Den franske polisen som började skriva deckare om sig själv som polis

När Deckarlogg nyligen skrev om Olivier Norek med flera franska deckarförfattare så kom det ett läsarmejl till Deckarloggs red. med tips på ännu en fransk deckarförfattare. Nämligen Roger Borniche.

”Är han bekant?” undrade läsaren. Och jodå. Borniche, som översattes till svenska för många år sen, har Deckarlogg absolut koll på. Han passar inte riktigt in i fransk noir utan hans polisromaner hör till en mer eller mindre egen genre.

Följande text om Roger Borniche, som avled härom året efter ett långt liv, skrev Deckarloggs red. i boken ”Deckarhyllan”.

***

Roger Borniche (1919-2020)
Land: Frankrike
Genre: Paris- och polisromaner

Han är två eller egentligen tre personer i en: författare, polis och huvudperson i författarens polisromaner.

I inledningen till sin första bok, ”Snuten” (1974) är det passande namnet, skriver Borniche: ”Jag har lärt känna bovarna mycket väl. Under alla mina år hos rikskriminalen har jag gripit 567 stycken.” Och som om det inte räckte, tillägger han längre in i boken: ”Frankrikes störste snut, det är jag.”

Författaren och f d polisen Roger Borniche har skrivit en rad romaner om en kriminalpolis med samma namn.  Polisromanerna kan vara olika kapitel i en självbiografi, där författaren Borniche möjligen – eller troligen – glorifierar polisen Borniche en smula.

En äldre Roger Borniche.

Det tyckte åtminstone hans chef, kommissarie Charles Chenevier, som i böckerna heter Vieuchêne och kallas Gubben. Chenevier blev så uppretad av Borniches polisromaner att han själv skrev en bok om polishögkvarteret på ön Cité i Paris. Han menade att Borniche var en gaphals som ville ta åt sej hela äran av polisernas lagarbete.

I ”Snuten” träffar vi alltså Roger Borniche för första gången. Platsen och tiden är Paris strax efter andra världskriget. Borniche, någonstans i 20- till 30-årsåldern, arbetar på rikskriminalen och har kommit en bit i karriären.

Med hjälp av sina egna metoder, en lång kedja av olika tjallare (”hallikarna ledde mig till rånarna och rånarna mig till mördarna”), griper han fler bovar än någon annan polis. Han är Gubbens ”gullgosse”.

Men medan Gubben tar åt sej äran, får medaljer och stjärnor på befordningslistan, har Borniche bara råd med en lägenhet där han måste tvätta sej i diskhon. Lönen räcker inte till, han drömmer om gratifikationer och löneförhöjning. Köper han inte en ny spis till sin fästmö och sambo, Marlyse, så hotar hon med att flytta hem till mamma.

Nu är kriminalassistenten Borniche på jakt efter Frankrikes mest kallhamrade mördare, Emile Buisson. Aldrig har han varit så nära både en gratifikation och en utnämning till kriminalinspektör.

Varning! Läs inte alltför många Borniche-romaner efter varann. Han är knappast variationernas mästare. (Å andra sidan bör man inte heller sträckläsa t ex Ed McBain eller Georges Simenon, för att nämna två andra polisromanförfattare.) Men i små portioner är Roger Borniches polisromaner om sej själv ett intressant och bra komplement till just Simenons romaner om kommissarie Maigret.

Borniche känner Paris lika väl som Simenon. Den deckarläsande turisten lockas att vandra i Paris med Borniches – liksom Simenons – böcker som stadsguider. Och eftersom Paris har förändrats långsamt är många av böckernas gatuadresser och stadsmiljöer fortfarande (mer eller mindre) autentiska.

Däremot är deras Parispoliser helt olika. Borniche skildrar ett hårdare Paris, både bovarna och poliserna är råare. Simenons poliser är mer sympatiska, men kanske att Borniches poliser är mer realistiska?

Borniche beskriver också rivaliteten mellan olika sorters poliser: rikskriminalen, Parispolisen och radiopolisen. Det pågår ett slags polisernas franska mästerskap. Den som fångar flest bovar vinner.

Även Michel Rio har skrivit en deckare om en minst sagt märklig polis i ”Paris, Döden – Ett fall för Francis Malone” (2000).

Kriminallitteraturens mest kände skildrare av Paris är och förblir Georges Simenon med den långa raden av romaner om kommissarie Jules Maigret. Men till den främste kriminalskildraren av Parismiljön – i den betydelsen att hans deckare är de i särklass bästa och mest noggranna guideböckerna – skulle jag vilja utnämna Leo Malet.

I Frankrike finns de flesta av Léo Malets noir-pastischer om Nestor Burma, hårdkokt privatsnok i Paris från 1943 och framåt, tillgängliga i pocket. Några av dem – ”120 rue de la Gare”, ”Sunrise Behind The Louvre”, ”Mayhem In The Marais” m fl – kan även läsas på engelska. Men inte enda kan läsas på svenska. Däremot har Jacques Tardis tecknade serieversion av den första Nestor Burma-deckaren, ”Dödens adress / 120 rue de la Gare”, översatts och publicerats i Sverige som seriealbum.

Titlar:

Snuten. 1974. Flic story. Övers: Kerstin Hallén.
René med käppen. 1975. René le canne. Övers: Kerstin Hallén.
Ligan. 1976. Le gang. Övers: Kerstin Hallén.
Playboy. 1977. Le play-boy. Övers: Kerstin Hallén.
Tjallaren. 1978. L’indic. Övers: Nils Kjellström.
Ärkeängeln. 1979. L’archange. Övers: Leif Janzon.
Jänkaren. 1981. Le ricain. Övers: Leif Janzon.
Gringon. 1982. Le gringo. Övers: Leif Janzon.
Maltesaren. 1984. Le Maltais. Övers: Britt Perlman-Ahlfert.
Bossen. 1985. Le boss. Övers: Sören Johanson.
Kuppen. 1987. Vol d’un nid bijoux. Övers: Agneta Westerdahl.

Bengt Eriksson
Ur boken ”Deckarhyllan 2”, BTJ Förlag 2002

PS. Sen detta skrevs har, långt om länge, Léo Malets debutdeckare kommit på svenska, ”120, rue de la Gare” (Ersatz, nu också i pocket, 2020).

En udda hjälte

Trevor Wood
Mannen på gatan
Övers: Jessica Hallén
(Modernista)

Jag gillar underdogs som kämpar för rättvisa.

Och det går knappast att komma längre ner på botten än Jimmy. Uteliggare, före detta soldat som lider av PTSD, frånskild, kåkfarare, skitig och ensam så när som på en hund och några andra luggslitna hemlösa. Livets käftsmällar står på kö för att försöka golva honom.

Men han lyckas på något mirakulöst sätt alltid resa sig på nio. Det är rått, brutalt, spännande och omöjligt att sluta lyssna.

Jimmy lever på gatan. Han gör sitt bästa för att ligga lågt och inte hamna i bråk. Han lyckas inget vidare.

En kväll tycker han sig se någon kastas i floden i Newcastle. Han vill inte bli inblandad och håller sig undan men när en ung kvinna efterlyser sin pappa inser han att han kanske varit vittne till ett mord.

Han bestämmer sig för att träda fram och när han märker polisens ointresse blir han allt mer engagerad i fallet. Samtidigt kämpar han på med minnen och drömmar från sin tid i armén under Falklandskriget.

Den unga kvinnan och Jimmy bildar ett udda radarpar i jakten på sanningen. Fallet tar flera oväntade vändningar och bjuder på ett överraskande slut.

Det här är bra. Riktigt bra.

Ett tips som man brukar få lära sig på olika skrivarkurser är att skapa en huvudkaraktär som startar i underläge. Det skapar sympati och läsaren lever sig in i hjältens kamp för rättvisan.

Här har författaren verkligen gjort sin läxa. Även om Jimmy är lite osannolik som hjälte och borde bli föremål för långvarig vård efter en del av smällarna han råkar ut för slutar man aldrig att heja på honom.

Författaren, som själv kommer från Newcastle, skildrar en del av stadens mindre vackra miljöer. Det är skitigt, brutalt och eländigt.

Det här är ingen bok för den som gillar feelgood. Men jag tillhör dem som gillar mörkare historier. Nu är inte allt helt nattsvart och Jimmy karaktärsresa är intressant att följa.

Jag tycker boken bjuder på en frisk fläkt med uteliggaren Jimmy som ovanlig hjälte. Skulle inte förvåna mig om vi får se fler alster översatta från författaren penna. Inte mig emot. Fortsätter Trevor Wood på den inslagna vägen kommer han bli en personlig favorit.

Samuel Karlssonåterkommande recensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö vars femte titel ”Sommarmord” nu finns i handeln. Han lyssnar gärna på ljudböcker och driver Facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips på såväl deckare som annat. Instagramkonto: samuel_författare

Deckarloggbäst februari 2021

Hin Håle

Varg

(Naltagrett/Bookea)

”Varg” är första delen i ”Norrlandsserien” om försvinnande, mord och en brutal uppväxt, skriven av två författare under pseudonymen Hin Håle. En otäck bok med råa, brutala och skrämmande beskrivningar. Också väldigt komplexa karaktärer. Ändå en fängslande och skruvad story med blandning av humor, stereotypiska klyschor och fördomar. Och det fungerar väldigt bra. Av någon anledning kom jag ofta att tänka på Christopher Silfverbielke (hos författarduon Buthler & Öhrlund) när jag lyssnade. Kommer absolut att lyssna också på nästa del av ”Norrlandsserien”. (Ur Anna Piippolainens gästrec.)

Lotta Lundh

Fadern

(Lind & Co)

Lotta Lundh är bra på att berätta: placera kriminalitet bland människorna, i samhället och vardagen. Hennes fjärde Värmlandsdeckare med kriminalkommissarie Erik Ljung i Sunne utgör ännu ett bevis. Sunnes kommunalråd och hans hustru kör hem efter ha varit på fest. Hon går in medan han skottar garageuppfarten. Hon hör ett pysande ljud, går ut igen och finner sin make död, skjuten. Så inleds ”Fadern”. Titeln syftar på kommunalrådet men också på kriminalkommissarien. Bägge gifta och fäder – men hur är de, egentligen, som fäder och män? Denna extra diskussion förs både på och mellan raderna.

Cara Hunter

All denna vrede

Övers: Jan Risheden

(LB förlag)

Cara Hunter ansluter sig till det nerviga, brittiska sätt att skriva. ”All denna vrede” är fjärde romanen med kriminalkommissarie Adam Fawley i Oxford. Så otroligt många bitar och ingredienser hon  jonglerar med. Bara detta att kommissarie Fawley talar och berättar i jag- och även vi-form, medan allt övrigt är berättat i tredje person. Förhörsprotokoll, nätinlägg och mejlutskrifter kompletterar. Intrigen är spretig och mångtydig, för poliskår såväl som läsare. Men Hunter samlar ihop de spretiga delarna och knyter ihop trådändarna, allihop. Riktigt bra. En taxichaufför får syn på en ung kvinna, en skolflicka, som går på vägen: sönderrivna kläder, tilltufsad och skadad. Så börjar det.

Arthur Conan Doyle

Thoths ring

Övers: E Hilmér

(Hastur förlag)

En liten bok, typ ett häfte nästan, med en kort skräckberättelse av ingen mindre än Sir Arthur Conan Doyle. Egyptologen John Vansittart Smith är trött efter resan till Paris och slumrar till i en stol på Louvren, dit han begett sig för att studera papyrusrullar. När han vaknar igen har det blivit natt. Museet är stängt och mörkt. Då får han syn på någon, kan det vara den vaktmästare han tidigare såg på museet, som öppnar en av sarkofagerna och tar ut en av mumierna… Så värst skrämmande blir det väl aldrig. Men det är underhållande, väl skrivet och väl berättat.

Susanne Fellbrink

Än klämtar klockan

(Printz Publishing)

Varken Sundsvalls deckarförfattare Susanne Fellbrink eller hennes huvudperson, sångerskan och artisten Cilla Fallander, i samma Sundsvall, verkar kunna ge sig. I snabbt takt har hon skrivit tre nästan likadana kombinerade av deckare och feel life om och med Cilla. Och se, tredje gången gillt. Nu har har hon lyckats betydligt bättre än i de föregående titlarna att förena sina spretande trådar (privat- och artistliv – ja, hela musik/artist/underhållningsbranschen – plus det kriminella) och tvinna ihop dem. Fellbrinks tredje deckare är hittills bäst. Helt åkej – ja, bra.

Deckarloggs red.

Hårdkokt, smart och intellektuellt

Uppskattar verkligen att förlaget Modernista återutger klassiska kriminalromaner, såväl äldre som yngre, och ser till att de förblir så tillgängliga som de ska vara. Det är ett kulturarbete.

Till exempel James Ellroys och H-K Rönbloms romaner (fast vart tog fortsättningen på den sistnämnda återutgivningen vägen?) och nu också Raymond Chandlers.

den-stora-somnenTvå av Chandlers så kallat hårdkokta deckare, ”Den stora sömnen” och ”Mord, min älskling” (från 1939 respektive -40), har återutgivits i Mårten Edlunds svenska originalöversättning (bägge 1947).

Det sistnämnda, alltså att Edlunds översättningar används, ger en extra tidskänsla. Samtidigt som jag ändå muttrar lite över åldrandet i vissa ord och formuleringar.

Vet inte hur många gånger jag läst om Raymond Chandlers berättelser med privatdetektiven Philip Marlowe i Los Angeles och för varje gång har jag utbrustit, än mer och mer: Så märkligt, kan det tyckas, att Chandler var en av grundläggarna till dagens hårdkokta deckare.

Chandlers romaner är knappast noir, de utspelar sig inte i neonljusets skuggor. Och så hårdkokta är de inte heller, om man med detta menar tufft och hårt och ja, nästan rått.

chandler_farval_min_alskling_omslag_inb_0”Den stora sömnen” (Los Angeles) och ”Farväl, min älskling” (fiktiva Bay City i Santa Monica) utspelar sig i vad som kan kallas en trädgårdsstad. Nästan som en vidsträckt småstad. Ja, så är ju Los Angeles – till ytan och utseendet – än idag.

Inte heller är kriminaliteten så värst hårdkokt och våldsam, jämfört med den som dagens deckarintriger ägnar sig åt. Utpressning och försvinnanden och, visst, mord förstås – men inget frossande.

Det – eller snarare den – hårdkokta är istället Chandlers ensamsnokande privatdetektiv. Just detta – att snoka på egen hand – dominerar ju förresten dagens deckarromaner, oavsett om problemlösarna är poliser eller privata.

Men det är jargongen, privatsnoken Philip Marlowes syns på samhället och människorna, hans sätt att kommentera det han ser, hör och upplever, det är det hårdkokta.

Om nu Chandlers och Marlowes lite ålderdomliga jargong känns så hårdkokt idag. Snarare smart och faktiskt intellektuell, åtminstone så smått intellektuell.

Så läser jag numera till exempel ”Den stora sömnen” och ”Farväl, min älskade”: som skildringar av USA som det var men främst som existentiella romaner. Jag smuttar på meningar och uttryck, njuter av formuleringarna om liv och mänsklighet.

Det är angenämt. Tänka sig att det har Raymond Chandler blivit: angenäm, existentiell och intellektuell läsning.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson