Deckarloggfredag: Vad ska ledarsidor vara bra för?

När man skriver i en lokaltidning, till exempel Ystads Allehanda, händer det att läsare betraktar skribenten som en del av tidningen. Ja, som tidningen. Man utfrågas och ställs till svars för allt från korrekturfel till ledarsidan och förstås sina egna texter.  

Det händer även en frilans, som blott skriver kulturkrönikor och enstaka recensioner. Hur kan så olika – ibland direkt motsatta – åsikter uttryckas i en och samma tidning? Den frågan har jag fått många gånger och försökt besvara lika många.

Men först frågan om korret, på den brukar jag svara att dagstidningarnas ekonomi inte längre räcker till att avlöna korrekturläsare. Tyvärr. Så till kultursidorna, som i B-delen av Ystads Allehanda.

Både anställda och frilansar skriver på kultursidan och här framförs olika åsikter, även mer kontroversiella. Oftast om kultur men också kulturpolitik och annan politik, för vissa gånger kan det vara svårt att skriva om kultur utan att komma in på politik.

Ett huvudsyfte för kultursidor: främja åsiktsmångfald, diskussion och debatt. De åsikter jag framför i en kulturkrönika svarar jag för, ingen annan. YA:s kulturredaktör, Ulf Mårtensson, har ansvaret för att låta mig skriva i tidningen. Inte mer än så.

Krönikören. Foto: Birgitta Olsson

Om någon läsare menar att jag inte borde släppas in på sidorna, det har ju hänt, får hen överpröva det hos Lars Mohlin, chefredaktör och ansvarig utgivare för Ystads Allehanda.

Tidningens – eller snarare tidningsägarens – politiska linje och färg framgår av YA:s ledarsida. För den, både egna ledare och andras ledartexter/krönikor, ansvarar Petter Birgersson, politisk redaktör. Om en läsare, även detta har jag fått höra, ogillar åsikterna på ledarsidan så kontaktar man likaså chefredaktören? 

Nej, faktiskt inte. Nu börjar det bli mer invecklat. Lars Mohlin är ansvarig utgivare för hela YA men inte chefredaktör för hela – inte för ledarsidan. Som juridiskt ansvarig ska Mohlin ingripa om, med hans egna ord, ”innehållet skulle kunna betraktas som t ex ärekränkning eller hets mot folkgrupp”.

I övrigt är ledarsidan underställd ägaren, i YA:s fall Gota Medias styrelse (vars ledamöter finns på olika håll, men ingen i Ystad, och har sin egen hemort så långt bort som Kalmar). Gota Media ägs i sin tur av Stiftelsen Barometern och Tore G Wärenstams stiftelse. Ännu en delägare (30 procent) är numera Bonnier Local News.

Genom uppköp av tidningar (idag cirka 20 egna, inklusive gratistidningar, samt ännu fler om de tidningar som delägs med Bonniers räknas in) har Gota Media blivit en allt större tidningskoncern. Vid köpen fick tidningarna behålla den förre ägarens politiska ideologi, därför har det också blivit tidningar med olika färg på ledarsidorna.

Grundarstiftelsernas tidningar, Barometern och Borås Tidning, är moderata. Sydöstran är socialdemokratisk. Kristianstadsbladet och Ystads Allehanda är liberala. Men hur ska man veta vilken del av Gota Medias ägarstruktur som bestämt den politiska färgen för en viss tidning?

Som Lars Mohlin uttrycker det: ”Gota är inte en så ideologiskt driven ägare.” Snurrigt, tycker jag. Och än snurrigare blir det. Fler med mig har lagt märke till att moderata Borås Tidning framför politiska åsikter som är mer liberala än ledarsidorna i Kristianstadsbladet och Ystads Allehanda.

Dessutom stod Carolin Dahlman, KB:s förra politiska redaktör, för andra liberala åsikter än Sofia Nerbrand, den nuvarande. Liksom en liberalism byttes mot en ny då  Mattias Karlsson ersattes av Petter Birgersson på YA.  Betyder det att Gota Media skiftat färg eller att ledarredaktörer blir allt mer självständiga, ett slags fritt skrivande, tyckande enmansshower?                

Många lokaltidningar har lagts ner. Några få, stora tidningskoncerner äger de kvarvarande. Förut konkurrerade flera lokal/landsortstidningar med olika politisk färg, idag har till exempel Ystads Allehanda blivit helt dominerande i sitt spridningsområde. Istället för att debattera med minst en annan lokal ledarsida kan den enda kvarvarande ledarsidan liknas vid en megafon.

Bör inte detta komma med ett stort demokratiskt ansvar, för tidningsägare såväl som politiska redaktörer? Utgår man ifrån att årets valresultat motsvarar YA:s prenumeranter/läsare får hälften av dem en megafon i ansiktet sex dagar i veckan – och det finns ingen annan lokaltidning att byta till.

Vad ska ledarsidor vara bra för? Idag, år 2022. Särskilt lokaltidningens ledarsida…  ”Lokaltidningen är för alla. Sak samma vad dom röstar på eller hur dom tänker politiskt”, säger Moa Lönn, chefredaktör på Stenebergs Tidning. Men hon finns inte. Hon är fiktiv.

Moa Lönn, huvudperson i romanen ”Tidningsdöd” av Mats Lundman, tidigare chefredaktör på Kristianstadsbladet, ersätter ledarsidan med en politisk krönikör som skriver om goda och sämre initiativ av politiker i alla läger. Bra gjort, Moa!  

Också verklighetens lokaltidningar borde istället ha en politisk journalist som just journalistiskt bevakar politik i spridningsområdets alla kommuner. Med andra ord: skrota den gamla, utgångna sortens ledarsida och ersätt med en ny, mer demokratisk sida där politisk journalistik blandas med breda politiska diskussioner och debatter.

Bengt Eriksson
Krönika i Ystads Allehanda

Ännu en bok om Maria Lang

Margareta Fahlgren
Ett dubbelt liv
Dagmar Lange alias Maria Lang
(Stockholmia förlag)

Oj! som jag längtar efter en riktigt bra bok om deckarförfattaren Maria Lang. Varje gång, kunde jag tillägga.

Maria Lang (1914-91) – en underskattad svensk deckarförfattare – skrev själv en bok om sig själv, sina båda jag. En självbiografi gånger 2: det ena jaget var Dagmar Lange, litteraturdoktor, lektor och flickläroverksrektor, och det andra jaget var Maria Lang, deckarförfattare.

Hennes egen bok – ”Vem är jag? Dagmar Lange eller Maria Lang” – kom 1983 och är utgången, till och med kan den vara svår att få tag på antikvariskt. Den är inte särskilt bra heller, eftersom Lange/Lang var så hemlig alternativt försiktig av sig. Hon avslöjade inte mer om sig själv än hon ville. 

Därför kastade jag mig över den biografi, ”Maria Lang – Vår första deckardrottning” av Lena Lundgren och Lisbet Wikner, som gavs ut lagom till 100-årsjubileet av Dagmar Lange/Maria Lang (således 2014). Men jag läste och blev besviken. Titeln var missvisande. Boken handlade mest om Lange och mindre om Lang.

Fast deras biografi var ändå välkommen: den breddade och fördjupade bilden av Dagmar Lange som person och människa, från barndomen i Västerås och Nora till begravningen i Nora kyrka. Biografin följer henne som litteraturstuderande och doktor på en avhandling om  Pontus Wikner, som lärare och rektor på Nya Elementarskolan för flickor i Stockholm.

I somras var det dags igen: jag skyndade mig att skaffa och började genast läsa ännu en ny biografi med titeln ”Ett dubbelt liv – Dagmar Lange alias Maria Lang” (Stockholmia förlag) av Margareta Fahlgren, professor i litteraturvetenskap. Detta trots att redan titeln fick mig att ana ”ugglor i mossen” (för att knyta an till en Maria Lang-deckare från 1974).

För mycket Lange och för lite Lang, enligt mitt tycke. Framför allt för lite av Maria Langs detektivromaner: genomgångar, beskrivningar, jämförelser, analyser…

Visst, för helt nytillkomna Maria Lang-läsare kan det väl vara bra med ännu en presentation av biografiska fakta om Lange/Lang. Men det tar ju upp plats och lägger sig i vägen för den ordentliga genomgången av hennes deckare. Det blir inte utrymme för så mycket annat.

Och det är trist. Maria Lang – och inte minst hennes läsare – förtjänar mer. Men nu var jag orättvis mot Margareta Fahlgren, även hon tycker tydligen att de biografiska fakta som finns om Lange/Lang dels är få och dessutom framförts tidigare. För Fahlgren inleder också en läsning av deckarna…

Det är då hennes bok börjar att bli intressant och tillföra  något mer om just författaren Maria Lang och hennes detektivromaner. (Ja, där kunde väl Fahlgrens bok ha börjat?) Dock och det är ett stort dock verkar hon haka upp sig på Maria Langs beskrivning av sig själv som deckarförfattare: ”Jag skriver för att underhålla.”

Amen! För tusan! Lita aldrig på vad en författare säger om sig själv utan använd författarens litteratur som facit. Ingen ska få mig att tro att Lange/Lang som doktorerade på en svensk filosof som var homosexuell i garderoben, som upptäckte detta under arbetet som doktorand och skrev det i avhandlingen, att Pontus Wikner var homosexuell, och därför, just därför, fick vänta med att lägga fram sin avhandling och doktorera – att denna litteraturdoktor skulle skriva romaner, om så deckare, ”för att underhålla” och inget mer än så.

Nix. Det går jag inte på. Särskilt inte när författaren debuterade med en deckare, ”Mördaren ljuger inte ensam” (1949), där temat och mordmotivet var homosexuell kärlek. Och vars deckare, om inte samtliga så nästan (inklusive ungdomsdeckarna), skrevs kring passion, kärlek och sexualitet.

Jag läser med intresse Margareta Fahlgrens genomgång av Maria Langs ämnen, personer och intriger. Fahlgren noterar passionen och erotiken, men hon är ju inte modigare än var Lang var. Går igenom men analyserar sällan. Skrapar på ytan men gräver inte på djupet. Varför? Jag förstår, inte, hon är ju litteraturvetare?!

Mer mod, litteraturprofessorn! Det finns så mycket spännande och intressant i Maria Langs deckare som en läsare, tillika litteraturvetare, borde kunna gräva upp och ut. Särskilt idag, när flera nya svenska deckarförfattare, mest uppmärksammade är väl Kristina Agnér och Kerstin Bergman, skriver deckare i traditionen efter Maria Lang.

Skulle de göra det för att de tycker att Maria Langs deckare var så roande och underhållande, mysiga och trivsamma, lite pussliga sådär, att nu ska de ta efter och skriva underhållande, mysiga och pussliga trivseldeckare? Finns det ens någon deckarförfattare idag som enbart skriver för att underhålla?   

Av allt som borde och kunde tas upp i Maria Langs deckare, varför inte börja med myten om pusseldeckare? Skrev hon verkligen pusseldeckare. Kan de kallas så? Kommissarie Christer Wijk letar visserligen ledtrådar som han försöker pussla ihop men hur många ledtrådar hittar han och hur väl lyckas han lägga pusslet?

Och viktigast: kan också läsaren pussla ihop trådarna och avslöja mördaren? Rätt tveksamt. Mitt krav på en pusseldeckare: läsaren ska ha lika stor chans som detektiven att lösa gåtan.

Borde Maria Langs detektivromaner hellre kallas psykologiska kriminalromaner? Så hade de kanske beskrivits, om de getts ut idag? Då har vi nått fram till passionerna och kärlekarna, till den rätt igenom hennes romaner återkommande sexualiteten. Var detta huvudämnet för henne? Det viktigaste?

För mig verkar det så. Detta som manliga (deckar)kritiker kallade ”budoarerotik”. (Dumskallar!) Jämfört med idag är det lågmält skildrat också, mest antytt. Men Maria Lang var kanske så modig i sina passionsskildringar att hon skrev före sin tid?

Hur skildras passionerna, hos kvinnor respektive män? Och hur förhåller sig passionen till kriminaliteten? Och vardagen, omgivningens blick, på passion och därmed kriminalitet?  Nu kom vi in på begreppet ”blick”, som i manlig.

Det påstås att Maria Lang skrev med en manlig blick. Varför inte undersöka det, om det stämmer. Eller om hennes blick snarare var allmängiltig = mänsklig. Blickade gjorde hon, men blickade hon för kvinnor som män?

Agatha Christie, som jag ogärna jämför Maria Lang med, de skrev mer olika än lika, har i  efterhand, av feministiska litteraturvetare, äreräddats som som just feminist. Går det att komma fram till att deckarförfattaren Maria Lang var en tidig feminist?

Hur porträtteras personerna i Maria Langs deckare; kvinnor och män, yngre och äldre, småstadsbor och stockholmare? Hur skildras de kvinnliga huvudpersonerna, litteraturvetaren Puck Bure i tidiga deckare (introducerad i debuten) följd av operasångaren Camilla Martin i senare (från och med ”Ofärd i huset bor”, 1959)? Hur olika är de – och hur lika?

Fiktionen kontra verkligheten skulle också kunna undersökas. Den fiktiva småstaden Skoga och den verkliga småstaden Nora. Hur nära är Langs småstadsskildring, till miljöer och människor? Som den märkliga uppdelningen av personerna som hon har i några romaner; dels ”Personer utan förebilder i verkligheten” och dels ”Verkliga och/eller uppdiktade personer”.

Ursäkta, ”och/eller”. Betyder vad? För att förvirra extra så är Jan Hoffner en av dessa ”och/eller”-personer. Han förekommer i vissa romaner och svarar dessutom för omslagen till vissa av dem. En klart verklig person, alltså. 

Det skulle gå att följa småstaden genom böckerna och påvisa hur den förändras med tiden, för det gör Skoga/Nora. Eller varför inte dubbelläsa och jämföra Maria Langs beskrivning av operasång, Stockholms- och Drottningholmsoperan med operakritikern Dagmar Langes recensioner?  

Och så vidare. Hur stod det förresten till med litteraturkritiken på hennes tid? Maria Langs deckare recenserades – positivt – av Bang, Barbro Alving. Men de var ju nära vänner! Privat alltså, Dagmar Lange och Barbro Alving. Ännu ett förresten, stämmer det att hennes tidiga deckare var bäst – de senare är mycket sämre? Genomgående? Alltid?

Bengt Eriksson
Publicerat i Opulens

Filmad Agatha Christie utan Agatha Christie

Gosford Park
Manus: Robert Altman, Julian Fellowes, Bob Balaban
Regi: Robert Altman

Eftersom Deckarlogg inte är två, tre personer utan en enda (dock ibland med tacknämlig hjälp av en handfull återkommande gästskribenter) räcker inte tiden till. Deckarloggs red. läser mest, böcker alltså, och det blir sällan tid att se vare sig titta på deckar/kriminalserier på TV eller kriminalfilmer.

Utom ibland, då händer det, oftast som av just en händelse. En sådan händelse inträffade med långfilmen ”Gosford Park”, som några veckor framöver finns på SvT Play och som häromdan också kunde ses linjärt på SvT.

Tror jag läste nånting nånstans, gick snabbt ut på mobilen och började kolla. Och fastnade av nån anledning som jag inte kan förklara. Men där satt vi sen, min hustru och jag, och kollade ”Gosford Park” med varsin förvånad blick – men fortsatte ändå att titta.

Så nåt måste filmen ha haft. Men vad? Efteråt gick jag ut på nätet igen och kollade: filmen ”Gosford Park” (från 2001) fick häpnadsväckande många Oscars- och andra filmprisnomineringar. Filmen nominerades ju i stort sett för allt!

Kortare dokumentär om tillkomsten av ”Gosford Park”.

Och fick också motta ett antal pris, som att Helen Mirren vann en Oscar för bästa biroll (av tjänstefolkets veteraner i filmen). Det var Mirren värd – utan tvekan – men för övrigt?

Det både börjar och fortsätter mycket agathachristieskt. Miljön är det engelska godset Gosford Park. Någon gång i mellankrigstidens England och delar av den engelska överklassen är per bilar på väg till godset för årets fasadjakt och en större fest. Herrskapet anländer med chaufför eller i öppen bil med stora koffertar (innehållande ett rikt urval kläder) och varsina tjänstefolk.

De umgås, äter och dricker, uppassade av tjänstefolket, diskuterar affärsplaner och träter (och än mer), de som inte kände varann lär känna varann. Herrskapsklassen bor en trappa upp och tjänsteklassen en trappa ner i det stora godset. Husets herre är ett svin, givetvis, hans hustru trånar när en av de manliga gästerna slår sig ner vid pianot och sjunger en stump. Och så finns här förstås en amerikan också, direkt från Hollywood (som typ Robert Altmans alter ego).  

Och så vidare: allt kunde ha hämtats ur ungefär varannan Agatha Christie-deckare och snart sagt varje TV-serieavsnitt med Miss Marple eller Hercule Poirot. Men ”Gosford Park” är ingen Agatha Christie, manuset baseras inte på någon av hennes deckare utan skulle väl, tja, kunna beskrivas som ett försök till pastisch (både på Christie och det engelska klassamhället) av manusförfattaren Fellowes och regissören Altman.

Men – sett och hört det förut, om jag säger. Många gånger! För att betona detta – det engelska – har rollistan fyllts med en rad välkända engelska skådespelare (alltså betydligt fler än Helen Mirren). Deras namn tänker jag inte nämna, om jag olockar dig att gå in på SvT Play och titta så kolla på skådespelarna, minst hälften eller fler kommer du att känna igen.

Men ändå, pastisch och ironi kräver ju en gnutta humor. Och en deckare, för detta ska bli en filmdeckare – men när! – kräver ju en gnutta spänning. Något slags driv, vilket Agatha Christie alltid säger alltid har. Nu satt jag – vi – bara och väntade på när, när, när filmen skulle bli en deckare. När, när, när mordet skulle inträffa. Och givetvis, hen som mördas är hen man trodde och mördas dessutom gånger två. Jaja, varför inte betona som i att överbetona pastischen.

Dags för polisen att komma på besök, i form av kommissarie Thompson med pipa i mun som en engelsk Maigret, spelad av… Stephen Fry. Det var ju roligt, fast kanske inte riktigt på det sätt som det var tänkt. Om säger om ”Gosford Park” hade syftet att vara en seriös kriminalfilm eller till och med en seriös samhällsskildring – och inte blott pastisch och parodi – så försvann det helt när kommissarie Fry kom till godset.

Efter att sett filmen och skrivit detta gick ut på nätet ännu en gång och kollade vad recensenterna skrev vid filmens premiär för 20 år: positivt. ”Gosford Park” fick nästan genomgående positiva recensioner. Och på dem också alla prisnomineringarna. Fattar 0. Men kolla du också, kom gärna igenom sen och berätta vad du tyckte om Robert Altmans variant av Agatha Christie.

Bengt Eriksson

Ännu en ondskefull amerikansk roman

Joyce Carol Oates

Jagad

Övers: Sofia Nordin Fischer

(Albert Bonniers förlag)

På torsdag utses årets Nobelpristagare i litteratur. Således kan det vara dags att tänka på Joyce Carol Oates igen. Det gör jag ju för den delen även andra gånger på året men frågan är nu och ju: Ska hon få Nobelpriset i år, då?

Jag tror det är kört för Oates. (Själv har jag tröttnat på att upprepa hennes namn vartenda år och önska henne det välförtjänta Nobelpriset så nu har Anne Carson tagit över som min kandidat, såväl för hennes tolkningar av Sapfo som egna dikter och essäer.)

Joyce Carol Oates skriver inte heller för att få något Nobelpris – i så fall skulle hon väl skriva fler böcker som ”Blonde” och inte sånt som ”Jagad”, på svenska i år.

”Jagad” är en, så får man kalla den, thriller på blott drygt 200 sidor. (Är den så lång ens, den känns ju ännu kortare?) Och nog skriven för att hon måste, inte för Svenska Akademien och fina recensenter eller kanske inte heller för läsarna utan som egenterapi.

För att hon, just, måste.

I Sverige har ”Jagad” fått njugga recensioner. I USA var det mer blandat, både upp och ner. Där – men inte här – recenserades ”Jagad” av såväl deckar- som, låt säga, litterära kritiker. Som en av de amerikanske kritikerna uttryckte det, på ett ungefär: ”Den här boken kommer att uppskattas av hennes deckarläsare men inte så mycket av hennes litterära läsare.”

”Jagad” är alltså en thriller men en litterär och experimentell thriller till språk och berättande. Joyce Carol Oates kan säkert göra läsare galna (tänk på hur vissa läsare tagit emot Karin Smirnoff) med sitt språk; i denna bok det evinnerliga parenteserna.

Vem kan räkna alla parenteser, både mitt i meningarna och som självständiga meningar. Rekordet är dubbel-  ja, trippelparenteserna. (Hon kan sätta två parenteser efter varann!) (Dessutom kan hon i den andra (av dessa parenteser) göra ännu en, tredje parentes – inuti den andra parentesen.)

Trippelparenteser. Pust och puh.

Joyce Carol Oates. Foto: Dustin Cohen

Men det hindrar mig inte att läsa henne. Det får mig istället att undra: Varför? Hon måste ju ha ett syfte, om så bara att hon fogar in hugskott som hon plötsligt kommer att tänka på och vill ha med. Vilket dessutom leder till frågan, hur hon författar. Snabbt eller noggrant, många omskrivningar och tillruffningar, så att det verkar snabbskrivet.    

”Jagad” är en kameleontisk bok, där berättandet sker ut- och inifrån (minst) fyra personer: Abby, egentligen  Miriam, huvud-huvudpersonen; Willem, hennes make, helt nyligen, igår, gifte de; hennes pappa Lew, hemkommen veteran från Irakkriget; hennes mamma Nicola, universitetsprofessor som ångrar att hon gifte sig.  

Eller kanske i en annan ordning, kanske någon/något mer  som för berättande bakåt och framåt också…

Abby/Miriam har en återkommande mardröm om skelett, mänskliga ske-lett i gräset. Hon åker buss till jobbet dagen efter bröllopet (och bröllopsnatten), Willem och Abby har ännu inte råd med någon smekmånad, och stiger av bussen (för att hon känner att hon måste) någon hållplats tidigare än hon skulle, stiger av bussen och blir påkörd.

Abby hamnar på sjukhus. Ska hon vakna och hur ska hon vakna? Willem, djupt religiös, är hos henne på sjukhuset. Samtidigt som han försöker ta reda på vem hans unga hustru egentligen är, varför hon skriker i natten. Berättelsen förflyttas till samhället Chautauqua Falls, New York där Miriam/Abby växte upp, blev det hon blivit.

Berättelsen flyttar till och in i Nicola och Lew Hayman, alltså hennes föräldrar. Det går nu att ana vart jag och romanen ska komma. Oates har skrivit ännu en berättelse om ondskans USA, hur detta land formar människor, landets krig som förstör människor, själva det amerikanska sättet att leva och vara som omformar människor, gör dem arga och onda och utsätter andra ondska…

Och hur alla amerikaner omfattas och påverkas av detta, att livet i USA liksom föder och pånyttföder sig, finns där inget slut, ingen återvändo?

Jag tror detta är Joyce Carol Oates budskap, till sig själv och andra amerikaner, till oss och alla, det är hennes förtvivlade rop i roman efter roman. Att hon orkar. Men det är väl det hon måste, hon måste orka för att orka.

”Jagad” är också (trots allt detta) en solidarisk roman, ingen anklagande utan en inlevande roman. Och en bra roman: en experimentell, psykologisk djupgrävande, litterär thriller. Tycker jag! Sen får andra svenska recensenter ha varit hur njugga de vill.

Bengt Eriksson

Kvinnlig mångspänning på Island

Hur får man plats att skriva det som skulle behöva skrivas på ett utrymme som är alldeles för litet?

En fråga jag, som recensent, ofta ställer mig numera.

Många recensioner blir som haikudikter.

Man får stryka och lägga till, stryka och lägga till – ända tills man fått med allt man kan få med. Och då har man ändå inte fått med allt man hade velat få med.

Allt som borde varit med.

Det saknas alltid någonting. Men man får göra det bästa man kan.

Alternativet är att inte ens skriva. Och är det ett alternativ?

I alla fall: så här skrev jag om den senaste romanen av en av mina favoritförfattare från Island, på det utmätta recensionsutrymme som stod till buds.

*

Steinar Bragi
Kata
övers: Sara Gombrii
(Natur & Kultur)

Bragi KataRomanen ”Kata” utspelar sig på och över gränserna.

En skönlitterär roman blir en lågmäld spänningsroman, ett slags fantasy, psykologisk thriller och till sist en kvinnlig hämndthriller. Där emellan inslag av polisroman.

Också gränsen mellan fiktion och realism passeras: allt mer verklighet släpps in.

Dessutom en psykologisk – eller psykisk – gräns. Var utspelar sig fantasydelarna, i ett dockskåp eller inuti huvudpersonen Katas hjärna?

Katas och maken Tomas dotter försvinner. Hon återfinns ett år senare, död och våldtagen.

Steinar Bragi, Islands mest egenartade (spännings)författare, skildrar Katas långsamma förändring.

Vad dotterns död gör med henne: mänskligt och psykiskt. Och får henne att ta sig till.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(skriven ungefär så här till Gota Medias tidningar)