Livets dissonanta klanger

Kjell Westö

Tritonus

(Albert Bonniers;

finns som pappers-,

e- och ljudbok)

Vad är en tritonus? Ja, det fick jag ju slå upp (Tänkte än en gång på Alf Henrikson: ”Att slå upp, sa gubbfan, är alltid det bästa. Han var inte längre så ung att han visstemesta.”)

Så vad? Jo ett tonintervall och då mellan tre toner. Det hela har en dissonant klang och låter tydligen lite kärvt och ogästvänligt för örat och har av det skälet kallats för ”Djävulen i musiken”. Det används, lär jag mig, inte bara i den klassiska musiken utan också en hel del i populärmusiken. Då vet vi.

Märks då detta i Kjell Westös bok ”Tritonus”? Ja kanske för den känsliga läsaren med ett känsligt öra. Men inte mer i den boken, föreställer jag mig, än i andra bra böcker som beskriver relationer, hur vi hanterar olikheter oss emellan eller – om man så vill – förhållandet mellan harmoni och dissonans generellt och/eller specifikt.

Menar jag nog. Därmed också sagt att ”Tritonus” är en bra bok.

Nå. Men vad om ”Tritonus”? Vi läser om främst två ensamma själar. Två män som i olika grad är besjälade av musiken och dess stärkande möjligheter. Den ene är en stor och erkänd musiker och dirigent, den andra en psykolog och amatörmusiker.

Mellan dessa utvecklas efterhand en märklig närhet eller kanske rent av vänskap. Över dem båda vilar ett mörker som möjligen kan lätta när de båda öppnar upp för denna ömsesidiga vänskap. Vem vet. Westö kanske.

Men denna vänskap är bokens motor och som driver storyn framåt. Båda saknar en älskad kvinna. Båda saknar en uppgift som man upplever som meningsfull och viktig. Båda har mötts av – och kanske nötts ner av – ständiga besvikelser. Båda är nära en bristningsgräns.

Så möts då dessa två på en ö i den finländska skärgården där musikern – han heter Thomas Brander – har låtit bygga ett som det beskrivs i boken närmast sanslöst grandiost hus och den där bosatta psykologen/amatörmusikern – han heter Reidar Lindell.

Båda har alltså ett bagage att bära. Båda har i livet mött besvikelser och nederlag, men båda har väl rest sig om än med en något mer böjd rygg än tidigare. Men än försonas de med sitt öde. Fortfarande står de upprätt.

Fortfarande kan de se mot horisonten med en någorlunda skarp syn och rimlig grad av förhoppning. Men hur länge? Ja det blir väl den fråga som hänger kvar efter läsningen. Men också i vilken grad det kan gälla dig och mig. Hur länge dröjer det till att vår egen blick mot horisonten ersätts av att vi skumögt tittar ner mot våra slitna skosulor.

Länge än, länge än. Men en gång. Ja, fy fan. Men ”Tritonus ”då?

Jag vill gärna ge den fyra stars av fem i betyg för den sammansatta, vackra, vemodiga och gripande storyn, gestaltningen av de olika människor som vi möter, inte minst språkbehandlingen men också beskrivningen av olika och varierande musikstilar och musikstycken som av och till vävs in i storyn.

Men också för att Westö på ett trovärdigt sätt lyckats få med både me-too och den pågående pestsmittan i boken.

Kenneth Olausson, gästrecensent på Deckarlogg, har också sin egen blogg med namnet ”BOKHÅLLARENS LÄSBLOGG – en litteraturintresserad pensionärs tyckande”. Därifrån har Deckarlogg lånat den här recensionen.

Ännu hårdare och tuffare i Malmö

Olle Lönnaeus

Gamen

(Bokfabriken)

Olle Lönnaeus, journalist och författare, planterade först noir på Österlen för att sen skriva in sin polis Jonny Lilja i såväl noirgenren som på gatorna i Malmö.

Även hans nya roman, som balanserar mellan internationell thriller och noir, utspelar sig till större delen i malmöitiska miljöer (och lite vid Haväng på Österlen). Fast berättelsen tar sin utgångspunkt i Syrien.

”Gamen” ingår inte i Jonny Lilja-serien utan är en fristående titel. Huvudpersonen heter Simon Olsson, före detta elitsoldat och nu krigsveteran i Malmö.

Han bor hos sin syster, som han lovade deras far att ta hand om efter att både pappan och mamman gått bort och som han älskar mer än något. Men efter sina upplevelser i Syrien mår Simon så dåligt att han mest gör henne illa.

Officiellt har Simon Olsson inte varit i Syrien. Han och militärkollegan Ahmed fick ett uppdrag som de aldrig fick. De skulle söka upp och döda en svensk IS-jihadist, kallad Gamen.

Det gick rent ut sagt åt helvete. Simon klarade sig men Ahmed dog. Gamen blev också dödad, i en amerikansk drönarattack.

Nu får Simon ändå syn på Gamen på ett falafelställe på Bergsgatan i Malmö. Skägget bortrakat, en ny frisyr, men nog måste det vara Gamen…  

Simon är – eller var – säker. Hur skulle det kunna vara möjligt?

Simon kontaktar den svenska försvarmakt som han lämnat. Eller den hemliga, patriotiska del av försvaret som tagit på sig att se till att svenska IS-soldater aldrig återvänder.

Hos dem möts inte Simon av något gensvar. Gamen är död. Simon har sett i syne. Han måste må ännu sämre än vad som förmodats. En psykolog skickas till honom på återbesök.

Politisk och religiös fanatism är ett ämne som Lönneaus bevakar som journalist. Han kan det här området. Även i noir- och thrillerform har resultatet blivit högst trovärdigt.

Ändå tycker jag att händelserna i Syrien kunde ha skildrats mer och djupare. De korta nedslagen i Göteborg, dit Simon reser för att besöka Gamens mamma, och Stockholm, där militära och politiska patrioter möts för att bestämma hur de ska göra med Simon, hade gärna också fått vara längre med mer av miljöskildring  och atmosfär.

Simon Olssons jakt på Gamen genom Malmö (än får han syn på honom där, det var fel, och än där…) är däremot suveränt skildrad. Har deckarförfattaren Lönnaeus, för att ställa en retorisk fråga, någonsin fått ihop person- och miljöskildringarna så nära och bra som här och nu?

Olle Lönnaeus besitter dessutom en finkänslig förmåga att blanda autentiska och påhittade miljöer så att även kännare av Malmö kan få för sig att allt är på riktigt.  

Simon Olsson tickar som en bomb. Han kan explodera när som helst, gentemot vem som helst, av vilken anledning som helst. Med korta, snabba meningar blir berättelsen allt tuffare och hårdare, en allt mer våldsam thriller.

Actionavslutningen med Simon, systern Jenny och Gamen är så förväntad att den kunde ha blivit parodisk – om inte den också varit så rappt och snabbt skriven. Och bra.

Bengt Eriksson

Publicerat i Gota Medias tidningar

Något seg Norgehistoria, även om tempot tar sig på slutet

Helene Flood
Terapeuten
Övers: Lotta Eklund
(Polaris)

Jag har både läst och lyssnat på ”Terapeuten” av den norska författaren Helene Flood. Boken har tydligen golvat kritikerna i vårt västra grannland och jag såg framför mig några timmars spännande läsning. Tyvärr lever inte boken upp till mina förväntningar.

Den unga psykologen Sara driver en privatpraktik för ungdomar från ett kontor ovanpå garaget i den stora ärvda villan som hon håller på att renovera tillsammans med sin ambitiösa överarbetade arkitektman Sigurd.

Flood terapeutenHeleneEn dag lämnar hennes man ett meddelande på Saras telefonsvarare för att sedan försvinna. Det börjar hända konstiga saker i det gamla halvfärdiga huset. Sara hör fotsteg från vinden om natten och börjar tvivla på sin mentala hälsa.

Det här är ingen deckare i vanlig mening. Boken utspelar sig nästan uteslutande ur huvudkaraktären Saras perspektiv. En stor del av handlingen går åt till att hon överanalyserar varje kommentar och detalj i sin omgivning.

Det som i början av boken känns som ett intressant grepp blir ganska snabbt tröttsamt och segt. Jag har skiftat mellan att lyssna och läsa boken på min Reader. Det har gjort att jag snabbt har kunnat bläddra förbi när det blivit allt för mycket utfyllnad utan att gå miste om något i handlingen. Har även svårt för inläsaren när jag lyssnar på boken.

Jag kan bara konstatera att jag inte är lika entusiastisk som de norska kritikerna. Även om det blir bättre tempo mot slutet så är det alldeles för långa transportsträckor. Och när det väl börjar hetta till går det snabbt över.

Boken bjuder på en twist som är lite kul men det räddar inte upp totalintrycket av ”Terapeuten” som hade mått bra av att strykas ner rejält.

Samuel Karlsson,
bl a författare till deckar/polisromanserien om och på Mörkö, återkommer också 2020 som recensent på Deckarlogg. Den uppmärksamme har lagt märke till att han lyssnar såväl som läser deckare. Han driver därför facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker” – gå in där för tips på lyssningsböcker, deckare och annat.

Mamma, pappa, barn

Viktoria Höglund
Den som haver barnen kär
(Southside Stories)

Några lovande deckarförfattare som debuterat de senaste två, tre åren: Lina Bengtsdotter, Maria Adolfsson, Sofie Bjarup, Mikael Fuchs, Stina Jackson, Aline Lilja Gladh, Frida Moisto, Kicki Sehlstedt, Karin Valtersson… Nu skriver jag också in Viktoria Höglund på listan med bra svenska deckardebutanter.

Fast ”Den som haver barnen kär” kan knappt ens kallas spänningsroman utan är snarare en feel life-roman med spänning. Inget våld och inget blod men spännande och drabbande så det känns in i hjärtat blir det ändå.

Viktoria Höglund den-som-haver-barnen-karHöglund skildrar föräldraskap: mamma, pappa, barn. Hon beskriver hur människor och deras liv förändras när de blir föräldrar. Eller de som vill men inte kan få barn.

Det börjar med denna hemska mardröm: en tvååring försvinner från en förskola i Stockholm. Och snart ska fler barn försvinna. Alla drabbas av försvinnandena, föräldrarna förstås men också personalen.

Psykologen Malin Dahl kallas in för att stötta förskolepersonalen, även föräldrar söker sig till henne.

Bra idé att låta en psykolog, som dessutom har sin egen familj med småbarn, lära känna personerna och agera romandetektiv. Här finns också en polis, Stefan Lindgren, ingen dålig kriminalare men lite fyrkantig och väl cynisk, som råkar ha varit Malins älskare.

Viktoria Höglund debuterar med en alldeles för verklighetsnära deckare som bör kunna förena feel good- och kriminalgenrernas läsare.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar