Jenny Berthelius (1923 – 2019)

Så har även Jenny Berthelius dött. Hon avled i augusti 2019.

Jenny Berthelius föregick mina deckarkritiska skriverier så jag recenserade aldrig någon av hennes tidiga – och bästa – deckare, thrillers eller vad de ska kallas, oftast eller alltid med tillägget psykologiska.

Som debuten ”Mördarens ansikte” (1968), ”Den heta sommaren” (1969), ”Mannen med lien (1970) och ”Leksakspistolen (1971). Alla nämnda brukar räknas inte bara till hennes bästa utan också till de bästa deckare som skrivits i Sverige.

Hon tilldelades Expressens deckarpris Sherlock för ”Den heta sommaren” och 2004 skulle hon – högst välförtjänt – tilldelas Svenska Deckarakademins ”masterdiplom”.

Fast de uppräknade är blott några få av alla vuxen- och barnböcker hon skrev, oftast med kriminella inslag men inte alltid. Vid sidan om vuxendeckare skrev hon också en serie ungdomsdeckare om ”Hemliga Agentklubben” (där dottern Marie, om jag nu minns rätt, skrevs in).

 

Deckarförfattarinnan Jenny Berthelius någon gång på 70-talet. Foto: Birgitta Olsson

Många böcker, nog de flesta, utspelade sig i Malmö och Skåne, till exempel uppåt Svensköp på Linderödsåsen.

I efterhand har jag nog läst nästan alla och bara att instämma: mycket bra och spännande psykologiska kriminalromaner. Flera av dem är återgivna som e-böcker också – gå in och kolla på typ biblioteket eller Storytel!

Jenny Berthelius var – och förblir – den svenska deckarens ”Grand Old Lady” och med böckernas smygande, vibrerande, allt mer kusliga spänning kunde hon också utnämnas till skräckens skånska – eller ja, svenska – mästarinna.

Jag minns hennes från tidigt 70-tal mer personligen än via hennes böcker. Vi råkade träffas  på diverse författarcentrumkurser och liknande – och när sen Schlager hade startat och skulle ge ut boken ”Elektriska drömmar” så ringde jag och bad henne att skriva ett bidrag om Elvis…

Ja, Elvis Presley. Eftersom Jenny var ett stort Elvis-fan.

Nu är det dock längesen som hon gav ut en deckare, i synnerhet en riktigt bra. Så var det förresten redan när jag på 90-talet gjorde den första versionen av boken ”Deckarhyllan”. Tyvärr finns hon inte med där. Från slutet av 80-talet ägnade hon sig mest åt att skriva lättläst samt att översätta deckare och annat.

Men efter lång väntan kom 2007 ändå en ny deckare av Jenny Berthelius, ”Näckrosen”, som jag recenserade i Kvällsposten. Där fanns lite av samma smygande spänning som i hennes tidiga deckare men annars höll ”Näckrosen” tyvärr inte samma höga – ja, klassiska – nivå.

Så läs hennes tidiga deckare, börja med debuten och fortsätt framåt! Läs! Läs! Glöm aldrig Jenny Berthelius! Minns henne som det hon var och är: en av Sveriges främsta deckarförfattare.

Bengt Eriksson

 

 

Den ”okända” svenska deckardrottningen

I väntan på recensionen av Ulla Bolinders nya säregna deckare, ”I din himmel”: en krönika om med en presentation av henne som jag tidigare har skrivit.

***

Varför räknas inte Ulla Bolinder som en av Sveriges deckardrottningar? Jo, jag hör vad ni utbrister: Va-va-vad hette hon? Ulla vemdå?

Ulla Bolinder hör inte till de storsäljande svenska deckarförfattarna. Hon är – jäkla oförtjänt och orättvist! – en doldis.

Ulla Bolinders Weber-serie: ”Utsaga” (2005)

Även om böckerna inte fått så många recensioner har de (nästan) genomgående varit positiva. Ett av hennes stora fans heter K Arne Blom, ordförande i Deckarakademin. Han skräder inte lovorden: ”stor medkänsla”, ”god psykologisk gestaltning” och ”en alldeles egen stil”.

Inte ens han och det hjälpte för att Deckarakademin skulle nominera någon av böckerna som årets svenska deckare.

Huvudperson: Verkligheten.

Så kan Ulla Bolinders romaner karaktäriseras, från de fyra första som inte har prefixet kriminal- till kriminalromanserien med och om journalisten David Weber. Den sjätte och sista delen i Weber-serien, ”Livstid” (Idus förlag), kom i dagarna.

”Gärningsman” (2006)

De verkar så sanna och verkliga att de kunde vara – eller är? – autentiska. Den känslan har jag fått när jag läst böckerna. Måste mejla henne och fråga, tänkte jag inför den här krönikan…

”I mina första böcker”, mejlar hon tillbaks, ”finns det inga påhittade personer. Händelserna som beskrivs har inträffat i verkligheten.”

Också i ”Weber-serien är mycket sant”, fortsätter hon. ”Jag har försökt att framställa allt så realistiskt och trovärdigt som möjligt. Jag förstår inte meningen med kriminalromaner som skildrar hur folk dör som flugor utan att det verkar beröra omgivningen. Hur kan man bortse från vilket oerhört trauma ett mord är för alla inblandade?”

Debutromanen ”Övergreppet” skildrar ett överfall och en våldtäkt på en ung kvinna på väg hem från bion. Trilogin ”Hoppa in då!”. ”Någonstans inom oss” och ”Hela mig” följer två raggartjejer upp genom livet.

”Intrång” (2009)

Det som sker är nog så kriminellt. Romanerna hamnar nära den psykologiska thrillern. Inte konstigt att Ulla Bolinder började skriva deckare, där kan hon ju få plats med allt som finns i en ”vanlig” roman och mer ändå.

Fast enligt henne själv ska det ha berott på något annat: ”Jag fick tillgång till material om brott och ville använda mig av det.”

Weber-serien, inledd med debutdeckaren ”Utsaga”, är så annorlunda att jag inte vet någon deckarförfattare som skriver likadant. ”Det var materialet – dokument av olika slag – som inspirerade mig. Någon förebild har jag inte”, menar Bolinder.

Genre: fiktiva dokumentärromaner.

”Uppsåt” (2010)

Ulla Bolinder använder kriminalreportern David Webers insamlade material – polisförhör, tidningsklipp, domstolsprotokoll, journalistens nedskrivna intervjuer med mera – för att skildra fiktiva/verkliga/autentiska brottsfall.

När hon växlar mellan dokumenten så byter hon också skriftspråk. Suveränt gjort! Det ger ett – helt – dokumentärt intryck. Samtidigt som varje människa som talar i de olika dokumenten blir en jag-person.

Brottsfallen (försvunnen 8-åring, ung kvinna hittas död i sin lägenhet, man hittas skadas och döende, läkarsekreterare knivhuggs, tvåbarnsmor försvinner under en cykeltur och journalisten Webers död) är sådana som kan drabba var och en och vem som helst i samhället.

 ”Domslut” (2011

Den nya, avslutande boken ”Livstid” är just en avslutning samt ett försök att förklara Weber-serien.

För som slutord vill Ulla Bolinder poängtera att allt hon skrivit är alldeles sant.

Hon var sambo med David Weber och när han dog fick hon tillgång till hans material från tiden som kriminalreporter. Nu blir hon själv intervjuad – av Webers dotter Hilda.

I och med detta så vänder hennes brottsberättelser för mig. Nu undrar jag istället: Var alltihop påhittat?

”Livstid” (2012)

En journalist med namnet David Weber har inte funnits (i alla fall måste Weber vara ett fingerat namn). Här förekommer också en namngiven kvinnlig läkare och författare. Lätt att kolla på nätet att hon är påhittad.

Deckarfåtöljen gungar till. Läsningen blir ett gungfly mellan fiktion och verklighet. Ännu mer spännande! Och säkert precis vad Ulla Bolinder velat åstadkomma.

Om Ulla Bolinder nu heter Ulla Bolinder…

Ulla Bolinders utgivna böcker

Romaner: ”Övergreppet” (1997), ”Hoppa in då!” (1998), ”Någonstans inom oss” (1999) och ”Hela mig” (2001)

Kriminalromaner: ”Utsaga” (2005), ”Gärningsman” (2006), ”Intrång” (2009), ”Uppsåt” (2010), ”Domslut” (2011) och ”Livstid” (2012)

Bengt Eriksson
Publicerat i KB/YA/TA 2012

När ett barn mördas

Jag håller precis på och läser ”Flickorna i Villette” (Alfabeta), den senaste och andra detektivromanen av Ingrid Hedström, utnämnd till fjolårets svenska deckardebutant (både av Svenska Deckarakademin och mig). Har hunnit ungefär halvvägs och avvaktar med recensionen men redan på omslaget till deckaren framgår att tre unga flickor blir mördade.

De är tonåringar; unga, mycket unga, knappt mer än barn. Det blir allt vanligare med unga mordoffer, ungdomar och barn, ja, spädbarn, i kriminallitteraturen, både den svenska och den internationella. Varför? Det är ju hemskt.

Jag har funderat en del på det här. Och jag är är förvånad över att så få andra verkar reagera och fundera. Det måste väl vara så att kriminallitteraturens ”utveckling” speglar en förändring i samhället? Och det gör ju, i så fall, inte saken bättre.

Något är helt säkert – eller? Nej, ingen kan väl läsa dessa deckare som ”underhållning”…

I följande text har jag funderat mer på det här:

***

Ett par nya deckare som just nu exponeras i bokhandeln är ”Till skogs” av Tana French och ”Den som älskar något annat” av Karin Fossum. Redan på omslagen avslöjas att den första handlar om en mördad liten flicka och tre tidigare försvunna barn, den senare om en åttaårig pojke som också hittas död.

Det hemska ämnet är inte unikt utan ett av de vanligaste i 2000-talets kriminallitteratur. Fler exempel:

I ”Till vägs ände” av Ruth Rendell mördas två tonårsflickor. Sandra, som i ”Där ingen vind blåser” av Annika Sjögren går ut för att sälja kakor, är tio år. I ”Stenhuggaren” av Camilla Läckberg har en sjuårig flicka blivit dränkt. En skolpojke på åtta år dödas i ”Änglarösten” av Arnaldur Indridason. ”Morden i Buttle” av Annika Bryn handlar om hur småflickor våldtas och mördas. Medan Stuart McBride i ”Blodsarv” låter polisen hitta en död, treårig pojke. I ”Svart stig” av Åsa Larsson blir ett barn skjutet i bilstolen och i ”Dolda fel och brister” av Elsebeth Egholm flyter ett dött spädbarn i en å.

När jag pratade deckare på en kulturlunch i Kristianstad så passade jag på att fråga vad publiken trodde det kunde bero på att så många barn mördas i deckarna. Någon sa att våldet från TV-serier och dataspel sprider sig till litteraturen. En annan påpekade att det även hos Agatha Christie förekom mord på barn.

Eva Ström, läkare, poet och kritiker, fanns också i publiken. ”Att det värsta ska hända våra barn är vår största rädsla”, sa hon. ”Deckarna hjälper oss att hantera rädslan.”

Det stämmer att Agatha Christie – flera gånger – skildrat mord på barn. Bland annat i ”Mord på Allhelgonadagen” (1969), där en liten flicka blir dränkt.

Hur vanligt var det – förr i tiden – med barn som litterära brottsoffer? Jan Broberg, deckarkritiker under 55 år, nämner Charlotte Armstrong, Anne Chamberlain och Ross McDonald. Också de skrev om barn som utsattes för brott – men då klarade sig barnen.

Varför blir deckarnas mordoffer allt yngre?

– Författarna kanske vill skapa ett känslomässigt engagemang, säger Broberg. Eller så kom någon på en gimmick och andra tog efter.

– Det kan aldrig vara nyttigt läsa om barn som blir mördade, säger Åsa Nilsonne, författare och professor i medicinsk psykologi. Det är obehagligt med mördade barn. Förut var det tabu att skriva om det.

Du har ju själv gjort det, i romanen ”Ett liv att dö för”? Nej, protesterar Nilsonne. Det har hon inte.

Åsa Nilsonne. Foto: Ulla Montan.

– Mitt ”barn” var 17-18-19 år. Jag ville diskutera var gränsen går för att anses vara ett barn. När ska barnet behandlas som en vuxen?

– Det finns ett fokus i media på övergrepp mot barn, säger Sigurd Rothstein, lektor i litteraturhistoria och ansvarig för kursen Den moderna detektivromanen. Deckaren har en samhällelig koppling och då är inte steget långt. Jag tror att en deckare kan skildra en våldtäkt på en vuxen – men inte på ett barn.

– Där går gränsen. Men, tillägger han, jag sätter ett frågetecken.

Det är nog säkrast. I redan nämnda ”Till skogs” har Tana French visserligen inte beskrivit vad mördaren gör med flickan medan det händer – men det noteras noggrant i efterhand.

– Jag kan inte svara för alla andra och hela genren, säger Anna Jansson, sjuksköterska och deckarförfattare.  Men jag kan tala för mig.

Hon har allt oftare – i ”Drömmar ur snö”, ”Främmande fågel” och ”Pojke försvunnen” – börjat skriva om barn som råkar illa ut.

Anna Jansson. Foto: Thron Ullberg.

– Min dotter blev kontaktad av en pedofil på nätet. Jag ville varna föräldrar – se upp!  Syftet med att skriva om fågelinfluensa var att visa att vi inte lever så tryggt som vi tror. Jag har också skrivit om en ung asylsökande pojke.

– Enda sättet att protestera är att inte köpa böckerna, menar Åsa Nilsonne.

Eller att diskutera författarnas ämnesval och syfte. Jag delar inte åsikten att det inte bör skrivas deckare med unga mordoffer. De mest hemska ämnen ska kunna behandlas i litteraturen. Men hur? Det är frågan.

Bengt Eriksson
(2008-2009)

Kvinnlig mångspänning på Island

Hur får man plats att skriva det som skulle behöva skrivas på ett utrymme som är alldeles för litet?

En fråga jag, som recensent, ofta ställer mig numera.

Många recensioner blir som haikudikter.

Man får stryka och lägga till, stryka och lägga till – ända tills man fått med allt man kan få med. Och då har man ändå inte fått med allt man hade velat få med.

Allt som borde varit med.

Det saknas alltid någonting. Men man får göra det bästa man kan.

Alternativet är att inte ens skriva. Och är det ett alternativ?

I alla fall: så här skrev jag om den senaste romanen av en av mina favoritförfattare från Island, på det utmätta recensionsutrymme som stod till buds.

*

Steinar Bragi
Kata
övers: Sara Gombrii
(Natur & Kultur)

Romanen ”Kata” utspelar sig på och över gränserna.

En skönlitterär roman blir en lågmäld spänningsroman, ett slags fantasy, psykologisk thriller och till sist en kvinnlig hämndthriller. Där emellan inslag av polisroman.

Också gränsen mellan fiktion och realism passeras: allt mer verklighet släpps in.

Dessutom en psykologisk – eller psykisk – gräns. Var utspelar sig fantasydelarna, i ett dockskåp eller inuti huvudpersonen Katas hjärna?

Katas och maken Tomas dotter försvinner. Hon återfinns ett år senare, död och våldtagen.

Steinar Bragi, Islands mest egenartade (spännings)författare, skildrar Katas långsamma förändring.

Vad dotterns död gör med henne: mänskligt och psykiskt. Och får henne att ta sig till.

Bengt Eriksson
(skriven ungefär så här till Gota Medias tidningar)