Rödsvart noir och fransk pulp

Jean-Patrick Manchette
Land: Frankrike
Genre: rödsvart noir, fransk pulp, våldsamma, blodiga och politiska samhällsromaner

Polar brukar hårdkokta deckare kallas i Frankrike. Ett slangord för ”roman policier”. Polargenrens barn kallas néo-polar, nydeckare. Som pappa till den franska nydeckaren, född i början av 70-talet, har Jean-Patrick Manchette utnämnts.  

Till dej som är intresserad av den franska deckarromanens historia rekommenderas Kristoffer Leandoers essä ”Inte bara Maigret” (antologin I neonljusets skugga – Den moderna kriminalhistorien, 1999). Bl a påpekar Leandoer att Georges Simenon, som ju räknas som en fransk författare trots att han var belgare, hade mer gemensamt med ”huvudfåran av modern fransk litteratur än dess biflöde av deckare”.

Men en kort fransk deckarhistorik och karaktäristik av den franska deckarromanen är ändå nödvändig innan jag kommer fram till uppslagsnamnet Jean-Patrick Manchette. För även om polar uppstod ur den hårdkokta amerikanska detektivromanen så är den typiskt fransk. Polar och néo-polar finns endast i Frankrike.

Jean-Patrick Manchette (1942 – 1995).

Det började under andra världskriget med att Léo Malet, anarkist och surrealistpoet m m, publicerade deckare under pseudonymerna Frank Harding och Léo Martimer. Han låtsades att böckerna var skrivna av hårdkokta amerikaner och översatta från engelska. 

1943 gav Malet ut sin första deckare under eget namn, 120, rue de la Gare. Här introducerades en huvudperson som skulle återkomma i många romaner: privatdetektiven Nestor Burma i Paris.

120, rue de la Gare var Frankrikes förstfödda noir och polar. ”Med en bok”, skriver Kristoffer Leandoer, ”fick den franska deckaren en egen ton, en egen miljö och en egen moral.”

Léo Malet översatte ”hardboiled-idiomets legering av fräck cynism och gråtmild sentimentalitet till de parisiska arbetarkvarterens dialekt”.

Tyvärr har ingen Nestor Burma-deckare publicerats i Sverige. Det enda med Burma som finns på svenska är det tecknade seriealbum, Dödens adress (1997), som Jacques Tardi gjort efter romanen 120, rue de la Gare.

Också förlaget Gallimards deckarutgivning under namnet Série Noire har haft stor betydelse. Bland de franska författare som publicerats i Série Noire kan nämnas samskrivarna Boileau-Narcejac, som på 50- och 60-talen fick Mord makar emellan, Döden säger kanske m fl utgivna i Sverige, och Sébastian Japrisot, bl a Dödens kupé (1962), Vedergällningen (1978) och Den ödesdigra dagen (1991).

Jean-Patrick Manchette deckardebuterade 1971 med L´Affaire N´Gustro. Han skrev tio deckare på lika många år – sen slutade han. En elfte, inte färdigskriven roman, La Princesse du sang, gavs ut efter hans död 1995. 

Manchette är en vanartig son. Han både anknyter till och protesterar mot Léo Malet. Om Malet importerade den  hårdkokta deckaren från USA till Frankrike och placerade den på gatan i Paris, så slänger Manchette deckaren i rännstenen och smutsar ner den ännu mer. 

Pappa Malet skrev hårdkokt; sonen Manchette skrev pulp.

Jean-Patrick Manchette kokade romanerna så hårda att de blev blodröda. Han förvandlade deckarromanen till gangsterroman. Förbrytarna tilldelades huvudroller. Ja,  mördarna fick t o m spela hjälterollerna.   

I efterhand och med drygt tio års mellanrum har ett par – inte fler – av Manchettes franska nydeckare kommit på svenska.

Dödsdömt byte (1991) är en av Manchettes första, medan Fatale (2002) hör till den senare delen av produktionen. Romanerna påminner om varann. Bägge är våldsamma och blodiga. I bägge står en kvinna i centrum. Men det finns också skillnader mellan romanerna.

I Dödsdömt byte råkar en ung kvinna, Julie, hamna i en situation där hon måste tillgripa våld. (En pojke, som hon är barnvakt åt, blir kidnappad.) Strax får hon smak på våldet och dödar med glädje. 

I Fatale har kvinnan, Aimée Joubert, kommit långt förbi Julies utvecklingsstadium.

Aimée, ”den älskansvärda”, är sin egen yrkesmörderska; inte anställd av någon, arbetar inte på någon annans uppdrag än sitt eget. Hon har blivit så förnedrad av livet att det enda hon kan göra är att ge tillbaks med samma vapen: våld och död.

Aimée Joubert sörplar champagne och frossar surkål på tåget till Bléville (Kosinge eller Penningby), där hon tar in på hotell och kartlägger stadens mäktiga, politikerna och affärsmännen. Hon ska minsann ta livet av varenda en!

Våld föder våld. Ont ska med ont förgås. De förtryckta har rätt att ta till vapen mot förtryckarna!

Det är budskapet – ett revolutionsbudskap långt från vänster. Fatale är en deckare som, med Leandoers ord, ”markis de Sade och Ulrike Meinhof kunde ha skrivit ihop”.  Aimées dödande blir ett reningsbad.

I Manchettes romaner är samhällets våld mycket större och mer övergripande än den enskilda människans, den lilla mördarens. Vad är ett mord eller två? Eller tre? Eller fyra? Petitesser.

Ett obehagligt budskap, men det ska påpekas att Manchette formulerade sina tankar som litteratur; som néo-polar, nydeckare. Han omsatte inte tankarna i handling. Och när han insåg att den enda möjligheten att förändra samhället inte heller den var möjlig, då tystnade han.

Så läser jag den franske nydeckarförfattaren Jean-Patrick Manchette: som en sista, desperat suck.

I Frankrike finns de flesta av Manchettes nydeckare återutgivna i pocket. Ett par av dem, The Prone Gunman och Three To Kill (bägge 2002), har översatts till engelska.  Också några böcker av arvtagaren Didier Daeninckx, Murder in Memoriam (1992), Goldfish (1993) och A Very Profitable War (1994) kan läsas i engelsk översättning.

Den enda romanen av Léo Malet som översatts till svenska, Barnablod (1996, i Frankrike publicerad 1954), hör alltså inte till serien om privatsnoken Burma utan är en blodig deckare i snarlik stil med Manchettes.

De hårdkokta och våldsamma romaner som Boris Vian – i Sverige mest känd för sången ”Desertören”, översatt av Lars Forssell – på 40-talet skrev under pseudonymen Vernon Sullivan, bl a Jag ska spotta på era gravar (1988) förebådade också Manchettes nydeckare.    

Titlar:
Dödsdömt byte. 1991. Övers: Jenny Berthelius.
Fatale. 2002. Övers: Kennet Klemets.

Bengt Eriksson Ur boken ”Deckarhyllan 2”.

PS om Léo Malet.
Efter att ovanstående skrevs och publicerades 2002 har Malets franska noir-deckare ”120, rue de la Gare” långt om länge getts ut på svenska. En längre text om Léo Malet finns också på Deckarlogg. Klicka HÄR och läs.

Uppgivenhet, vrede och hat, hopp och drömmar

Andrew H Vachss (1942-2021)
Land: USA
Genre: minst sagt hårdkokta deckare

Andrew Vachss (H-et har numera försvunnit) författar sina deckarromaner med ena handen på Raymond Chandlers skrivmaskin och andra handen på den ordbehandlare som Mickey Spillane säkert övergått till att använda. Hans deckare är hårdkokta á la Chandler och råa á la Spillane.

Vachss är en bitter och besviken advokat. Det måste han vara, för när han sätter sej vid tangenterna och förvandlas från advokat till författare kan han inte hålla tillbaka sin ackumulerade vrede.

Huvudpersonen i Andrew Vachss deckare heter Burke. Just så, inget mer (Burke saknar förnamn eftersom han saknar mamma). Burke är Vachss alter ego; Vachss mörka, förbjudna alter ego: den mörka sida av sej själv som författaren kan släppa lös, men advokaten måste tygla och hålla i band.

Burke är en privatdetektiv utan licens – definitivt utan licens! Han är ”tjyv”: har suttit i fängelse ett par omgångar, lever enligt sin egen lag men vid sidan om lagstiftarnas. Han är rå, men ändå, på något sätt, hederlig.

Vachss skriver serieböcker: personerna och också intrigerna är ungefär desamma från bok till bok. Den accelererande skillnaden från den första boken och framåt är att Burke – och därmed, antar jag, Vachss – blir allt mer cynisk, allt mer desperat. Allt mer låter Burke ändamålet helga medlet. Ändamål: att rädda barnen undan vuxenvärldens misshandel. Medel: att avrätta, ta livet av misshandlarna. De har, enligt Burke, förverkat rätten att leva.

Läser man Vachss så – ordagrant – skriver han förskräckliga deckare. Då blir advokaten/deckarförfattaren en vidrig reaktionär som pläderar för medborgargarden och hyllar dödsstraffet.

Men så kan man, i alla fall inte jag, läsa Vachss. Jag läser hans berättelser från Manhattans storstadsdjungel – eller snarare storstadshelvete – som en saga, en ond saga. Burke och hans ”gatufamilj” är som hämtad från Sherwoodskogen: Mama med sin kinesrestaurang, den dövstumme mongoliske livvakten och ”krigaren” Max den Tyste, den tiggande svarte dvärgen Prof, matematik- och fysikgeniet Mullvaden, bosatt i ett skrotupplag, transvestiten Michelle och hittepojken Terry.

Burke kan vara en Dirty Harry. Han kan också vara Batman eller en modern Robin Hood. För det kan väl inte vara Jesus som återvänt till jorden? Författaren Vachss har skapat en sagofigur – en moralisk hämnare – genom vilken advokaten Vachss kanaliserar alla sina känslor: uppgivenhet, vrede och hat, hopp och – drömmar…

Lagstiftarna och domstolarna är han bottenlöst besviken på. När ord står mot ord väljer domstolarna att tro på de vuxna och misstro barnen. Barnmisshandlarna går fria och får t o m ansedda poster i samhället. Poliser finns det både sämre och bättre. Socialarbetarna samarbetar Burke med, åtminstone somliga.

De fem första böckerna – ”Flood” (1990), ”Strega” (1991), ”Blue Belle” (1992), ”Hard Candy” (1993) och ”Blossom” (1994) – har namn efter kvinnor. Vilken roll spelar kvinnorna?

De är sexuellt utnyttjade kvinnor: som unga flickor bestals de på sin sexualitet. De är hårda och hämndlystna, precis som Burke. Men hos kvinnorna finns också någonting ospecificerbart mjukt, som Burke saknar.

Symboliserar kvinnorna mänskligheten? Det goda som ändå måste finnas hos människan och skiljer människan från djuren? Den gnutta tro och hopp som Andrew Vachss – trots allt – har på samhället och lagstiftarna? Författar Vachss mardrömmar för att han – fortfarande – har en dröm?

En del går tyvärr förlorat i översättningen, men också språket måste nämnas: Vachss deckarprosa, ett slags kriminell lyrik.

En bit in i romanserien blir kapitlen allt fler och allt kortare: som dikter. Också meningarna huggs av, språket koncentreras: som rader i en dikt. Vachss sätter punkt. Där han vill. Där han sagt. Det han vill. Där. Sätter han punkt. Vachss deckarspråk är talspråket från gatan. Nej. Rännsten. Gatans poesi.

När Burke-deckarna började publiceras i Sverige möttes de av kritik från bl a deckarrecensenterna. Det hävdades att romanerna var ”orealistiska” och ”överdrivna”. Sen dess har också den svenska verkligheten hunnit ikapp romanernas innehåll. Idag kan ingen längre tycka att Vachss ”överdriver”. Hur många gånger har inte svenska tidningar och radio/TV de senaste åren rapporterat om pedofiler och barnpornografi?

Kanske bidrog kritiken till att det svenska förlaget gav upp efter sex titlar?

På engelska har Andrew Vachss fortsatt att skicka ut sin Dirty Harry eller Jesus för att bekämpa alla som utnyttjar och misshandlar barn såväl som andra svaga grupper i samhället. Burke-serien omfattar drygt dubbelt så många titlar – bl a ”Down in the Zero” (1994), ”Safe House” (1998), ”Choise of Evil” (1999) och ”Pain Management” (2001) – än de som finns översatta till svenska.

Titlar:
Flood. 1990. Flood. Övers: Gunilla Dahlblom / K.G. Johansson.
Strega. 1991. Strega. Övers: Gunilla Dahlblom / K.G. Johansson.
Blue Belle. 1992. Blue Belle. Övers: Gunilla Dahlblom / K.G. Johansson.
Hard Candy. 1993. Hard Candy. Övers: Gunilla Dahlblom / K.G.Johansson.
Blossom. 1994. Blossom. Övers: Gunilla Dahlblom / K.G. Johansson.
Offer. 1995. Sacrifice. Övers: Gunilla Dahlblom / K.G. Johansson.

På fotot: Vachss och Honey.

Bengt Eriksson
Ur boken ”Deckarhyllan”, utgiven av BTJ Förlag 2002