Den svenska polisromanen enligt Sjöwall Wahlöö

Ständigt dessa Sjöwall Wahlöö! Men varför? Exakt vad kan det vara som tycks ha gett evigt liv åt Sjöwall Wahlöös dåtidstypiska romaner om kommissarie Martin Beck med poliskollegorna Lennart Kollberg, Gunvald Larsson, Einar Rönn, Benny Skacke m fl i Stockholm, övriga Sverige och ibland världen?

Maj Sjöwall fick i höstas ta emot det spanska Pepe Carvahlo-priset för sitt och maken Per Wahlöös bidrag till kriminalgenren. På Bokens dag i Stockholm blev hon intervjuad om ”romanerna som revolutionerade den svenska deckargenren” (som det stod i annonsen). Också på bokmässan i Göteborg hölls ett seminarium med Maj Sjöwall och de nutida efterföljarna Anders Roslund & Börge Hellström.

Nya Beck-filmer verkar ju dessutom spelas in i all evighet (även om filmerna har allt mindre att göra med Sjöwall Wahlöös romaner och deras kommissarie Beck).

Samtliga tio titlar i Sjöwall Wahlöös polisromanserie.

Nu har Piratförlaget återutgivit de tio titlarna i Sjöwall Wahlöös polisserie med det övergripande namnet ”Roman om ett brott” (1965-75). Deckarförfattare från Sverige och Norge skrev varsitt nytt förord.

När jag hade börjat läsa om hela serien i tur och ordning och var inne i den åttonde boken, ”Det slutna rummet”, där Martin Beck möter Rhea Nielsen, och sen läste vidare i nian och tian, ”Polismördaren” respektive ”Terroristerna”, där Martin och Rhea blivit särbopar… då utbrast jag: Vilken underbar kärlekshistoria! Så fint berättat, varsamt och ömt.

Här kan det finnas ett – av flera – svar på frågan om varför Sjöwall Wahlöös romaner fortfarande är aktuella. De är innehållsrika. De går att läsa på olika sätt. Och när man läser dem på nytt så läser man, i alla fall jag, ordagrant på nytt.

På 1960- och 70-talen läste jag dem som polis- och samhällsromaner. Det gör jag också vid omläsningen men idag framträder allt fler detaljer, både i samhällsskildringen och – främst – i skildringarna av olika personer, deras vardags- och privatliv.

Aldrig att jag för cirka 40 år sen, då var jag ju en ungdom, fastnade för kärlekshistorien mellan Martin Beck och Rhea Nielsen. Bägge har barn från tidigare äktenskap. De är inte lastgamla men inte heller så unga längre. Det handlar om så kallad mogen kärlek, passion och erotik.

Jag tycker det är vackert. Men det tycker inte Magnus Eriksson, som skrivit en understreckare om Sjöwall Wahlöö i Svenska Dagbladet (publicerad den 3/12 2012).

Magnus Eriksson (inte släkt) beskriver Rhea Nielsen som en ”genial parodi” på 70-talets ”åsiktsmaskiner” och begriper inte hur Martin Beck kan älska ”fanskapet”. Han citerar några rader som sammanfattar Martins känslor för Rhea: ”Men hon var sin egen och inte hans, kanske var detta det allra bästa med henne.” ME tillägger: ”Jag lovar, citatet är korrekt.”

En kvinna som är en människa i egen rätt – och inte ett bihang till sin man – skulle alltså inte vara älskansvärd? Det är inte kärlek. Så olika man kan tycka. Jag tycker Rhea verkar vara en trevlig tjej. (Hon har dessutom en verklig förebild, som finns och lever i Malmö.)

Magnus Eriksson kritiserar också mycket annat i böckerna: t ex den politiska analysen (”undermålig”), samhällssynen (”konspiratorisk och infantil”), skildringen av polisarbetet, kvinnobeskrivningar och – inte minst – rasismen (i ”Polismördaren” finns, enligt honom, ”ett saftig exempel på rasistisk stereotypisering”).

Sammanfattningsvis: ”usla romaner” och ”stendöd litteratur”.

Magnus Erikssons läsning och kritik av Sjöwall Wahlöö är nyanslös. Mer än så vill jag inte polemisera utan gå in själv och läs på Svenska Dagbladets nätsida, särskilt de många kommentarerna till understreckaren – för och emot – är intressanta.

Inte alla men många kommentatorer grupperar sig politiskt. De som instämmer i kritiken ställer sig på den högra/nyliberala sidan i dagens svenska samhällsdebatt; de som protesterar står till vänster. Det är av politiska skäl som de tycker eller inte tycker om Sjöwall Wahlöö.

”Det som slår en såhär i backspegeln är att även folk som inte stod särskilt mycket till vänster tyckte att det var en skitbra bok”, skriver Håkan Nesser i förordet till nyutgåvan av ”Det slutna rummet”. Om det stämmer (jag har själv samma minne av hur Sjöwall Wahlöös böcker togs emot) så kan dagens Sverige att döma av kommentarerna i Svenskan vara på väg att bli – eller vi kanske redan hunnit dit? – ett ännu mer polariserat samhälle än på de vänsterpolitiska 60- och 70-talen.

”Såhär i backspegeln” börjar kritiken av = mot Sjöwall Wahlöö att politiseras. De tio titlarna i ”Roman om ett brott”-serien betraktades som skön-, kriminal- och samhällsromaner vid första publiceringen men i dagens politiska klimat har de blivit vänsterpolitiska pamfletter, agitation och propaganda.

Ett sådant exempel är Michael Tappers doktorsavhandling ”Snuten i skymningslandet – Svenska polisberättelser i roman och film 1965-2010” (utgiven 2011 på Nordic Academic Press).

Michael Tappers avhandling ”Snuten i skymningslandet” från 2011).

På 850 faktaspäckade och intresseväckande sidor går Tapper igenom Sjöwall Wahlöö och deras efterföljare, både romaner och filmatiseringar: Leif G W Persson, Jan Guillou, Henning Mankell, Håkan Nesser, Roslund & Hellström, Stieg Larsson…. Medan Olov Svedelids polis Roland Hassel får utgöra den politiska motpolen.

Genom hela avhandlingen klingar en politisk grundton. Eller som Malin Krutmeijer uttryckte det i sin recension: ”Det bor en politisk skribent i Michael Tapper, och han vill ut – om så i en filmvetenskaplig avhandling” (Sydsvenskan 29/10 2011).

Tapper skriver att Sjöwall Wahlöö var ”aktiva, medvetna ideologiproducenter” med böckerna som ”en del av sin politiska aktivism”. De var, poängterar han, medlemmar i först det ena och sen andra kommunistiska partiet, SKP och VPK.

De efterföljare till Sjöwall Wahlöö som behandlas måste till stor del ha valts mer av politiska än litterära skäl (Guillou och Larsson har ju inte skrivit polisromaner). Om Tapper hade tagit med K Arne Blom som mellanpol till Sjöwall Wahlöö, å den vänstra sidan, och Svedelid, å den högra, kunde avhandlingen åtminstone delvis ha blivit en annan: då hade Sjöwall Wahlöös kriminallitterära påverkan – att de lanserade polisromanen som den självklara genren för deckarförfattare i Sverige – fått större utrymme.

Blom, som jag ska återkomma till eftersom han var den som både först och tydligast följde efter Sjöwall Wahlöö, nämns över huvud taget inte som deckarförfattare i Michael Tappers avhandling.

Exakt vilken tes Tapper vill leda i bevis blev jag aldrig riktigt klok på. Så jag ringde honom och hävdade, lite provocerande: Du menar alltså att marxist-leninisterna Sjöwall Wahlöös överdrivna – ja, extrema – bild av Sverige hade så stark påverkan på läsarna att 1) svenska deckarförfattare än idag skildrar Sverige på detta överdrivna sätt och att 2) den svenska 70-talsvänsterns extremism drev socialdemokratin åt höger och orsakade dagens högervridning i samhället?

Slutsats: Det är Sjöwall Wahlöös och 70-talsvänsterns skuld att vi fått fått en nyliberal alliansregering.

Tapper protesterade. Det var att ta i och övertolka. Visst kan jag ha fel och kanske överdriver också jag (läser extremt?) men någonting i avhandlingen bör det ju ändå ha varit som fick tanken att uppstå hos mig.

Jag håller t ex inte med när Tapper påstår sånt som att mordet på Sveriges statsminister (i ”Terroristerna”) skulle vara ett ”politiskt lustmord” och att skildringen inte kunde ha gjorts efter Palmemordet. Däremot instämmer jag i vad Anne Holt skriver i förordet till nyutgivningen:

”Trettio år efter att den här boken kom ut strävar författare, filmskapare och för den delen också forskare över hela världen efter att hitta svaret på vår tids stora fråga: Vad skapar terrorism? Eller rättare sagt: Vad skapar en terrorist? Ett bra svar gavs i en liten kriminalroman redan 1975.”

Förorden till nyutgivningen av ”Roman om ett brott”-serien kunde ha skrivits bättre, varit längre och mer ingående. Men de olika förorden visar ändå att Sjöwall Wahlöö kunde – och kan – läsas på flera sätt och av många anledningar.

”Levande, stilistiskt hårt hållen, skickligt upplagd i sin utveckling av berättelsen”, skriver Henning Mankell (i förordet till ”Roseanna”).

”De var”, menar Roslund & Hellström: ”Kriminalgåta. Samhällskritik. Tidsbetraktare.” (”Mannen som gick upp i rök”)

”Martin Beck får mig att tänka på Predikaren i Bibeln”, upplyser Åsa Larsson. ”Jag lät hans namn gömma sig i namnet på min huvudperson, Rebecka Martinsson.” (”Den skrattande polisen”)

Leif GW Persson: ”Stillsamt berättad, med humor, distans och i ett tempo som hör vardagen till. Den vardag som tillhör de poliser som utreder ett grovt brott.” (”Brandbilen som försvann”)

Arne Dahl försöker formulera vad som slog an hos honom, som 15-åring: ”Att finna en form för sin vrede, kanske…” (”Polis, polis, potatismos!”)

Liza Marklund: ”Paret Sjöwall Wahlöö… sammanförde hög litterär kvalitet med dramaturgiskt skickliga intriger – och ett socialt engagemang som fick sidorna att glöda.” (”Polismördaren”)

Men – det är min fråga – vad anser K Arne Blom? Han har inte heller fått skriva något av förorden. Det förvånar mig lite, liksom det förvånade mig att han inte finns med i Michael Tappers avhandling.

– Det förvånade mig också, säger K Arne Blom i telefon. Men Tapper har nog inte läst mig. Det är ju längesen som jag skrev kriminalromaner.

Kan det bero på det – att Blom är, i så fall orättvist, bortglömd? Alltför få minns honom idag.

K Arne Blom började skriva krimi så tidigt att han var samtida med Sjöwall Wahlöö. Redan 1971 debuterade Blom med Någon borde sörja, som inledde en serie polisromaner om Lund. Han var alltså den första – och enligt mig är han också den främsta – efterföljaren till Sjöwall Wahlöö. Han gick i deras fotspår – fast med egna skor.

1971 började K Arne Blom – med ”Någon borde sörja” – att skriva vidare i Sjöwall Wahlöös form men inte med deras syfte. 

Också du använde polisromanen för att skildra det svenska samhället, till att börja med studentmiljön i Lund på 60- och 70-talen. Du tog till dig formen och syftet men inte Sjöwall Wahlöös vänsterpolitiska åsikter. Du var väl mer liberal, kanske folkpartist?

– Nej, svarar han, jag var närmast en gråsosse.

Sjöwall Wahlöös inflytande på både samtiden och vad som skulle följa sammanfattas för mig i K Arne Bloms kriminallitterära produktion. Hur många läsare höll med Sjöwall Wahlöö i varje ord och åsikt? Hur många läste böckerna som politiska pamfletter på 60- och 70-talen? Hur många påverkades att byta politisk åsikt? Hur många läste Sjöwall Wahlöö och blev marxist-leninister?

Sjöwall Wahlöös viktigaste inflytande var litterärt, vill jag hävda. De visade att underhållningsgenren kriminallitteratur – deckare – kunde användas för att skildra samhället och kritisera samhällsutvecklingen. Kanske att krimi t o m är den främsta genren för samhällsskildrande och samhällskritisk litteratur? Dessutom fastslog Sjöwall Wahlöö att undergenren polisroman var den mest realistiska och därmed mest lämpliga för deckarförfattare som ville skildra samhället.

Finns det något land där det procentuellt i förhållande till andra sorters krimi författats så många polisromaner – som i Sverige? Har något annat land så många författare som skriver krimi med det tydliga syftet – ibland mer och ibland mindre politiskt – att skildra och kritisera tendenser i samhället?

Sjöwall Wahlöö förändrade kriminalförfattandet och grundlade den moderna svenska kriminallitteraturen. Men hur står sig deras egna böcker? Har romanerna reducerats till tidsdokument – eller kan de än idag läsas som levande litteratur?

Ja, jag tycker det. Vad jag kan störa mig på är att Sjöwall Wahlöö inte nöjde sig med att låta personerna uttrycka politiska åsikter utan i var och varannan mening predikar politik som allsmäktiga författare. Fast så gör ju många författare, både inom och utom kriminalgenren.

Person-, miljö- och även samhällsskildringarna är fortfarande aktuella, nog går det att dra paralleller mellan böckerna och dagens samhälle. Nyligen såg jag att regissören Tomas Alfredson eventuellt planerar att filma den mest politiskt nedsablade titeln i ”Roman om ett brott”-serien, alltså ”Terroristerna”. Jag tror det kan bli en bra – och högst aktuell – långfilm.

Bengt Eriksson
Publicerat i Arbetet Kultur 2013

Danmarks bästa deckarförfattare har skrivit det igen!

Gretelise Holm
Dødfunden
(Harper Collins)

Det finns många – och många bra – danska deckarförfattare. Men så finns – dessutom – Gretelise Holm.

Vis, kan man använda det ordet? Livsvis. Det är det bästa ord jag hittar om Gretelise Holm.

Hon har en sällsynt förmåga att förstå människor, iaktta dem och deras handlingar, förstå varför de handlat som de gjort. För att sen beskriva dem, skildra dem, så att läsaren också förstår det.

En människokärlek, trots allt.

Och detta utan att klistra på alltför många egna tankar (fast några gånger kan hon ändå inte riktigt hålla sig) utan enbart just beskriva, låta människorna vara och göra det dom gör: leva.

Just leva, för hennes personer eller karaktärer, som det ska heta numera, är människor. Verkliga. Riktiga. Levande.

”Dødfunden” – Gretelise Holms senaste deckare och hennes återkomst som deckarförfattare efter några års frånvaro – tilldelades danska Harald Mogensen-priset som 2019 års bästa inhemska deckare och tävlar nu om skandinaviska deckarpriset Glasnyckeln.

Genre: familjedeckare i betydelsen domestic noir – men också en polisroman och samhällsdeckare, rätt i och ur dagens Danmark.

Antropologen Ellinor Green, 62 år, hittas död i sitt hem i Vanløse, en stadsdel i Köpenhamns kommun. Mord? Självmord?

Hennes man, förlagsredaktören Peter Green, blir misstänkt. Eller kan mördaren vara deras son Martin?

Eller Sarah, deras dotter? Om det var mord – eller självmord…

Gretelise Holm beskriver, nej, skildrar, ja, gestaltar hela familjen Green som så levande, komplexa och motsägelsefulla som människor är.

Ellinor, som forskar i högerrasistiska och antimuslimska miljöer i Danmark och motskrivit i hatiska trådar på nätet.

Gretelise Holm, porträtterad
av Birgitta Olsson på danska deckarmässan i Horsens 2012.

Peter, som är notoriskt otrogen men älskar sin hustru.

Martin, som försöker redan ut sitt förhållande till före detta hustrun och särskilt sin dotter och som på grund av personliga händelser hamnat allt längre högerut på den politiska skalan.

Zarah, som är låt säga rårawfoodvegetarian och än värre föder sina små barn på rårawfood.

Till dessa kommer Ellinors syster, Peters älskarinna, en dansk krigsveteran från Afghanistan med flera. Även dessa är lika känsligt, ja, vist skildrade. Ömsint är ordet. Förstående.

Dessutom tillkommer den, såvitt jag kan bedöma, så kunniga = verkliga samhällsskildringen av Danmarks rasistiska, antimuslimska miljö.

Detta, som jag räknat upp, är det som vibrerar mest av spänning i ”Dødfunden”. Mycket skickligt, nära och ja, verkligt igen, skrivet, beskrivet och skildrat.

Men ”Dødfunden” är – också – en polisroman. Dock: polisromanen lägger sig aldrig i vägen för hemmahosnoiren och samhällsromanen. De liksom berättas parallellt.

Låter konstigt? Nej, nej, Det fungerar perfekt. ”Dødfunden” är en domestic noir, en samhällsroman och en polisroman. Var för sig – och så förenas de mot slutet.

Men inte i slutet. Om jag ska muttra över något så känns sista kapitlet á la ”slutet gott – allting gott” för påklistrat. Efter vad Holm har berättat kan inte berättelsen sluta gott, den bara kan inte. Sådär, kunde den ha slutat, men inte gott.

Dock, ända fram till dess är ”Dødfunden” en överväldigande roman och deckare.

Bengt Eriksson

Deckarloggs samvetskval

Så var Deckarlogg klar med listan över 2019 års bästa till svenska översatta krimi. Ångrar Deckarlogg sig? Nej, det man ju inte göra. Valt är valt.

Men ändå, borde kanske några andra författare och titlar ha varit med? Ha puffat bort och ut några av dem som nu placerade sig?  Det gnager lite i Deckarloggs redaktion, det får erkännas.

Inte lätt att välja rätt, allt beror ju på tycke och smak, vilka romaner man fått syn på och hunnit läsa, och på vilket humör man var just då, vid läsningen, och är just nu, när årsbästalistan skulle sättas ihop.

Allra mest gnager det nog för att China Miévilles sciencefictionfantasypolisromandeckare ”Staden & staden” (Doppelgänger) inte hamnade på årsbästalistan. Kanske borde också Joyce Carol Oates och Stephen Kings senaste personliga variationer av deckare/krimi/thriller och skarpsynta skildringar av USA, ”Mitt liv som råtta” (HarperCollins) respektive ”Institutet” (Albert Bonniers), ha placerat sig? (Ja, jag vet, åsikterna växlar mellan kritikerna, vissa tycker bra, andra tycker dåliga, men Deckarlogg gillar bägge.)

Jan-Philipp Sendkers udda Kina-thriller ”Vid nattens ände” (Forum) och Pierre Lemaitres än mer udda Parispolisthriller ”Rosy & John” (Sekwa) borde kanske också ha placerat sig? Liksom, för att prata om udda, dansken Jussi Adler-Olsens senaste polisroman om avdelning Q i Köpenhamn, ”Offer 2117” (Albert Bonniers), som den här gången spretar mer än någonsin. Eller faktiskt Peter May med ” Ett kallt fall” (Modernista): så galet och spretigt och fantasirikt i Paris med omnejd  att Deckarlogg i sin recension jämförde med Fred Vargas.

Eller Thomas Mullens senaste uppgörelse med rasmotsättningarnas Atlanta år 1950, ”Vit eld” (Historiska Media), eller Flynn Berrys mycket spännande… vad ska den kallas… kanske en egen variant av psykologisk domestic  thriller, ”Dubbelliv” (LB).

Eller, eller. Och så vidare.

Deckarloggs slutsats, formulerad som en retorisk fråga: Mår inte den stora krimisläkten mycket bra för närvarande, bättre än på länge?

Bengt Eriksson

 

Att läsa Joyce Carol Oates – lika nödvändigt som alltid

Jag – eller vi – hade en evig överenskommelse om att jag och Lars Gustafsson skulle träffas och diskutera kommatering. Utgångspunkten var hans sätt att kommatera men också kommatering i allmänhet; förr, nu och i framtiden. Det blev aldrig så.

Skulle vilja göra en liknande överenskommelse med Joyce Carol Oates. Då ska det inte handla om kommatering utan om parenteser och – inte minst – kursiveringar. Frågor: Var och när, varför och hur?

Varje gång det kommer en ny bok av Oates, som nu hennes nyaste roman ”Mitt liv som råtta” (Harper Collins; övers: Nille Lindgren), börjar jag med att  bläddra igenom den och kolla hennes – just – parenteser och kursiveringar, ställer frågor till mig själv (enligt ovan).

Snabbskrivet? Också jag trodde det en gång men jag tror det inte längre. Jo, hon kanske skriver snabbt men jag tror att hon också noga läser igenom vad hon skrivit och ändrar, ändrar och åter ändrar, så det blir rätt, så rätt och riktig som en skriven text kan bli.

De intervjuer jag läst och hört med henne tyder på att det måste vara så. Jag tror alltså inte heller att det är någon tillfällighet vad som sätts inom parentes och vad som kursiveras. Joyce Carol Oates gör en parentes där det måste, ordet är måste, vara en parentes och kursiverar det som måste, ordet är fortfarande måste, kursiveras.

Krångligare att läsa, när hon gör såhär? Kanhända det men det är ju detta, just detta hon skriver, som ska läsas – inte något annat som läsaren vill att hon skulle ha skrivit. Oates skriver det hon vill och måste skriva, till stil som innehåll.

Jag tror inte bara detta – jag är helt övertygad. Och det är detta jag skulle vilja prata med henne om: vad som gör det så nödvändigt att skriva som hon skriver, till både stilistiken och innehållen.

En twitterkommentar (från mig) med anledning av den nya romanen:

”Håller inte med om att n å g o n t i n g skulle vara onödigt i Oates böcker. Kan inte ens – längre – se att de håller olika kvalitet. Hennes författarskap har allt mer blivit ett ständigt pågående och nödvändigt utforskande av USA eller snarare Amerika, dess kultur och liv.”

Nej, jag har inte längre någon lust att diskutera eventuell ojämn kvalitet och mellanböcker för Joyce Carol Oates. Hon utför en kartläggning av USA, typ en arkeologisk utgrävning, där allt hon skriver, varje ny bok hon ger ut, är ännu en delrapport från/av en helhet som hon befinner sig mitt i och inte kan komma ur. Som också jag – som läsare – har dragits in i och inte kommer ur.

Jag läser varje bok som ett nytt meddelande: ännu ett personligt meddelande på samma sätt som jag alltid lyssnat på nya Bob Dylan-sånger som handskriva brev – eller kanske mejl numera – från en vän. Så personligt är det, så personligt blir det.

Och för min personliga del kan det bero på att jag blivit allt mer intresserad av de rötter jag själv har i USA och att Joyce Carol Oates gräver fram och blottar dem för min skull.

Också den nya romanen ”Mitt liv som råtta” är hemsk. Allt Oates skriver blir hemskt, olika nyanser av svart, olika grader av kriminalitet. Allt är krimi, mer eller mindre. Eftersom det USA som hon blottlägger består av olika nyanser svärta och olika grader kriminellt, våld och död.

Huvudpersonen är en kvinna, Violet Rue, tolv år och uppåt, som så ofta i hennes böcker. Miljön är någon småhåla i upper New York state (här South Niagara), också som det så ofta blivit i senare romaner. Och denna familj som inte fungerar, eller fungerar amerikanskt, som Violet Rue växte upp i, var pappas favorit (tidigare hade favoriten varit hennes äldre syster, efteråt skulle det bli hennes yngre) tills något hände, något hemskt hände, när hennes äldre bröder begår ett brott, ett vidrigt brott, det värsta.

Och Violet måste – måste – fatta ett beslut, ta ställning mot bröderna och familjen, bryta det blodsband som är tjockare än vatten, som är tunnare än vatten, och bli en förrädare; en råtta.

Denna miljö, denna familj, dessa män, denna kvinna. Detta som Joyce Carol Oates skildrat flera, ja, många gånger förut. Som hon vänder på och synar allt närmare, från ännu ett annat håll. Och som Violet i sin exil, just detta ord: exil, ändå aldrig kommer ifrån. Alltid har i sig, alltid ska ha i sig, djupt inuti sig.

Och drar till sig. Mörkret blir än mörkare, svärtan än svartare. Det handlar kanske – mest – om detta: att våga. Att våga göra det man – hen – hon – måste för att det är det riktiga att göra. Trots konsekvenserna. Och konsekvenserna blir många, allt fler, för Violet.

Jag såg att flera recensenter, både här och i USA, tyckt att det blev för mycket. Så mycket mörkt och hemskt kan en och samma människa kanske drabbas i verkligheten men i en roman blir det inte trovärdigt. Nej, men det blir verkligt. Romanen ”Mitt liv som råtta” är som verkligheten. Jag tror inte Oates har nån lust att ändra det, ändra verkligheten, så att litteraturen – och verkligheten – blir mer trovärdiga.

Violet måste fly, igen. Från män, hålla sig undan bröderna som inte kommer att sitta i fängelse för alltid. Kan hon ens lita på sin kärlek till Tyrell, som också flydde, flydde det han var med om och klarade sig, gett igen genom att bli det han blev, och som Violet har ett förhållande med. Kan hon lita på att den kärleken ska bestå. Hur länge, evigt?

Och mamman i familjen, Violets, brödernas och hennes systrars mamma, hur länge ska hon minnas Violet? Kanske redan glömt? Och då har jag ändå inte nämnt rasismen, USA:s djupa rasistiska pulsåder, som ur historien pulserar genom vita amerikaner än idag. Också detta som så ofta i Joyce Carol Oates romaner, som i verkligheten, i USA. Inte heller Vietnam nämnde jag.

Detta USA som hon skildrar, del för del, bit för bit, djupt, djupare, djupast. Romanen ”Mitt liv som råtta” är inte bättre än någonting annat som Oates har skrivit. Den är inte heller sämre. Den är.

Nödvändig läsning.

Bengt Eriksson

Den norska folksjälen

Anne Holt
En grav för två
Övers: Margareta Järnebrand
(Piratförlaget)

Med ”En grav för två” inleds ännu en romanserie där norskan Anne Holt presenterar ännu en deckarhjältinna. Holts nya kvinnliga problemlösare, den fjärde i ordningen, heter Selma Falck, tidigare handbollsstjärna, advokat och spelmissbrukare.

Hon bor nu i en sunkig lägenhet – ett ”rövhål” – efter att ha blivit av med make, barn och hus. Den klient, som hon svindlat på ett antal miljoner för att kunna spela vidare, erbjuder Selma att bli kvitt skulden om hon kan rentvå hans dotter, Norges bästa kvinnliga skidåkare, från anklagelser om doping.

Det blir starten för en uppgörelse med skidåkningen som norsk nationalsport, nationalism och rasism. Det vill säga med Norges folksjäl. Den dopingmisstänkta är nämligen adopterad från Kina. Under träning kör en annan skidåkare av vägen och dör, även han visar tecken på doping.

Som den orädda författare Anne Holt är går hon dessutom hårt åt längdskidåkningsförbundet, dess inställning till doping och behandling av skidåkare. Som den allt skickligare krimförfattare hon blivit varvas huvudtråden med flera parallella berättelser, bland annat om en uteliggare och tidigare polis, som lär bli Selma Falcks framtida samarbetspartner.

”En grav för två” är en kriminalroman med betoning på ordets bägge led. Holt berättar lagom långsamt och mycket säkert. Personerna träder fram allt tydligare, ledtrådar placeras ut exakt där de ska.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar

Deckarloggbäst

Bästläst sommaren 2019

Assar Andersson: När de sista duvorna har tystnat (Reko, endast e- och ljudbok)
En kortare roman när Assar Andersson nu återkommit: lika nervig som hans tidigare deckare men mer distinkt och effektiv. En familj – inte minst Peter, pappan – rämnar efter att dottern blivit våldtagen. Pappans jag-berättelse (hur han känner sig, vad han tar sig för, att han går under) blir allt hemskare och hemskare och ruskigt trovärdig.

Karin Aspenström: Nattspår (Lind & Co)
Ur Samuel Karlssons recension: Bokens huvudkaraktär är kulturmannen Kaj som efter att ha blivit trakasserad av högerextrema nättroll flyr storstaden och bosätter sig på värmländska landsbygden. Snart börjar han känna en närvaro i rummen. Han hör ljud och känner sig ständigt iakttagen. Han får känslan av att någon som tidigare bott där vill honom något. Det knakar i väggarna, fotsteg hörs från övervåningen, ansikten speglar sig i fönsterrutorna. Nervkittlande – utan att det blir larvigt eller överdrivet.

Belinda Bauer: När repet brister (Modernista)
Ur Samuel K:s rec: En kvinna får motorstopp och stannar vid vägkanten. Hon har sina tre barn i bilen och uppmanar äldste sonen att ta hand om sina småsyskon under tiden som hon letar upp en telefon. Kvinnan lämnar bilen och barnen och det är sista gången de ser henne i livet. Tre år senare vaknar en annan, gravid kvinna med en otäck känsla av att någon befinner sig i huset. Det ska visa sig att det finns ett samband mellan inbrottet och mordet på kvinnan och de övergivna barnen – men allt är inte som man tror…

Ray Celestin: Gangsterns klagan (Southside Stories)
Bosatt London men skriver så amerikanskt att man tänker på James Ellroy (historiska polisromaner), Walter Mosley (musikaliskt och historiskt hårdkokt) och Bill Moody (jazzmusikaliska privatdetektivdeckare). Platsen är New York (tidigare New Orleans och Chicago) i vad som ska bli en fiktivt autentisk detektiv/gangsterroman-kvartett. Carmen Miranda sjunger på Copacabana och Dean Martin/Jerry Lewis underhåller mellan musiken. I publiken: Frank Sinatra och Rocky Graziano, bägge amfetaminhöga.

Kjell Eriksson: Den skrattande hazaren (Ordfront)
Ann Lindell återkommer efter tio år som före detta polis. Hon jobbar på ett gårdsmejeri i Tilltorp, en ort i Norduppland, öster om väg 288 från Uppsala till Gimo, med ”kolmilor, nyckelharpor, mögelost och mordbränder”. Den gamla byskolan, nu boende för asylsökande, bränns ner. Det bara är bara början på en lika sorgsen som kärleksfull skildring av dagens landsbygd och dess udda människor, som känner sig undanträngda och ger flyktingarna skulden, som radikaliseras genom SD och blir allt mer rasistiska.

Elly Griffiths: En cirkel av sten (Forum)
Elfte deckaren om arkeologen Ruth Galloway och kommissarien Harry Nelson i East Anglia/Norfolk/Norwich (ett kargt område längs kusten i östra England). För att ”fira” att det gått tio år sen debuten återknyter elvan till första titeln. Anonyma brev, som i första boken. En arkeologisk ”stenring”, liksom i första. Det hittas, som förra gången, benrester av en ung flicka. Och det är inga arkeologiska = gamla ben. Allt vävs ihop utan att ta till action. Romanens människor får tid att leva. Fast det betyder inte att Griffiths undviker det hemska, men hon lyckas balansera bäggedera: livet och det kriminella.

Ragnar Jónasson: ”Ön” (Modernista)
En av de bästa polis-, samhälls- och kvinnoromanerna från Island. Fast hans förra, första polisroman, ”Mörkret”, om polisen Hulda Hermannsdóttir var ju ännu bättre. Här går berättelsen bakåt i Huldas icke-karriär som polis. Hon återutreder ett gammalt mordfall; en ung kvinna hittades död i en avlägsen trakt. Utredningen blottlägger hur karriärlystnaden hos en enskild polis ödelagt en hel familj. Så hårt skrivet, gentemot Island poliskår, att en undrar om det kan vara ”autentiskt”. Dessutom: ännu en bra skildring av en kvinnlig polis bland manliga poliser;

China Miéville: Staden & Staden (Doppelgänger)
Själva miljön – eller miljöerna – är fantasy. Som i titeln: två städer, ja, syskonstäder, ja, tvillingstäder. Lika varann till invånare, hus och gator – ändå olika varann. Polisinspektör Tyadur Borlú utreder vad som verkade vara ett rutinfall: ung kvinna hittas död i staden Besźel, vid en skateboardramp som är uppdelad mellan knarklangare och skejtare. Han måste resa till Besźels tvillingstad och samarbeta med polisen i Ul Qoma. Två samhällen, eller samhällsskikt, olika sociala klasser, socialgrupper, det nygamla klassamhället, möts och krockar…

Deckarloggs red.

Sommardeckare under päronträdet (12): Tvillingstäder i trillinggenre

Jag gillar litteratur som passerar gränser mellan olika genrer – och förenar dem. Som China Miéville gör i romanen ”Staden & Staden” (Doppelgänger; övers: Fred Malmquist).

Fråga: Deckare, fantasy eller science fiction? Svar: Deckare, fantasy  o c h  SF. Eller, låt säga, crime science fantasy.

(Philip K Dicks sciencefictionfantasydeckare, främst ”Androidens drömmar/Blade Runner” men även ”Flöda min gråt sa polisen” och ”Skannad i dunklet” ligger väl närmast till hands att jämföra med men jag kommer av någon anledning också att tänka på Richard Brautigans metaprivatsnokardeckare ”Dreaming of Babylon”.)

Själva miljön – eller miljöerna – är fantasy. Eller? Som redan  i titeln ”Staden & Staden”: två städer, två syskonstäder, ja, mer än så, två tvillingstäder; till och med enäggstvillingstäder.

Någonstans i Europa, enligt omslagstexten. Någonstans i det forna Sovjetunionens länder, enligt recensenter. Där, någonstans, finns enäggstvillingstäderna Besźel, som den ena heter, och Ul Qoma, som den andra heter.

Lika varann till invånare, hus och gator men ändå olika varann; likt tvillingar som vuxit upp på var sitt håll utan att den ena kände till den andra och utan att den andra kände till den första. (Som typ Marie Hermansons tvillingar i romanen ”Himmelsdalen.)

Så är det nästan, invånarna i den ena staden kan ana invånarna i den andra, fast det uppmuntras inte, och invånarna i den andra kan ana invånarna i den första, det uppmuntras inte heller.

Den ena staden: förfallen. Den andra: mer modern. För övrigt: parallella och samtida. Eller: samtida?

Det börjar med att en kvinna hittas död i staden Besźel, vid en skateboardramp som är uppdelad i tider mellan knarklangare och skejtare. Det ska visa sig att den döda heter Mahalia Geary (Öststaterna någon?) och är en ung student som haft samröre med staden Ul Qoma.

Så polisinspektör Tyadur Borlú, som utreder vad som först verkade vara ett rutinfall, måste resa till Besźels tvillingstad och samarbeta med polisen i Ul Qoma. Två samhällen, eller samhällsskikt, olika sociala klasser, socialgrupper, det klassamhället som växer fram på nytt, möts och krockar och…

Besźel, och Ul Qoma kunde vara Öst- och Västberlin (om man bortser från närheten till havet men förresten finns också en tredje stad, Orciny, mitt emellan eller över, en hemlig eller påhittad stad; andra läsare/recensenter har förresten placerat tvillingstäderna ner på Balkan)) men det tror jag inte. Ja, jag vet ju inte men jag tror inte att China Miéville har tänkt och menat så.

Jag tror – faktiskt – att han skildrar landet han bor i, det vill säga Storbritannien efter Thatcher; dagens (i original publicerades romanen för tio år sen) Storbritannien, det nygamla engelska klassamhället, förfall och lyx bredvid varann, sida vid sida.

Tre genrer också som möts och krockar och… Romanens inledning, då inspektör Borlú kommer till mordplatsen, är så exakt hårdkokt skriven att Miévilles formuleringar pendlar fram och tillbaks – som mellan tvillingstäderna – över noir-gränsen. När det nästan blir pastisch tar han ett steg tillbaka och så blir det inte pastisch.

Det blir inte heller science fiction, riktigt, eller fantasy, riktigt. Eller deckare för den delen, riktigt (fast kanske ändå mest av deckare). Det blir just crime fiction fantasy. Och framför allt fantasieggande på ett tankeväckande sätt. Det går alldeles utmärkt att läsa ”Staden & Staden” också som en slags alldeles för verklig skildring av dagens Sverige; klass mot klass igen, fattiga mot rika, och där emellan rasism, nationalism och urbota dumhet.

BBC har förresten gjort en TV-serie av ”The City and The City”. Kommer den hit? Eller är redan här så jag missat den?

Bengt Eriksson