Läckbergs kvinnliga hämndroman/krimi/deckare

Det här ska inte bli en recension av romanen, för det har redan skrivits tillräcklig många recensioner av Casmilla Läckbergs ”En bur av guld” (Forum) med undertiteln ”En kvinnas hämnd är vacker och brutal”, utan endast några reflektioner och noteringar.

Ja, förvånsvärt många och ännu mer förvånansvärt positiva recensioner när det gäller en annars gång på gång på gång utskälld deckarförfattare.

”En bur av guld” (Forum) är kanske ingen deckare, fast det beror ju på vad man lägger in i detta lilla behändiga ord, men det är absolut en krimi. Om inte en kvinnlig hämnddeckare så en kvinnlig hämndroman och hämndkrimi.

Faye, huvudpersonen, sviks av sin man, Jack, och detta på det mest svekfulla sätt. Hon faller hårt och djupt – och bestämmer sig för att hämnas, lika hårt och rasande.

Det är bra berättat – med drivande tempo – och det är bra skrivet. Särskilt det senare är intressant att notera. Det Läckberg brukar kritiseras för är ju – med ett extra dumt uttryck – nickelilltrollspråket.

Jo, det finns en del kritik man kunnat ha mot – det framför allt språkliga – resultatet i hennes Fjällbacka-deckare. Men här, i ”En bur av guld”, har hon skrivit så bra att många uppmärksammade skönlitterära svenska författare skriver sämre.

Läckberg skriver som i vrede – som med huvudpersonens vrede.

Att Läckberg tar upp detta ämne – karlsloken kontra kvinnan – borde däremot inte ha förvånat någon recensent. Vilket det har, men då kan inte recensenterna ha läst en enda av hennes deckare i Fjällbacka-serien.

För vilka ämnen har Camilla Läckberg tagit upp där? Till exempel kvinnomisshandel, klassamhället, nazismen under andra världskriget och rasismen idag.

”En bur av guld” har jämförts med kvinnliga hämndromaner som Fay Weldons ”En hondjävuls liv och lust”. (Också Jackie Collins har nämnts.) Men här förekommer ju mord vilket får romanen att också bli en kvinnlig hämndkrimi – ja, hämndeckare.

Vilket har blivit en egen gren på dagens kriminallitterära träd. En gren som förresten började växa ut för rätt längesen. I minnet får jag upp Val McDermids seriemördardeckare ”Sjöjungfrun sjöng sin sång” (på svenska redan 1996), där liksom allt ställs på sin spets och dras ut maximalt.

Inte minst i Sverige fylls hämnddeckargenren på med titlar av allt fler kvinnliga författare. Bland de kvinnliga hämnddeckare som Deckarlogg skrivit om på senare tid återfinns ”Som nitroglycerin” av Frida Moisto, ”Mord i det förflutna” av Annika Duvert, ”Det hemliga rummet” av Eva Swedenmark / Annica Wennström och ”Vanvett” av Lourdes Daza-Gillman.

Här kan också Camilla Läckbergs kvinnliga hämndroman/krimi/deckare ”En bur av guld” placeras.

Bengt Eriksson

 

Deckare i kulturens Stockholm

Ulf Bjereld / Marie Demker
Levande charader
(Hjalmarson & Högberg)

Nja. Det betyder inte ja men inte heller nej.

Att börja skriva en deckare kan många göra. Att fortsätta skriva en deckare kan färre. Att avsluta en deckare kan få.

Dessa filosofiska funderingar om kriminalförfattande föranleddes av de bägge – annars – professorerna i statsvetenskap Ulf Bjerelds och Marie Demkers debutdeckare ”Levande charader”. Undergenre: typ kulturdeckare.

Det förstnämnda lyckas Bjereld/Demker med. Anslaget är bra. Deras deckare börjar så bra – eller illa – som en deckare ska.

Vernissage på en retroaktiv utställning för konstnären Eva Bonnier på Prins Eugens Waldermarsudde. Alla är där (kulturmänniskor och journalister i Stockholm) inklusive frilansjournalisten Daphne Rosén, som ska skriva en artikel om konstnären och utställningen till kulturtidskriften Hjärta.

Då händer det som ska ske i en deckare: någon blir mördad. Närmare bestämt knivmördad i ett lusthus.

Det andra – fortsättningen – går sisådär. Många ord och meningar om mycket annat utan att handlingen, deckarintrigen och lösningen av mordgåtan rör sig ens en sida framåt.

Ändå finns en hel del här som jag gillar, särskilt ihopblandningen av verklighet och fiktion. Det som berättas om konstnären Eva Bonnier (1857-1909) är, såvitt jag kan bedöma, sant till minst 95 procent.

Det som påstås att Thåström, Moodysson och Knausgård skulle ha gjort har de däremot inte gjort. Exakt vad detta icke-är avslöjar jag inte. Men läsaren måste vara allmänbildad inom kultur för att inte missa gränsen mellan påhittat/verkligt.

Gillar också att Stockholmsmiljöerna lokaliseras genom besök på ett par så olika fika- och drickaställen som Ritorno och Bronco´s Bar. Stämningen känns igen, om läsaren varit där. Läsaren får även följa gå på en fotbollsmatch med Djurgården.

Men så det där med handlingen – eller handlingarna. Här finns några antydda parallellhandlingar också – eller snarare stickspår – om systern till Daphne och hennes bror (begriper inte ens vad detta hade i deckaren att göra), ett par byggnader i Stockholm som sprängs i luften, rasism (antisemitism såväl som islamofobi), judendom, nånslags revolutionär/terroristisk kamp för Edward Snowden och mot… det mesta av samhällssystemet, tror jag (får inget riktigt grepp om det).

Det blir mycket, för mycket, alltför mycket, av än det ena än det andra.

Dessutom undrar jag, som frilansjournalist: Den där kulturtidskriften Hjärta, vars ägare måste vara en rik mecenat, som sett till att tidskriften har en så fantastisk ekonomi att frilansare, till exempel Daphne Rosén, kan arvoderas för att ägna flera veckor, ja, väl en månad åt att skriva en artikel, var har den sin redaktion?

Det sista – alltså deckarens avslutning – uppgörelsen – blir just en uppgörelse. Alla inblandade – känns igen? – samlas återigen på platsen för brottet, det vill säga Waldermarsudde, för att mördaren nu ska utses.

Alltså det går inte, så får man inte göra. Hur många 1000 deckare har inte avslutats på just detta sätt – med en sån här upplösning. Inte tillåtet längre. Det är förbjudet. Passé.

I just detta fall har det dessutom varit omöjligt för läsaren att ana vilken av personerna som kan vara mördaren. Och vad motivet skulle kunna vara. Om, säger om, detta sätt att avsluta en deckare ändå skulle fungera, i något undantagsfall, så krävs en pusseldeckare: bitar som är möjliga att lägga, trådar som går att fläta ihop.

Läsvärd? Jo, kanske. Läsbar? Ja, det är den. Fast problemet är att det ju finns många andra deckare, både läsbara och läsvärda.

Lite sorgligt. För Bjerelds/Denkers deckare har ett hjärta, en stämning och en atmosfär av kultur, som jag uppskattar. Jag skulle önska en redaktör med en rödpenna – eller faktiskt en grep – i högsta hugg, då intrigen började snurra till bortåt mitten och bli för mycket av allt – annat.

Bengt Eriksson

2018 års bästa översatta krimi, deckare och annan spänning (del 2)

Stephen King
Outsidern
Övers: John-Henri Holmberg
(Albert Bonniers)

Det fanns en tid då Stephen King var paria (usch att ungdomar läste King). Också en tid då Kings böcker inte räknades som deckare (men nog ingår en kriminaltradition även i skräckromanerna). Att han på senare år börjat skriva mer renodlade deckar- och noirromaner bör inte förvåna. Fast tja, renodlade… ”Outsidern” är – liksom flera genrer blandades i den hårdkokta ”Mr Mercedes”-trilogin – en vildskriven roman: polis- och juridikdeckare i grunden med övernaturligt som påbyggnad. En baseballtränare grips för våldtäkt och mord. Men han har – hur kan det vara så? – lika vattentätt alibi som bevisen är vattentäta. Går att läsa in Trump och ”fake news” i historien också, om en vill.

Monica Kristensen
De döda i Barentsburg
Övers: Joar Tiberg
(Leopard)

Monica Kristensen, norsk polarforskare och deckarförfattare, skildrar inte bara en annan plats utan en annan värld. Märkligt att hon kan beskriva en miljö – den lilla, förfallna ryska gruvstaden Barentsburg – så att kylan stiger ur boksidorna. Man ser ju snön och huttrar i blåsten. Tidigt en oktobermorgon har konsuln i Barentsburg ringt till Longyearbyn, den andra – och norska – staden på Svalbard, och begärt hjälp från sysselmannen. Ett dödsfall och vad ryssarna vill ha hjälp med är ett konstaterande av att det var en olycka då en gruvbas föll ner i en betongblandare. Men sysselmanspolisen Knut Fjeld är inte benägen att konstatera det, så snabbt och säkert.

Volker Kutscher
Babylon Berlin
Gereon Raths första fall
Övers: Ola Wallin
(Ersatz)

Noir måste inte längre vara något amerikanskt utan har blivit en teknik för att skildra människorna, samhället och världen i skönlitterär skrift. En användbar teknik var- och närhelst samhällssystem och människors livsvillkor är på väg att braka samman. Volker Kutscher, historiker och författare, skildrar Berlin på våren 1929 genom kommissarien Gereon Rath, 29 år, som blir turist- och tidsguide till en stad full – som i berusad – av droger, sprit och olagliga nattklubbar, sex och pornografi, gatustrider, politiska intriger och mord. Resultat: inträngande och spännande om ett samhälle i kollaps, närapå eller faktiskt vid civilisationens slut. Och tysk noir.

Pierre Lemaitre
Irène
Övers: Maria Store
(Sekwa)

Lemaitres trilogi ställde till oreda när den publicerades i Sverige. Amen varför gavs titlarna ut i fel ordning? Nu finns alla tre – ”Irène”, som är först men kom sist, nu i år, ”Alex” och ”Camille” – så hen som vill kan läsa dem i rätt ordning. Och bör, för Pierre Lemaitre är ännu en deckarförfattare som inte bara kommer från Frankrike utan skriver mycket franskt. Lite rörigt men annorlunda och personligt: skönlitterärt, poetiskt och kriminellt. Bara valet av huvudperson – den lille, till växten, och specielle kommissarien Camille Verhoeven (en man, bör nog påpekas på grund av förnamnet) – är speciellt. En ung kvinna mördas – ja, det är inte ovanligt utan alltför vanligt i nutidskrimi. Men Lemaitres har sitt eget sätt att skildra det. James Ellroy bidrar till utredningen, förresten.

Thomas Mullen
Darktown
Övers: Claes Göran Green
(Historiska Media)

Läst Walter Mosley? James Ellroy bör i alla fall ha hemma i deckarbokhyllan. Thomas Mullen, som i ”Darktown skildrar rasismen inom polisen och överallt i Atlanta, Georgia året 1948, påminner om bägge. Också Mullen gräver fram historiens vidriga verklighet. En ung svart kvinna, som precis innan sågs i en bil med en vit man, blir mördad. Fallet utreds av två gånger två poliskolleger – fast ”kolleger” är inte rätt ord – nämligen två av stadens nya svarta poliser kontra två vita. Genom dem speglas såväl då- som framtiden: efterkrigstidens lika obegripliga som självklara rasism – vad vita sydstatsamerikaner ansåg sig kunna tänka och göra – inom alla samhällslager samt aningen av en framtid då svarta och vita kan leva sida vid. Fast tusan vet med tanke på polisvåldet i USA, nu som då.

Deckarloggs red.

Trafficking och voodoo i Värmland

Som komplement till mitt val av årets tre bästa svenska deckardebutanter – skrolla nerför Deckarlogg och läs tidigare inlägg! – lägger jag ut en längre recension som tidigare varit publicerad i Gota Medias tidningar.

____________________________________________________________

Lisa Bjurwald
Tills bara aska återstår
(Bladh by Bladh)

Bläddra längst bak i boken och läs författarens efterord. Gör det allra först! Det är mitt råd.

Lisa Bjurwald har skrivit en så brutal thriller att man kunde tro att hon, för deckarspänningens och thrillervåldets skull, tagit i och hittat på. Efter att ha läst efterordet kan ingen dra någon annan slutsats än att det mesta i berättelsen skulle kunna hända eller faktiskt har hänt i verkligheten.

Vilket får ”Tills bara aska återstår” att bli en ännu mer otäck berättelse, mindre polis- och mer av samhällsthriller. En budskapsdeckare, så kan den kallas.

Journalisten Lisa Bjurwald har av allt att döma researchat den skön- och deckarlitterära debuten lika noga som sina tre reportageböcker om högerextremism och rasism. För deckardebuten är ämnet trafficking – smuggling av unga kvinnor från västafrikanska Nigeria och tvångsprostituering med hjälp av naturreligion och voodoo.

Två kvinnor – ”våroffren” – hittas stympade och brända vid Klarälven. Unga svarta kvinnor, så mycket går att se men inte mer.

Rebecka Born, härmed introducerad som huvudperson i en serie deckare, har nyligen börjat som specialpolis vid Sektionen för särskilda hot (SSH). Hennes första uppdrag blir att resa till Karlstad och bistå lokalpolisen (som förstås – av flera anledningar – inte vill ha någon hjälp).

Rebecka har själv bakgrund i Värmland, där familjens släktgård nu omvandlats till flyktingboende. Samtidigt som hennes släkt innehåller en rasistisk gren.

Både rasism och nazism är på värmländsk frammarsch: i fullmäktige sitter Sverigedemokraterna och Nordisk Gryning lockar unga sympatisörer. Allt fler svarta afrikanska tjejer syns på gatorna och vita tonåringar skanderar ”Inga blattar i vårat Karlstad”.

Mycket att – ordagrant – få ihop. Och jag tycker Bjurwald lyckats med det.

Hon lyckas visa att och hur allt hänger ihop, sammanfogat av sexism, kvinnohat och människoförakt. Det mest otäcka är att detta, i Lisa Bjurwalds värld, i hennes version av verkligheten, kan finnas var som helst: både inom poliskåren och hos äldre, så kallade ”madamer” från Afrika.

”Tills bara aska återstår” blir ett käftslag i hjärtat: en lika brutal som viktig påminnelse om hur vidrig, ja, för jävlig, som världen kan vara.

Därför är det lite synd – eller så hjälper det läsaren att stå ut med huvudspåret – att polisen Rebecka Born porträtteras som en så speciell kvinna. Hon valde karriären före maken och barnen och har en, låt säga, manlig sexlust som kommer nära kioskdeckarens.

Alltså, för mig får Rebecka ha sex när, var och hur hon vill – men det stjäl uppmärksamhet från samhällskildringen.

Bengt Eriksson