Turkisk ”Hop-Çiki-Yaya”-deckare

Det finns många sorters deckarförfattare och deckare, en del är aparta och just därför extra spännande och intressanta. Vissa översätts aldrig till svenska, andra översätts och liksom provutges men försvinner snart igen.

Så var det med Mehmet Murat Somer. Tyvärr försvann han från den svenska deckarutgivningen efter blott ett par översättningar.

Men hans deckare går ju att leta reda på och läsa, fortfarande. Ja, hans turkiska deckare passar extra bra att läsa idag, med tanke på vad som hänt och händer i Turkiet.

Mehmet Murat Somers deckare är av turkiska samhällsromaner än deckare, kanske. Miljö: Istanbul.

***

Mehmet Murat Somer
”Profetmorden”
(2244; övers: Martin Palm)

På omslaget beskrivs författaren Mehmet Murat Somer som deckargenrens motsvarighet till filmskaparen Almodóvar.

Bägge skildrar udda men ändå vanliga människor. Inga spanska miljöer hos turken Somer förstås utan ”Profetmorden” utspelar sig i Istanbul, där var och varannan människa verkar vara transvestit och homo- eller bisexuell.

Till exempel den namnlöse alternativt namnlösa huvudpersonen. Hen är man på dagarna och kvinna på nätterna, datakonsult och klubbägare, tränar thaiboxning för att hålla sig i form.

Här i den första så kallade ”Hop-Çiki-Yaya”-deckaren självutnämner hen sig också till amatördetektiv när den ena transvestiten efter den andra hittas bestialiskt mördad. (”Hop-Çiki-Yaya” är ett körledarrop som blivit smeknamn för turkiska transor.)

Genre: crazy noir.

Inte så mycket till deckare utan mer av skälmroman. Men observera att Somer kan skämta med transvestiter men aldrig skrattar åt dem. Transorna skildras som människor – som du, jag och författaren.

I muslimska Turkiet måste det vara provocerande, religiöst och politiskt.

Bengt Eriksson
Publicerat i Kristianstadsbladet/Ystads Allehanda/Trelleborgs Allehanda 2012

Vargöns försvunna unga kvinnor

Kamilla Oresvärd
Älvdansen
(Bokfabriken)

Extra skoj när man läst en författare från allra första början och tyckte att debuten var mer än lovande – jo, riktigt bra – och så håller författaren vad hon, i det här fallet, lovade.

”Älvdansen” är Kamilla Oresvärds femte deckare och andra titeln i hennes nya serie om ”Vargön – en liten ort med stora hemligheter”. Vet inte hur det är med dig men med mig är det så att när jag ser en kriminell ort i en deckare så måste jag kolla om platsen existerar i verkligheten.

Det gör den: Vargön återfinns vid den sydligaste spetsen av Vänern (strax ovanför Trollhättan)..

Kamilla Oresvärd alvdansenEn kombination av privat- och polisdeckare. Unga kvinnor försvinner och/eller våldtas. Många år har gått mellan försvinnandena men de blir ändå allt mer en serie, både i före detta domaren Mona Schillers och hennes son, polisen Antons efterforskningar.

Mona, som i seriens första titel hade flyttat hem till Sverige och Vargön efter 15 år utomlands, återkommer i ”Älvdansen”. Hon har tänkt sig att hon nu ska arbeta som privatpraktiserande juridisk konsult. Så engageras hon av den nersupne Frank vars styvdotter Elsa är en av de försvunna flickorna.

Mona har ännu en som också, William. Att två bröder kan vara så olika. Samt en inneboende, en kvinna med brokigt förflutet, Hedda heter hon, som blir Monas juridiska assistent.

Det går undan när Kamilla Oresvärd berättar. Många och korta, liksom korsredigerade kapitel. Berättelsen sätter en jäkla fart, det går inte sluta läsa (fråga min hustru som muttrar att hon vill sova när klockan passerat 24 och går mot 1).

Samtidigt hinner Oresvärd med att beskriva, ja, skildra både miljöer och personer så de känns. När hon vill. Det bör tilläggas: när hon vill. De närmaste skildras högst levande medan hon inte ägnat riktigt samma omsorg åt brottslingarna.

Kanske har hon samma nerv i sig som människa som hon skriver med som författare? ”Brudslöjan”, första delen i Vargön-serien, kom i våras och nu i höst kom den andra. Två titlar på ett år, det är fort.

Nog kunde hon ha arbetat lite mer med den senare delen av ”Älvdansen”? Så att också förklaringen till det kriminella blivit mer utförlig och därmed mer trovärdig? För riktigt trovärdigt är det väl inte. Eller?

Det är något religiöst i alla fall, så mycket avslöjar jag.

Å andra sidan: Jag kunde ju inte sluta läsa! Så spännande var det. Så snabbt berättar hon. Så mycket action skapar hon.

Jag sväljer alla om och men, slutar muttra: Kamilla Oresvärd är en av de nya svenska deckarförfattare som jag helst läser.

Bengt Eriksson

Religiöst och kriminellt i Värmlandsskogarna

Rolf Carlsson
Församlingen
(Vivenda Albatross)

Rolf Carlsson påminner mig om Maria Lang, Stieg Trenter och kanske mest H-K Rönblom. Vilket ju är ett bra betyg. Samtidigt som det väl ger känslan av att han måste ha skrivit en lite gammaldags deckare. Och det har han också.

”Församlingen” är Carlssons andra spännings- och polisroman om och med Leo Bredberg, journalist på Östra Wermlands Nyheter i Kristinefors. (Dock den första som jag har läst.) Av tonen i dialogen mellan Ulf Lind, kriminalpolis i Karlstad, framgår att också han väl fanns med förra och första gången.

Rolf Carlsson forsamlingenKriminalmiljön – den lilla byn Djursjön – ligger än längre in i Värmlandsskogarna. Där bor en av Bredbergs kollegor på Tidningen. Nu har denne försvunnit. Spårlöst, går inte att hitta honom.

Det blir en dubbel – eller parallell – utredning av journalisten Bredberg och polisen Lind. Utredningen leder in i den lokala församlingen i Djursjön med dess präster och kyrkoverksamma. Ett märkligt porträtt av Svenska kyrkan, kan jag tycka, som sluten och just gammaldags. Kan en sådan som den gamla kyrkoherden Stridhssköld finnas idag?

Unga flickor i församlingen, kvinnomisshandel, hotbrev och inte minst Kristi blod är andra trådar i Rolf Carlssons kriminella berättelse. Som… nej, den inte är dålig. Skriva och berätta kan Carlsson, händelser och ledtrådar hamnar där de ska.

Fast – med nämnde Stridhssköld som undantaget – det blir tyvärr för lite av allt. Själva kriminalberättandet går för långsamt och ändå stannar inte berättelsen upp för att levandegöra personerna. Det går liksom för långsamt och för snabbt, på samma gång.

Lovande, ja, betydligt mer lovande än bra (trots att det här alltså är Carlssons andra Bredberg-deckare). Risken – eller chansen – finns att ”Församlingen” blir en lokal succé men knappt upptäcks alls utanför Värmland. Lite synd kan jag tycka, för jag tror att Rolf Carlsson skulle nog kunna höja sitt deckarberättande med det där lilla extra som krävs för att han ska nå ut till en större del av Sveriges deckarpublik.

Bengt Eriksson

Modernt och traditionellt i dagens Kina

Jan-Philipp Sendker
Vid nattens ände
(Forum; övers: Jesper Festin)

I tredje delen av sin Kina-serie har Jan-Philipp Sendker bytt stämningsläge.

Här skriver han inte lika skönt och vackert. Fast det fortfarande är bra, det passar utmärkt för denna mer händelseinriktade thriller.

Sendker vid-nattens-andePaul har fått sonen David, fyra år, med sin kinesiska fästmö Christine. De hälsar på vännen Zhang, nu munk men tidigare polis, i provinsen Sichuan när sonen försvinner.

Kidnappad – men han kommer tillbaks.

För att det inte ska ske igen måste Paul, Christine och David fly. Inte hem till Hongkong utan till amerikanska ambassaden i Peking – tvåhundra mil bort.

De ger sig ut på en strapatsfylld resa där dagens moderna Kina lever granne med det traditionella och religiösa.

”Vid nattens ände” är ännu en Sendker-roman om samhällsutvecklingen i Kina, om makthavare som vill ha mer ändå och en fattig befolkning som försöker överleva.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar