Den lilla människan i den mörka, hemska vardagen

Pascal Engman

Kokain

(Bookmark förlag)

Detta är författaren Pascal Engmans femte bok och det är den fjärde om polisen Vanessa Frank. Hans tidigare böcker heter ”Patrioterna”, ”Eldslandet”, ”Råttkungen” och ”Änkorna”.

Innan jag kommer till just denna bok så skall jag försöka att lägga ut vilken bakgrund jag har till Pascal Engman. Jag misstänker att detta kan komma att bli en något längre text än vanligt, och då kanske jag inte skriver de kortaste recensionerna. Ber om ursäkt i förväg om jag kommer att sväva ut.

Året var 2017 och det närmade sig att jag skulle åka till bokmässan i september, som jag alltid har gjort sedan 2003. Jag brukar göra en djupdykning i vilka författare som besöker mässan och jag försöker att träffa så många som det går när det kommer till författare som skriver inom spänningsgenren och även fantastiken. Innan varje bokmässa så söker jag högt och lågt på nätet om vilka författare som skall dit.

Just detta år så fastnade en person lite extra innan jag skulle till mässan. Det var en debutant på Piratförlaget, hans bok verkade riktigt intressant och jag minns att författaren hade skrivit i ett inlägg någonstans att han hoppades att någon i alla fall kom till hans signering så att han inte behövde sitta helt ensam och se den långa kön till Jan Guillou. Det var ju såklart Pascal Engman som hade skrivit detta.

Pascal Engman. Foto: Alexander Donka

Jag fick en magkänsla av att detta var en bok som skulle falla mig i smaken och jag skulle absolut inte missa Pascal när han var på mässan. Väl på plats när det var dags för Pascal att vara i Piratförlagets monter så gick jag dit. Där i montern fick jag syn på honom, kände igen honom från nätet. Han stod och pratade med någon, som jag misstänkte jobbade för förlaget. Jag plockade upp hans bok och fick ögonkontakt med honom och frågade om jag kunde få boken signerad.

Han lyste upp och sa att det var självklart. Vi pratade lite, han lurade på hur jag hade hört talas om hans bok. Jag tror att jag förklarade lite att jag planerar mitt mässbesök och söker information på nätet. Det var även detta år som jag hade fått för mig att börja blogga om böcker så jag nämnde även detta för Pascal. Han lämnade mig med orden att han såg fram emot att höra vad jag tyckte om hans bok.

Tiden gick, vi hoppar nästan ett år fram, det var dags för bokmässan igen. Jag såg, när jag gjorde min mässplanering, att Pascal skulle komma till mässan även detta år. Saken är den att jag köper så många böcker som intresserar mig att mycket blir stående i hyllan ett bra tag innan jag läser dem, flera har stått så många år att jag skäms lite.

En av dessa böcker som hade blivit stående i hyllan var Pascals debutbok. Nu skulle jag till mässan och likaså han, jag kände att jag inte kunde gå fram till honom utan att ha läst den första. Så jag plockade fram Patrioterna och jag blev såld med detsamma. Språket och handlingen, jag hade funnit mig en favoritförfattare vars bok jag verkligen älskade.

Så varje år sedan 2017 har jag träffat Pascal på bokmässan och vi har blivit bekanta med varandra. Det är med glädje som jag möter honom en gång om året, inte bara skriver han bra böcker utan han är en så trevlig person att prata med, en så ödmjuk och jordnära person som man inte kan göra något annat än att gilla.

2020 blev ju inte ett vanligt år, bokmässan uteblev och mitt årliga möte med Pascal uteblev också. Men nu slumpade sig turen och lyckan för mig att Pascal uppskattade min recension om hans bok ”Råttkungen” att jag fick förfrågan om jag ville läsa en förhandsversion av ”Änkorna”, boken som skulle komma ut till hösten det året. Jag blev smått chockad av förfrågan och kände en stor ära att få chansen att läsa boken långt innan de flesta andra. Jag svarade såklart ja och tidigt på försommaren det året fick jag läsa boken.

Så med detta långa utlägg så kommer vi äntligen fram till den aktuella boken. Även denna fick jag äran att läsa på förhand redan i mars. Nu har boken äntligen kommit ut och jag har läst den igen, nu i sin slutgiltiga form. Märkte små ändringar från den första versionen som jag läste men annars är den detsamma.

Jag vill säga att, även om jag känner att jag är mera vän med Pascal än med många andra författare jag läser, så vill jag tro och hoppas på att jag har ett omdöme om hans böcker som inte färgar sig för starkt att jag känner honom lite bättre. Helt neutral är jag så klart inte, men jag försöker att hålla en så ärlig och nykter syn på hans böcker som jag kan.

Jag börjar som vanligt med att säga, när det kommer till bokserier, att jag rekommenderar att man läser böckerna i rätt ordning för att förstå bakgrundshistorierna och relationerna mellan de olika karaktärerna. Det går en röd tråd igenom hela serien där vi ser karaktärerna utvecklas. Skulle man ändå välja att läsa denna bok utan att ha läst de tidigare, vilket jag ställer mig frågandes varför man skulle hoppa över så bra böcker som det är, så kommer man att förstå handlingen ändå. Varje bok har en handling som får sitt avslut.

Pascals böcker är uppbyggda så att han skriver om ett högaktuellt ämne och bygger en handling runt detta ämne. Varje bok har sitt ämne och när man läser dem så märker man hans engagemang när det kommer till att skildra det med fakta och ärlighet, samt att han visar det ur många olika synvinklar. Vilket gör att man får en djupare insikt i ämnet och väcker en del intressanta frågor.

Han kör inga pekfingrar eller någon moralpredikan, åsikterna lämnar han till läsarna att ta ställning till. Jag misstänker att det är den journalistiska bakgrunden som kommer fram här, misstänker att han har en kärna inom sig där han vill lyfta fram ämnen och skildra vardagen som den är för många.

Och skildra vardagen, det är här vi möter en styrka, av många, i Pascals skrivande och berättande. Han skildrar ofta den mörka och hemska, men sanna, vardagen som vi kanske inte vill se eller låtsas att se. I denna bok är ämnet gäng och allt som kommer med det, vi har droghandel, gängskjutningar, att hålla hela kvarter i sitt våld.

Han lyfter fram den lilla människan så bra, med sin förmåga att berätta och skildra dem lever man sig lätt in i hur det är att vara dessa. Det kan vara kvinnan som har den lilla matbutiken på gatan, som lever med ett hot om att bli rånad. Den unga pojken som ser upp till de stora ledarna i gängen, som sprider löften om rikedomar om de börjar jobba för dem. Fotfolket i gänget, som kanske inte har några val än att vara en i gänget. Samt polisen som jobbar med detta. Alla får sin röst hörd i denna bok och då på ett riktigt bra sätt.

När det kommer till språket så finns det en sådan närvaro i det, detta tillsammans med den spännande handlingen som målas upp gör att detta blir en bok som man får svårt att släppa, eller om det är den som inte släpper taget om dig. Den tar sin tid att bygga upp handling och karaktärer samtidigt som den rör sig framåt i en, ibland, adrenalinpumpande fart. Vi sitter på nålar för att få reda på hur allt kommer att sluta. Även min omläsning av boken kändes så och då visste jag ju ändå hur det skulle sluta.

Så med detta i tankarna kan jag bara säga att Pascal har gjort det igen och han kan till och med ha lyckats med det otroliga och överträffat sig ytterligare en gång. Det var någon som skrev att han går från klarhet till klarhet och jag kan bara hålla med till hundra procent. Har man läst hans tidigare böcker och gillade dem så kommer man inte bli besviken på denna, har man inte läst någon tidigare bok av honom så har man fem riktigt bra böcker att se fram emot om man gillar spänning.

Som en liten teaser, och bonus om man orkat läsa ända hit, till de som redan har läst denna och längtar efter fler böcker av Pascal. Det enda jag kan säga är att i början av nästa år, runt mars-april, kommer en bok som jag redan har haft förmånen att läsa. Ni kommer inte bli besvikna på den, mer säger jag inte förrän den har kommit ut.

Håkan Karlsson, härmed gästrecensent på Deckarlogg, är bokslukare sen barnsben, trogen Bokmässebesökare sen 2003, bloggare sen 2017. Han konsumerar högt och lågt inom spännings- och fantastiklitteraturen fast brinner lite extra för de svenska författarna inom dessa genrer. Hans recensioner kan läsas på bloggen Håkans hylla från vilken också denna recension har lånats.

Nära till hjärtat i blandning av passion och kärlek, rys, skräck, övernaturligt och deckare, julstämning och julgodis

Amanda Hellberg

Jul i krinolin

(Lovereads)

”Jul i krinolin” är en roman för känslosamma, ja, känsliga läsare. Amanda Hellberg skriver nära till hjärtat. Tidigare har hon gett ut ett antal romaner på gränsen mellan rys och mys, en blandning av skräck, övernaturligt och krimi. Nu debuterar hon dessutom i genren ”historisk romance”.

Romantiskt men ändå inte feelgood, väl? Inte rätt igenom romanen. Visst finns det somliga romansidor där karamellkokerskan Lovisa Lind och baron Valdemar von Drever – och därmed läsaren – mår bra. Fast Hellberg har samtidigt tagit med sig allt jag nämnde ovan (rys, skräck, övernaturligt, en aning av deckare) in i sin romance, bland julstämning och julgodis, passion och kärlek.

Det är december 1870 i Ulltuna, en mindre stad någonstans mellan Vänern och Vättern. Där bor karamellskokerskan i ett litet, murrigt rum när hon inte arbetar i fru Rasks gottbod. Baronen har sin bostad, Mollbergs herrgård, en kort tågresa därifrån. Först krockar de på gatan och sen möts de ännu en gång, när Lovisa springer efter Valdemar för att lämna ett  kvarglömt chokladpaket.

Och det händer något, hos bägge. ”En kort skälvande stund” håller de kvar varandras händer. Något ”fladdrar till” inom henne. En doft av ”solsken och vanilj” dröjer kvar på hans hand. Lovisa och Valdemar har varsin skrämmande historia. Hon tänker fly sin genom att emigrera till Amerika. Han kan aldrig, vågar inte efter sin hustrus död, förälska sig i en ny kvinna.

Mycket av handlingen utspelar sig på herrgården där Valdemar ordnar med vinterbal. Fru Rask kommer dit med sina biträden, inklusive Lovisa, för att tillaga och servera julgodiset. Herrgården är som ett stort spöklikt slott. Helt plötsligt kan det börja spöka. (Ånej, jag tänker inte avslöja mer.)

Amanda Hellberg har en nästan övernaturlig förmåga att förmedla känslor och stämningar. När det spökar på slottet, då börjar spökeriet mitt i en mening. Likadant med den plötsliga passionen. Hellberg kan skriva blott ett par ord och åtrån känns. Från hennes tangentfingrar verkar det gå en tråd till åtminstone den här läsarens hjärta, det slår extra slag och golvet gungar.  

Berättelsens tempo, något ska ju en recensent anmärka på, svajar lite upp och ner. Några gånger hackar det i språket. Ovanligt när det gäller Hellberg, men jag antar att det kan bero på att hon nu skriver in sig i en ny genre. ”Jul i krinolin” är en saga – eller mänsklig fabel om kärlek och dess motsats, ont och gott, fattig- och rikedom – med stark beröringskraft.

Amanda Hellberg får gärna fortsätta att skriva historisk romance (fast helst kombinera med någon skräckroman och deckare).

Bengt Eriksson

Publicerat i Gota Medias tidningar

En liga som stjäl från de som förtjänat det och ger till de som behöver det

Jens Lapidus (text)

Gustaf Lord (illustrationer)

Dillstaligan:

Konstkuppen

Juvelkuppen

(Bonnier Carlsen)

När Jens Lapidus, som ju tidigare skrivit en rad gangster- snarare än detektivromaner för vuxna, nu också börjat skriva barndeckare för målgruppen lågstadiet så handlar dessa om Dillstaligan (som i liga). Fast det ska snart visa sig att någon större skillnad är det ändå inte mellan den här ”ligan” och barn- och ungdomsdeckartraditionens hemliga deckarklubbar.

Tunnelbanan går till Dillsta, det syns på Gustaf Lords teckning. Dillsta, alltså en förort till Stockholm, har blandad bebyggelse, mest lägenhetshus men även villor. Orten ligger vid Dillstaviken (en bit av Mälaren, förmodar jag). Så det bör vara någonstans i Botkyrka som Dillsta ska placeras. Där bor och möts de tre blivande medlemmarna i Dillstaligan: Jonathan, Zasha och Bollan.

Utanför skolan har Jonathan tillbringat mesta tiden på sitt pojkrum med att hitta på nya uppfinningar. Men så kommer en ny typ, en stursk (men osäker) kille, till Jonathans klass. Han heter Zasha eller, säger han, ”alla som är smarta brukar kalla mig för bara Z”. I samma klass går också en tjej som kallas Bollan, för att hon är stark och särskilt bra på att kasta saker. Bland annat suddigum i nacken på Jonathan.

Bland Dillstas övriga invånare kan nämnas Jonathans granne Murphy Sundström, öknamn Surström på grund av humöret, och Sofia, bostadslös tiggare utanför mataffären. I en villa, jättestor som en herrgård, bor Rick, också han går i samma klass som Jonathan, Zasha och Bollan, med efternamnet Flottén.

Det är Z som tycker att de ska bilda en liga, Dillstaligan, efter att ha sett till att han och Jonathan blivit bästisar (eller ”festisar”). Men en… liga, menar Jonathan. ”Det är jet med en liga”, hävdar Z. Snart ska också Bollan bli ligamedlem, men inte förrän Dillstaligan gjort inbrott hemma hos Bollan för att stjäla hennes samling med suddigum. Jo, Dillstaligan är en tjuvliga.

Fast en liga som stjäl från de som förtjänat det och ger tjuvbytet till de som behöver det. Och dessutom, vilka inbrott som än planeras och utförs med hjälp av någon ny, smart uppfinning av Jonathan så förvandlas tjuveriet i slutänden till raka motsatsen. Dillstaligan hjälper istället polisen Ali Svensson att lösa såväl Konstkuppen på Jättemoderna Museet i Stockholm och Juvelkuppen på vintermarknaden i Dillsta. De unga ”tjuvarna” blir snarare Kalle Blomkvist gånger tre.

Jens Lapidus skriver minst lika mycket mellan som på raderna: om det svenska samhället, människors livsvillkor, fattig- och rikedom, vänskap trots olikheter och särskilt om moral. Vad är rätt? Vad är fel? Tänk om fel är rätt och rätt är fel? Som att Zashas pappa inte bor med sin familj utan är ”fast på ett ställe som det inte går att komma bort ifrån”. Var då? Vad är det? undrar Jonathan. ”De har en hög mur och vakter”, säger Z och tillägger att pappan ”hamnat där av misstag”.

Allvarligt men det blir aldrig riktigt allvarligt. Roligt men det blir inte heller riktigt roligt. Också lite spännande men aldrig som att sitta på nålar. Nog kunde Lapidus ha tagit ut svängarna mer, både i berättandet och språket? Varför inte använda fler slangord = häftiga specialuttryck från förorten, liksom i vuxenböckerna?

Nästan så jag tror att Gustaf Lord tycker likadant, för i sina illustrationer á la tecknade serierutor tar han ut de svängar som saknas i texten. Lord porträtterar inte förorten Dillsta utan gör kärleksfulla karikatyrer. Läraren Pernilla har till exempel blivit en kvinna med färg och polisen Ali ser väl exakt ut som en polis i orten ska göra.                  

Bengt Eriksson

Publicerat i Opsis Barnkultur

Sommardeckare 5) Once upon a time in England

Året är eller ska vara 1920. Miljöerna är fattig- och rikedomens London och England.

En autentisk historisk krimi, trodde jag. Florence Nightingale Shore, just den sjuksköterskan, var och är ju en autentisk person. På riktigt, nästan.

Jessica FellowesMen redan i inledningen till Jessica Fellowes ”Mitfordmorden – Mysteriet på Asthall” (Polaris, övers: Joakim Sundström) förekommer ett så gravt ”faktafel” att det måste vara meningen.

Författaren vill direkt säga att visst skriver hon historiskt men inte autentiskt utan hon har hittat på.

Den fattiga huvudpersonen, Louisa Cannon, råkar få anställning som barnsköterska hos den rika familjen Mitford – också autentisk men väl ändå och likaså hittepå? – och en mordintrig börjar sååå långsamt att nystas upp, sååå långsamt byggs stämningen och sååå långsamt spänningen upp.

Det tar sin tid men till sist är ”Mitfordmorden” helt klart en läsvärd första titel i vad som lär bli en närapå hur lång serie som helst med ”otaliga mysterier”…

För familjen Mitford har oräkneliga döttrar – hittills har de blivit sex stycken – och var och en ska få sin roman av Fellowes.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson