Deckarloggextra: Bellman – framförd, gestaltad, iscensatt

Peter Ekberg Pelz
Tetralogi: Döden ger liv
Del 1: Himmel du andas!
Del 2: Allting har sin tid
Del 3: Allt förvandlas… i livsdansen
Del 4: Dom dyrbaraste gåvor (Cister Music)
****

Peter Ekberg Pelz sjunger, deklamerar och gestaltar Bellman i tetralogin ”Döden ger liv” (en EP och tre mindre album).

Han är som Fred Åkerström, kunde man säga, men mycket, mycket mer – än större utlevelse, än fler vokala gester och uttryck, än större vilja med risk att träffa fel och misstolka.

Han är kanske också, för så har det ju berättats, som självaste Carl Michael Bellman – att Bellman just skådespelade och gestaltade sina texter till (oftast lånade) melodier.

Det måste vara krävande, för honom som artist och människa men också för lyssnaren som både lyssnare och människa. Han planterar orden i sig, gräver sen upp dem igen tillsammans med egna känslor och erfarenheter för att plantera dem i mig och dig.

Utrymmet räcker inte till en utförlig recension av alla fyra skivorna utan jag gör ett stickprov: fokuserar på hans tolkningar av en mycket välkänd Bellman-visa på vardera skiva.

”Vaggvisa” (på EP:n ”Himmel du andas!”) diktade Bellman till en folkvisemelodi. Den finns i många tolkningar och har även omdiktats, bland annat av Cornelis Vreeswijk.

En hemsk vaggvisa, om döden mer än livet. Bellman, som förlorat en son och nu fått ännu en, diktade om ”vår onda tid” för sin lille son och Ekberg Pelz lyfter fram varje ord så tydligt att vaggvisan måste orsaka mardrömmar.

I ”Glimmande nymf” (på albumet ”Allting har sin tid”) har han istället tagit fram den ljusaste, vänaste sängkammarrösten.

Men en djävul anas på tungan. Kläd av dig, kläd av dig allt, uppmanas Cajsa Lisa. ”Lägg dig sen på min fiol”, sjunger Ekberg Pelz i sin dubbelgestaltning av Bellmans visa. Det låter som en romans men var prostitution.

Gubben Noak (på ”Allt förvandlas… i livsdansen”) har blivit något mitt emellan operett och revy eller till och med bondkomik – plus barockstuk med dans i musik och rytm. Som den supvisa den väl är.

”Fjäril vingad”(”Dom dyrbaraste gåvor”) är som en filmöppning, blickande ut över Hagaparken. Kan vara en skräckfilm, faktiskt.

I beskrivningen av Haga hörs en kuslig blandning i rösten, av skräck och skönhet. Som en lockelse in i det okända och dessutom med besk ironi i sista versen, där Peter Ekberg Pelz i form av Carl Michael Bellman biter sin mecenat.

Övriga visor får du höra själv – gör det!

Varje spår är en  teateruppsättning där ackompanjemanget blir scenografi och rekvisita. I musiken finns akustisk gitarr och luta (kanske en cister?), stråkkvartett/kapell, kontrabas och blås. Resultatet är enastående men ibland, beroende på lyssnaren, nog lite för mycket.

Därför, på grund av viss ojämnhet, blev betyget ”bara” nästbäst. Generellt för alla fyra skivorna, som projekt, blir betyget: det högsta.

Bengt Eriksson
Publicerat i Hifi & Musik 

Sveriges kulturkavajer

När jag googlar på ordet kulturtant så får jag inte färre än 83 600 träffar. Sen testar jag med kulturkofta och kan plussa på med ytterligare 11 400 träffar.

Ska jag våga googla på ordet kulturfarbror? Jodå, resultatet blev precis vad jag befarade. Löjligt men träffarna är inte fler än ynka 54 stycken.

Sist provar jag med kulturgubbe, som i alla fall bättrar på resultatet med 452 träffar.

Som en smärre tröst kan påpekas att begreppet kulturkofta syftar på person, inte på kön. Kulturkoftan är inte könsbunden. Nästan inte, för även om kulturkoftor kan vara både män och kvinnor så är kofta könsbundet. Tröja heter ju motsvarande klädesplagg för män (med gubbkofta som undantag).

Speglar detta verkligheten? Eller speglar det synen på verkligheten? Det brukar ju hävdas att det svenska kulturlivet bärs upp av kulturtanter = något äldre kvinnor i kofta. Medan män är ointresserade av kultur.

De – ja, vi alltså – mekar med bilen, snickrar på huset eller glor på fotboll med en bärs i kardan.

Typisk kulturkavaj. Foto: Birgitta Olsson

Om en man händelsevis skulle råka synas på säg en teaterföreställning så är han – alltid! – där med en kvinna, sin hustru. Hon har släpat med sin motvillige make. Tvingat dit honom.

Så brukar det också sägas. Men såfan heller!

Det är oförskämt och könsdiskriminerande. Ja, sexistiskt. Som just man känner man sig, för att använda ett populärt ord, kränkt.

De senaste åren har jag varit på en mängd kulturella arrangemang (konst- och andra utställningar, talteater, opera, musikal, revy, konserter…) och överallt finns de: kulturfarbröderna.

För varje gång och år har de blivit allt fler. Ibland kan en farbror ha sällskap av sin kulturtantiga hustru (som om det gör saken sämre) men ensamma kulturfarbröder är också vanliga, ibland kan det vara ett könsblandat kulturgäng.

Några gånger har jag faktiskt frågat om de kommit dit av egen fri vilja. Då har kulturfarbröderna känt sig som de ska känna sig: förolämpade. De har kort sagt blivit skitsura.

Som någon sa: Jag kan läsa också. Fast den fördomen – att män inte läser böcker, ja, det ska vara krigsskildringar och thrillers då – får stå över till en annan krönika.

Hur ser en kulturfarbror ut?

Några gånger kan han väl ha en lite snyggare kulturtröja (liksom tanten långt ifrån alltid har en kulturkofta). Sällan kostym utan ett par chinos eller andra uddabyxor och en snygg kavaj, kanske åt tweedhållet. Ofta lite skägg, faktiskt.

Nu börjar beskrivningen likna Robert Dahlström, YA:s kulturredaktör. Eller mig själv. Vi är väl rätt typiska kulturkavajer, så kunde vi kallas.

Till Sveriges meste kulturfarbror utnämns Bengt Göransson, den förre socialdemokratiske kulturministern som nu är kulturell ABF-kämpe. Även Håkan Juholt får kallas kulturfarbror.

Snart kommer vi  – ja, det vågar jag slå vad om!  – att vara lika många som kulturtanterna. Det enda negativa med det är att flörtfaktorn sjunker. Tidigare kunde en ensam man på ett konstmuseum bli omringad av flörtglada kvinnor.

För att inte tala om den årliga bokmässan i Göteborg med alla lössläppta bibliotekarier. Den var ett erotiskt inferno. Förr i tiden.

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda 2011