Polisroman och gourmetdeckare i Varberg

Ulf Lindström

Varbergskriminalen:

Det nionde livet

(Southside Stories)

Personligt. Ja, eget. Ja, udda. Ulf Lindström har skrivit en deckare och polisroman av den sort jag ibland brukar kalla ”gourmetdeckare”.

Ingenting för deckarläsare som vill ha en rak berättelse och full action. Mycket för oss som vill att deckare ska vara mer, både ”deckare” och skönlitterär roman, poetisk i nära släktskap med både poesi och existentialism.

Inget att snabb- och sträckläsa men desto mer att läsa långsamt och finsmaka, liksom smutta på.

”Det nionde livet”, som jag av extratiteln ”Varbergspolisen” antar är starten på en serie polisromaner, utspelar sig i Varberg eller rättare sagt en plats som författaren valt att kalla Varberg.

Fast polisroman och polisroman… Ja, men njä eller både och. ”Det nionde livet” blir än mer en roman med, om, kring och genom en kvinna, Marie Benedetti, som när berättelsen inleds är före detta kriminalkommissarie för så drabbades hon av ALS.

Förkortningen, som betyder amyotrofisk lateral skleros, är ett sjukdomsförlopp som får hela kroppen att förtvina, ordagrant, kroppsdel för del för del. Benedetti kommer att dö, en tidsfråga nu. I dödens väntrum arbetar hon kvar på polisen – men som dokumentalist.

Samtidigt som hon har kvar polisen i sig. Hon är kommissarie fast hon inte längre är det. Samtidigt som hon har kvar sig i sig, den tidigare Marie Benedetti i den nuvarande, den yngre i den äldre, den friska i den sjuka, den gifta för den delen i den ensamma,

Komplicerat? Ja, för henne och ibland också för läsaren.

Benedetti är romanens jag-berättare. Hon beskriver både sig själv, annat och andra genom sig själv. Jag ska citera något, slår upp en sida på måfå, det blev sidan 196, där hon bland annat säger/tänker följande om sig själv:

”Jag är nostalgisk. Jag stryker pekfingret längs bildernas yta, jag stryker min egen yta. Jag känner inte min beröring på huden men jag känner huden i fingertopparna. Hur länge?”

Detta kunde, ju faktiskt, också vara en beskrivning av mig då läste ”Det nionde livet” av Ulf Lindström.

Ulf Lindström. Författarfoto: Tanja Berko

Det löper tre trådar genom romanen. Den ena är den ovan beskrivna med och om Marie Benedetti, nu och förr. Den andra, eller kanske eller kanske inte den första, är Varbergspolisens mordutredning: en ung pojke hittas död i en container i ett av Varbergs rikare områden. Den tredje tråden är polishuset i Varberg, poliserna arbete och motsättningarna mellan dem.

Trådarna löper parallellt. De trasslar in sig i varann, då och då, men de löper parallellt. Ska även Marcus de Wolfe, kommissarie vid Varbergspolisen samt Benedettis studiekamrat och älskare, förr och ibland fortfarande, anses vara en egen tråd? Kanske. Kanske inte, det också.

Marcus de Wolfe, otrevlig polis och människa om jag får säga, fast inte alltid, går in i och ut ur de olika trådarna han också; in i och ut ur Benedettis liv. Samtidigt som han nog kan vara sin  egen huvudtråd…

Har jag nu lyckats reda ut Lindströms polisroman så att den blev begriplig? Vad det är för sorts polisroman, vad den ens handlar om? Nej, knappast. Men jag gör så gott jag förmår. Och jag har läst romanen på det sätt jag tror man måste läsa den, som jag skrev: lite i taget, smutta på formuleringar och enstaka ord, absolut inte i ett enda sträck!

Gourmetdeckare, skrev jag också. Antal sidor: 474. Min rekommendation: smutta på dem, långsamt, gör det!

Polishuset läcker. Någon polis läcker. Om att rasister, en våldsbejakande grupp, kan ligga bakom mordet. Eller: någon ”polis” läcker. En före detta, nu dokumentalist vid Varbergspolisen. Benedetti beskylls för att vara läckan. Hon måste vara läckan. Är hon läckan?    

”Det nionde livet” har en, åtminstone för mig, oväntad upplösning också.

En speciell polisroman. En gourmetdeckare. Att det finns såna här svenska deckarförfattare! Att det finns svenska bokförlag som ger ut såna här deckare! Så mycket tråkigare det hade varit, annars. Både författaren Ulf Lindström och förlaget Southside Stories borde tilldelas ett slags specialpris för, säg, mod och vilja inom deckargenren.

Bengt Eriksson

Den nyskånska myllan

Hade tänkt lägga ut en deckarrecension (den kommer, lugn bara, framåt eftermiddagen) men det utbröt för hundrade gången i ordningen en diskussion på Facebook om Björn Ranelid så idag lägger jag först ut den här recensionen.

Om ”diskussion” är ordet, när Ranelid diskuteras.

Björn Ranelid är aktuell med sin nya roman ”Bill Nilssons sista vita skjorta” (Albert Bonniers) som jag kommit halvvägs in i. Det är ännu en Österlenroman. Ranelid har skrivit flera såna tidigare.

Till exempel ”Min som fäktas mot världen”, som kom för hela tjugo år sen och är en av hans bästa romaner om jag får säga. Aktuell än idag också och skriven med hjärtat, som alltid.

Så här tyckte jag när jag läste den…

***

Björn Ranelid
Min son fäktas mot världen
(Albert Bonniers förlag)

ranelid_minsonfaktasBor man i trakten, vilket jag gör, läser man ”Min son fäktas mot världen” med särskilt intresse.

Miljön känns igen. Den är autentisk: Skåne från Sjöbo och österut, ungefär. Också somliga personer känner jag – eller tycker mig känna – igen.

Björn Ranelid själv är med i egenskap av sommarbo, författar-jag, far och brevskrivare till sonen August. Andra personer i Ranelids nya roman både känns och känns inte igen.

John Haber, amerikansk kompositör på Österlen, heter väl inte så och hans sångerska kommer väl inte från Hongkong? Preben och Tomas Anker med förflutet som konstryttare på motorcykel är väl inte bröder och heter väl inte så de heller? Även modeskaperskan Laura Wiik (?) vill jag minnas att jag läst om i Ystads Allehanda.

Nyckelroman? Verkliga människor eller fiktiva romanfigurer? Har det någon betydelse? Ja, åtminstone om man bor i trakten. Genom att placera sig själv och sonen i berättelsen, låta Ranelid senior och junior umgås med personerna, deklarerar författaren autenticitet: här berättas sanningen om den livsmån och bymentalitet i vilken främlingsrädsla och Sjöbopartism kunnat gro och växa.

(När jag mötte Ranelid på Thorsten Perssons fotoutställning i Sjöbo uttryckte han oro för hur höstboken skulle tas emot, rasister och nynazister är inte att leka med…)

Nu handlar inte ”Min son fäktas mot världen” om nynazism; inte direkt. Skinnskallar förekommer men i periferin. Ranelid har gjort något värre: satt skoveln i den skånska jordmånen, grävt upp och vänt på jorden. Han silar jorden mellan fingrarna, skiljer ogräs från medicinalväxter och rosor.

”Byn sov lugnt och stilla”, skriver han, ”men under ytan bar den kniv.” En av flera exakta formuleringar, balanserande mellan prosa och poesi, verklighet, dröm och fantasteri, som naglar fast historiens väderlek och livets temperatur, lyfter upp den gödsel, vilken får människor att sluta växa, till läsarens näsa.

Den lilla österlenska by som Ranelid skildrar är snarare den lilla byns mentalitet än en faktisk by, ens i romanform. Byn sträcker sig mellan Lunnarp, Tomelilla och Kivik, Brösarps backar och Sandhammaren, Simrishamn, Ystad och även mentalsjukhuset Sankt Lars i Lund.

Byns människor, oavsett om de finns eller bara nästan finns, har vuxit ur jorden: somliga som ogräs, andra som medicinalväxter. Med andra ord kan man skriva att somliga valde ondska, instängdhet och inskränkthet, medan andra väljer utblick och godhet.

För mycket vill jag inte avslöja om vad som händer i Ranelids lilla by på Österlen och varför det händer. Det får ni läsa själva. Men åtminstone två namn ur myllret av personer/människor bör uppmärksammas: den ene heter Gilbert Häger, mejeriabetare och en mejerinäringens uppfinnare, världsresenär och vän med Dalai lama; den andre är den ovannämnde motorcykelryttaren Preben Anker, numera traktens manlige hemsamarit.

Också dessa människor, denna människosort, återfinns i den skånska byn. Det är viktigt att påpeka: alla bybor gödslar inte jorden för främlingsfientlighet och rasism. Några har vilja och styrka att vandra ”utanför gränserna”.

Det finns böcker jag inte vill recensera i betydelsen betygsätta eller gradera i förhållande till författarens tidigare böcker. ”Min son fäktas mot världen” är en sådan bok. Kanske för att berättelsen står mig för nära (jag kan se bokens människor på Konsum i Sjöbo eller julmarknaden i Vollsjö). Den är ett ingrepp i hjärnan och hugg i hjärtat – ett betyg gott nog.

Ranelids budskap är enkelt men svårt: det är barnen – och därför föräldrarna, i detta fall fäderna – det beror på. Hur var/är Augusts pappa Björn, Gilberts pappa Rafael Häger och Prebens pappa Nils Anker som uppfostrare, förebilder och trädgårdsmästare? Med vad gödslar de jorden? Ondska eller godhet, inskränkhet eller nyfikenhet? Hur sköter fäderna sin trädgård? Vilken livssyn förmedlas till barnen/sönerna?

Ytterligare några citat – valda på måfå, finns många att välja bland: ”Vi plundrar barnen på skönheten och skruvar fast deras drömmar”, ”Många gör en lägereld av hat och avund” och ”Gud kan inte häpna längre”.

Bengt Eriksson
Publicerat i Kvällsposten 2000