Den franske polisen som började skriva deckare om sig själv som polis

När Deckarlogg nyligen skrev om Olivier Norek med flera franska deckarförfattare så kom det ett läsarmejl till Deckarloggs red. med tips på ännu en fransk deckarförfattare. Nämligen Roger Borniche.

”Är han bekant?” undrade läsaren. Och jodå. Borniche, som översattes till svenska för många år sen, har Deckarlogg absolut koll på. Han passar inte riktigt in i fransk noir utan hans polisromaner hör till en mer eller mindre egen genre.

Följande text om Roger Borniche, som avled härom året efter ett långt liv, skrev Deckarloggs red. i boken ”Deckarhyllan”.

***

Roger Borniche (1919-2020)
Land: Frankrike
Genre: Paris- och polisromaner

Han är två eller egentligen tre personer i en: författare, polis och huvudperson i författarens polisromaner.

I inledningen till sin första bok, ”Snuten” (1974) är det passande namnet, skriver Borniche: ”Jag har lärt känna bovarna mycket väl. Under alla mina år hos rikskriminalen har jag gripit 567 stycken.” Och som om det inte räckte, tillägger han längre in i boken: ”Frankrikes störste snut, det är jag.”

Författaren och f d polisen Roger Borniche har skrivit en rad romaner om en kriminalpolis med samma namn.  Polisromanerna kan vara olika kapitel i en självbiografi, där författaren Borniche möjligen – eller troligen – glorifierar polisen Borniche en smula.

En äldre Roger Borniche.

Det tyckte åtminstone hans chef, kommissarie Charles Chenevier, som i böckerna heter Vieuchêne och kallas Gubben. Chenevier blev så uppretad av Borniches polisromaner att han själv skrev en bok om polishögkvarteret på ön Cité i Paris. Han menade att Borniche var en gaphals som ville ta åt sej hela äran av polisernas lagarbete.

I ”Snuten” träffar vi alltså Roger Borniche för första gången. Platsen och tiden är Paris strax efter andra världskriget. Borniche, någonstans i 20- till 30-årsåldern, arbetar på rikskriminalen och har kommit en bit i karriären.

Med hjälp av sina egna metoder, en lång kedja av olika tjallare (”hallikarna ledde mig till rånarna och rånarna mig till mördarna”), griper han fler bovar än någon annan polis. Han är Gubbens ”gullgosse”.

Men medan Gubben tar åt sej äran, får medaljer och stjärnor på befordningslistan, har Borniche bara råd med en lägenhet där han måste tvätta sej i diskhon. Lönen räcker inte till, han drömmer om gratifikationer och löneförhöjning. Köper han inte en ny spis till sin fästmö och sambo, Marlyse, så hotar hon med att flytta hem till mamma.

Nu är kriminalassistenten Borniche på jakt efter Frankrikes mest kallhamrade mördare, Emile Buisson. Aldrig har han varit så nära både en gratifikation och en utnämning till kriminalinspektör.

Varning! Läs inte alltför många Borniche-romaner efter varann. Han är knappast variationernas mästare. (Å andra sidan bör man inte heller sträckläsa t ex Ed McBain eller Georges Simenon, för att nämna två andra polisromanförfattare.) Men i små portioner är Roger Borniches polisromaner om sej själv ett intressant och bra komplement till just Simenons romaner om kommissarie Maigret.

Borniche känner Paris lika väl som Simenon. Den deckarläsande turisten lockas att vandra i Paris med Borniches – liksom Simenons – böcker som stadsguider. Och eftersom Paris har förändrats långsamt är många av böckernas gatuadresser och stadsmiljöer fortfarande (mer eller mindre) autentiska.

Däremot är deras Parispoliser helt olika. Borniche skildrar ett hårdare Paris, både bovarna och poliserna är råare. Simenons poliser är mer sympatiska, men kanske att Borniches poliser är mer realistiska?

Borniche beskriver också rivaliteten mellan olika sorters poliser: rikskriminalen, Parispolisen och radiopolisen. Det pågår ett slags polisernas franska mästerskap. Den som fångar flest bovar vinner.

Även Michel Rio har skrivit en deckare om en minst sagt märklig polis i ”Paris, Döden – Ett fall för Francis Malone” (2000).

Kriminallitteraturens mest kände skildrare av Paris är och förblir Georges Simenon med den långa raden av romaner om kommissarie Jules Maigret. Men till den främste kriminalskildraren av Parismiljön – i den betydelsen att hans deckare är de i särklass bästa och mest noggranna guideböckerna – skulle jag vilja utnämna Leo Malet.

I Frankrike finns de flesta av Léo Malets noir-pastischer om Nestor Burma, hårdkokt privatsnok i Paris från 1943 och framåt, tillgängliga i pocket. Några av dem – ”120 rue de la Gare”, ”Sunrise Behind The Louvre”, ”Mayhem In The Marais” m fl – kan även läsas på engelska. Men inte enda kan läsas på svenska. Däremot har Jacques Tardis tecknade serieversion av den första Nestor Burma-deckaren, ”Dödens adress / 120 rue de la Gare”, översatts och publicerats i Sverige som seriealbum.

Titlar:

Snuten. 1974. Flic story. Övers: Kerstin Hallén.
René med käppen. 1975. René le canne. Övers: Kerstin Hallén.
Ligan. 1976. Le gang. Övers: Kerstin Hallén.
Playboy. 1977. Le play-boy. Övers: Kerstin Hallén.
Tjallaren. 1978. L’indic. Övers: Nils Kjellström.
Ärkeängeln. 1979. L’archange. Övers: Leif Janzon.
Jänkaren. 1981. Le ricain. Övers: Leif Janzon.
Gringon. 1982. Le gringo. Övers: Leif Janzon.
Maltesaren. 1984. Le Maltais. Övers: Britt Perlman-Ahlfert.
Bossen. 1985. Le boss. Övers: Sören Johanson.
Kuppen. 1987. Vol d’un nid bijoux. Övers: Agneta Westerdahl.

Bengt Eriksson
Ur boken ”Deckarhyllan 2”, BTJ Förlag 2002

PS. Sen detta skrevs har, långt om länge, Léo Malets debutdeckare kommit på svenska, ”120, rue de la Gare” (Ersatz, nu också i pocket, 2020).

Perssons döende alter ego

Ser att Leif G.W. Persson nu också tilldelats brittiska The CWA International Dagger-award för romanen ”Den döende detektiven” (utgiven Sverige 2010).

På samma roman bygger förresten en svensk TV-serie som kommer att börja visas i januari 2018. Så här skrev jag om ”Den döende detektiven” när romanen gavs ut i Sverige.

***

Leif GW Persson
Den döende detektiven
(Albert Bonniers)

Ingen skriver bättre svenska polisromaner än Leif GW Persson! utbrister jag när jag läser första, andra, tredje, fjärde, femte kapitlet i hans nya polisroman ”Den döende detektiven” (Albert Bonniers). Eller som han själv i Sjöwall/Wahlöö-tradition kallar berättelsen: ”en roman om ett brott”.

Men ungefär där, efter 50-60 sidor, börjar berättelsen ändå att sega. Hur bra Persson än skriver – få svenska deckarförfattare håller högre stilistisk nivå – så går det för långsamt, blir för omständligt och utförligt.

layoutKunde inte Leif GW Persson ge tusan i att snacka smörja i pressen om Björn Ranelid och ägna tid åt att stryka ner och korta? Då hade Perssons nya ”roman om ett brott” kunnat bli ännu bättre. Den är bra och läsvärd nu också, men romanen kräver (allför?) mycket av sin deckarläsare: stort intresse, gott om tid och uthållighet.

Lars Martin Johansson, tidigare och återkommande chef för Rikskriminalen, polisen som kan ”se runt hörn”, fast nu är han pensionerad, skulle ha varit på sitt sommarställe i Roslagen men måste åka in till stan för ett möte på banken. På tillbakavägen stannar han vid Stockholms bästa korvkiosk (Günters på Karlbergsvägen) och köper en så kallad zigenare med surkål och senap.

Sätter sig i bilen för att käka – och får en isdubb i nacken. Bildligt. Precis så känns det. Allt blir mörkt. Det är romanens inledning, det är också början till slutet för polisen som kunde se runt hörn. Lyckligtvis har en piketbuss stannat vid samma korvkiosk: snabbt in med Johansson i piketen för transport – blåljus på! – till akuten på Karolinska.

Under sjukhustiden och konvalescensen hemma ägnar sig Johansson åt att lösa ett tyvärr preskriberat brott (en pedofil och mördare har klarat sig undan polis och rättvisa). Alltså det vanliga temat i Leif GW Perssons romaner: om bara poliserna varit lika klyftiga som Persson själv så hade många fler rövare suttit inne.

Trovärdigt berättat, i alla fall tror jag att någon före detta polis á la Johansson/Persson (nog finns här en del självbiografiskt?) med lite hjälp från likaså pensionerade kollegan Jarnebring hade kunnat lösa det här brottet. Johansson lägger, sida för sida, bit för bit, ett pussel där bilden av Yasmine, 9 år, framträder allt mer. Jasmine försvann den 14 juni 1985 på väg mellan sin mamma och pappa, våldtogs och mördades. För 25 år sen och nu är brotten preskriberade, pedofilen, våldtäktsmannen och mördaren går fri.

Bibeln, t om Gamla testamentet, citeras gång på gång i Leif GW Perssons nya roman. ”Öga för öga… (Andra Mosebok, 21:24) står det innan berättelsen ens hunnit börja. Citatet förlängs, varieras och poängteras: ”Öga för öga, tand för tand, hand för hand, fot för fot…” Precis före slutet kommer ett sista citat: ”Visa ingen förskoning…” (Femte Mosebok, 19:21).

Det här är något annat och nytt som tillkommit i ”Den döende detektiven”. Har Leif GW Persson blivit mer reaktionär? Ska romanens ”budskap” verkligen tydas så som jag tyder det: preskriptionstiderna för brott måste avskaffas och lyckas inte polisen få fast brottslingarna så får rättvisa skipas på annat sätt.

Tycker kriminalprofessorn och deckarförfattaren så här, numera? Det är åtminstone den diskussion som både Persson och hans alter ego polisen Johansson för med sig själv(a), romanen igenom. Och därmed också – med läsarna.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda 2010