Återupptäck Agatha Christie!

Kollade en Agatha Christie-dokumentär på SvT Play (ligger där till nångång i början av nästa så det finns tid att leta upp den och titta) och fick lust att lägga ut den här texten jag skrev för ett an tal år sen då det fortfarande inte var så populärt att gilla Christie.

Hon ansågs ju som en dålig deckarförfattare medan jag ansåg att hon –  på flera sätt – var riktigt bra. Skrev Agatha Christie kanske feel good-deckare på allvar?

***

Agatha Christie – liksom Maria Lang, för den delen – är underskattad, både som deckarförfattare och samhällsskildrare. Återupptäck henne (dem)!

Och varför inte just nu, när det precis kommit en ny bok, ”Agatha Christie´s Secret Notebooks. Fifty Years of Mystery in the Making”  (HarperCollins), där John Curran går igenom de 73 handskrivna, privata anteckningsböcker som Agatha Christie efterlämnade och hennes dotter upptäckte för bara några år sen.

Ska jag så fort som möjligt lägga kontokortet och ögonen på!

I boken, som du kan läsa mer om t ex här, får vi bl a reda på vilken känd Hercule Poirot-deckare som egentligen var tänkt att ha Miss Jane Marple som huvudperson och vilka av Christies deckare som slutar på helt andra sätt än vad deckarförfattarinnan hade tänkt sig, från början.

Plus att ”Agatha Christie´s Secret Notebooks” – inte minst – innehåller ett par nya, dvs tidigare opublicerade Poirot-noveller. En av dem kan i sin helhet läsas på hemsidan för den engelska tidningen The Daily Mail.

Följande uppmaning att omvärdera Agatha Christie som deckarförfattare, samhälls- och kvinnoskildrare skrevs när några av hennes detektivromaner senast återutgavs i Sverige.

*

Trots alla nya kvinnliga deckarnamn: Deckardrottningen är och förblir Agatha Christie, den engelska pusseldeckarförfattarinnan som 1971 adlades och fick titeln Dame Agatha.

Med sina drygt hundra boktitlar är Agatha Christie (1890-1976) en av 1900-talets mest lästa författare. Böckerna har översatts till ett hundratal språk och sålt i mer än två miljarder exemplar. I Sverige ligger Christie i toppen av bibliotekens utlåningsstatistik och böckerna trycks fortfarande i nya upplagor.

Fotot på Agatha Christie är hämtat från omslaget till den återutgivningsserie som jag skriver om.

Senast har Bonniers förlag återutgivit åtta Christie-deckare till lågpris: ”En dos stryknin”, ”Tretton vid bordet”, ”Döden till mötes”, ”Mord på ljusa dagen” och ”Begravningar är farliga” (alla med Hercule Poirot som huvudperson), ”Mordet i prästgården”, ”Liket i biblioteket” och ”Trick med speglar” (med miss Marple).

Också deckarkritikerna, som länge ansåg att Christie skrev gammalmodiga pusseldeckare om brott i högreståndsmiljöer (exempelvis biblioteket i någon herrgård), har omvärderat henne. Nu lovordas hon för ”finessrika intriger” och ”logiska upplösningar”.

Dessutom börjar allt fler kritiker, både i Sverige och utomlands, uppskatta hennes realistiska skildring av den lilla engelska byn, St Mary Mead, och dess utveckling från gammeldags idyll till ett mer modernt samhälle med supermarket, flerfamiljshus och ungdomsproblem.

Ja, inte nog med det! De senaste åren har mer eller mindre feministiska litteraturstuderande på olika universitet uppmärksammat Agatha Christies romaner. Där finns många porträtt av starka och handlingskraftiga kvinnor, menar de.

Christies mest kända huvudpersoner och problemlösare är förstås Hercule Poirot respektive miss Jane Marple.

Christieomslag 1Idén till Poirot fick Agatha Christie när hon under första världskriget arbetade som sjuksköterska i Torquay och kom i kontakt med flyktingar från Belgien. Hon gav honom det ironiska förnamnet Hercule för att han, till skillnad mot den grekiske guden, var en liten man, inte längre än 160 centimeter. Efternamnet kan syfta på Poirots ägg- eller päronformade huvud.

Denne före detta belgiske polis, ”a foreigner”, som talar bruten engelska och är sååå pimpinett med sin vaxade mustasch introduceras i Christies debutdeckare ”En dos stryknin” från 1920 (eller, uppgifterna varierar, 1921).

Genom vems ögon såg hon huvudpersonen – sina egna eller läsarens? Var det så att Christie med Hercule Poirot ville göra upp med engelsmännens fördomsfulla inställning till utlänningar? För hur liten och löjlig Poirot än kan förefalla, så fungerar hans små grå celler bättre än någon annans.

Inspirationen till miss Marple kom från hennes egen farmor och andra äldre tanter i Agathas barndom.

Ungmön Jane Marple, 65 till 70 år, lång, tunn och bräcklig med nästan vitt hår, löste sin första riktiga deckargåta i romanen ”Mordet i prästgården” (1930). Då hade hon redan introducerats i en serie noveller, där några personer träffades och berättade var sin kriminalhistoria som de övriga skulle försöka lösa. Miss Marple löste samtliga gåtor före de andra – trots att sällskapet innehöll en tidigare chef för Scotland Yard.

I romanerna ligger hon alltid tanken före den nedlåtande och buttre polisinspektören Slack. Något som miss Marple inte tycker är något konstigt alls. Hela sitt liv har hon ju bott i St Mary Mead och var någonstans kommer man människor så nära att man lär känna den mänskliga naturen, om inte i en liten by?

Miss Marple, som blev uppåt 90 år, och Poirot, som måste ha varit cirka 140 när han avled i romanen ”Ridå” (1975), är skönlitterära porträtt av äldre människor. Hur många äldre personer förekommer i litteraturen? Nej, inte är de många – och de blir allt färre…

Jane Marple, som tycker om att sticka och även påtade i trädgården så länge kroppen tillät, framställs i början som en nyfiken skvallertant. I senare romaner är hon snarare en livsvis gammal kvinna. Även Hercule Poirot förändras. De ”främmande” manéren försvinner.

Christieomslag2Men är det personerna som förändras eller sker förändringen i betraktarens ögon? Är Christies budskap i Poirot-deckarna att det främmande blir helt naturligt när man vant sig vid det? Liksom berättelserna om miss Marple är en uppmaning till läsarna att inte ha fördomar om gamla människor utan se dem som människor med erfarenheter och, inte minst, som individer.

Agatha Christie skrev även ett antal romaner om Tommy och Tuppence Beresford, ett jämställt äkta par där hustrun snarast är den starkare. I den första romanen, ”Den hemlighetsfulle motståndaren” (1922), är Tommy och Tuppence något över 20 – i ”Ett sting i tummen” (1968) har de blivit pensionärer.

Ariadne Oliver heter en annan intressant person, ibland förekommande i Poirot-böckerna. Oliver skriver deckare med en finsk (?) detektiv som hjälte. Hon är dessutom feminist. Var Christies självporträtt slutar och parodin tar över får läsaren bedöma.

Det är hög tid att läsa deckarförfattarinnan Agatha Christie med nya ögon och omvärdera henne som samhälls- och människoskildrare. I en intressant c-uppsats, skriven vid högskolan i Luleå, ställer Anna Sköld frågan om Agatha Christie var feminist eller anti-feminist. Hon finner att det förra överväger.

Bengt Eriksson
Delvis olika texter i Sköna Dagar 2000 och Ystads Allehanda 2001

PS. Länk till  www.agathachristie.com

2018 års bästa svenska krimi, deckare och annan spänning (del 2)

HermansonMarie Hermanson
Den stora utställningen
(Albert Bonniers)

Historisk krimi med blandningen realism, verklighet och vardag samt påhitt och fantasi. Året är 1923 och Göteborg firar 300-årsjubileum med en stor utställning på det område som idag är Liseberg. Personer: Ellen Grönblad, 19 år, volontär på Jubileumsutställningens tidning, och Nils Gunnarsson, en tio år äldre detektiv vid Göteborgspolisen. Det sker ett mord eller dråp och flera mordförsök. Fast huvud- eller centralpersonen är egentligen Albert Einstein, som ska komma hit för att hålla sitt Nobeltal. En charmerande roman, mycket underhållande och lagom spännande, typ en feelgood-deckare på allvar.

HjorthHjorth & Rosenfeldt
En högre rättvisa
(Norstedts)

Kriminalpsykologen Sebastian Bergman med dysfunktionella kolleger utreder en serie grymma våldtäkter i Uppsala. Spåren är få och irritationströskeln låg. Riksmord tvingas dessutom att ta order från Uppsalapolisen vilket bäddar för maktkamper och konflikter. Vilken hierarki är viktigast? Stämningen bidrar inte till en snabb upplösning av brotten. Men sanningen kommer fram och den är inte den förväntade. Riksmords fans har en högtidsstund framför sig.

Anna JanssonAnna Jansson
Kvinnan på bänken
(Norstedts)

Det är nästan som vanligt i Jansson-land. Visby ligger där det gör, denna medeltidspärla på rosornas ö. Maria Wern och hennes kolleger på Visby-polisen ser sommaren an och hoppas på det bästa. Om sommaren blir het kan vad som helst hända, det vet de av mångårig erfarenhet. Här är det prästgården i Lärbro och uråldriga riter som står i fokus i en berättelse om skuld och gamla synder, hämnd och vedergällning.

Johansson SmugglarenTony Johansson
Smugglaren
(Lind & Co)

Tony Johansson vill – och lyckas med – mycket mer i sin nya, andra deckare med Erik Larsson, nu journalist på Sydsvenskan, och My Englund, polischef i Lund. ”Smugglaren” skildrar Skåne (och Sverige) efter gränskontrollerna: flyktingsmuggling, kriminella gäng och medborgargarden. Viktig fråga: Hur ska journalister arbeta? Spänning – ja, action – och samhällsskildring förenas till en av årets bästa svenska deckare. Extra hettar det till när journalisten Erik bråkar med sin bror om flyktingpolitiken. (Nästan ”helt” autentiskt kan tilläggas: författaren Johanssons bror heter Morgan.)

Olle Lönnaeus tiggarens-handOlle Lönnaeus
Tiggarens hand
(Bokfabriken)

Det är språket. Lönnaeus skriver lika kortfattat som väl. Polisromanen ”Tiggarens hand” måste vara en av de bäst skrivna svenska noir-deckare som getts ut. Det är personerna. Trovärdiga varenda en: unga och vuxna flyktingar, gamla romska tiggare, svenska kåkfarare… Även poliserna Jonny Lilja och Eva Ström blir ett alltmer självklart inslag i fiktionens/verklighetens Malmö. Det är miljöerna: autentiska ner till varje namngiven gata och plats, från Rosengård till ”Malmös Grand Canyon”. Det är handlingen, som börjar med bensinbomber och därefter hittas den ena mördade tiggaren efter den andra.

Deckarloggs red.

Feelgoodkriminellt på Gotland

Marianne Cedervall
Dit solen aldrig når
(Lind & Co)

Feel Good som funkar.

Mellan oroshärdarna i världspolitiken, agenter som dras in i olika maktspel med livet som insats för tvivelaktiga mål, psykopatiska kvinnomördare med tortyr som specialitet, skändade barn, trafficking och andra mänskliga vedervärdigheter, är det skönt med Marianne Cedervall.

Hennes brottsliga universum utgår från att det mesta i livet är vardag och inte minst har hon en välgörande förmåga att hitta på roliga gotländska namn. Mullvalds, Kajpe Kviar, Hällinge (som finns i Småland), Smissarve… Listan kan göras lång på namn som har en gotländsk klang och förankring i språkbruket. Jag gillar det skarpt.

Nu har tredje delen i Cedervalls serie om pensionerade läraren Anki Karlsson kommit ut, ”Dit solen aldrig når”, och den här gången ska hon ta hand om den pensionerade kriminalaren och gode vännen Tryggve Fridmans älskade hund Putte, vilket hon gärna gör, och sitt barnbarn Maja, fjorton år.

Cedervall dit-solen-aldrig-narMaja dumpas plötsligt i Ankis knä av sonen Jocke som är journalist och bara måste sticka på ett jobb till Albanien och inte kan tänka sig att det skulle bli till besvär för lilla mamma med ingen varsel alls och för resten av terminen, en och en halv månad, för att Majas mamma har stuckit till Indien med en annan tjej.

Anki sätter i halsen. När man har lämnat allt bakom sig och flyttat till Gotland för att rida islandshästar, mocka i stallet och vara sin egen, kan barnens krav komma olägligt.

Men så klart ställer farmor upp och det är klart att det blir bra. Ankis distans har en välgörande inverkan på sondotterns humör och vem säger nej till scones med plommonmarmelad? Ankis svala perspektiv på föräldraskap och barnbarn är ganska skönt.

Journalisten Ninni Weström (olyckligtvis kallad Ninni Engelhardt i baksidestexten) rotar i Smissarve prästgårds loggböcker från 70-talet. Hennes och modern Kerstins historia är förknippad med Fruntimmershuset som var en verksamhet för utarbetade och ensamma mödrar och Ninni förstår på den nu dementa modern att allt inte var idyll.

Ninni själv minns bara en hastig avfärd utan förklaring. Nu vill hon ta reda på mer för en artikelserie i en av rikstidningarna.

Men någon vill absolut inte att det ska rotas. Någon tar alla 21 loggböckerna och försvinner i natten. Någon vill Ninni mycket illa och inte ens Anki med sin outtröttliga nyfikenhet och förmåga att se samband kan stoppa skeendet.

Tryggve Fridman kommer hem från sin solsemester i Spanien något tidigare än tänkt och finner kaos och ond bråd död. Ninni Weström sökte upp honom på plats i Spanien, det var nämligen han som en gång tog emot en anmälan från Kerstin. Ett Cold Case som blir allt varmare.

Anki Karlsson och Tryggve Fridman får än en gång ta hjälp av varandra för att lösa fallet som visar sig vara som de berömda ryska dockorna. I en docka finns ytterligare en som döljer ytterligare en. Allt hänger ihop i denna charmerande men också allvarliga historia om utsatthet, ensamhet och följderna av att tiga ihjäl obehagliga sanningar.

Marianne Cedervalls tidigare böcker om Anki Karlsson heter ”Av skuggor märkt” (2015) och ”Låt det som varit vila” (2016). Ännu tidigare har hon givit ut serien om Mirjam och Hervor och byn Kajpe Kviar.

Kataina deckarblogg 1Katarina Tornborg

PS. Men kärleken då? undrar Deckarloggs andra skribent. Ska det eller ska det inte heller den här gången bli något av med den kärlek som både finns och inte finns där mellan Anki och Tryggve? Den anas ju inledningsvis, åtminstone hos Anki (plötsligt svartsjuk!) mer ändå, än tidigare…

BE