Det dröjde innan hon kom till Sverige och sen försvann hon igen

Den amerikanska deckarförfattarinnan Carol O´Connells karriär kan verkligen delas in i före och efter. Gränsen går 1994, då hon gav ut sin första deckare om Kathleen Mallory, både specialpolis i New York och en mycket speciell kvinna.

– Innan dess bodde jag i en skokartong i Greenwich Village. Jag målade tavlor och var klichén av den fattiga konstnären. Nu har jag flyttat till min andra våning på övre Manhattan och är författare. Inga bekymmer med pengar utan jag kan ägna ett helt år åt att göra research och skriva en ny deckare. Jag blir fortfarande lika häpen när jag vaknar på morgon.

Carol O´Connell gjorde internationell succé redan med sin debutdeckare. Skrivit hade hon alltid gjort men enbart för byrålådan. Ingen fick läsa.

Carol O Connell Mallory– Det började med poesi som övergick till prosa. Först noveller och sen också en roman. En deckare. Men jag kasserade den, när den var klar. Jag kom på att jag hellre ville ha en av bipersonerna – den unga kvinnan, alltså Mallory – som huvudperson. Då började jag skriva på den första Mallory-deckaren.

Att få den publicerad verkade svårt men var ändå rätt enkelt. Det gick med lite tur. Amerikanska förlag hade slutat att läsa manus som kom direkt från författaren. De ville att bokmanus skulle gå via en agent. Men att få en agent innan man debuterat var ju snudd på omöjligt. I en bok med råd till blivande författare fanns en adress till ett litet engelskt förlag. England är ju mindre så det kanske går lättare där, tänkte O´Connell.

– Boken var gammal, säger hon. Det lilla förlaget hade köpts upp av ett större som i sin tur blivit en del av en förlagskoncern. Utan att jag visste det så hamnade jag på ett stort förlag.

Debutdeckaren, som skulle få den svenska titeln ”Mallorys orakel”, lanserades stort också. Det skickades ut korrektur och ordnades en presskonferens. Carol O´Connell flög från New York till London.

– Alla blev så besvikna när de fick syn på mig. Journalisterna trodde att jag skulle vara som Mallory. Lång och blond med gröna ögon, några år över 20. Men jag är brunett, inte alls så lång och, ja, lite äldre.

På bokmässan i Frankfurt såldes O´Connells debut till förlag i hela Europa. Därefter återvände så att säga boken till New York och gavs ut av ett amerikanskt förlag. Den första Mallory-deckaren kom på svenska 1975. En enda bok – sen var det stopp. Carol O´Connell fortsatte att skriva och böckerna gavs ut i andra länder, men i Sverige skulle det dröja till år 2008 – hela 13 år! – innan ett nytt förlag tog vid och fortsatte att publicera Mallory-deckarna. Varför detta långa uppehåll?

– Nej, jag vet inte. Sånt håller inte jag reda på. Jag skriver bara.

Lite lustigt också att både på den första romanen och de tre som kom i fjol – ”Mannen som ljög”, ”Dödens sköna konst” och ”Stenängeln” (Voltaire Publishing) – finns en omslagsflicka som ska föreställa Mallory. Men hon är äldre på de nya omslagen.

– Det svenska förlaget tyckte kanske att åren hade gått och Mallory måste ha blivit äldre. Det blir hon aldrig. New York förändras omkring henne men Mallory är alltid 25 år. Cirka, för ingen vet exakt när hon föddes.

Hon heter Kathleen – eller Kathy – Mallory. Fast om någon tilltalar henne med förnamnet så fräser hon: ”Mallory.” Inget annat. Inget mer.

– Hon vill hålla distansen till andra människor. Det är inte tillåtet att kalla henne Kathy. Så nära inpå får de inte komma. Mallory gråter inte heller. Hon har slutat att gråta.

carol oconnell foto jerry bauerI andra intervjuer har du sagt att hon är psykopat.

– Nej, rättar O´Connell, inte psykopat utan sociopat. Nästan men inte riktigt samma människotyp. Bägge känner sig överlägsna, de vet mer och kan bättre. Men när psykopaten är vild och dominerande så är sociopaten tyst och lugn, förvånad över att andra människor är som de är.

Carol O´Connell. Foto: Jerry Bauer

Och jag som trodde att hon var ditt porträtt av New Yorks typiska invånare, den stora stadens idealinvånare. Som Mallory, misstänksam och på vakt, som en katt, måste man vara för att klara sig i New York.

– Jo, det stämmer ju att här finns många sociopater. De fungerar bra i New York.

Det är inte svårt att förstå varför Mallory blivit som hon är. Hon levde som gatubarn i New York. Som 8-åring såg hon sin mamma bli mördad. Som 10-åring haffades hon av en polis, när hon bröt sig in i en Jaguar. Hon adopterades av kommissarie Louis Markowitz, som polisen hette, och hans hustru Helen. De lärde henne bordsskick och att skilja mellan rätt och fel. Det lyckades, nästan.

Den vuxna Mallory stjäl inte pengar – däremot kan hon ”stjäla” information om människor och annat. Hon blev polis som sin fosterfar och specialist på datorer. När Carol O´Connells deckarserie inleds är både Louis och Helen Markowitz döda. Ändå är det som om de lever i böckerna, de fortsätter att leva genom adoptivdottern.

– Det uppskattar jag att du säger, att du känner så när du läser. I min första deckare – den som aldrig kom ut – levde kommissarie Markowitz. Det var omöjligt med två så starka personligheter i samma roman. Han måste dö – ändå ska det kännas som om han lever.

– Mallory är en modern kvinna. Hon har både det manliga och det kvinnliga i sig. Det har vi alla men det är tydligare hos Mallory. Många tror att barn blir som de blir, oberoende av hur föräldrarna är. Jag tror att föräldrar – båda föräldrarna – påverkar sina barn mer än vi anar.

Mallory-deckarna har dessutom en annan huvudperson: miljön. Kvarter för kvarter, gata för gata och hus för hus porträtteras Manhattan, New York. Autentiska hus och kvarter, som går att hitta i New York?

– Inte husen, det vågar man inte. Miljöerna är realistiska men fiktiva. New York har så många olika sorters delar och människor att allt inte går att skildra på en gång. Man får lägga pussel, en bit i taget. Jag vill också visa hur staden förändrats, låta nutiden möta sin historia.

Carol O´Connell berättar om den New York-miljö där hon gör research inför sin tionde Mallory-deckare. Endast fyra titlar finns på svenska så det kan tyckas långt dit. Men eftersom förlaget Voltaire lovat att ge ut – minst – tre titlar per år kan vi snart vara där…

– The Ramble är en ökänd del av Central Park. Tidigare vågade ingen gå dit och enligt ryktet ska det fortfarande vara en farlig plats med uteliggare och drogmissbrukare. Ingen ville följa med mig så jag fick gå ensam. Den första jag mötte var en gammal kvinna med shoppingvagn och sen kom flera barnfamiljer. I boken ska The Ramble förekomma som det var förr och som det är nu.

Bengt Eriksson
Publicerat i Femina 2008

Utgivet på svenska

Mallorys orakel (1995)
Judasbarn (1999)
Mannen som ljög (2008)
Dödens sköna konst (2008)
Ängel av sten (2008)
Blues för Louisa (2009)

Utgivet i USA

Med NYPD Det. Kathy Mallory
Mallory’s Oracle (1994)
The Man Who Cast Two Shadows (1996)
Stone Angel (1998)
Shell Game (2000)
Crime School (2002)
Dead Famous (2004)
Winter House (2005)
Find Me (2007)
The Chalk Girl (2012)
It Happens In The Dark (2013)
Blind Sight (2016)

Standalone
The Judas Child (1998)
Bone by Bone (2009)

Som minne av Leif Nelson (1936 – 2020)

Leif Nelson
Bortom Pluto
En bild- och sannsaga
(Heidruns Förlag)

Leif Nelson tar sig fram genom livet på en poetisk cykel. Eller om det är den poetiska cykeln som tar sig fram med honom. Fortfarande, kan tilläggas. Just så, ”Den poetiska cykeln”, heter Nelsons bok från 1994. Sen dess har han då och då återkommit till denna poetiska cykel, bland annat i en utställning på Malmö stadsbibliotek. Nu dokumenterar Nelson än en gång sitt poetiska cyklande i den nya boken ”Bortom Pluto”.

Leif Nelson bortom-pluto-en-blid-och-sannsagaCykeln har både hjul och vingar, därför kan den – och Nelson – ta sig runt på jorden såväl som upp i rymden. Ja, lite överallt: till ”slott och koja” och ”de vackraste budoarerna”, ”i portgångar”, ”bakom buxbomsridåer” och djupt ner till ”botten av sorgsenravinen”.

Kanske förresten att den poetiska cykeln, som ”vid första tillkomsten” vägde blott 36 gram (vilket ju kan tyckas ”är lite”), rör sig fritt, på egna hjul och vingar, utan någon cyklist? Och kommer tillbaks sen och ger poetiska cykeltursrapporter till Nelson, där han står vid sitt staffli, sitter vid ritbord och dator.

”Bortom Pluto” är en blandning av ungefär lika delar text och bild, som i sin tur är varierade till formerna och uttrycken. Här finns korta texter i form av prosa, poesi och kanhända fakta, science fiction, fantasy och politik, sex förstås, verklighet, påhitt och dröm. Allt sammanhållet av en stor portion humor – men observera Nelsons egen humor, än lättsinnig och än rätt grov. Bilderna varierar mellan teckningar, ristningar och målningar, gjorda med diverse tekniker (blyerts, tusch, krita, kol, torrnål, vattenfärg, olja…) och uttryck.

Leif Nelson har inte en stil – i singular – men desto mer personlighet. Visst känns snabbt nedtecknat i ord och bild, liksom i farten, i livets tempo, när cykeln passerat förbi på livsresan. Annat är noga skrivet och målat: lång-, funder- och eftertänksamt. Jag var ju hemma hos Nelson för att göra en intervju då han satt och jobbade med boken. Han formgav den själv, la in texter och bilder, och så skrev han dit något extra och mer, direkt i layoutprogrammet, när han kom på och fick lust med det, spontant i ögonblicket.

Leif Nelson bortom-pluto-en-blid-och-sannsaga 2Längst bak i boken finns både en ”Bildlista” med titlar på illustrationerna och ”Anteckningar” om texternas inspirationskällor. Det kan nog behövas. Inte så att det förringar boken – inte det minsta – men att läsa och titta är som att hoppa upp och följa med på Nelsons poetiska cykel i dess mest nyfikna och livsvilda fart.

En får hålla sig fast och hänga kvar så gott en kan. Vissa av de människor som Nelson porträtterat – som självporträtten förstås och Majken Johansson – kände jag igen. Däremot trodde jag att Elmer Diktonius var någon annan. Och se på sidan 97, känns den unga nakna kvinnan igen?

Kanske ska en läsare börja med att slå upp de sista sidorna i ”Bortom Pluto” och använda som läs- och resguide? Så att läsaren redan från början vet att texterna också är en, nåja, sammanhängande poetisk cykeltur och livsberättelse, utdrag ur Leif Nelsons självbiografi: från Kalevala genom Bibeln och Österlen, Mellanöstern och Jerusalem, EU, tsunamin 2004, mannens ung- och ålderdom, upp till Pluto och bortom, åter till Kalevala, och så vidare. Fast det är väl en smaksak. Jag gjorde inte det.

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda och Kristianstadsbladet

Poesin är den nya prosan

Jag brukar ju säga att den – andra – genre som kriminallitteratur står närmast är poesi. Då skrattar folk för de tror jag skämtar. Men det gör jag inte alls. Mer om detta en annan gång. Skrev det bara som förklaring på att Deckarloggs nya inlägg här nedanför handlar om… poesi.

***

Sorterar böcker inför julen, försöker hitta en hylla där jag kan tränga in dem bland alla andra böcker. Och fastnar. Som alltid, när jag sorterar böcker. Jag fastnar i en bok, fastnar i flera böcker och blir stående, för att jag börjar läsa. Det tar lång tid att sortera böcker. Inget snabbjobb.

Allt mer fastnar jag i diktsamlingar, märker jag. Allt fler diktsamlingar verkar jag skaffa mig. Då och då under året, liksom förra året, har jag nämnt nya diktsamlingar, bara kort-kort, i samband med mina onsdagskrönikor. Har fått för mig att det är en ny poesivåg på gång i Sverige, att det publiceras fler diktsamlingar än på länge.

Stämmer det? Mejlar Ellerströms förlag i Lund, som alltid publicerat mycket poesi, och frågar. Jo, man håller med. Antalet diktsamlingar har nog ökat. I den poesi som ges ut verkar det också finnas några gemensamma stråk – inte genomgående, inte i all ny poesi, men så ofta att det blir något som kan kallas en trend.

Det ena är att svensk poesi har blivit berättande. Poesin är den nya prosan. En diktsamling kan vara som en poetisk roman och enskilda dikter som noveller. Det andra är att det diktas enklare och mer direkt, men ändå inte mindre poetiskt eller så att det saknas djup. Det till synes enkla är det verkligt djupa.

Gunnar HardingEn av samlingarna jag blev stående med var nestorn Gunnar Hardings ”Från vinter till vinter” (W&W). Han brukar dikta minnen och historier men med ett rikt bildspråk. Här finns en allmängiltig, mer omedelbar diktsvit om ett uppbrott, två människor som lämnar varann: ”Märkligt att det dröjde så länge / innan jag upptäckte att dörren ut / stod på vid gavel.”

TodorovAnamarija Todorovs diktsamling ”Fröken Forever” (Rastlös Sorgenfri) visar precis vad jag menar med den direkta, berättande svenska poesin. De lika rakt upp och ner som poetiska dikterna skildrar arbetet i förskolan: arbetsvillkor, politikernas krav, omsorg om barnen från föräldrar och personal. Ödesmättad start: ”Vi tänker ta väl hand om dig, / älskade lilla barn.”

Tunedal”Rosor skador” (W&W) av Jenny Tunedal är också en berättelse – fast inte så direkt utan med fler omrörda känslor, vilket får just den här diktsamlingen att bli nästan för berörande och realistisk. Direkt på första sidan, titeln lyder ”Doktor A:s klinik”, finns denna starkt drabbande formulering: ”Han hade aldrig sett en kvinna glömma sitt eget namn medan hon skrev det.” Tunedal har diktat om (sin mammas) demens.

EllerströmI samlingen ”Genom spegeln” (Ellerströms) diktar förläggaren själv, Jonas Ellerström, lika enkelt och levande som alltid. Iakttagelser, upplevelser, noteringar och, under titeln ”Fågeltofta”, något som kan liknas vid personlig, poetisk krönika. Han besöker vad som måste vara Johns antikvariat och noterar: ”I rummet finns hela min ungdom. // Här återser jag alla de böcker / jag köpte och läste eller bara köpte.”

Många fler svenska diktsamlingar skulle jag kunna nämna och citera ur. Men om man nu ska gradera poesi, det är ju tveksamt, så är dessa fyra just nu mina favoriter, dem jag bläddrar mest i, blir stående och läsande, funderande. Det vill säga platserna fem till två (utan rangordning sins emellan). Återstår så min favoritsamling, den som måste hamna högst, eftersom den grep mig mest, riktigt skakade om mig.

WerupEn debutsamling, där det känns som om Julia Werup diktat med hela sig och sitt liv, hittills. När Ulf Mårtensson intervjuade henne i YA publicerades också en dikt som jag inte tyckte gjorde henne rättvisa. Debutdiktsamlingen ”Ensomme mænds død / Ensamma mäns död” (utgiven på svenska, vänstersidorna, och danska, högersidorna, av Det Poetiske Bureau) innehåller så många fler dikter som var och en innehåller så mycket mer.

Liv och död. Ordagrant. Julia Werup diktar så. Blod. Ett annat ord. Som när hon gör entré på jazzklubben Montmartre: ”Jag står som ett öppet könsorgan / Med köttet lagom blodigt.” Kroppen och livet som ett öppet sår, på gränsen till döden. ”Ska vi våga leva lite till / För det finns inget att förlora…”

Hon diktar om män, älskaren som ska få en ny ”horunge” med en annan, danskarnas (Julia bor i Köpenhamn) syn på ”luder”. Pappan, ja, hon har skrivit flera dikter om sin pappa (se samlingens titel, redan där), men dom dikterna vet jag inte hur jag ska hantera, en annan Jacques än den jag träffade, någon som jag inte visste fanns.

Till exempel ”Pacemaker”, en av pappadikterna: ”Döden är oromantisk / Därför finns poesin…” Så livsdesperat, med varje dikt, rad och ord liksom klamrar hon sig fast vid livet. Måste sluta med något mer upplyftande (eller kanske inte?), som ”Barndom”:

Minns kvällarna i aftonsolen
Vi åt rädisor med smör och salt
De vuxna drack vin
Kvällspromenaderna längs
de asfalterade landsvägarna
upp till brunnen med ugglorna
Du sa att de skulle bita mig
Jag höll dig i handen
Vi tittade ner i den tomma brunnen
Du sa att ugglorna hade stora ögon
som lyste i mörkret…

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Krönika i Ystads Allehanda 2017