimi. Nu är det snart dags för min halvårliga krönika om de deckare i Skånes kriminella miljöer som getts ut under årets senaste sex månader. Håll utkik! Här följer blott ett kort förhandstips: Tina Frennstedt har med sin nya, andra ”Cold case”-deckare, ”Väg 9” (Forum), skrivit en ännu bättre och ännu mer österlensk polisroman…

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda

 

Pesten, i åminnelse

I dessa Coronatider läser man ju i pressen olika förslag till karantänläsning riktad kanske främst till oss som befinner sig i mer eller mindre frivillig husarrest, förlåt karantän. Alla verkar vilja oss i de så kallade riskgrupperna väl – det är väl egentligen bara högbrynta ”kändisar” inom gruppen 70+ vilka som vanligt tycker man vet och kan bäst.

Pesten 1 bMen frågan är om jag inte själv är farligt nära den attityden. Fast nu har jag ju ett par personer i min närhet som inte bara vill mig väl utan också drar mig i örat när jag faller tillbaka i gammalt invant mönster.

Tack för det, vill jag bara ha sagt. Det är knappt ens jag får gå till det lokala konditoriet – för att inte tala om Systemet – för lite stödköp, och det känns ju för all del lite surt.

Grands röst ljöd nu dovt; ”En vacker morgon i maj red en elegant amazon på en magnifik fux genom Bois de Boulogne´s blommande alléer.” Så tystnade han.

Nå. Nu plockade jag från bokhyllan fram min gamla Delfinpocket av den karantänrekommenderade Albert Camus ”Pesten” från 1963, fast den kom ju på svenska första gången redan i slutet av 1940-talet.

Pesten 4Snedläst var den och gulnad och säkert inpyrd av allehanda bakterier och annat skit, men läst och det allra mesta kom jag dessutom ihåg. Märkte jag när jag nu läste nu om den på en lördag eftermiddag/kväll när delar av familjen var och roade sig på annat håll.

Jag la sen ut den på min blogg efter att jag ätit en härlig speciallax och druckit lite gott vin därtill. Skål medborgare!

Vid ett annat tillfälle läste han för sina båda åhörare upp den första meningen i följande omarbetning: ”En vacker morgon i maj red en smärt amazon på en magnifik fux genom Bois de Boulogne´s blommande alléer.”

(Hur många vet by the way vad Delfinserien var?

Förläggare Per Gedin, verksam på Bonniers, kunde efter stort motstånd och efter förebild från engelska Penguin Books starta pocketutgivning i först Aldus från slutet på 1950-talet, med fokus på populärvetenskap, och sedan i just Delfinserien runt 1960, med fokus på kvalificerad skönlitteratur.

Pesten 2Motståndet var alltså stort eftersom pocketformat här hemma mer eller mindre var synonymt med så kallad kiosklitteratur, och sånt ville ju inte det förnäma Bonniers förknippas med. Men succén var omedelbar och stor och följdes också av motsvarande satsningar från andra förlag.

I dag kan man ju inte föreställa sig den svenska bokmarknaden utan sin pocketutgivning. För detta skall Gedin äras och höljas i lager).

”De egendomliga händelser, som skildras i denna berättelse, inträffade i Oran år 194…”.

Så lyder den klassiska inledningen till ”Pesten”. Nu tänker jag inte vare sig recensera, kommentera eller betygsätta denna bok som tillhör världslitteraturen och som det måste anses höra till allmänbildningen att vara någorlunda bekant med. Jag skall istället för de säkert ointresserade eventuella läsare av denna blogg avslöja en ungdomsförsyndelse.

Och så läste han med segerstolt min meningen: ”En vacker morgon i maj red en smärt amazon på en praktfull fux genom Bois de Boulogne´s alléer, fulla av blommor.”

Pesten 5Jag tillhörde vid tidpunkten då jag första gången läste boken en liten grupp bleka skönandar i den lilla staden Lund. Vi inte bara läste boken utan diskuterade den också livligt och ingående. Men också kanske ännu mer livligt och ingående vad som hände eller inte hände den lille obetydlige och misslyckade tjänstemannen Joseph Grand.

Han som förlorat sin kvinna och som trots åratals ansträngningar inte lyckts formulera första meningen i den bok han ville skriva. Det tyckte vi som ansågs oss vara en intellektuell och marxistisk elit var utomordentligt skrattretande.

Nu inser jag att vi förtjänade ett slag på käften. Men fortfarande kan jag ur minnet citera den sista mening som jag tror att Grand till slut tyckte var sådan att han kunde acceptera den. Ack ja. Förlåt oss Grand, skulle jag vilja säga, ty vi visste inte bättre. Ung och dum var man. Vad är man nu?

Pesten 6Ovanför dessa ord stod med prydlig handstil den sista versionen av den mödosamt utformade meningen. Läs den, sa Grand. Och Rieux läste. ”En vacker morgon i maj red en smärt amazon på en praktfull fux fram genom Bois de Boulogne´s alléer, som prunkade av blommor.” Är det bra så?, frågade den gamle med feberhet stämma. Rieux undvek att se på honom.

Kenneth Olausson,
gästrecensent, har också sin egen blogg med namnet ”BOKHÅLLARENS LÄSBLOGG – en litteraturintresserad pensionärs tyckande”. Det är därifrån som Deckarlogg lånat den här texten med minnen av och funderingar kring Albert Camus ”Pesten”.