Deckarloggbäst september 2021

Tina N Martin

Befriaren

(Polaris)

En kvinna hittas hängd i sitt hem. Men det är inget självmord. Mördaren har spikat ihop hennes händer. Kriminalkommissarie Idun Lind får i uppdrag att lösa fallet med sin kollega Calle Brandt. Författaren ställer frågor om hur vi påverkas av en våldsam uppväxt. Vad får det för konsekvenser senare i livet? Handlingen sätter fingret på den dagsaktuella frågan om våld i nära relationer. Måmnga har försökt kombinera samhällskritik med spänningsgenren och misslyckats. ”Befriaren” är ett lyckat exempel. Vad händer när skyddsnätets maskor är för glesa och någon faller igenom? (Ur Samuel Karlssons rec.)

Arne Dahl

Islossning

(Albert Bonniers)

Omtumlande spänning som är svår att beskriva, kanske räcker med några ingredienser: seriemördare, hat/kärlek, bioteknik, polisinfriltatör, revansch, kryonik, yxmord, rysk maffia, evigt liv, undercover, Hells Angels… Plussar på med att intrigen slingrar fram som en berusad skallerorm. Berger & Blom (tidigare poliser, numera privatdetektiver) och Deer, Robin, Samir med flera (före detta kollegor) är karaktärer som engagerar mej och jag vill fortsätta att följa. Som grädde på moset är språket på topp. Genomgående fint driv, kreativt, bra dialoger och härligt omväxlande. (Ur Rolf Olanderssons rec.)

Helena Sigander

Med annorlunda ögon

(Exilium förlag)

Detta är för mig en riktigt bra bok. Den har en fungerande intrig, ett bra språk, är lättläst. Det börjar med att journalisten Christian Fielding, som kämpar för mänskliga rättigheter, faller ihop död över frukosten. Hans fru Agnes larmar polisen och uppträder förvirrat på platsen. Poliserna är villrådiga, eftersom de i första hand ser det som ett normalt dödsfall och det borde varit ambulansen istället för de som tog hand om fallet. Trots detta börjar en grupp vid polisen med Maria Louisa Magnusson i spetsen att utreda fallet. För det är en del märkligheter med händelsen. (Ur Hans Lundins rec.)

Liza Marklund

Polcirkeln

(Piratförlaget)

Så mycket är bra med Liza Marklunds återkomst – efter 23 år – som deckarförfattare. Titeln placerar handlingen geografiskt – långt norröver – och är samtidigt namnet på en bokcirkel där fem tonårsflickor träffades en gång i månaden och diskuterade litteratur. Det var 1979-80. Men nu har 40 år gått. De är vuxna kvinnor, alla fyra. Inte fem? Nej, fyra av dem. En av dem är inte längre med. Hon försvann. Så, 20 december 2019, hittas liket av en kvinna ingjutet i fästet till bron över Piteälven. Invånarna i Stenträsk, där den dubbla handlingen utspelar sig, anar genast vem det måste vara…

Willy Vlautin 

Mörkret som faller

Övers: Andreas Vesterlund

(Bakhåll)

Vlaurins noir är mer än mörk, går från svart till svartare och svartast. Lynette, 30 år, bor i ett sjabbigt hus i Portland, Oregon med en nedgången morsa och en äldre bror med intellekt som en treåring. Hon jobbar och sliter med två arbeten (och annat också som hon tvingar sig att göra) för att familjen ska kunna köpa huset de hyr och äntligen få något eget. En dag när hon kommer hem står en bil som är så ny att den saknar registreringskylt utanför huset. Mamman fick lust att köpa en ny bil. Husköpet har hon gett upp. Och ”mörkret faller” för Lynette…

Niklas Natt och Dag

1795

Bellman noir  (del 3)

(Forum)

Just språket räcker som motivering för att ”1795” ska nomineras till Augustpriset och det finns så mycket mer som motiverar det. Inte för att den skulle vara bäst av de tre, i trilogier kan mellanboken vara en svacka men här tycker jag faktiskt att ”1794” glittrar lite extra. Priset delas ut till en enskild bok, men det har hänt tidigare att det i realiteten delas ut för en serie genom att prisa sista boken. Dags att göra det igen, i alla fall nominera! För alla som inte besökt 1790-talets Stockholm med Niklas Natt och Dag som guide är det hög tid att göra det; en resa som ger minnen för livet. (Ur Anders Kapps rec.)

Deckarloggs red.

Ännu en stark svensk deckardebutant

Tina N Martin

Befriaren

Uppläsare: Lo Kauppi

(Polaris)

Äntligen!

Jag har väntat på den där kriminalromanen som lyckas kombinera en smart, överraskande intrig, intressanta karaktärer och ett vasst språk. Och här har vi svaret på mina önskningar.

”Befriaren” är en av de bättre deckarna jag lyssnat på i sommar.

En kvinna hittas hängd i sitt hem. Men det är inget självmord. Mördaren har spikat ihop hennes händer.

På ytan verkar hon inte ha några fiender men vad döljer sig i hennes förflutna. Kriminalkommissarie Idun Lind får i uppdrag att lösa fallet med sin kollega Calle Brandt.

Samtidigt för polisen en kamp mot klockan för att hitta en diabetessjuk flicka som kidnappats från ett dagis. Spåren leder till en sektliknande miljö där vansinnet gror bakom stängda dörrar.

Författaren ställer frågor om hur vi påverkas av en våldsam uppväxt. Vad får det för konsekvenser senare i livet? Handlingen sätter fingret på den dagsaktuella frågan om våld i nära relationer.

Det är många som försöker kombinera samhällskritik med spänningsgenren och misslyckas. Men ”Befriaren” är ett lyckat exempel. Vad händer när skyddsnätets maskor är för glesa och någon faller igenom?

Karaktärernas motiv är komplexa och intressanta. Jag njuter av det rappa språket i boken. Dialogerna sitter fastnaglad som femtumsspik i en ekplanka.

Jag har bara några mindre synpunkter på sektmiljön och de teologiska avsnitten men det kan passera. Har du inte lyssnat på ”Befriaren” ännu är du bara att gratulera. Du har några spännande timmar att se fram emot.

Samuel Karlssonåterkommande recensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö vars fjärde titel ”Dödsspelet” nu är aktuell i bokhandeln. Han lyssnar gärna på ljudböcker och driver  facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips på såväl deckare som annat. Instagramkonto: samuel_författare.

Prisad spänning i Ådalen

Deckarlogg gratulerar verkligen Tove Alsterdal som tilldelats det nordiska/skandinaviska deckarpriset Glasnyckeln för 2021. Närmare bestämt prisas hon för ”Rotvälta”, första titeln i sin deckar/polisserie om och från Ådalen. Juryns motivering lyder:

I ”Rotvälta” har Alsterdal skrivit en klassisk återvändardeckare. Med fin känsla för den ångermanländska glesbygdsmiljön, småsamhällena och människorna där, skildrar hon hur bilden av en människa kan cementeras genom en enda handling. Tragiskt, engagerande och infernaliskt välgjort.

”Glasnyckeln” delas ut gemensamt av de fem nordiska deckarorganisaitonerna Det Danske Kriminalakademi, Finska Deckarsällskapet, Isländska Kriminalsällskapet, Rivertonklubben i Norge och Svenska Deckarakademin.

Så välförtjänt! ”Rotvälta” är en lika bra deckare och som en bra glesbygdsroman. Observera beskrivningen ”återvändardeckare”. Alsterdal är alltså en av dem – de många svenska deckarförfattare – som skrivit en ”återvändardeckare”. Men som jag väl kommenterade häromdagen: Är det bra så är det bra. Oavsett.

Tove Alsterdal är också en av Sveriges mest jämna författare av deckare och annan krimi. Få håller en så genomgående hög nivå som Alsterdal för att för att ibland höja sig ännu mer, över sin egen höga nivå. Som med ”Rotvälta”.

På Deckarlogg var det Samuel Karlsson som recenserade ”Rotvälta” av Tove Alsterdal när den kom. Så här skrev han:

***

Tove Alsterdal

Rotvälta

(Lind & Co)

Jag är uppvuxen i en håla på landet. En by i en vacker dalgång vid en sjö i Småland. Men under den välstädade ytan fanns rottrådarna med relationer och gamla oförrätter som ett trassligt nystan.

När jag läser Tove Alsterdals senaste bok ”Rotvälta” är det lite som att komma hem. Även om den utspelar norrut i Ådalen så är det samma färgskala på paletten som målar landskapet, människorna och relationerna.

Boken börjar med att Olof återvänder till sitt hem i Ådalen. Han har inte varit där på 23 år.

När han var en fjortonårig pojke erkände han ett mord på en tonårsflicka och blev bortskickat av familjen. Han hittar sin pappa död i duschen, mördad med en jaktkniv.

Det blir polisen Eira Sjödin som får utreda mordet. Hon var nio år när tonårsflickan blev mördad och Olof var pojken i hennes mardrömmar.

Författaren lyckas fånga stämningar, miljöer och karaktärer utan att ta till några överdrifter. Jag förflyttas till Ådalen.

Hör ljudet från älven, känner doften från epatraktorernas avgaser och följer med till de slitna ödegårdarna. Spänningen ligger där och ruvar som en molande ångestklump i magen.

Jag har svårt att släcka läslampan och släppa historien. Vill bara fortsätta lite till och så lite till. Det är riktigt bra. Det finns några otäcka scener men allt känns trovärdigt och relevant.

Under berättelsens gång får jag även ta del av bygdens historia i lagom utportionerade doser. Det ger en extra dimension som jag uppskattar.

Foto Tove Alsterdal

Eira, bokens huvudkaraktär, är ingen överdriven actionhjälte. Hon har ett personligt engagemang och ger sig inte innan hon nystat upp alla gamla hemligheter. Ganska snart visar det sig att det finns kopplingar mellan tonårsflickans död och mordet på Olofs pappa.

Utredningen snirklar fram och när jag tror att jag vet hur det hänger ihop tar det en ny vändning.

Tove Alsterdal. Foto: Birgitta Olsson

”Rotvälta” bjuder på en krypande spänning kryddat med träffsäkra skildringar av miljöer och karaktärer. Det enda jag möjligen kan klaga på är att den nu är utläst och att jag får vänta ett helt år tills jag får ta del av nästa del i serien.

Samuel Karlssonåterkommande recensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö vars fjärde titel ”Dödsspelet” kommer hösten 2021. Han lyssnar gärna på ljudböcker och driver även facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips på såväl deckare som annat. Instagramkonto: samuel_författare.

Deckarloggbäst juli 2021

Jørn Lier Horst / Thomas Enger 

Slagsida

Blix och Ramm  (del 3)

(W&W)

En polis och kollega till Alexander Blix mördas. Fallet har  kopplingar till honom personligen eftersom hans dotter blir vittne till mordet. Är hon mördarens nästa offer? Journalisten Emma Ramm tar på sig uppgiften att bevaka dottern. Jag gillar när författare hittar nya grepp för att förmedla sin historia. Författarduon har skapat ett scenario där vi får följa en internutredning mot Alexander Blix samtidigt som fallet nystas upp. Snyggt, smart och spännande. (Ur Samuel Karlssons rec.)

Johan Nilsson

Jubelår

(Offside Press/

Bokfabriken)

”Jubelår” är både en fotbolls- och polisroman; dessutom och framför allt en roman om människor och deras liv, i och kring fotbollen. Samt en deckare som skrivits av en författare. Den distinktionen syftar på att författaren, som må vara deckardebutant men tidigare skrivit skönlitterära romaner, åstadkommer mycket mer än att skapa typisk deckarspänning. Johan Nilsson skriver och berättar väl. Han kan teckna och fördjupa både miljöer och personer, förmedla en berättelse så den verkligen blir en berättelse.

Marie Hermanson

Pestön

(Albert Bonniers)

Här återkommer polisen Nils Gunnarsson, nu överkonstapel, och Ellen Grönblad, men inte längre (volontär)journalist. Stan är fortfarande Göteborg, tiden har blivit 1925. Och det är autentiskt, miljön känns högst verklig.  En lugn berättelse, på ytan. Under vibrerar händelser, stämningar, känslor. Det börjar dramatiskt med att en underlig pojke kommer till Gunnarsson på polisstationen. Pojken är är ivrig, ska ha med sig polisen. Han går före till en eka i Östra Hamnkanalen och ror med Gunnarsson under kanalens broar och in på Säveån, allt långt bort.

Tina Frennstedt

Skärseld /

Cold case

(Forum)

Polisen Tess Hjalmarsson har köpt ett hus i Gislövshammar. (Förresten samma fiskeläger som i Anders de la Mottes och Måns Nilssons Österlen-deckare!) Och jag är genast där eller här – på Österlen. Cold case-fallet gäller ännu en ung kvinna, dessutom härjar en mordbrännare i Sydostskåne. Den ena orten efter den andra nämns och inte bara räknas upp utan varje plats känns riktig och exakt. De människor som bor i boken, de bor också där i verkligheten. Djupast ner i Österlens jord finns noir. Om inte detta mörker gävs fram blir det inte Österlen, då blir det ingen Österlendeckare.  Frennstedt vet det, så det gör hon. 

Mattias Edvardsson

En familjetragedi

(Forum)

Jag erkänner att felet nog var mitt – eller kanske delat? Jag har inte förmått att läsa och ta till mig och Edvardsson skriver allt bättre så det blir lättare för mig att ta till mig. Det handlar om relationsspänning: inom familjen, bland kvarterets grannar eller – i ”En familjetragedi” med Lund som miljö – mellan olika människor som relaterar mer eller mindre men allt mer till varann. Det tog några romaner för mig att inse hur skicklig Mattias Edvardsson är på att låta det obehagliga smyga på, mer och mer, undan för undan, och bli verkligt (eller tvärtom, få verkligheten att bli allt mer obehaglig). I och med ”En familjetragedi” skriver han som bäst, hittills.

Livets dissonanta klanger

Kjell Westö

Tritonus

(Albert Bonniers;

finns som pappers-,

e- och ljudbok)

Vad är en tritonus? Ja, det fick jag ju slå upp (Tänkte än en gång på Alf Henrikson: ”Att slå upp, sa gubbfan, är alltid det bästa. Han var inte längre så ung att han visstemesta.”)

Så vad? Jo ett tonintervall och då mellan tre toner. Det hela har en dissonant klang och låter tydligen lite kärvt och ogästvänligt för örat och har av det skälet kallats för ”Djävulen i musiken”. Det används, lär jag mig, inte bara i den klassiska musiken utan också en hel del i populärmusiken. Då vet vi.

Märks då detta i Kjell Westös bok ”Tritonus”? Ja kanske för den känsliga läsaren med ett känsligt öra. Men inte mer i den boken, föreställer jag mig, än i andra bra böcker som beskriver relationer, hur vi hanterar olikheter oss emellan eller – om man så vill – förhållandet mellan harmoni och dissonans generellt och/eller specifikt.

Menar jag nog. Därmed också sagt att ”Tritonus” är en bra bok.

Nå. Men vad om ”Tritonus”? Vi läser om främst två ensamma själar. Två män som i olika grad är besjälade av musiken och dess stärkande möjligheter. Den ene är en stor och erkänd musiker och dirigent, den andra en psykolog och amatörmusiker.

Mellan dessa utvecklas efterhand en märklig närhet eller kanske rent av vänskap. Över dem båda vilar ett mörker som möjligen kan lätta när de båda öppnar upp för denna ömsesidiga vänskap. Vem vet. Westö kanske.

Men denna vänskap är bokens motor och som driver storyn framåt. Båda saknar en älskad kvinna. Båda saknar en uppgift som man upplever som meningsfull och viktig. Båda har mötts av – och kanske nötts ner av – ständiga besvikelser. Båda är nära en bristningsgräns.

Så möts då dessa två på en ö i den finländska skärgården där musikern – han heter Thomas Brander – har låtit bygga ett som det beskrivs i boken närmast sanslöst grandiost hus och den där bosatta psykologen/amatörmusikern – han heter Reidar Lindell.

Båda har alltså ett bagage att bära. Båda har i livet mött besvikelser och nederlag, men båda har väl rest sig om än med en något mer böjd rygg än tidigare. Men än försonas de med sitt öde. Fortfarande står de upprätt.

Fortfarande kan de se mot horisonten med en någorlunda skarp syn och rimlig grad av förhoppning. Men hur länge? Ja det blir väl den fråga som hänger kvar efter läsningen. Men också i vilken grad det kan gälla dig och mig. Hur länge dröjer det till att vår egen blick mot horisonten ersätts av att vi skumögt tittar ner mot våra slitna skosulor.

Länge än, länge än. Men en gång. Ja, fy fan. Men ”Tritonus ”då?

Jag vill gärna ge den fyra stars av fem i betyg för den sammansatta, vackra, vemodiga och gripande storyn, gestaltningen av de olika människor som vi möter, inte minst språkbehandlingen men också beskrivningen av olika och varierande musikstilar och musikstycken som av och till vävs in i storyn.

Men också för att Westö på ett trovärdigt sätt lyckats få med både me-too och den pågående pestsmittan i boken.

Kenneth Olausson, gästrecensent på Deckarlogg, har också sin egen blogg med namnet ”BOKHÅLLARENS LÄSBLOGG – en litteraturintresserad pensionärs tyckande”. Därifrån har Deckarlogg lånat den här recensionen.

Första halvårets bästa (och mindre bra) skånska deckare 2021!

Skånska deckare, finns dom?

Det är inte många år sen som svaret på den frågan var ett tveksamt: Nja. (Minns att jag gjorde en historisk genomgång av deckare från och om Skåne till ett skånskt magasin, för då skrevs det knappt alls några skånska deckare.) Vilket ju verkar konstigt idag när frågan kan besvaras med ett rungande: Ja! Numera gäller det att försöka hålla koll på alla skånska deckare som ges ut.

När jag lämnade min förra skånska deckarkrönika undrade YA:s kulturredaktör Ulf Mårtensson om jag inte kunde skriva om trender och tendenser, istället för att recensera titel för titel. Men det går inte. Det finns inga speciella trender för skånska deckare. De är skånska deckare, det är det speciella. Att det skrivs deckare som utspelar sig i Skåne, i olika skånska miljöer.

Förhållandet mellan miljön och kriminaliteten får dem att bli skånska. Detta är viktigast när intriger placeras på en utvald lokal ort: brottsligheten ska uppstå ur just denna ort och bland dessa människor. Vissa författare lyckas bättre med det – andra sämre. I övrigt kan skånska deckare höra till vilken kriminell undergenre som helst.

Höjdpunkter från tidigare skånska krönikor och recensioner: Olle Lönnaeus har skrivit en rad polis- och noirromaner med miljöer från Malmö och Österlen. Set Mattsson följer kriminalinspektör Douglas Palm i historiska polisromaner om Malmö från andra världskriget och framåt. Cecilia Sahlström skriver så realistiska polisromaner (mest i Lund) att de blir arbetsplatsreportage.  

En annan favorit är mjukdeckarserien av författarduon (Christina) Olséni & (Micke) Hansen om pensionären Ester i Lund (lika cozy som besk/a, både Ester och deckarna). Anders de la Motte har avslutat en kvartett årstidsdeckare på fiktiva orter – men så autentiska att det kan ingen tro – i nordvästra Skåne. Medan Tina Frennstedt inlett en ”Cold Case”-serie med en lesbisk polis i Malmö och på Österlen. 

Skånskt deckarnytt inför sommaren 2021…

Flera av de nämnda skriver på som förut. Olle Lönnaeus når väl inte sin högsta topp – men nästan – i noirthrillern ”Gamen” (Bokfabriken) om en svensk krigsveteran i ett så verkligt Malmö att gator andas och  platser doftar.

Set Mattssons sjätte historiska polisroman ”Den ovillige mördaren” (Historiska Media) kan vara hans allra bästa. Åren har nått fram till 1956 och polisen Palm är nyskild. Autentiskt, ja, faktanoga, skildras Ungernrevolten och en ungersk student som flytt till Malmö.

Även Cecilia Sahlström har med ”Pojkarna”  (Bokfabriken) skrivit sin bästa deckare med en högst realistisk skildring av polisarbete: långsamt och lite fumligt, ändå metodiskt och målmedvetet.

Å ena sidan Stefan Ahnhem, som med ”Den sista spiken” (Forum) avslutar actionthrillerserien om polisen Fabian Risk i Helsingborg. Å den andra Olséni & Hansen, som även skriver mjukdeckare om Falsterbonäsets pensionärer med Egon Hjort, 88 år, som piggast.

Själv har jag dock lika svårt för övervåldsam underhållning som att skratta när det mördas. Jag uppskattar dock det smått karikerade porträttet av Skanör-Falsterbo. Till exempel att en känd influencer i ”Hotellgästen” (Bokfabriken) hittas död i poolen på det verkliga Hotell Gässlingen.

Mattias Edvardsson skriver relationsspänning: inom familjen, bland kvarterets grannar eller – i ”En familjetragedi” (Forum) med Lund som miljö – mellan olika människor som relaterar till varann. Det tog några romaner att inse hur skicklig han är på att låta det obehagliga smyga på och bli verkligt (eller tvärtom, få verkligheten att bli allt mer obehaglig). 

Anna Breitholtz Monsén, ”Stranden”, Elisabeth Andersson, ”Ett hjärta i bitar” (båda Bokfabriken), och Linda Ståhl, ”Syndaren ska vakna” (Norstedts), är deckardebutanter. Grundintriger: kvinnlig före detta polis återvänder till (fiktiva) Sandinge på Skånes nordvästkust, kvinnlig polis från Stockholm gifter sig med greven på (likaså fiktiva) Carolineborg slott på Österlen och polisen i Vellinge får en ny – ickebinär – kriminalchef.

De två första (alltför bleka miljöer) hamnar i högen för ”andra chansen”. Min favorit blir Linda Ståhls skånska debutdeckare. En polis, Reub Thelander, som varken är kvinna eller man/man eller kvinna. Ovanligt! Spännande! Hon eller han? ”Hen blir bra”, säger Reub. Höllviken karaktäriseras dessutom så exakt direkt i första kapitlet. Handling: våld mot kvinnor.

Veteranen Anders de la Motte och debutanten Måns Nilsson har skrivit en feelgood med crime, ”Döden går på visning” (Forum), kring ett spektakulärt husprojekt i Gislövshammar. Träffsäker inledning – kommissarie Peter Vinston från Stockholm är på väg till Gärsnäs slott, kör in på en grusväg och blir omringad av tjurar eller om det är  kor? – och småputtrig fortsättning.

Alltså slott. Check. Ridtävling. Check. Med mera. Fast det hjälper inte hur många österlenska orter och företeelser som prickas in. Österlen ska också kännas och  miljön känns inte österlensk. Jag slår istället upp Tina Frennstedts polisroman ”Skärseld” (Forum). Vilken skillnad!

Polisen Tess Hjalmarsson har nu köpt ett hus i – samma! – Gislövshammar. Och jag är genast där, på Österlen. Cold case-fallet gäller ännu en ung kvinna, dessutom härjar en mordbrännare i Sydostskåne.

Den ena orten efter den andra nämns och varje plats känns riktig och exakt. De människor som bor i boken, de bor också där i verkligheten.

Djupast ner i Österlens jord finns noir. Grävs inte detta mörker fram blir det inte Österlen. Det vet Frennstedt, så det gör hon.  

Bengt Eriksson

Något kortare i Ystads Allehanda

***

Aktuell skånsk krimi

Tina Frennstedt: ”Skärseld”

Sommarens Österlendeckare!

Olle Lönnaeus: ”Gamen”.

Noir i dagens Malmö. 

Set Mattsson: ”Den ovillige mördaren”

Historiskt om Malmö i världen.

Cecilia Sahlström: ”Pojkarna”

Arbetsplatsreportage om Lunds poliskår.

Linda Ståhl: ”Syndaren ska vakna”

Ickebinär deckare, ovanligt spännande!

***

Skånska deckarklassiker

Jenny Berthelius: ”Mannen med lien”

Kuslig spänning i vardagen.

K Arne Blom: ”Skuggan av en stövel”

Inleder hans serie  kriminella andra världskrigsromaner.

Jean Bolinder: ”Martin Luffas hemlighet”

Otäck, klurig, personlig.

Henning Mankell: ”Mördare utan ansikte

Första boken om Kurt Wallander är nog den bästa.

Bodil Mårtensson: ”En chans för mycket”

Start för serien med polisen Joakim Hill i Helsingborg.

Om dessa äldre böcker inte finns i bokhandeln –

prova antikvariat och bibliotek

(några finns som ljudböcker).

PS. Några av de nämnda titlarna kommer också att recenseras lite mer utförligt på Deckarlogg.

Ickebinär polischef i Höllviken

Linda Ståhl

Syndaren ska vakna

Höllviken-deckare (del 1)

(Norstedts)

Mitt i den heta debatten om mäns våld mot kvinnor landar ”Syndaren ska vakna” som en brinnande brandfackla.

Med den normbrytande polischefen Reub Thelander, ickebinär till sin könsidentitet, bryter författaren ny och spännande mark som gör boken ännu mer aktuell. HBTQI-personer brukar inte få något större utrymme i deckare.

När den välbärgade, hemmafrun Yvonne försvinner från sitt hem i Höllviken, verkar det om hon kidnappats. Fallet hamnar på Reub Thelanders och höggravida kollegan Estrid Bergs bord.

Samtidigt i Stockholm skriver författaren Alex Carsén på sin nästa roman. Hennes böcker fokuserar på mäns våld mot kvinnor och gör henne till en måltavla för hot och hat.

Fallet med den kidnappade kvinnan nystas upp och mörka hemligheter avslöjas.

Det är mycket som jag gillar med den här boken. Oväntade grepp och vändningar som kastar ljus på vår samtid. Författaren har ett budskap som är spännande.

Men jag måste erkänna att för min del tar det tag innan jag fastnar i berättelsen. Mycket fokus läggs på relationer och privatliv innan det tar fart på allvar. Men det är värt att vänta på.

Jag gillar när författare vågar ta risker och går sin egen väg. Och det har verkligen Linda Ståhl gjort.

Det här är första delen i en serie och det ska bli spännande att se vad Reub Thelander hittar på i framtiden.

Samuel Karlssonrecensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö vars fjärde titel ”Dödsspelet” kommer hösten 2021. Han lyssnar gärna på ljudböcker och driver facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips, såväl på deckare som annat. Instagramkonto: samuel_författare.

Krypande spänning i Ådalen

Tove Alsterdal

Rotvälta

(Lind & Co)

Jag är uppvuxen i en håla på landet. En by i en vacker dalgång vid en sjö i Småland. Men under den välstädade ytan fanns rottrådarna med relationer och gamla oförrätter som ett trassligt nystan.

När jag läser Tove Alsterdals senaste bok ”Rotvälta” är det lite som att komma hem. Även om den utspelar norrut i Ådalen så är det samma färgskala på paletten som målar landskapet, människorna och relationerna.

Boken börjar med att Olof återvänder till sitt hem i Ådalen. Han har inte varit där på 23 år.

När han var en fjortonårig pojke erkände han ett mord på en tonårsflicka och blev bortskickat av familjen. Han hittar sin pappa död i duschen, mördad med en jaktkniv.

Det blir polisen Eira Sjödin som får utreda mordet. Hon var nio år när tonårsflickan blev mördad och Olof var pojken i hennes mardrömmar.

Författaren lyckas fånga stämningar, miljöer och karaktärer utan att ta till några överdrifter. Jag förflyttas till Ådalen.

Hör ljudet från älven, känner doften från epatraktorernas avgaser och följer med till de slitna ödegårdarna. Spänningen ligger där och ruvar som en molande ångestklump i magen.

Jag har svårt att släcka läslampan och släppa historien. Vill bara fortsätta lite till och så lite till. Det är riktigt bra. Det finns några otäcka scener men allt känns trovärdigt och relevant.

Under berättelsens gång får jag även ta del av bygdens historia i lagom utportionerade doser. Det ger en extra dimension som jag uppskattar.

Foto Tove Alsterdal

Eira, bokens huvudkaraktär, är ingen överdriven actionhjälte. Hon har ett personligt engagemang och ger sig inte innan hon nystat upp alla gamla hemligheter. Ganska snart visar det sig att det finns kopplingar mellan tonårsflickans död och mordet på Olofs pappa.

Utredningen snirklar fram och när jag tror att jag vet hur det hänger ihop tar det en ny vändning.

Tove Alsterdal. Foto: Birgitta Olsson

”Rotvälta” bjuder på en krypande spänning kryddat med träffsäkra skildringar av miljöer och karaktärer. Det enda jag möjligen kan klaga på är att den nu är utläst och att jag får vänta ett helt år tills jag får ta del av nästa del i serien.

Samuel Karlsson,

recensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö vars tredje del, ”Höstmorden”, nu finns i handeln. Som framgår av den här recensioner lyssnar han gärna på ljudböcker och driver även facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips, såväl på deckare som annat. Instagramkonto: samuel_författare.

Distinkta karaktärer, hotfullt levande miljöer, överraskande dialoger, dramatiska händelser…

Camilla Sten

Arvtagaren

(Norstedts)

I en av de snyggaste inledningar jag läst kastas vi blixtsnabb in i ett förvirrande underland av frågor. Det är en söndag i mitten av september. Eleanor sitter i ett polisförhör och kan inte förklara någonting.

Fem timmar tidigare har hon sett och känt sin mormor dö i sin famn, blödande ur mängder av sticksår. Hon mötte mördaren i lägenhetsdörren men kan inte ge någon beskrivning alls. Vad är det som lett fram till detta och vad händer sedan?

I nya ”Arvtagaren” tar Camilla Sten oss med på en resa där ingenting är vad det synes vara, precis som en Alice försöker vi som läsare förstå men så fort vi tror oss förstått någonting visar det sig vara något helt annat och till slut vet vi bara en sak: det är helt omöjligt att sluta läsa!

Visst kan man sätta etiketter som psykologisk thriller, skräck eller någon annat men framför allt är detta Camilla Stens alldeles egna värld som det är en ynnest att få besöka.

En rubrik från Kapprakt i april förra året: Med ”Staden” blir Camilla Sten en ny internationell stjärna!

Och så har det blivit, just nu är den boken såld till närmare 20 länder, har stora framgångar på olika håll där den finns utgiven och ytterligare lanseringar är på väg, bland annat i USA.

Nya ”Arvtagaren”, som nu finns ute, är en lysande uppföljare. Den ska inte ses som en ny del i en serie, böckerna är helt fristående från varandra, men det finns en hel del att känna igen.

I bägge böckerna finns kombinationen av en nutidsberättelse och en historisk berättelse som successivt växer samman, det finns gott om mystiska hemligheter som ska grävas fram, det finns en hotfull psykologisk spänning och inte minst finns ett träffsäkert språk som skickligare än någonsin tar oss med på en bergochdalbana av olika känslor.

Det är fyra kvinnor i tre generationer som finns i centrum av denna berättelse: Vivianne, Vendela, Veronika och Victoria. Namnlikheten är ingen slump, de fyra hänger samman, nästan som en organism, men knappast en harmonisk och kärleksfull symbios, snarare en parasitär relation som är fylld av hemligheter, skuld, hat och osunda beroenden.

Från början är namnlikheten förvirrande i läsningen, på något ställe blir det till och med fel namn i texten (som passerat redigeringen) men det ordnar sig snabbt.

Camilla Sten. Foto: Kajsa Göransson

Äldst är Vivianne, otroligt vacker även på ålderns höst, med inget avstånd alls mellan glittrande vänlighet och våldsam oförsonlighet, med ett fantastiskt öga för alla de ömtåliga punkter som verkligen kan såra. Hennes man Evert dog, oklart hur, för många år sedan. De fick två döttrar.

Vendela är deras äldsta dotter. Hon dör ung i bröstcancer, hennes barn är då bara drygt tre år och barnets pappa försvann redan i början av graviditeten. Även om hon varit död sedan länge i bokens nutid har hon en viktig roll.

Veronika är den andra dottern som mer eller mindre försvunnit från relationerna med sin familj, det ömsesidiga hatet mellan henne och Vivianne är starkt; en gång i tiden kunde hon vara intensivt förtrollande men med åren har hennes ”intensitet börjat kalcifieras till aggression”, hon kan betrakta människor med ”samma loja, lätt äcklade blick som hon skulle ge en överkörd grävling på vägen.”

Victoria är Vendelas dotter som knappt kommer ihåg sin mamma, hon växer upp med mormor Vivianne, en uppväxt som skulle ha kunnat göra vem som helst galen och hon har en hatkärlek till sin mormor som präglar mycket av hennes liv. Egentligen är hon döpt till Victoria Eleanor men i vuxen ålder avsvär hon sig det första namnet, vill bara kallas Eleanor, något som mormor aldrig accepterar.

Det är Eleanor som är huvudberättaren. Utöver alla skadorna från en dysfunktionell uppväxt lider hon av prosopagnosi, ansiktsblindhet, hon kan inte känna igen människor. Hon förefaller också ha en liten touch från autismspektrat, blir psykiskt sjuk på allvar efter mormoderns död, går i psykoterapi sedan länge, och vågar inte prata med sin sambo Sebastian om vad hon ser och tänker av rädsla för att han ska tror att hon blivit käpp igen.

Sebastian är hennes motsats; överordentlig, noga med vad man ska äta och hur man ska klä sig, vill att allting ska ha en omedelbart logisk förklaring och blir väldigt nervös om det inte är så. Han uppfattar sig själv som den starka i relationen, som ska ta hand om Eleanor, men kanske är det tvärt om?

Det finns en parallell historia som börjar sommaren 1965 då vi får träffa Anushka som kommit till Sverige från enkla förhållanden i Polen. Hon är fortfarande tonåring och ska få hjälp av sin äldre kusin som redan finns i Sverige och som det gått bra för; hon är gift och bor i en herrgård som funnits i mannens släkt i generationer. Det går inte som Anushka hoppats, hon blir ett tjänstehjon som behandlas riktigt illa av sin kusin.

I nutid dyker det upp en total överraskning för Eleanor. I kvarlåtenskapen efter Vivianne dyker det upp en ödsligt belägen herrgård, Solöga, som hon aldrig hört talas om. Hon kommer överens med Rickard, advokaten som ska hjälpa till med bouppteckningen, att åka till Solöga för att se vad som finns där. Sebastian följer med.

När de kommer fram till Solöga är det inte bara Rickard som väntar på dem. Där finns också en obehaglig överraskning i form av moster Veronika. Förgäves letar de efter en Mats Bengtsson som tydligen i mer än 40 år hjälpt Vivianne att sköta om den annars övergivna herrgården.

Det är här, under några iskallt snöstormiga februaridagar, som huvuddelen av nutidshandlingen utspelar sig och det blir väldigt lätt att se fantastiska filmscener framför sig i allt det hotfulla som inträffar, alla de dramatiska vändningarna när sanningarna blir lögner och det som gömts undan i historiens vrår uppdagas.

Om symbiosen mellan de fyra kvinnorna inte är av det godartade slaget så gäller motsatsen för Camilla Stens symbios med de där små krumelurerna som en bok består av, alla dessa bokstäver, som ibland är sjuka, hett febriga i yrseldimma, frossdarrande och ibland lika iskallt klara som det porlande vattnet i en fjällbäck, meningar som skär rakt igenom töcknet för att blottlägga ytterligare en hemlighet.

Ibland känns det obegripligt att en så ung författare redan utvecklats till en sådan maestro i den språkliga dirigentpulten.

Förmågan använder hon för utmejslingen av distinkta karaktärer, hotfullt levande miljöer, överraskande dialoger, de dramatiska händelser som för alltid ska förändra livet för de inblandade och samtidigt hålla oss läsare klistrade vid boksidorna.

Upplösningarna är som en avsmakningsmeny på en trestjärnig Michelinrestaurang, jag känner igen mig från en underbar och lång kväll på berömda Azurmendi utanför Bilbao för ett par år sedan; när man just avslutat ett litet underverk som inte kan överträffas så kommer det ett till som gör just det, och ett till …

Finns det något att klaga på? Inte mycket. Jag är ingen vän av överdrivet kursiverande som mer kan störa ögat än tillföra något för läsningen och den här texten tangerar den gränsen.

Hennes debut för vuxna, framtidsdystopin ”En annan gryning”, handlar om ett Sverige där populistiskt främlingshat tagit över makten och en del av det samhällsengagemanget finns också med i ”Staden”. Det finns i betydligt mindre utsträckning i Arvtagaren som mer handlar om mänskliga relationer och där författaren tar god hjälp av sina psykologstudier.

Det fungerar fantastiskt bra, men jag skulle gärna se en återkomst av en del av samhällsengagemanget i kommande böcker, tror det fungerar som ett bra bränsle, en eldfängd energi, för Camilla Stens berättande.

En avslutande detalj som fick mig att le brett. I genomletandet av garderober hittar Eleanor en exklusiv klänning som Vivianne lämnat där för 40 år sedan. Den sensuella beskrivningen av denna snäva aftonklänning i djuprött råsiden berättar tydligt att detta är ett plagg som Camilla Sten gärna skulle bära själv.

En succé som ”Staden” kan förlama vilken författare som helst i arbetet med en uppföljare. Med det gäller inte för Camilla Sten som fullkomligt orädd bara blir bättre. Läs henne!

Anders Kapp, gästrecensent på Deckarlogg, var ett bokslukande barn och det har fortsatt genom åren. Främst blir det klassisk skönlitteratur. Sen 2017 är han en av arrangörerna av Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall så han läser också en del spänningslitteratur. Anders Kapp driver nätsidan Kapprakt.se varifrån den här recensionen har lånats. Gå in där och läs fler av hans recensioner, det finns för närvarande cirka 270 titlar att läsa om!

Välkryddad mumsbit

Lotta Luxenburg

Jagad

(Lind & Co)

Driv i språket, mänskliga poliser och en hänsynslös mördare som slår till mitt i Stockholmsvimlet när man minst anar det. Lotta Luxenburgs tredje del i serien om kriminalkommissarie Nick Johansson och hans kollega Klara Pil är en välkryddad mumsbit som slinker ner utan större motstånd.

En mördare slår till mot Kärlekstunneln på Gröna Lund. Tre offer hittas och de har bragts om livet på ett minst sagt ovanligt sätt.

Kriminalkommissarie Nick Johansson och kollegan Klara Pil, som båda är något kantstötta efter tidigare utredningar och törnar i livet, drar igång jakten på mördaren tillsammans med sina kollegor. Ska de hinna gripa gärningsmannen innan han slår till igen?

Lotta Luxenburg skriver med ett bra driv i språket. De korta kapitlen avlöser varandra i ett raskt tempo som funkar bra inte minst för ljudbokslyssnade. I den här boken får polisernas privatliv och relationer ta minst lika mycket plats som jakten på mördaren.

Författaren kan sitt Stockholm och vi får följa med på dejter och luncher. Det är träffsäkert och rappt skrivet. Jag gillar att det finns en underfundig humor som får mig att dra på smilbanden.

En liten varning dock till den som inte lyssnat på tidigare delar i serien. Även om ”Jagad” funkar utmärkt att lyssna på som en fristående bok så refereras det frisk till tidigare delar i serien och viktiga pusselbitar avslöjas. Bäst är nog ändå att lyssna på böckerna i rätt ordning.

Poliserna i utredningsgruppen och vännerna i den närmaste kretsen som förekommer i boken var en ny och trevlig bekantskap för mig. Jag ser fram emot fortsättningen.

Samuel Karlsson,
recensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö vars tredje del, ”Höstmorden”, nu kommit i handeln. Han lyssnar gärna på deckare och driver facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips, såväl på deckare som annat. Instagramkonto: samuel_författare.