Jack Uppskäraren på Karlshamns historiska gator

Den här historiska deckarserien från Sverige, Blekinge och Karlshamn (med omnejd) blev allt bättre. Väl värt att leta på böckerna; några finns som e- och ljudböcker, övriga får man jaga antikvariskt eller låna på bibliotek.

***

Limme & Palmqvist
Körkarlen
(Kabusa böcker)

LimmeÄntligen har Johanna Limme och Martin Palmqvist skrivit klar den nya, tredje delen i sin serie med historiska kriminalromaner.

Inte ett år för tidigt (eftersom ”Böljelek”, den första delen, kom redan 2010, och ”Strömkarlen”, den följande, året efter). Under de år som gått sen sist har den nya romanen också hunnit byta titel från ”Amerikakistan” till ”Körkarlen”.

Platsen är densamma: Karlshamn med omnejd. Liksom de bägge huvudpersonerna: Simon Eldfeldt, kyrkoherde i närliggande Asarum och amatördetektiv, stadsfiskalens extra medhjälpare, samt Ivar Jönsson, reservkonstapel och systerson till kyrkoherden. Tiden har nu hunnit fram till september-oktober 1899.

Bättre och bättre för varje titel, allt mer genomarbetade kriminalhistorier och inte minst avsevärt mer atmosfärrika miljöskildringar. ”Körkarlen” är den bästa titeln i serien… hittills. Så höll jag på att skriva men det kan jag tyvärr inte.

Limme & Palmqvist väver ihop två kriminalgåtor. Först mördas en kusk – alltså körkarl – och så ännu en. Samtidigt härjar en svensk version av Jack Uppskäraren i Karlshamn.

Autentiska gator, krogar och bostadsområden, den rika staden kontra den fattiga, skildras närmare och mer doftande – ja, illaluktande – än någonsin. Fast också i den här boken kan jag sakna en karta över dåtidens Karlshamn för att kunna pricka av gata efter gata och följa med reservkonstapel Jönsson ut på stan.

I slutet vänder Limme & Palmqvist upp och ner på berättelsen. De ställer historien på sin spets. Kriminaliteten och livsmiljöerna sammansmälter till ett brutalt ärligt porträtt av det svenska klassamhället vid sekelskiftet 1900.

Hittills… det ordet kunde jag alltså inte använda. För ”Körkarlen” är inte bara den tredje utan lär också bli den sista delen i den kriminalhistoriska Karlshamnsserien. När Limme & Palmqvist äntligen fått upp berättarfarten och skriver på topp – då slutar de?!

Bengt Eriksson
Publicerat i Kvällsposten 2014

Hela Simon Eldfeldt-serien:

Böljelek (2010)
Strömkarlen (2011)
Körkarlen (2014)
Amerikakistan (2016)

Den allvarlige Piraten

Den mörka novellen ”Mannen som blev ensam”, tidigare omnämnd på Deckarlogg, i kombination med årets Piratenpristagare fick mig att läsa Fritiof Nilsson Piraten på nytt och på ett nytt sätt. Samt rapportera om det jag läste i följande krönika.

***

Efter att Lina Wolff tilldelats årets Piratenpris gick jag till biblioteket i Vollsjö och lånade en plastkass full med Piratenböcker, både av och om Fritiof Nilsson Piraten. Också jag tycker att Wolff var ett bra val av Piratenpristagare.

Inte för att jag har något direkt emot dem som på senare år fått priset men nog har det varit allför många utanför såväl litteraturen som Skåne? Det brukar hävdas i media att priset delas ut till någon som verkar ”i Piratens anda”. Den paragrafen är dock struken ur stadgarna, numera kan Piratenpriset delas ut till vem som helst.

Därför blev jag extra glad när Wolff fick priset men också en smula förvånad över att många som skrev om pristagaren måste påpeka att hon ju har humor. Även Lina Wolff är rolig, liksom Fritiof Nilsson Piraten.

Piraten

Piratenskulpturgruppen, föreställande författaren Fritiof Nilsson Piraten, katten Skorpan, Bombi Bitt och Eli, vid Piratenmuseet i Vollsjö. Upphovsman: Jonas Högström. Foto: Bengt Eriksson

Och jag som trodde att Piratenjuryn bestämt sig för att prisa en seriös, i betydelsen allvarlig, författare. Som en betoning av att Piraten var en seriös och allvarlig författare. Men kan inte Wolff vara rolig? Tycker jag inte att hon har humor? Jodå, fast det är med allvar som med tempo och rytm i en berättelse (eller ett musikstycke).

Om allt hela tiden går i full fart, då blir det ändå inte tempofyllt utan enahanda. Allvar måste balanseras mot humor – små skämt, överdrifter, satir, burlesk – för att allvaret ska bli på allvar. Piraten betraktar och beskriver livet och människorna med såväl humor som allvar. Så han skrev alltså roliga historier?

Här i Vollsjö, som blev Tosterup i bland annat ”Bombi Bitt och jag” (1932) och ”Bock i örtagård” (1933) men Grimsby i ”Bokhandlaren som slutade bada”(1937), har jag sällan mött en infödd som skrattat åt Piraten, särskilt inte någon med ett par generationers bakgrund i trakten. Han överdrev, ja, drev med människorna. Piraten skrev elakt, tycker man. Fritiof Nilsson må vara född i Vollsjö men han blev aldrig bygdens författare.

Efter utnämningen av Piratenpristagaren fick jag lust att läsa Fritiof Nilsson Piraten på nytt och läsa med ögonen på allvaret. Jag ville fortsätta med det jag gjorde när PiratenTeatern invigdes på Wollsjö säteri, Gottorp hos Piraten, med en scenuppsättning av långnovellen ”Mannen som blev ensam”.

Då letade jag upp Piratens novell om trädgårdsmästaren Vanteck i samlingen ”Historier från Färs” (1940) och konstaterade i en YA-krönika: inget roligt alls. ”Mannen som blev ensam” är landsbygdsnoir: en mörk, otäck skildring av landsbygdens rädsla för det främmande och udda, skriven av en allvarlig och arg, ja, vredgad Fritiof Nilsson Piraten. En ovanlig Piratennovell, hörde jag från Piratensällskapets håll. Men hur ovanlig är novellen? Hur ovanlig är Piratens allvarsamhet?

Det räcker ju att bläddra fram till den avslutande historien i ”Bock i örtagård” och läsa skildringen av patron Jon Esping (i verkligheten mer eller mindre Ola Flygare), Vricklund och Elisa. Den förste blir kyrkvärd, de senare har levt lyckligt i synd. Också detta är en vred historia om landsbygdens klassamhälle, fattiga och rika, liv och överlevnad, samt kyrkans makt över alla.

Piraten berättar med humor men han skrev på allvar. Han gör inte minst en stark vidräkning med kyrkans syn på kärlek och äktenskap. Ja, hela ”Bock i örtagård” är mindre rolig än sitt rykte – ändå blir det i några av hans mindre ihågkomna historier som allvaret drabbar mest. Till exempel novellen ”Småländsk tragedi” i boken med samma titel (1936).

Den fattige Algot har – av en annan kommun – dumpats med hustru och fler barn än möbler i byn Askefall på det småländska höglandet. Skomakare dessutom och någon sådan behövs inte i byn, där finns redan en mästare i skrået. Berättelsen börjar i svart och mörknar än mer, först vid döden blir Algot värd något.

Samma bok innehåller fler historier som ger en bredare och djupare bild av Fritiof Nilsson Piraten. ”Vattnet verkar det visserligen icke…” är en vänlig, öm och mjuk skildring av en flicka, som författaren möter vid en morgonpromenad, och hennes mormor. Medan ”Peter slår ner strejken” är en högst oväntad och märklig skröna om strejkande arbetare och vad som kan vara bildandet av en fackförening kontra kapitalismen.

I boken ”Historier från Österlen”, som gavs ut postumt samma år som han dog (1972) och innehåller senare Piratenhistorier, finns en deckarnovell, ”Fridfulla Österlen”, om ett bankrån och ännu en mörk historia, ”En olycksfågel” om en möllare och sonen Kalle.

Och vem kan hävda att historien om slaktaren ”Klerk” i ”Historier från Färs”, för att återgå till den, skulle vara rolig? Klerk super och ”bär med sig sitt rus” hem till familjen och särskilt sonen Vilhelm. Djupt sorgligt, skrivet med ”svart på svart”, och Piraten låter inte ens historien få det lyckligare slut den kunde ha fått.

Särskilt – det dåliga – förhållandet mellan far och son återkommer hos den i tanke och ord allvarlige, sorgsne, mörke, ja, tragiske författaren Fritiof Nilsson Piraten.

Tre X kortkultur

1. Noveller. Lina Wolffs förra roman, ”De polyglotta älskarna”, fick Augustpriset. Hennes senaste roman heter ”Köttets tid”. Inte läst Wolff? Då skulle jag rekommendera hennes debut, novellsamlingen ”Många människor dör som du” (alla Bonniers), med berättelser från Spanien och Skåne på temat: bryta sig ur ett begränsat liv. Jo, det kan kännas igen från Fritiof Nilsson Piraten.

2. Bibliotek. ”Dom här böckerna kan du behålla till augusti” var beskedet jag fick på Vollsjö bibliotek. Också denna sommar ska biblioteket hålla stängt. Men vilken tur då att även biblioteket i Vollsjö har meröppet. Bara att dra sin tag, knappa in koden och man är inne, kan lämna och låna böcker. Så lätt det gick när politikerna väl bestämde sig. Dörrarna till övriga utrymmen låstes och en nödutgång ordnades. Inte svårare än så. (Obs! Senare delen av notisen är satir.)

3. Poesi. Emma Eriksson Olsson bor i Dalby, så debutdiktsamlingen ”Stängningsdags i mindre tätort” (Smockadoll) kanske utspelar sig där? Hon noterar och diktar om gator och platser, människor och djur. Mycket är igenkännbart för varje småbybo. ”De säger: / vi bor nära naturen här”, till exempel. Eller: ”Vi blandar sorgen med hat / mot ett ensamkommande barn?”

Bengt Eriksson
Tidigare publicerat i Ystads Allehanda

Svensk deckardebut i Rippermordens London

Sofie Bjarup
Mörkrets barn
(Visto förlag)

Det står ingenting vare sig på bokomslaget eller inuti boken om vem Sofie Bjarup kan vara. Så jag fick googla och försöka komma underfund med att hon nog finns här nere i Deckarloggs trakter, alltså Skåne.

Detta borde förstås angetts i baksidestexten ihop med lite info om vem hon är, vad hon gör när hon inte deckarförfattar och att hon deckardebuterar med ”Mörkrets barn”.

Ja, faktiskt. Det kan tilläggas. För det är en riktigt bra debutdeckare!

Platsen och året: London 1888, alltså det år då Jack the Ripper härjar i East End. Romanens huvudperson, William Sinclair, är inte adelsman – men nästan. Den unge Sinclair har börjat arbeta som reporter på en av Londons dagstidningar, The New Chronicle.

Sofie BjarupOch han råkar hamnar mitt i Rippermorden. Och träffar James, en annan journalist men på en mer folklig tidning, East London News, som ska bli hans vän.

Men här händer mycket annat också: den ena likdelen efter den andra (och de kommer inte från Ripper) hamnar på bårhuset, en kvinna och sen ännu en kvinna försvinner, William blir förföljd och hotad, den förbjudna, kriminaliserade kärleken spirar så långsamt, och så vidare.

Inte minst går William, både som journalist och människa, på upptäcktsfärder i ett London som är så fattigt att han knappt anade att det fanns. De bägge London möts och konfronteras: ett mycket rikt och ett mycket fattigt.

Detta skildrar – ja, avtäcker – Sofie Bjarup långsamt men säkert, så att säga blad efter blad. Och så logiskt: skildringen av London, dess människor och deras livsmiljöer lägger sig aldrig i vägen för berättelsen utan uppstår ur den.

Och det uppstår en historisk atmosfär som känns filmisk, så att man ser och känner London år 1888. Det är bra gjort. Det är skickligt skrivet och berättat. Det är till och med förvånansvärt – av en debutant.

Kan inte låta bli att undra varför den här historiska deckaren hamnade hos lilla Visto förlag, som väl får beskrivas som ett hybridförlag?

”Mörkrets barn” kunde – ja, borde – ha getts ut av vilket svenskt bokförlag som helst! Undrar om något annat förlag, mindre som större, upptäcker Bjarup, återutger den här titeln och skriver avtal om fler böcker?

Hon är värd det. Vi svenska deckarläsare är också värda det. Se det här som ett tips till säg Bokfabriken, Lind & Co och Harper Collins, som tidigare snappat upp egenutgivare och hybrider i kriminalgenren, eller varför inte Bonniers?

Bengt Eriksson