Jenny Berthelius (1923 – 2019) – den psykologiska svenska thrillerdrottningen

Plötsligt steg statistiken för hur många som gått in på Deckarlogg och sökt efter Jenny Berthelius. Varför just nu? undrade jag.

Kollade runt på nätet och såg att sen en tid finns de flesta och allt fler av Jenny Berthelius psykologiska thrillers på strömningstjänsterna, både som e- och ljudböcker.

Det är en smärre kulturgärning att de tillgängliggörs för nytillkomna läsare och lyssnare. Jenny Berthelius thrillers hör till det allra bästa bland svenska deckare och annan krimi.

Följande nekrolog skrevs när Jenny Berthelius avled för några år sen.

***

Så har även Jenny Berthelius dött. Hon avled i augusti 2019.

Jenny Berthelius föregick mina deckarkritiska skriverier så jag recenserade aldrig någon av hennes tidiga – och bästa – deckare, thrillers eller vad de ska kallas, oftast eller alltid med tillägget psykologiska.

Som debuten ”Mördarens ansikte” (1968), ”Den heta sommaren” (1969), ”Mannen med lien (1970) och ”Leksakspistolen (1971). Alla nämnda brukar räknas inte bara till hennes bästa utan också till de bästa deckare som skrivits i Sverige.

Hon tilldelades Expressens deckarpris Sherlock för ”Den heta sommaren” och 2004 skulle hon – högst välförtjänt – tilldelas Svenska Deckarakademins ”masterdiplom”.

Fast de uppräknade är blott några få av alla vuxen- och barnböcker hon skrev, oftast med kriminella inslag men inte alltid. Vid sidan om vuxendeckare skrev hon också en serie ungdomsdeckare om ”Hemliga Agentklubben” (där dottern Marie, om jag nu minns rätt, skrevs in).

Deckarförfattarinnan Jenny Berthelius någon gång på 70-talet.
Foto: Birgitta Olsson

Många böcker, nog de flesta, utspelade sig i Malmö och Skåne, till exempel uppåt Svensköp på Linderödsåsen.

I efterhand har jag nog läst nästan alla och bara att instämma: mycket bra och spännande psykologiska kriminalromaner. Flera av dem är återgivna som e-böcker också – gå in och kolla på typ biblioteket eller Storytel!

Jenny Berthelius var – och förblir – den svenska deckarens ”Grand Old Lady” och med böckernas smygande, vibrerande, allt mer kusliga spänning kunde hon också utnämnas till skräckens skånska – eller ja, svenska – mästarinna.

Jag minns hennes från tidigt 70-tal mer personligen än via hennes böcker. Vi råkade träffas  på diverse författarcentrumkurser och liknande – och när sen Schlager hade startat och skulle ge ut boken ”Elektriska drömmar” så ringde jag och bad henne att skriva ett bidrag om Elvis…

Ja, Elvis Presley. Eftersom Jenny var ett stort Elvis-fan.

Nu är det dock längesen som hon gav ut en deckare, i synnerhet en riktigt bra. Så var det förresten redan när jag på 90-talet gjorde den första versionen av boken ”Deckarhyllan”. Tyvärr finns hon inte med där. Från slutet av 80-talet ägnade hon sig mest åt att skriva lättläst samt att översätta deckare och annat.

Men efter lång väntan kom 2007 ändå en ny deckare av Jenny Berthelius, ”Näckrosen”, som jag recenserade i Kvällsposten. Där fanns lite av samma smygande spänning som i hennes tidiga deckare men annars höll ”Näckrosen” tyvärr inte samma höga – ja, klassiska – nivå.

Så läs hennes tidiga deckare, börja med debuten och fortsätt framåt! Läs! Läs! Glöm aldrig Jenny Berthelius! Minns henne som det hon var och är: en av Sveriges främsta deckarförfattare.

Bengt Eriksson

Amen sluta och gnäll på Oates!

Joyce Carol Oates
Natten. Sömnen. Döden. Och stjärnorna.
Övers: Fredrika Spindler
(HarperCollins)

Det där att muttra över Joyce Carol Oates… Vad är det för mening med det?

Kritisera henne för att hon skriver alltför långa böcker med alltför många utvikningar och alltför mycket utfyllnad. Eller att hon skriver alltför korta böcker där personteckningen blir alltför tunn. Eller hur hon skriver: alltför många kursiveringar och parentes på parentes.

Och så vidare. Vad är vitsen med det?

Det är ju så hon skriver. Ta det eller låt bli. Att skriva att man = recensenterna i vår tids nya bemärkelse, från kultursidornas recensioner till kommentarer på facebook, inte gillar en bok, att den inte var nåt för mig. Det är en sak. Men att liksom både allmänt och direkt kritisera Oates. Rikta kritiken – som typ en lärare med en pekpinne – mot Oates.

Amen sluta! Hon skriver inte på något annat sätt för det. Läs eller låt bli, som sagt. Hon skriver så här, oavsett om det är en roman, en novell eller en dikt, för hon är också poet, en essä eller en teaterpjäs. (och nog mer ändå). Hon skriver som hon vill.

Nu senast har Joyce Carol Oates återigen skrivit en alltför lång roman. Tycker vissa, alltså. Jag läser blott och tar till mig det hon skriver. Det är vad jag gör. Det känns till och med onödigt att betygsätta, det är ju uppenbart att hon bara skriver det hon vill och inte bara det ens utan det hon måste.

Och det hon måste är att skildra USA, beskriva Amerika, landet och kontinenten där hon lever, där hon föddes och växte upp. Detta Amerika. Detta USA. Romanen ”Natten. Sömnen. Döden. Och stjärnorna” är så tjock och läslång, och snacka om skrivlång, 863 sidor på svenska (och ännu fler sidor i original), för att de handlar om USA, hela USA.

För att USA är så stort och långt och mycket och tjockt och… Romanens speciella titel är hämtad från en dikt av Walt Whitman. Bara det, en av USA:s litterära grundstenar. Redan det säger och förklarar när, var & hur om Joyce Carol Oates nya roman. Det amerikanska; från grunden; ur grunden; under grunden. Romanen är dessutom tillägnad ”minnet av” Charlie Gross, hennes andra make.

Hon väver in sig själv också i den nya romanen. Det gör hon väl alltid, mer och mindre, men här känns hon, hon själv, extra stark eller svag i romanen. Undrar om inte detta är romanens faktiska centrum, hon själv. Behovet av att skriva in sig själv och skriva av sig. Ensamheten. Plötsligt bli ensam. Maken dör. Men som av ett under hitta en ny man, få liv igen i – ur – ensamheten.

Därför undrar jag på allra sista 862:a sidan, om romanen inte blev alltför kort. Ändå. Ah, det får du fundera på själv när du kommer dit, om du kommer dit. Romanen utgör för övrigt en fortsättning på den eviga romansvit som Oates skriver – ännu en del av hennes eviga roman om just Amerika, den tar aldrig slut, omöjligt att skriva tillräckligt mycket om USA, detta land, detta Oates-land går inte att förstå sig på och beskriva hur många sidor hon än skriver.

Hur djupt ner hon än gräver. I grunden. I historien. I människorna. I politiken och samhället. I allt. Den här gången, som många andra gånger, utgår hon från rasismens USA, specifikt rasismen inom den amerikanska polisen och polismordet på George Floyd – fast tvärtom.

Joyce Carol Oates. Foto: Dustin Cohen

Romanen utspelar sig dessutom i Oates-landet vad gäller miljön, den del av USA som Joyce Carol Oates kommer ifrån, där hon växte upp, nordvästra USA. ”Whitey”, som han ju nästan översymboliskt kallas, det är den 18 oktober 2012, det fullständiga namnet John Earle McClaren, han har varit borgmästare, är nu en framgångsrik företagare.

Han på väg hem i bilen efter ett styrelsemöte i staden Hammonds folkbibliotek då han får syn på ett par poliser som misshandlar, grovt misshandlar, en man med asiatiskt utseende. Han stannar och går ur bilen för att försöka stoppa misshandeln. Då blir istället Whitey angripen av de bägge poliserna och skjuten med elpistoler. Det utlöser en stroke.

Det har väl reda framgått att Whitey kommer att avlida. Hans hustru, Jessalyn, kommer att bli änka. (Och poliserna, vad händer med dem? Hur förklarade de att en vit man i 60-årsåldern, stadens före detta borgmästare, nu ligger på sjukhuset och kan dö?) Det ska också visa sig att den misshandlade asiatiske mannen heter Azim Murthy, barnläkare med rötter från Indien.

Joyce Carol Oates skildrar familjen McLaren och dess sönderfall. Så som USA faller sönder så faller familjen sönder. Utifrån en plötslig händelse, som blottade gapen och mellanrummen, de bråda djupen. USA som en stor familj, beroende av varann, liksom familjen McClaren. Hon skildrar hur hustrun Jessalyn förändras, faller sönder och omskapar sig.  

Hur barnen – Thom, äldst, arvtagare till pappan, verksam inom familjekoncernen; Beverly, äldsta dottern, före detta skönhetsdrottning, nu något överviktig och något alkoholiserad, välbärgad, hennes make tjänar bra på banken; den andra dottern, Lorene, doktor i pedagogisk psykologi och  fruktad rektor på Hammonds high school; den yngste sonen, Virgil, en annan sort, inte pappas älsklingsson, konstnär med skrotskulpturer (som blivit rätt populära); familjens lillasyster, Sophia, doktorand i mikrobiologi, för närvarande forskningsassistent på ett institut där hon hanterar djurförsök – alla dessa, barnen, hur de reagerar skildrar också Oates.

Hur även de förändras, hur familjen McClaren förändras när familjefadern inte längre finns. Hon skildrar dem, var och en, än mer och än mindre. Som en muntlig berättare nästan, som om berättelsen bara kommer, springer fram ur henne. Det som bör vara med är med. Det som hon inte tycker är så viktigt, inte kommer på eller bara glömde är inte heller med.

Hon ger mig den här bilden. Jag sitter på ett café, ett fullsatt café, det är folk vid alla bord när en kvinna kommer in. Hon frågar, får hon sätta sig här, mitt emot mig, vid mitt bord. Javisst, svarar jag. Hon hämtar kaffe och vad hon nu hämtar och slår sig ner. Tar en klunk och börjar berättar, en historia, om sig själv, om världen, om vadsomhelst, och sen kan hon inte sluta. Hon bara pratar och pratar. Typ så – så skriver och berättar Joyce Carol Oates.

Det är en skildring av en familj som blir en skildring av USA: av rasismens USA som även drabbar USA:s vita. De hänger ihop med dem. dem hänger ihop med den, allt hänger ihop med allt. Hur USA:s vita invånare reagerar när familje- och landsfadern är borta. Som när Donald Trump röstades bort som president och ersattes av vem? Av vad?  Att USA:s är ett så stort land att det är beroende av en president som håller ihop det.  Att McClaren är – var – en så stor familj att den höll ihop så länge det fanns ett överhuvud, en familjefar, som höll ihop den.

Nu rämnar familjen, person för person. Och när mamman sen också träffar en ny man, som dessutom är – kuban!

Joyce Carol Oates berättar alltså om allt detta på 862 sidor med många kursiverade meningar. Ibland kan hon också laborera med parenteser på sitt mest udda sätt: tre parenteser efter varann och med en extra fjärde parentes inuti den sista!

Åkej, jag förstår, i viss mån, att vissa läsare reagerar och inte riktigt klarar av det här, klarar av Oates sätt att skriva, skildra och berätta. Hur hon liksom griper in i sitt eget berättandet med kursiverade, ännu mer egna, senare, kommentarer. Till och med kan jag förstå att vissa tycker det blir svårläst. Men gnäll inte på Oates för det! Hon rår inte för det. Hon bara skriver som hon vill och kan och måste skriva. Att kritisera henne är det ingen mening med. Utan läs, om du vill. Läs inte, om du inte vill.

Bara så. Jag snabbläste Joyce Carol Oates roman ”Natten. Sömnen. Döden. Och stjärnorna”. Det ska man inte. Det här är en bok att läsa som man läser poesi: långsamt, smutta på meningar, läs om en mening, ännu en gång. Långsamt, sakta, stilla. Men det tar ju ett år! Ja, minst. Låt det ta ett år. Så ska jag läsa om romanen vid tid och tillfälle. Sååå långsamt. Förresten nu äntligen i år har det blivit dags för Joyce Carol Oates att få Nobelpriset, för det har jag hört viskas…

Bengt Eriksson

Sanning och lögn

Camilla Grebe

Alla ljuger

(W&W)

Få svenska deckarförfattare håller en lika jämn och härtill hög nivå som Camilla Grebe. Men inte kan hon väl nomineras av Svenska Deckarakademin också i år och verkligen inte utses till segare ännu en gång? För att inte tala om det där skandinaviska deckarpriset. Måtta eller…

Det jag tycker allra bäst om är att Camilla Grebe skriver skönlitterär deckar- eller spänningslitteratur.  Hon kan, kort sagt, skriva. Hon vet hur ord och formuleringar ska placeras och hanteras, utifrån sammanhang, berättarröst och repliker.

Ofta använder hon sig av längre meningar, med bisatser, vilket skapar både stämning och lästempo. Hon skriver inte action utan förmedlar innehållet också mellan raderna och under ytan, lyfter fram vad som nog måste kallas verkligheten. Hon skriver verklig realism i den meningen att människors psykologi alltid är en del av – ja, lägger grunden till – verkligheten.

Camilla Grebes femte roman och deckare på egen hand, nya ”Alla ljuger”, handlar om just det som titeln säger. Att alla har sin uppfattning och sanning, var och en sin varierade beskrivning av verkligheten. Ja, alla ljuger. Grebe använder sig alltså av ett svårt sätt att skriva och berätta – ett grepp som jag brukar tycka är ett otyg. Hon låter olika personer berätta.      

Gäller ju då att varje person blir just den personen, som läsare måste man tro att just hen berättar. Det är mycket svår att skriva så. Många författare försöker men misslyckas. Grebe lyckas. Hon är ju nämligen, som jag också skrev, en mycket skicklig berättare och ordbehandlare. Dessutom pendlar hon mellan det som händer och vad som hänt, nu och tidigare.

De romaner som Camilla Grebe skrivit på egen hand är fristående. Nästan. De är fristående romaner som ändå blir titlar i en serie. För det finns alltid något lite – eller inte så lite – som får dem att bli länkar i samma kedja. Detta något litet förenar dem.

”Alla ljuger” skildrar en familj, en ny familj med Maria, lärare, och sonen Vincent (med Downs syndrom) samt hennes nye man Samir, läkare, och hans dotter Yasmin. Men så försvinner Yasmin. Misstankar riktas mot Samir. Så läggs grunden till en livs- och relationsroman, som blir en spänningsroman, som i sin tur blir en kriminal- och (kanske) polisroman.

Det hör en förhistoria hit också, om Vincents pappa, som gav sig av, och om Samirs tidigare familj, hustrun och ännu en dotter (syster till Yasmin). Och här finns ännu en väsentlig person, polisen Gunnar. Ytterligare en styrka hos Camilla Grebe: hon får oss att lära känna sina personer, inte bara träffa eller bli bekanta med dem utan verkligen känna.

Samir? Jo, det får oss fördomsfulla att tänka på något arabland, på muslimer och islam, ja, islamism. Samir har bakgrund från Algeriet. Detta, våra fördomar om araber och muslimer, är ett blott ett av de viktiga teman som Grebe tar upp i romanen.

Hon är en seriös svensk författare av spännings- och kriminallitteratur, en författare som borde läsas av både oss som brukar läsa deckare och de som utstöter bestämda åsikter om deckare utan att läsa några. De – vi – alla – ska läsa, ja, det är en uppmaning, nej, det är tusan en befallning, ska läsa Camilla Grebes ”Alla ljuger”.

Läs romanen långsamt, ta in berättelsen, ta in människorna, låt Grebes berättelse och tankar leva vidare inom dig.

Bengt Eriksson

Jenny Berthelius (1923 – 2019)

Så har även Jenny Berthelius dött. Hon avled i augusti 2019.

Jenny Berthelius föregick mina deckarkritiska skriverier så jag recenserade aldrig någon av hennes tidiga – och bästa – deckare, thrillers eller vad de ska kallas, oftast eller alltid med tillägget psykologiska.

Som debuten ”Mördarens ansikte” (1968), ”Den heta sommaren” (1969), ”Mannen med lien (1970) och ”Leksakspistolen (1971). Alla nämnda brukar räknas inte bara till hennes bästa utan också till de bästa deckare som skrivits i Sverige.

Hon tilldelades Expressens deckarpris Sherlock för ”Den heta sommaren” och 2004 skulle hon – högst välförtjänt – tilldelas Svenska Deckarakademins ”masterdiplom”.

Fast de uppräknade är blott några få av alla vuxen- och barnböcker hon skrev, oftast med kriminella inslag men inte alltid. Vid sidan om vuxendeckare skrev hon också en serie ungdomsdeckare om ”Hemliga Agentklubben” (där dottern Marie, om jag nu minns rätt, skrevs in).

 

Deckarförfattarinnan Jenny Berthelius någon gång på 70-talet. Foto: Birgitta Olsson

Många böcker, nog de flesta, utspelade sig i Malmö och Skåne, till exempel uppåt Svensköp på Linderödsåsen.

I efterhand har jag nog läst nästan alla och bara att instämma: mycket bra och spännande psykologiska kriminalromaner. Flera av dem är återgivna som e-böcker också – gå in och kolla på typ biblioteket eller Storytel!

Jenny Berthelius var – och förblir – den svenska deckarens ”Grand Old Lady” och med böckernas smygande, vibrerande, allt mer kusliga spänning kunde hon också utnämnas till skräckens skånska – eller ja, svenska – mästarinna.

Jag minns hennes från tidigt 70-tal mer personligen än via hennes böcker. Vi råkade träffas  på diverse författarcentrumkurser och liknande – och när sen Schlager hade startat och skulle ge ut boken ”Elektriska drömmar” så ringde jag och bad henne att skriva ett bidrag om Elvis…

Ja, Elvis Presley. Eftersom Jenny var ett stort Elvis-fan.

Nu är det dock längesen som hon gav ut en deckare, i synnerhet en riktigt bra. Så var det förresten redan när jag på 90-talet gjorde den första versionen av boken ”Deckarhyllan”. Tyvärr finns hon inte med där. Från slutet av 80-talet ägnade hon sig mest åt att skriva lättläst samt att översätta deckare och annat.

Men efter lång väntan kom 2007 ändå en ny deckare av Jenny Berthelius, ”Näckrosen”, som jag recenserade i Kvällsposten. Där fanns lite av samma smygande spänning som i hennes tidiga deckare men annars höll ”Näckrosen” tyvärr inte samma höga – ja, klassiska – nivå.

Så läs hennes tidiga deckare, börja med debuten och fortsätt framåt! Läs! Läs! Glöm aldrig Jenny Berthelius! Minns henne som det hon var och är: en av Sveriges främsta deckarförfattare.

Bengt Eriksson

 

 

Den ”okända” svenska deckardrottningen

I väntan på recensionen av Ulla Bolinders nya säregna deckare, ”I din himmel”: en krönika om med en presentation av henne som jag tidigare har skrivit.

***

Varför räknas inte Ulla Bolinder som en av Sveriges deckardrottningar? Jo, jag hör vad ni utbrister: Va-va-vad hette hon? Ulla vemdå?

Ulla Bolinder hör inte till de storsäljande svenska deckarförfattarna. Hon är – jäkla oförtjänt och orättvist! – en doldis.

Ulla Bolinders Weber-serie: ”Utsaga” (2005)

Även om böckerna inte fått så många recensioner har de (nästan) genomgående varit positiva. Ett av hennes stora fans heter K Arne Blom, ordförande i Deckarakademin. Han skräder inte lovorden: ”stor medkänsla”, ”god psykologisk gestaltning” och ”en alldeles egen stil”.

Inte ens han och det hjälpte för att Deckarakademin skulle nominera någon av böckerna som årets svenska deckare.

Huvudperson: Verkligheten.

Så kan Ulla Bolinders romaner karaktäriseras, från de fyra första som inte har prefixet kriminal- till kriminalromanserien med och om journalisten David Weber. Den sjätte och sista delen i Weber-serien, ”Livstid” (Idus förlag), kom i dagarna.

”Gärningsman” (2006)

De verkar så sanna och verkliga att de kunde vara – eller är? – autentiska. Den känslan har jag fått när jag läst böckerna. Måste mejla henne och fråga, tänkte jag inför den här krönikan…

”I mina första böcker”, mejlar hon tillbaks, ”finns det inga påhittade personer. Händelserna som beskrivs har inträffat i verkligheten.”

Också i ”Weber-serien är mycket sant”, fortsätter hon. ”Jag har försökt att framställa allt så realistiskt och trovärdigt som möjligt. Jag förstår inte meningen med kriminalromaner som skildrar hur folk dör som flugor utan att det verkar beröra omgivningen. Hur kan man bortse från vilket oerhört trauma ett mord är för alla inblandade?”

Debutromanen ”Övergreppet” skildrar ett överfall och en våldtäkt på en ung kvinna på väg hem från bion. Trilogin ”Hoppa in då!”. ”Någonstans inom oss” och ”Hela mig” följer två raggartjejer upp genom livet.

”Intrång” (2009)

Det som sker är nog så kriminellt. Romanerna hamnar nära den psykologiska thrillern. Inte konstigt att Ulla Bolinder började skriva deckare, där kan hon ju få plats med allt som finns i en ”vanlig” roman och mer ändå.

Fast enligt henne själv ska det ha berott på något annat: ”Jag fick tillgång till material om brott och ville använda mig av det.”

Weber-serien, inledd med debutdeckaren ”Utsaga”, är så annorlunda att jag inte vet någon deckarförfattare som skriver likadant. ”Det var materialet – dokument av olika slag – som inspirerade mig. Någon förebild har jag inte”, menar Bolinder.

Genre: fiktiva dokumentärromaner.

”Uppsåt” (2010)

Ulla Bolinder använder kriminalreportern David Webers insamlade material – polisförhör, tidningsklipp, domstolsprotokoll, journalistens nedskrivna intervjuer med mera – för att skildra fiktiva/verkliga/autentiska brottsfall.

När hon växlar mellan dokumenten så byter hon också skriftspråk. Suveränt gjort! Det ger ett – helt – dokumentärt intryck. Samtidigt som varje människa som talar i de olika dokumenten blir en jag-person.

Brottsfallen (försvunnen 8-åring, ung kvinna hittas död i sin lägenhet, man hittas skadas och döende, läkarsekreterare knivhuggs, tvåbarnsmor försvinner under en cykeltur och journalisten Webers död) är sådana som kan drabba var och en och vem som helst i samhället.

 ”Domslut” (2011

Den nya, avslutande boken ”Livstid” är just en avslutning samt ett försök att förklara Weber-serien.

För som slutord vill Ulla Bolinder poängtera att allt hon skrivit är alldeles sant.

Hon var sambo med David Weber och när han dog fick hon tillgång till hans material från tiden som kriminalreporter. Nu blir hon själv intervjuad – av Webers dotter Hilda.

I och med detta så vänder hennes brottsberättelser för mig. Nu undrar jag istället: Var alltihop påhittat?

”Livstid” (2012)

En journalist med namnet David Weber har inte funnits (i alla fall måste Weber vara ett fingerat namn). Här förekommer också en namngiven kvinnlig läkare och författare. Lätt att kolla på nätet att hon är påhittad.

Deckarfåtöljen gungar till. Läsningen blir ett gungfly mellan fiktion och verklighet. Ännu mer spännande! Och säkert precis vad Ulla Bolinder velat åstadkomma.

Om Ulla Bolinder nu heter Ulla Bolinder…

Ulla Bolinders utgivna böcker

Romaner: ”Övergreppet” (1997), ”Hoppa in då!” (1998), ”Någonstans inom oss” (1999) och ”Hela mig” (2001)

Kriminalromaner: ”Utsaga” (2005), ”Gärningsman” (2006), ”Intrång” (2009), ”Uppsåt” (2010), ”Domslut” (2011) och ”Livstid” (2012)

Bengt Eriksson
Publicerat i KB/YA/TA 2012

När ett barn mördas

Jag håller precis på och läser ”Flickorna i Villette” (Alfabeta), den senaste och andra detektivromanen av Ingrid Hedström, utnämnd till fjolårets svenska deckardebutant (både av Svenska Deckarakademin och mig). Har hunnit ungefär halvvägs och avvaktar med recensionen men redan på omslaget till deckaren framgår att tre unga flickor blir mördade.

De är tonåringar; unga, mycket unga, knappt mer än barn. Det blir allt vanligare med unga mordoffer, ungdomar och barn, ja, spädbarn, i kriminallitteraturen, både den svenska och den internationella. Varför? Det är ju hemskt.

Jag har funderat en del på det här. Och jag är är förvånad över att så få andra verkar reagera och fundera. Det måste väl vara så att kriminallitteraturens ”utveckling” speglar en förändring i samhället? Och det gör ju, i så fall, inte saken bättre.

Något är helt säkert – eller? Nej, ingen kan väl läsa dessa deckare som ”underhållning”…

I följande text har jag funderat mer på det här:

***

Ett par nya deckare som just nu exponeras i bokhandeln är ”Till skogs” av Tana French och ”Den som älskar något annat” av Karin Fossum. Redan på omslagen avslöjas att den första handlar om en mördad liten flicka och tre tidigare försvunna barn, den senare om en åttaårig pojke som också hittas död.

Det hemska ämnet är inte unikt utan ett av de vanligaste i 2000-talets kriminallitteratur. Fler exempel:

I ”Till vägs ände” av Ruth Rendell mördas två tonårsflickor. Sandra, som i ”Där ingen vind blåser” av Annika Sjögren går ut för att sälja kakor, är tio år. I ”Stenhuggaren” av Camilla Läckberg har en sjuårig flicka blivit dränkt. En skolpojke på åtta år dödas i ”Änglarösten” av Arnaldur Indridason. ”Morden i Buttle” av Annika Bryn handlar om hur småflickor våldtas och mördas. Medan Stuart McBride i ”Blodsarv” låter polisen hitta en död, treårig pojke. I ”Svart stig” av Åsa Larsson blir ett barn skjutet i bilstolen och i ”Dolda fel och brister” av Elsebeth Egholm flyter ett dött spädbarn i en å.

När jag pratade deckare på en kulturlunch i Kristianstad så passade jag på att fråga vad publiken trodde det kunde bero på att så många barn mördas i deckarna. Någon sa att våldet från TV-serier och dataspel sprider sig till litteraturen. En annan påpekade att det även hos Agatha Christie förekom mord på barn.

Eva Ström, läkare, poet och kritiker, fanns också i publiken. ”Att det värsta ska hända våra barn är vår största rädsla”, sa hon. ”Deckarna hjälper oss att hantera rädslan.”

Det stämmer att Agatha Christie – flera gånger – skildrat mord på barn. Bland annat i ”Mord på Allhelgonadagen” (1969), där en liten flicka blir dränkt.

Hur vanligt var det – förr i tiden – med barn som litterära brottsoffer? Jan Broberg, deckarkritiker under 55 år, nämner Charlotte Armstrong, Anne Chamberlain och Ross McDonald. Också de skrev om barn som utsattes för brott – men då klarade sig barnen.

Varför blir deckarnas mordoffer allt yngre?

– Författarna kanske vill skapa ett känslomässigt engagemang, säger Broberg. Eller så kom någon på en gimmick och andra tog efter.

– Det kan aldrig vara nyttigt läsa om barn som blir mördade, säger Åsa Nilsonne, författare och professor i medicinsk psykologi. Det är obehagligt med mördade barn. Förut var det tabu att skriva om det.

Du har ju själv gjort det, i romanen ”Ett liv att dö för”? Nej, protesterar Nilsonne. Det har hon inte.

Åsa Nilsonne. Foto: Ulla Montan.

– Mitt ”barn” var 17-18-19 år. Jag ville diskutera var gränsen går för att anses vara ett barn. När ska barnet behandlas som en vuxen?

– Det finns ett fokus i media på övergrepp mot barn, säger Sigurd Rothstein, lektor i litteraturhistoria och ansvarig för kursen Den moderna detektivromanen. Deckaren har en samhällelig koppling och då är inte steget långt. Jag tror att en deckare kan skildra en våldtäkt på en vuxen – men inte på ett barn.

– Där går gränsen. Men, tillägger han, jag sätter ett frågetecken.

Det är nog säkrast. I redan nämnda ”Till skogs” har Tana French visserligen inte beskrivit vad mördaren gör med flickan medan det händer – men det noteras noggrant i efterhand.

– Jag kan inte svara för alla andra och hela genren, säger Anna Jansson, sjuksköterska och deckarförfattare.  Men jag kan tala för mig.

Hon har allt oftare – i ”Drömmar ur snö”, ”Främmande fågel” och ”Pojke försvunnen” – börjat skriva om barn som råkar illa ut.

Anna Jansson. Foto: Thron Ullberg.

– Min dotter blev kontaktad av en pedofil på nätet. Jag ville varna föräldrar – se upp!  Syftet med att skriva om fågelinfluensa var att visa att vi inte lever så tryggt som vi tror. Jag har också skrivit om en ung asylsökande pojke.

– Enda sättet att protestera är att inte köpa böckerna, menar Åsa Nilsonne.

Eller att diskutera författarnas ämnesval och syfte. Jag delar inte åsikten att det inte bör skrivas deckare med unga mordoffer. De mest hemska ämnen ska kunna behandlas i litteraturen. Men hur? Det är frågan.

Bengt Eriksson
(2008-2009)

Kvinnlig mångspänning på Island

Hur får man plats att skriva det som skulle behöva skrivas på ett utrymme som är alldeles för litet?

En fråga jag, som recensent, ofta ställer mig numera.

Många recensioner blir som haikudikter.

Man får stryka och lägga till, stryka och lägga till – ända tills man fått med allt man kan få med. Och då har man ändå inte fått med allt man hade velat få med.

Allt som borde varit med.

Det saknas alltid någonting. Men man får göra det bästa man kan.

Alternativet är att inte ens skriva. Och är det ett alternativ?

I alla fall: så här skrev jag om den senaste romanen av en av mina favoritförfattare från Island, på det utmätta recensionsutrymme som stod till buds.

*

Steinar Bragi
Kata
övers: Sara Gombrii
(Natur & Kultur)

Romanen ”Kata” utspelar sig på och över gränserna.

En skönlitterär roman blir en lågmäld spänningsroman, ett slags fantasy, psykologisk thriller och till sist en kvinnlig hämndthriller. Där emellan inslag av polisroman.

Också gränsen mellan fiktion och realism passeras: allt mer verklighet släpps in.

Dessutom en psykologisk – eller psykisk – gräns. Var utspelar sig fantasydelarna, i ett dockskåp eller inuti huvudpersonen Katas hjärna?

Katas och maken Tomas dotter försvinner. Hon återfinns ett år senare, död och våldtagen.

Steinar Bragi, Islands mest egenartade (spännings)författare, skildrar Katas långsamma förändring.

Vad dotterns död gör med henne: mänskligt och psykiskt. Och får henne att ta sig till.

Bengt Eriksson
(skriven ungefär så här till Gota Medias tidningar)