Några tankar om att recensera böcker

Jättebra bok! Kunde inte sluta läsa! Är det en recension? Dessa få ord? Denna korta… vad det nu är?

Det kallas och sägs så ibland, att någon ”recenserat” en bok på till exempel Storytel. Men det är ingen recension.

Vad är då en recension? Inte helt att enkelt förklara men mer än så. Längre än så men en recension kommer också – alltid – med en motivering. Varför kunde den här läsaren inte sluta läsa?

Det här gäller också för vissa något längre så kallade recensioner, på till exempel bokbloggar. Det är full möjligt att vara genomgående positiv i en recension men då måste recensionen komma med en ännu bättre motivering.

Inte bara positiv positiv positiv halleluja! (Tack, som på många bloggar, till förlaget för recensionsexemplar och ibland också länk till köp av boken har inte heller något med en recension att göra, men detta har Deckarlogg skrivit om förut.)

En gång till: Vad är en recension? Svar: Det beror på, inte minst beror det på längden. Det beror också på boken, varje bok har eller borde ha sin recension.

Det säger sig självt att en kort recension och en lång inte kan skrivas likadant. Dels får man ju inte plats med lika mycket beskrivningar och åsikter, dels får man prioritera och balansera olika. ”Man” betyder jag.

Deckarloggs redaktör och recensent. Foto: Birgitta Olsson

De kortaste recensioner jag skriver (utanför Deckarlogg alltså) är på cirka 300, högst 400 tecken. De längsta på kanske 3 000. Kortast först: får man = jag verkligen plats att recensera på 300 tecken? Jo, jag tycker det. Det beror på. Konsten är att få in lika mycket på 300 tecken – eller säg 800, det är en bättre längd – som på 3 000.

Går det? Är det möjligt? Ja. Nej. Jag är rätt förtjust i såna här kortrecensioner (lite grann beroende på att riktiga kritiker med akademiska studier i litteraturvetenskap som grund för sin kritiska verksamhet inte brukar tycka om korta recensioner) som ger en snabb inblick i en roman eller diktsamling.

En beskrivning, en ingång, en åsikt. Kalla formen recensionstips.

Men hur skriver man såna då? Man beskriver. Det brukar uppskattas än mindre av nämnda kritiker och även vissa litteraturredaktörer. Men jag gillar beskrivningar. Det betyder inte att en recensent och kritiker ska citera baksidestexten till en bok – det är också en beskrivning men en annan.

Däremot går det utmärkt att handplocka vad man beskriver ur en bok. Också detta, om det görs med fingerkänsla är, enligt min åsikt, att recensera och kritisera, då rymmer den finkänsligt handplockade beskrivningen också själva recensionen.

Vad till exempel romanen handlar om, hur den handlar om detta, vad författaren velat, både skildra och kanske tycka med romanen, hur hen skriver. Det är att recensera, på 300 eller 800 tecken. Välkommen att försöka! Inte så lätt.

Det är lättare att skriva en recension på 3 000 tecken eller, som jag ofta skrev förr i tiden, så lång recension som romanen krävde att recensionen skulle vara. Det kunde bli 5 000, ja, 10 000 tecken.

Då finns det plats för alla vändningar, utvikningar som djupgrävningar, så många av kritikerns åsikter som bara möjligt. Vilket kan bli ett problem, det också. Att inte beskriva utan att tycka, tycka för mycket och beskriva för lite. Inte heller i 3 000 teckensrecensionen får inte beskrivningen glömmas bort!

Det görs ibland, nog för ofta. Kritikern tycker för mycket, så mycket att när man läst recensionen så vet man vad kritikern tycker – det vet man verkligen – men inte särskilt mycket om själva boken, vad den handlar om, vad författare velat med boken.

Har förresten inte det här sättet att ”recensera” nära nog lavinökat på senare år – att tycka ut- nej, inifrån sig själv en hel recension igenom och lämna författaren utanför? Och då även lämna den eventuella bokläsaren utanför?

Det blir inte bra. Balansen, den är viktig, balansen mellan beskrivning och åsikt. Och det ena är varken ”fulare” eller lättare än det andra att åstadkomma. Bägge är nödvändiga.

Blev någon klokare av det här, av mina tankar om recensioner en morgon före frukost i november 2022?  Själv fick jag fundera lite på vad jag gör i alla fall, vad jag vill med en recension, hur jag skriver recensioner. Och varför.

Jag skriver för läsaren. Det får en recensent aldrig glömma – att bokrecensioner skrivs för bokläsarna. Som presentation, orientering, guidning. Också ett samtal mellan två läsare: recensenten som läst boken och den eventuellt blivande läsare som ännu inte gjort det.

Ett samtal, ett demokratiskt samtal, en del av demokratin. Kultur, till exempel litteratur, introducerar och föder tankar och åsikter, blir och är en – viktig – del av demokratin. Också att prata om och diskutera kultur, till exempel litteratur, blir en del av demokratin.

Så detta är viktigt, det får inte slarvas bort. Inte ett kommatecken i en recension ska sätta dit på måfå utan med recensentens största övertygelse. En recensent ska kunna svara för sin recension också tio, tjugo, trettio år senare. Den ska kunna läsa också tio, tjugo, trettio år senare.

Och kunna läsas oavsett om den som läser recensioner har läst eller tänkt sig läsa den bok som recenserar. En recension, oavsett längd, ska också vara sig själv, i sin egen rätt.

Bengt Eriksson

En recensent ska vara en kritiker

Det blev en väldans turbulens när det uppmärksammades att förlaget Ekström & Garay låtit författare betala för att få en recension. De flesta som diskuterade var förstås emot men några var faktiskt för. Oavsett, så har E&G nu skrotat och slängt idén eller snarare ”idén”.

Så jag hade tänkt jag skulle skriva en text med en rubrik i stil med ”Vad ska vi egentligen med recensioner till” men det finns så mycket att skriva och fundera på vad gäller detta ämne att jag inte kommer riktigt igång och blir klar.

Tills vidare blott några tankar om vad en recensent är kontra vad en bloggare är. Men det är väl ingen skillnad? Jodå, det är det. Det finns till att börja med formella skillnader.

Tänk att någon recenserar eller ”recenserar” så här:

Först skrivs baksidestexten av, sen följer en kort observera kort text där hen tycker till om boken – oftast något positivt – och så avslutas det med att tyckaren tackar förlaget för recensionsboken.

Är detta en recension? Nej. Är denna en recensent? Svar: Nej. Genom att publicera baksidestexten och tacka förlaget blir denna tyckande bloggare på nätet – för jag aldrig sett att det förekommit på papper, har du? – en del av bokens marknadsförning.

Deckarloggs redaktör. Foto: Birgitta Olsson

Kan det vara bra skrivet, ändå? Javisst, ibland. Någon gång. Oftast är bloggtexten dock kort, oftast är den också positiv och oftast väldig ytlig. Ett slags hurrarop för boken, alls ingen recension.

Många, både läsare och till med författare, kallar ändå det ovannämnda för recension, även korta snabbtyckanden på kommersiella sidor, typ Storytel och AdLibris, kallas recensioner. Tar det igen: DET ÄR DE INTE!

Men vad är en recensent då? En recensent håller sig på behövligt avstånd från förlag och författare. Nej, visst, jag vet, det stämmer inte alltid. Vissa recensenter slirar på detta yrkesetiska krav. Men de flesta recensenter är fristående – de månar om att vara så fristående som bara är möjligt.

Vilket till exempel innebär att en recensent aldrig någonsin lovar ett förlag eller en författare att en bok ska recenseras. Vad som kan lovas är läsning men inte en recension – den skrivs om det under eller efter läsningen känns som den bör och ska skrivas. Då recenseras boken.

En recensent ska också vara en kritiker. Det kan men måste inte betyda kritisk, däremot betyder att en recension måste innehålla mer – och detta oavsett recensionens längd – än ett glatt utrop om hur bra boken är. Djupare än så SKA och MÅSTE det tänkas, tyckas och skrivas för att bli en recension.

Som jag inledde, det finns mycket mer att skriva om detta: om recensioner och recensenter, bloggare kontra recensenter, tyckanden, anmälningar och recensioner; yrkesetiskt och praktiskt. Men för den här gången ska jag sluta med ett par konstateranden:

En bloggare är ingen recensent. Oftast. Vissa bloggare kan vara och är det. En recensent kan inte skriva som en bloggare utan är och ska vara en kritiker. Lär återkomma i ämnet…   

Bengt Eriksson