Amen sluta och gnäll på Oates!

Joyce Carol Oates
Natten. Sömnen. Döden. Och stjärnorna.
Övers: Fredrika Spindler
(HarperCollins)

Det där att muttra över Joyce Carol Oates… Vad är det för mening med det?

Kritisera henne för att hon skriver alltför långa böcker med alltför många utvikningar och alltför mycket utfyllnad. Eller att hon skriver alltför korta böcker där personteckningen blir alltför tunn. Eller hur hon skriver: alltför många kursiveringar och parentes på parentes.

Och så vidare. Vad är vitsen med det?

Det är ju så hon skriver. Ta det eller låt bli. Att skriva att man = recensenterna i vår tids nya bemärkelse, från kultursidornas recensioner till kommentarer på facebook, inte gillar en bok, att den inte var nåt för mig. Det är en sak. Men att liksom både allmänt och direkt kritisera Oates. Rikta kritiken – som typ en lärare med en pekpinne – mot Oates.

Amen sluta! Hon skriver inte på något annat sätt för det. Läs eller låt bli, som sagt. Hon skriver så här, oavsett om det är en roman, en novell eller en dikt, för hon är också poet, en essä eller en teaterpjäs. (och nog mer ändå). Hon skriver som hon vill.

Nu senast har Joyce Carol Oates återigen skrivit en alltför lång roman. Tycker vissa, alltså. Jag läser blott och tar till mig det hon skriver. Det är vad jag gör. Det känns till och med onödigt att betygsätta, det är ju uppenbart att hon bara skriver det hon vill och inte bara det ens utan det hon måste.

Och det hon måste är att skildra USA, beskriva Amerika, landet och kontinenten där hon lever, där hon föddes och växte upp. Detta Amerika. Detta USA. Romanen ”Natten. Sömnen. Döden. Och stjärnorna” är så tjock och läslång, och snacka om skrivlång, 863 sidor på svenska (och ännu fler sidor i original), för att de handlar om USA, hela USA.

För att USA är så stort och långt och mycket och tjockt och… Romanens speciella titel är hämtad från en dikt av Walt Whitman. Bara det, en av USA:s litterära grundstenar. Redan det säger och förklarar när, var & hur om Joyce Carol Oates nya roman. Det amerikanska; från grunden; ur grunden; under grunden. Romanen är dessutom tillägnad ”minnet av” Charlie Gross, hennes andra make.

Hon väver in sig själv också i den nya romanen. Det gör hon väl alltid, mer och mindre, men här känns hon, hon själv, extra stark eller svag i romanen. Undrar om inte detta är romanens faktiska centrum, hon själv. Behovet av att skriva in sig själv och skriva av sig. Ensamheten. Plötsligt bli ensam. Maken dör. Men som av ett under hitta en ny man, få liv igen i – ur – ensamheten.

Därför undrar jag på allra sista 862:a sidan, om romanen inte blev alltför kort. Ändå. Ah, det får du fundera på själv när du kommer dit, om du kommer dit. Romanen utgör för övrigt en fortsättning på den eviga romansvit som Oates skriver – ännu en del av hennes eviga roman om just Amerika, den tar aldrig slut, omöjligt att skriva tillräckligt mycket om USA, detta land, detta Oates-land går inte att förstå sig på och beskriva hur många sidor hon än skriver.

Hur djupt ner hon än gräver. I grunden. I historien. I människorna. I politiken och samhället. I allt. Den här gången, som många andra gånger, utgår hon från rasismens USA, specifikt rasismen inom den amerikanska polisen och polismordet på George Floyd – fast tvärtom.

Joyce Carol Oates. Foto: Dustin Cohen

Romanen utspelar sig dessutom i Oates-landet vad gäller miljön, den del av USA som Joyce Carol Oates kommer ifrån, där hon växte upp, nordvästra USA. ”Whitey”, som han ju nästan översymboliskt kallas, det är den 18 oktober 2012, det fullständiga namnet John Earle McClaren, han har varit borgmästare, är nu en framgångsrik företagare.

Han på väg hem i bilen efter ett styrelsemöte i staden Hammonds folkbibliotek då han får syn på ett par poliser som misshandlar, grovt misshandlar, en man med asiatiskt utseende. Han stannar och går ur bilen för att försöka stoppa misshandeln. Då blir istället Whitey angripen av de bägge poliserna och skjuten med elpistoler. Det utlöser en stroke.

Det har väl reda framgått att Whitey kommer att avlida. Hans hustru, Jessalyn, kommer att bli änka. (Och poliserna, vad händer med dem? Hur förklarade de att en vit man i 60-årsåldern, stadens före detta borgmästare, nu ligger på sjukhuset och kan dö?) Det ska också visa sig att den misshandlade asiatiske mannen heter Azim Murthy, barnläkare med rötter från Indien.

Joyce Carol Oates skildrar familjen McLaren och dess sönderfall. Så som USA faller sönder så faller familjen sönder. Utifrån en plötslig händelse, som blottade gapen och mellanrummen, de bråda djupen. USA som en stor familj, beroende av varann, liksom familjen McClaren. Hon skildrar hur hustrun Jessalyn förändras, faller sönder och omskapar sig.  

Hur barnen – Thom, äldst, arvtagare till pappan, verksam inom familjekoncernen; Beverly, äldsta dottern, före detta skönhetsdrottning, nu något överviktig och något alkoholiserad, välbärgad, hennes make tjänar bra på banken; den andra dottern, Lorene, doktor i pedagogisk psykologi och  fruktad rektor på Hammonds high school; den yngste sonen, Virgil, en annan sort, inte pappas älsklingsson, konstnär med skrotskulpturer (som blivit rätt populära); familjens lillasyster, Sophia, doktorand i mikrobiologi, för närvarande forskningsassistent på ett institut där hon hanterar djurförsök – alla dessa, barnen, hur de reagerar skildrar också Oates.

Hur även de förändras, hur familjen McClaren förändras när familjefadern inte längre finns. Hon skildrar dem, var och en, än mer och än mindre. Som en muntlig berättare nästan, som om berättelsen bara kommer, springer fram ur henne. Det som bör vara med är med. Det som hon inte tycker är så viktigt, inte kommer på eller bara glömde är inte heller med.

Hon ger mig den här bilden. Jag sitter på ett café, ett fullsatt café, det är folk vid alla bord när en kvinna kommer in. Hon frågar, får hon sätta sig här, mitt emot mig, vid mitt bord. Javisst, svarar jag. Hon hämtar kaffe och vad hon nu hämtar och slår sig ner. Tar en klunk och börjar berättar, en historia, om sig själv, om världen, om vadsomhelst, och sen kan hon inte sluta. Hon bara pratar och pratar. Typ så – så skriver och berättar Joyce Carol Oates.

Det är en skildring av en familj som blir en skildring av USA: av rasismens USA som även drabbar USA:s vita. De hänger ihop med dem. dem hänger ihop med den, allt hänger ihop med allt. Hur USA:s vita invånare reagerar när familje- och landsfadern är borta. Som när Donald Trump röstades bort som president och ersattes av vem? Av vad?  Att USA:s är ett så stort land att det är beroende av en president som håller ihop det.  Att McClaren är – var – en så stor familj att den höll ihop så länge det fanns ett överhuvud, en familjefar, som höll ihop den.

Nu rämnar familjen, person för person. Och när mamman sen också träffar en ny man, som dessutom är – kuban!

Joyce Carol Oates berättar alltså om allt detta på 862 sidor med många kursiverade meningar. Ibland kan hon också laborera med parenteser på sitt mest udda sätt: tre parenteser efter varann och med en extra fjärde parentes inuti den sista!

Åkej, jag förstår, i viss mån, att vissa läsare reagerar och inte riktigt klarar av det här, klarar av Oates sätt att skriva, skildra och berätta. Hur hon liksom griper in i sitt eget berättandet med kursiverade, ännu mer egna, senare, kommentarer. Till och med kan jag förstå att vissa tycker det blir svårläst. Men gnäll inte på Oates för det! Hon rår inte för det. Hon bara skriver som hon vill och kan och måste skriva. Att kritisera henne är det ingen mening med. Utan läs, om du vill. Läs inte, om du inte vill.

Bara så. Jag snabbläste Joyce Carol Oates roman ”Natten. Sömnen. Döden. Och stjärnorna”. Det ska man inte. Det här är en bok att läsa som man läser poesi: långsamt, smutta på meningar, läs om en mening, ännu en gång. Långsamt, sakta, stilla. Men det tar ju ett år! Ja, minst. Låt det ta ett år. Så ska jag läsa om romanen vid tid och tillfälle. Sååå långsamt. Förresten nu äntligen i år har det blivit dags för Joyce Carol Oates att få Nobelpriset, för det har jag hört viskas…

Bengt Eriksson

3 ggr Maria Lang (1914-91). Tredje delen:

Mer om Lange än Lang, tyvärr

Lena Lundgren & Lisbet Wikner
Maria Lang
Vår första deckardrottning
(Ordalagets Bokförlag)

maria-lang-omslagMaria Lang föddes den 31 mars 1914. Lagom till 100-årsjubileet kommer boken ”Maria Lang – Vår första deckardrottning” av Lena Lundgren och Lisbet Wikner. Hon skrev sina memoarer – med titeln ”Vem är du Dagmar Lange eller Maria Lang?” (1985) – och det har getts ut en mindre handbok till Lang-deckarna – ”Mord var hennes liv” (2007) av Hans Sahlmén – men det här är den första biografin över Dagmar Lange, snarare än Maria Lang.

Alltså en lite missvisande titel. Det handlar mest om Dagmar Lange och mindre om Maria Lang. Hade inte Lange/Lang valt den mycket bättre titeln till memoarerna så kunde den ha passat bra för biografin.

Även på ett annat sätt har titeln blivit något missvisande. Maria Lang var den första svenska ”deckardrottningen” i betydelsen att böckerna blev storsäljare och hon själv en kändis. Dock ska vi inte glömma att det fanns kvinnliga deckarförfattare i Sverige också före Lang – med Kjerstin Göransson-Ljungman som det främsta exemplet.

puck-christer

Puck Bure och Christer Wijk återser varann som medelålders på järnvägsstationen i Skoga sommaren 2014. Foto: Bengt Eriksson

Men jag verkar nog mer kritisk än jag faktiskt är. Biografin ger en bred och fördjupad bild av Dagmar Lange som person och människa, från barndom (ja, före födelsen) i Västerås och Nora till begravning i Nora kyrka. (Hon avled den 8 oktober 1991.) Vi får följa henne som litteraturstudent och doktor på en avhandling om Pontus Wikner, som lärare och sen rektor på Nya Elementarskolan för flickor i Stockholm.

”En lysande pedagog och en mycket uppskattad och respekterad lärare”, enligt namngivna elever. En av dem, Chris Bergendorff, skulle senare göra omslag till flera Maria Lang-deckare. Också en egenartad lärare, som varken hade kursplan eller läroböcker.

Och alla elever uppskattade henne nog inte lika mycket. Som Lee Persson, en annan elev, berättade i en minnesskrift om skolan: ”Utvalda elever bjöds inför studenten hem till rektorsbostaden… (där) Lange själv tronade som en översteprästinna”.

Hon bör ha varit karismatisk (ett ord med skiftande betydelse). De vänner hon samlade omkring sig kunde användas på olika sätt. Till exempel läkarparet Bringel, som hittade på ”åtskilliga av mordmetoderna i böckerna”. När det blev dags för en vilopaus i deckarskrivandet i Nora så utbrast hon: ”Nu vill jag umgås!” Det verkar inte ha varit läge att tacka nej.

I boken refereras vad som hände när Bergendorff, som under 20 år hjälpt till med research och gjort omslag, inte kunde medverka vid en presskonferens. Lange/Lang deklarerade ”iskallt” att vänskapen = samarbetet var över.

maria-lang-2

Och här är minsann Maria Lang/Dagmar Lange tillbaks i egen person tillsammans med sin brorson Ove Hoffner i Nora/Skoga 2014. Foto: Bengt Eriksson

Deckardebuten skedde 1949 med ”Mördaren ljuger inte ensam”. Därmed hade Dagmar Lange också blivit Maria Lang. Sammanlagt skulle hon skriva 43 vuxendeckare (inklusive en novellsamling). Cirka hälften utspelar sig i Skoga (fiktionens Nora) eller övriga Bergslagen och hälften i Stockholm.

”En stark erotisk kärlek utgör drivkraften till de mord som begås i Maria Langs första deckare”, står det i biografin. Samma drivkraft, hävdar jag, finns i samtliga Lang-deckare.

Intressant med förhållandet mellan verklighet och fiktion: autentiska miljöer, levande människor och livets största känslor; passion, erotik, sexualitet, kärlek. Lundgren/Wikner tar upp allt detta (Noras kontra Skogas gator och hus, vilka av Langes vänner som förekommer i Langs deckare, privatperson och deckarförfattare) men de går inte tillräckligt djupt, läser inte tillräckligt nära.

Doktoranden Lange upptäcker att Pontus Wikner, filosof och författare, var homosexuell och tvingas invänta en ny professor innan hon kan lägga fram sin avhandling. Deckarförfattaren Lang debuterar med ett homosexuellt mordtema. En ren tillfällighet?

Lena Lundgren och Lisbet Wikner (förresten släkt) finner inget belägg för att hon var homosexuell. De hittar inte ens en partner, vare sig manlig eller kvinnlig. Oavsett vilket, om hon levde i en garderob eller saknade all kärlek, så är ju det tragiskt. Kan det ha varit sina egna, egentliga känslor som hon gestaltade?

Jag menar att Maria Lang är en underskattad deckarförfattare med ett budskap. Hon skildrar människors kärlek och passion, sexualitet och förhållanden. Många av oss är speciella. Om vi inte skadar någon – låt oss vara. Så kan budskapet sammanfattas. Det är när omgivningen inte accepterar utan fördömer som följden kan bli ond, bråd död.

Rätt eller fel? Biografin ”Maria Lang – Vår första deckardrottning” varken bekräftar eller dementerar.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(Kristianstadsbladet/Ystads Allehanda 2014)