Denna Akademi-lovordade finska deckardebut

Elina Backman

När kungen dör

Övers: Marjut Hökfelt

(Bokfabriken)

Svenska Deckarakademin anser att Elina Backmans finländska debutdeckare ”När kungen dör” är en av 2021 års bästa översatta deckare. Vad jag tycker? Att jag hade svårt att jag ta mig an den, jag kom inte in i berättelsen eller berättelserna.

Elina Backman berättar – som ju alla deckarförfattare ska idag – parallellt. Flera berättelser pågår samtidigt för att till sist bindas ihop. ”När kungen dör” innehåller till och med tre parallella berättelser.  

Två pågår i nutid. Den ena berättelsen handlar om nätjournalisten Saana i Helsingfors som fått sparken från jobbet och rest ”hem” till Gustav Adolfs, en kommun norrut som själv kallar sig kungadöme. Den andra inleds när en man, en riktigt obehaglig reklamman, hittas död ute vid fästningen Sveaborg utanför Helsingfors. Polisen Jan leder utredningen.

Den tredje berättelsen inträffade i dåtid, 1989, då en ung flicka hittades död i Gustav Adolfs.

Olycka? Självmord? Eller… Saana, som tänker att nu när hon blivit arbetslös ska hon kanske skriva en deckare eller varför inte göra en true crime-pod, börjar att leta uppgifter om vad som verkligen hände. Hon intervjuar folk som kanske minns (och sånt kan ju alltid vara farligt).

Saana och Jan är på flera sätt de bägge huvudpersonerna och bägge nämns mest vid förnamn. Den döde reklamaren har dessutom brännmärkts med… ja, vad ser det ut som? Ett mynt, en krona, en kung… Ännu en död man kommer att hittas, på ett liknande sätt, också brännmärkt, med samma märke. Och denna gång i… Gustav Adolfs.

Det märkliga inträffar att medan kriminalpoliserna i Helsingfors, under ledning av Jan, arbetar rätt okonstruktivt, enligt den här läsaren, så ligger samme läsare, som annars aldrig brukar vara bra på pussel, en bit före och anar hur allt kan hänga ihop. Det kan vara hämnd, säger Heidi (se nedan). Äh, ja. Bra eller inte bra i en deckare – att läsaren tar över polisutredningen?

Dessa tre berättelser kommer förstås att förenas, det begriper ju vilken läsare som helst. Men det tar sån tid. Jag är mer otålig än så. Det gäller att läsa låååångsamt för att inte tappa bort delarna – de olika berättelserna – eller tvärtom, för att inte de ska bli av med sin läsare. Som du förstått, jag hade svårt med det.

Dessutom hakar jag ibland upp mig på språket eller om det är översättningen. Konstiga ordföljder här och var, sånt får mig att fastna. Felaktigt, som jag tycker, avhuggna meningar också. Samt gödslandet med extra information. Det får inte berättandet att bli mer direkt. Som Jans sjuka mamma och hans pappa, att Jan glömmer bort att äta. Poliskollegan Heidis träning och kärleksliv.

När Saana äter en glass, men behöver ens läsaren få reda på att ena huvudpersonen äter en glass? Men när hon ändå äter en glass så äter hon inte blott en glass utan hon äter en glass som är av den mjuka sorten och har smaken choklad. Men kom igen. Saana äter en chokladmjukglass. Jaha. Kul att veta.

Mitt råd till eventuella läsare: Ta det lugnt. Läs långsamt. Håll ut. För slutligen binds alltihop, historien och nutiden, kriminaliteten och kärleken. Hade jag gjort det, lyckats hålla ut, om jag inte bestämt mig för att recensera? Inte helt säkert. Slutomdöme: En habil deckardebut, lovande på det där sättet att jag kommer att minnas namnet Elina Backman till nästa gång, när uppföljaren kommer.

Allt medan Svenska Deckarakademin menar att detta är en av 2021 års fem bästa översatta deckare bland några hundra eller så. Olika smak, får en säga.

Bengt Eriksson   

Ovanligt grepp i intressant debut

Leif Appelgren

Ingen ond man

(Lind & Co)

SOS Alarm, vad har hänt?

– Hej, ni måste skicka polis snabbt. Det är ett gäng som håller på och våldtar en tjej i Centralgaraget i Tensta centrum.

– Centralgaraget i Tensta centrum sa du?

– Ja, kan du skynda dig …

– Vad heter du och vad har du för telefonnummer?

– Men … skit i det nu, skicka polis. De håller på med henne nu när vi pratar, skynda nu snälla.

Leif Appelgrens bok ”Ingen ond man” sticker ut i årets flod av spänningsdebutanter med ett ovanligt och intressant grepp!

Boken börjar dramatiskt. Vi får möta Abdulkader ”Abdi” Osman, en av ledarna för det kriminella gäng som härskar i Tensta. Han är ute på sin första obevakade permission från ett fängelsestraff men han kommer inte att återvända till kriminalvårdsanstalten. Han mördas på ett brutalt sätt med inslag av tortyr.

I det andra kapitlet får vi träffa paret Anders och Lotta Johnsson i Bromma. Efter hårt arbete och stora framgångar i reklambranschen driver de numera ett framgångsrikt konstgalleri. De har gott om pengar, älskar varandra, men familjen är förkrossad efter den stora tragedin; enda barnet, dottern Emilia, har utsatts för en brutal gruppvåldtäkt. Vi får också träffa Anders bror Stefan, framgångsrik i fastighetsbranschen, och Emilias pojkvän Hamid, ambitiös läkarstudent.

I kapitel tre och fyra får vi träffa de som ska bli återkommande huvudpersoner i en serie: kommissarie Irina Kovic och kammaråklagare Mats Ljunggren. Irina får ansvaret för utredningen av Abdi Osmans död och hon leder ett bra gäng manliga poliser som kör i gång direkt. Deras huvudhypotes är att det handlar om ytterligare en uppgörelse mellan kriminella förortsgäng så de intresserar sig direkt för övriga ledande personer i Tenstanätverket och det konkurrerande gänget i Hallonbergen.

Efter dessa första fyra kapitel, redan på sidan 36, vet vi läsare det mesta om vad som hänt, hur det hänt och vilka de inblandade är. Mycket är redan uttalat och resten är lätt att gissa. Det är ett originellt grepp inom en genre där den mest klassiska frågan alltid varit: vem är mördaren?

Men det är ett grepp som fungerar överraskande bra i en verkligt spännande berättelse som i stället fokuserar frågan varför; vilka är de processer som leder fram till de olika händelserna och vilka konsekvenser får olika handlingar. Och den stora frågan som redan titeln antyder: är onda handlingar liktydigt med att de som begår dem också är onda människor eller finns det situationer då onda handlingar är moraliskt försvarbara?

Leif Appelgren, författare, pressbild, Lind & Co Foto Eva Lindblad

Man kan läsa sig till det mesta här i världen och det finns gott om exempel på författare med en imponerande förmåga till ambitiös research. Men egna erfarenheter, det självupplevda, bär alltid med sig någon sorts bekväm hemkänsla som sprider sig till läsaren. Författaren har lång erfarenhet som åklagare, en omfattande personlig kunskap om rättssystemet, och det märks tydligt i hans berättande.

Dessutom har han ett uppenbart intresse för etiska frågor. Här finns en imponerande karaktärsutveckling där olika människors åtskilda moraliska drivkrafter hela tiden spelar en viktig roll.

Trots att här förekommer en hel del riktigt brutala scener finns ett lugn i språket, i sättet att berätta, och kontrasten fungerar i huvudsak riktigt bra. Ibland kan det bli överlugnt, på gränsen till omständligt, men det är bara ett litet problem för samtidigt är det ovanligt välskrivet. Berättartekniken är lysande genomtänkt.

De fyra inledande kapitlen skildrar maj 2017, sedan rör vi oss bakåt i tiden för att successivt få insikter i vad som lett fram till olika händelser, men också framåt i tiden där mycket handlar om konsekvenserna av olika handlingar. Utöver rörelsen i tid rör vi oss också mellan olika berättarperspektiv som successivt kompletterar vår bild av skeendena på ett intelligent sätt.

Med själva grundkonceptet, förortsgangsters möter innerstadens relativa överklass, är det lätt att känna vibbar av Jens Lapidus; inte minst eftersom bägge författarna också är jurister. Gemensamt är också hög trovärdighet i helt olika klasskontexter och i rättssystemet. Men där tar likheterna slut. Språk och berättarteknik är helt olika och när Lapidus, utöver själva spänningsberättelsen, lutar sig mot ett samhälleligt perspektiv drar sig Appelgren mer mot det privatmoraliska.

Kommer Appelgren att nå samma framgångar som Lapidus? Svårt att säga, bland annat tror jag att konkurrensen på spänningsmarknaden är mycket tuffare nu än när Lapidus slog igenom, och Appelgren når inte samma nivåer när det gäller originalitet. Men en mycket lovande och välskriven debut är det utan tvekan och det ska bli intressant att se hur det här författarskapet utvecklar sig.

Anders Kappåterkommande gästrecensent på Deckarlogg, var ett bokslukande barn och det har fortsatt genom åren. Främst blir det klassisk skönlitteratur. Sen 2017 är han en av arrangörerna av Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall så han läser också en del spänningslitteratur. Anders Kapp driver nätsidan Kapprakt.se varifrån den här recensionen har lånats. Gå in där och läs fler av hans recensioner.