Nordvästskånska deckarmiljöer, från Ängelholm och upp över Bjärehalvön

Men Storgatan 12 B finns ju inte!

– Nej, säger Willy Josefsson, nummer 12 och 14 finns men inte Storgatan 12 B. Jag ville inte riskera att Martin Olsson skulle flytta in i någon deckarläsares lägenhet. Men det hjälpte inte. En kvinna hörde av sig och hävdade bestämt att jag hade beskrivit hennes barndomshus.

Willy Josefsson guidar oss genom kriminalmiljöerna, de fiktiva och de verkliga. Och var ska rundturen börja, om inte på Storgatan i Ängelholm. Det var i Josefssons tredje kriminalroman, ”Vila i vatten”, som den förtidspensionerade polisen och återkommande huvudpersonen flyttade till ett gult gatuhus i Ängelholm. (Han bodde förut i en korsvirkeslänga på Hallandsåsen.)  

– Skulle Martin Olsson bo någonstans i Ängelholm så var det på Storgatan. Småstaden Ängelholm börjar – och slutar – med Storgatan. Åtminstone var det så när jag växte upp och gick mellan stadens två biografier, valde bio efter bilderna i skyltskåpen.  

Martin Olsson, alias Willy Josefsson, på Storgatan i Ängelholm. Foto: Birgitta Olsson

Willy Josefsson tog studenten i Ängelholm och läste vidare i Lund. Han flyttade till Stockholm, Göteborg och Malmö, där han blev redaktör för Obs-Kulturkvarten i radions P1. Deckardebuten för drygt tio år sen var en återkomst till hembygden. Han valde Nordvästskåne som deckarmiljö. Idag bor Willy Josefsson utanför Lund men hyr en arbetslägenhet i Vejbystrand.

Nu har vi kommit till Stortorget och Josefsson undrar om vi minns början på hans nya roman ”Övervintraren”?

– Just här på Södra kyrkogatan, påpekar han, plockar Martin Olsson upp polisen Arne Bergman i sin Saab och så kör de runt kyrkan och ner i garaget under biblioteket.

Och se! Där ligger antikvariatet också, precis som i boken. Är sortimentet av Maigret-deckare lika bra i verkligheten? Willy Josefsson nickar. När han – eller om det är Martin Olsson – står och diskuterar Georges Simenons polisromaner med Anders Wendelberg, antikvariatets ägare, så undrar man var gränsen går mellan fiktion och verklighet…

– Stieg Trenter och Georges Simenon är mina deckarfavoriter. Mina största influenser. Som de har skildrat Stockholm och Paris, så försöker jag skildra Ängelholm och Bjärehalvön.

Dags för lunch på stadsbibliotekets restaurang – ett av de 50 matställen som enligt Josefssons deckare ska finnas i Ängelholm. Kan det stämma? Det finns nog ännu fler, hävdar författaren. Men var är tabascoflaskan? Nej visst, Martin Olsson har fått magsår och kan inte längre dränka smörgåsarna i tabasco.

Under lunchen ringer Willy Josefsson till Ängelholms lasarett och ber någon komma och öppna dörren till kulverten. Under sjukhuset slingrar flera kilometer långa, mörka kulvertar. Ett kusligt ställe och mest kusligt är den  ”Dödens tunnel”, som leder till bårhuset. I romanen ”De obarmhärtiga” sker mystiska dödsfall på sjukhuset. En dödsängel på två ben går omkring i kulvertarna.

Från rundturen genom Willy Josefssons deckarmiljöer. Foto: Birgitta Olsson

– Jag var orolig för vad sjukhusets personal skulle tycka. Men jag blev fotograferad till företagstidningen och alla 1 500 anställda fick pocketboken i julklapp.

Också tegelbruket i Vegeholm, dit vi nu har fortsatt, är smått kusligt. Inte minst när man tänker på att här – i ”Den fjärde punkten” – hittas en död, nästan uppbränd pojke. Willy Josefsson har lånat en nyckel och vi stiger in i den stora tegelugnen – och samtidigt i hans deckare.  

– Allt det här fylldes med tegel. Och så eldade man. Nu står det tomt. Det har sagts att tegelbruket skulle bli  konstgalleri. Men jag vet inte. 

Resan fortsätter längs kusten – förbi Magnarps hamn (där Martin Olsson brukar stå och betrakta Kullaberg), promenadstigen på heden (där han i ”Minnet av en mördare” upptäcker ett lik vid den gamla bunkern) och Vejbystrand (där den unga journalissan Cecilia bor när den förtidspensionerade polisen möter henne).

Vi kör samma hisnande väg mot Båstad, som prästen Eva Ström i ”Den fjärde punkten”. Högst upp på krönet av Nötte backar, där vägen stupar brant, Sinarpsdalen syns på vänster sida och Laholmsbukten rakt fram, körde hon nästan av vägen.  

Eftermiddagsfikat dricks på Enehalls pensionat uppe på Malen vid Båstad station. I ”Övervintraren” förekommer pensionatet i dubbel upplaga. Martin Olsson inkvarterades här 1968 som nybliven polis under Båstaddemonstrationerna och här hyr Arne Bergman också ett rum för att utreda ett nära 40 år gammalt brott. 

– Kom, säger pensionatsägaren Patrik Larsson. Han tar oss med till ett av rummen, drar ut lådan till nattygsbordet och visar. I alla pensionatsrum finns både en bibel och ett exemplar av ”Övervintraren”.

Sista stoppet är Barkåkra kyrka. Krucifixet, som hänger på plats i taket igen, föll ner i huvet på Eva Ström i boken ”Dödarens märke”. Eva Ström, som blivit deckarseriens andra huvudperson, är församlingens kyrkoherde. I ”Den slutna cirkeln” gömmer sig Jan Villumsen, psykiater från Lund, hos den kvinnliga kyrkoherden, uppe prästgårdsvinden. 

Verklighetens kyrkoherde heter Åke Svensson, som inte alls har något emot att Barkåkra kyrka blivit litterär kriminalmiljö. Hur har Josefsson lyckats skildra en kvinnlig präst?

– Jodå, den riktiga kyrkoherden nickar godkänt. Församlingen har fått en ny kvinnlig komminister som påminner om Eva Ström.

Bengt Eriksson

Publicerat i Magasinet Skåne 2007

***

Titlarna i Willy Josefssons deckarserie

Död skörd (1996)

Brinnande bevis (1997)

Vila i vatten (1998)

Minnet av en mördare (1999)

Dödarens märke (2000)

Den fjärde punkten (2002)

De obarmhärtiga (2003)

Den slutna cirkeln (2005)

Övervintraren (2007)

Inte samtliga titlar, såvitt jag kunnat utreda,

men de flesta finns nu som ljud- och e-böcker.

Fattigdomens Malmö

Skriver, som ni kanske vet, på en bok med Frilansminnen under 53 år, cirka. Men det gick trögt igår, så trögt att jag tar en paus idag för att åka och kolla Caroline Henderson – en favoritsångerska – på jazzfestivalen på Ystad.

Under tiden lägger jag ut en längre text på Deckarlogg, en recension av en bok som inte är en deckare eller ens en annan krimi utan en roman – och en mycket bra sådan – av Björn Ranelid. Ja, Björn Ranelid.

Jag hör till dem som hävdar att Ranelid är en högst läsvärd författare som skrivit flera riktigt bra romaner som dessutom uttrycker stark solidaritet med de mest udda människor, samhällets små och fattiga, arbetarklass, trasproletariat och byfånar. Därför blir det så extra förvånande när han plötsligt börjat cykla runt i extremhögerdikets lervälling.

Jag håller starkt på att man inte ska koppla ihop person och verk – men jag erkänner att det är på väg att bli svårt i fallet Ranelid som skriver/skrivit romaner som är mycket han själv, hans åsikter, hans predikande nästan. Ranelid har ju allt mer börjat skriva som en predikant. Det blir ju svårt att förstå varför han nu skriver emot sig själv – den solidaritet han ger uttryck för i sina romaner går han nu emot i krönikor och facebookinlägg.

Jag begriper det inte. Något helt privat som hänt? Som han inte intellektuellt kan styra? Utan gått bananas och bärsärk. Kommer hans skarpa högersväng, ja, högerexstrema sväng också att påverka hans fortsatta författande så att han förvandlas till en manlig Ann Heberlein som romanförfattare? Vilken fasa.   

Här följer min recension av en av Björn Ranelids bästa och mest solidariska böcker. Den förblir läsvärd och bra vad han än får ur sig på facebook.

***

Björn Ranelid

Tyst i klassen

(Albert Bonniers)

Björn Ranelids nya roman är så fylld av solidaritet att sidorna bågnar. Titeln syftar både på skolan och samhället. Oavsett var skulle arbetarklassen hålla truten.

Roman, förresten. ”Tyst i klassen!” är mer av en krönika över 1900-talets underklass i Malmö (och Sverige). Berättarens röst hörs klart och tydligt. Ranelid har doppat pennan i sitt eget hjärteblod. Som vanligt eller oftast skriver han som han talar – på en prosa mitt emellan ljugarbänkens och predikstolens.

En sann berättelse, enligt boken. Ranelid fick i uppdrag av Karin Lilja, städerska och sjubarnsmamma från Hollywoods nödbostäder, att skriva hennes roman. Jag betvivlar inte sanningshalten – men sanningen är större än en person. (Den rymmer till exempel något geografiskt så långt ifrån men klassmässigt närstående som min mammas uppväxt i en stenhuggarbostad på Vätö.)

Karin Lilja blir 94 år. Hon är då änka sen länge. På 60-talet flyttade hon till arbetarnas nya paradis. Nu befolkas Rosengård av ”vandrande tält”, svartklädda invandrarkvinnor som aldrig får lämna ”rastgården”. Hon ser kvinnoförtrycket – ett annat men ändå detsamma.

Till Karin Liljas begravning kommer hemsamariten Soraya från Iran. Hennes ögon och händer är det enda man ser. ”Er mamma Karin”, säger hon, ”blev också min mamma.” Ranelid skriver: ”Två kvinnor har därmed besegrat alla skilda kulturer och avstånd på kartan”.

Karin fick sex barn, samtliga pojkar, med Oskar Lilja, gårdskarl och eldare. Mannen söp, slog och krävde. Det gick illa i livet för flera av sönerna – för några skulle det gå lite bättre. Karin och Oskar fick också dottern Kristina, men hon var jungfrufödd.

Kristina Lilja är bokens andra huvudperson. Hon hör både hemma i Malmös nedgångna nödbostäder och någon helt annanstans. Det handlar om solidaritet – att välja sin solidaritet. Hon kunde ha valt det andra – det bättre, finare och rikare – men Kristina förblev solidarisk med sin fattiga familj i pinnakåken. Hon blev präst. Hon vigde sitt liv åt de svaga och utsatta, inte minst prostituerade kvinnor.

Samma val har en författare. Vilket ämne ska väljas? Vilka människor bör skildras? Björn Ranelid är inte med i själva berättelsen. Han står bredvid, betraktar och beskriver. Björn växte upp en bit ifrån nöden i det kvarter som fick öknamnet Hollywood men han och Kristina gick i samma klass på Rörsjöskolan.

”Tyst i klassen!” är ett facit till många av de Malmö-böcker som skrivits de senaste åren. Ranelid gräver upp arbetarklassens fornlämningar under dagens HSB-hus på Östra Farmvägen. Han skildrar en malmöitisk historia som Per Svensson aldrig kom till på sin cykeltur genom medelklassens Malmö. Han placerar Zlatans livshistoria i den svenska arbetarklassens.

Som en tanke fortsätter Karin Lilja att cykla tills hon blivit 87 år. Cykeln, det finaste hon fått förutom barnen, var en gåva från maken Oskar. Också i familjen Lilja fanns en ung, lovande fotbollsspelare. Men för den arbetarpojken från Hollywood gick det sämre.

Bengt Eriksson

LO Tidningen, numera Arbetet, 2012

Extra extra: Nationaldagen i Vollsjö

Så här brukar det vara den här dagen i Vollsjö. Så här firas den 6 juni, varje år. Så har det varit sen vi flyttade hit för så längesen som 70-talet.

Men inte i år och inte i fjol. Nu har det inte varit så här de senaste två åren. Utsocknes och nyinflyttade, följ med till det traditionella nationaldagsfirandet i Vollsjö!

(Förresten, nog är detta den perfekta mjukdeckarmiljön? Tänk en mysdeckare eller feelgood med crime som utspelar sig, vilket ju betyder att ett mord begås, den 6 juni i Tosterup (som Fritiof Nilsson Piraten kallade Vollsjö)…

***

Jag, som ju är en kis från söder om Söder, har inget minne av att mina föräldrar firade Sveriges nationaldag. Att mitt hjärta aldrig klappat gult och blått på 6 juni kan också bero på familjens rötter (vallonska Belgien, ryska Karelen, danska Bornholm, amerikanska Minnesota, svenska Sveg, Vätö och Stockholm).

Så det kom som en liten chock när vi hade bosatt oss i Vollsjö och jag första gången fick uppleva byns firande av Svenska flaggans dag, som den hette då. Märkligt och främmande, etniskt på nåt sätt. Som att delta i en film av tjecken Milos Forman (typ ”En blondins kärleksaffärer”, om ni minns) eller när det ordnas byfest i engelska TV-deckare.

Först undrade jag vad det var, kunde knappt tro mina ögon när jag öppnade fönstret och… ja, glodde! Det marscherades längs Storgatan, reds på hästar och bars fanor – ackompanjerat av blåsmusik.

Ur Wikipedia: ”Enligt lagen (1982:269) om Sveriges flagga skall den svenska flaggan vara i proportionerna 10 i höjd till 16 i längd. De inre blå fälten närmast flaggstången skall vara i proportionerna 4 till 5 och de yttre fälten 4 till 9. Korsarmarnas bredd (tjocklek) skall vara hälften av de blå fältens höjd.”

Inte ett år sen dess har jag nog varit borta från Vollsjö på nationaldagen. Vilket betyder att jag i 27 år stått och tittat ut genom fönstret den 6 juni.

Samma procedur varje år! Först ett svagt dunkande, som  ökar i styrka. Då brukar jag öppna fönstret. Folk står på trottoarerna och väntar, flaggor hänger på husväggarna och strax kommer tåget.

I år passerade scouterna, som bar en stor svensk fana mellan sig, förbi vårt hus cirka klockan 16.52. Sen följde frivilliga brandkåren, hemvärnet, lokala idrotts- och gymnastikföreningar, ett par pensionärsorganisationer, linedansarna och några ridande tjejer från ryttarföreningen. Flera av tågets avdelningar har varsin fanbärare.

Mitt i tåget går Sjöbo ungdomsorkester med dubbla drillflickor och spelar blåsmusik som får en att tro att Povel Ramel ska hoppa fram och ropa: ”Och så en liten piccolaflöjt”.

Uppe vid Torget svänger tåget av mot idrottsplatsen och musiken avtar.

Jag stänger fönstret och vi skyndar i släptåget. Hur mycket folk är det på Åvallen? Två, tre eller kan det vara fyra hundra personer? Byalagets ordförande introducerar och nye prästen håller tal – efter att mikrofonen traditionsenligt krånglat lite – om dunkande blågula hjärtan, om att ett land inte klarar sig utan rutiner och traditioner, om demokrati, fred och frihet.

Den 6 juni 2014 på Storgatan i Vollsjö. Foto: Blenda Automatique

Svenska flaggan hissas i topp och ungdomsorkestern spelar ”Du gamla, du fria”, namnuppropning och flaggutdelning och så avmarscherar deltagarna i tåget.

Därefter blir det uppvisning i linedance, man kan köpa varmkorv och lottaföreningen har som vanligt bakat och serverar kaffe med bröd. Och Allehandornas lokalaste lokalredaktör går hemåt för att rapportera om en typisk nationaldag i Vollsjö.

Nationaldagsmusik:

Några som tolkat ”Du gamla, du fria” på skiva: Coste Apetrea, Black Ingvars, Einar Ekberg, Jan Gerfast, Gugge Hedrenius Big Blues Band, Göteborgs symfonietta, Hasse å Tage, Åsa Jinder, Kgl. Svea Lifg. musikkår, Orphei Drängar, Alf Robertson och Mauro Scocco (fast han gjorde en ny, aktualiserad låt med samma titel).

Nej, Bengt Eriksson ska inte att skaffa någon flaggstång.

Bengt Eriksson

Ystads Allehanda 2006

Deckarloggbäst januari 2021

John Ajvide Lindqvist 

Vänligheten

(Ordfront)

Inslag av fantasy, skräck, krimi, gangster- och polisroman, alla de litterära genrer som författaren tyckte han behövde använda. Fast huvudformen är en samhälls- och livsroman, en skildring av människor i ett föränderligt, avvecklat och fördärvat samhälle. Miljön, den plats som får symbolisera Sverige, utgörs av staden Norrtälje. Där utspelas romanen, i detta föränderliga Norrtälje, från 2000-talets början och framåt, från en hamn med silon till ett bostadsområde med sjöutsikt, en å utan öringar och skjutningar på gatorna. För med denna förändring vittrar vänligheten bort. ”Vad blir det av oss då?”, frågar författaren.

Jeanine Cummins

Amerikansk jord

Övers: Molle Kanmert Sjölander

(Bazar)

”En av de allra första kulorna går in genom det öppna fönstret ovanför toaletten där Luca står.” Efter dessa inledande ord mördas kallblodigt sexton personer i hans familj och släkt av kartellen Los Jardineros (trädgårdsmästarna) eftersom pappa skrivit avslöjande artiklar om dess kriminella verksamhet. Lucas (åtta år) och mamma Lydia överlever och flyr för sina liv genom Mexiko mot el Norte (USA). Skildringen av det vackra, färgrika och sprudlande Mexiko och dess kontrast: ett land som är plågat av kartellernas brutalitet, korruption, fattigdom, rädsla. Språket är intensivt, flödande ordrikt och målande. (Ur Rolf Olanderssons rec.)

Jørn Lier Horst och Thomas Enger

Rökridå

Övers: Marianne Mattsson

Uppl: Jonas Malmsjö

(W&W)

Nu har norske deckarförfattaren Jørn Lier Horst kommit med andra boken om Oslo-polisen Alexander Blix, skriven med Thomas Enger. På nyårsafton drabbas Oslo av ett sprängattentat mitt i folksamlingen i stadens hamn. I ett första skede pekar allt på att det är ett terrorattentat. Blix som befinner sig på platsen räddar en svårt skadad kvinna som fallit i vattnet. Hon har kopplingar till ett ouppklarat fall med ett försvunnet barn. I närheten befinner sig också journalisten Emma Ramm som har en personlig relation till Blix. Hon förlorar sin pojkvän i attentatet och startar sina egna efterforskningar. (Ur Samuel Karlssons rec.)

Klas Ekman

De kapabla

(Bookmark)

Johan och Anna är gifta men inte med varann. Bägge är i 35-årsåldern och har ett förhållande. De träffas på ett hotell utanför Alingsås för ännu en natt. Det ska bli deras sista natt tillsammans, Johan anar inget men Anna har bestämt sig för att göra slut. På hemvägen, han vid ratten och hon bredvid, grälar de i bilen. De – ja, jag skriver de, för det handlar om bägge – råkar köra på en kvinna som går på vägen. Beslutet som de då fattar ska förändra deras liv. Detta blir starten på en livskedja med händelse efter händelse som just förändrar livet för bägge två. Skrämmande att tänka på: hur ”kapabla” skulle jag och du visa oss vara om något liknande faktiskt hände oss?

Marianne Cedervall

Dö för vårt syndiga släkte

(Lind & Co)

Ännu en feelgoodeckarserie, Celanders tredje, om prästen Samuel Williams som när han inte fick den tjänst i domkyrkan som han ville ha, ja, verkligen borde ha fått, tar ett vikariat som präst i norra Dalarna, i det ”sömniga” lilla samhället Klockarvik. Men samhället sover inte mer än att det första som Samuel gör när han kommer för att tillträda det nya jobbet och går en sväng på den snöiga kyrkogården är att han upptäcker liket av en man, lutat mot två kors. Jag gillar att prästen Samuel vid behov snackar med ”Bossen” (likt Barbarotti hos Nesser), det ger vardagstrovärdighet åt prästens kristna tro. En filur till präst, dessutom. Bra på att predika men också, tja, mjukpilsk.

Bengt Eriksson

Feelgood med mord i snöiga, sömniga Klockarvik

Marianne Cedervall

Dö för vårt syndiga släkte

(Lind & Co)

Längst ner på omslaget till Marianne Cedervalls senaste blandning av feelgood och kriminalitet finns texten: ”Ett fall för deckarprästen Samuel”. Det innebär således att Cedervall här och nu inleder ännu en mysdeckarserie, sin tredje.

Serien om ”häxorna” Mirjam och Hervor på mestadels Gotland var mindre av deckare och mer av jag inte vet inte riktigt. Den serien tyckte jag mycket om, så mycket att jag saknade Mirjam och Hervor när Cedervall började skriva sin andra mjukkokta deckarserie om pensionärerna Anki och Tryggve, även de på Gotland.

Hon skrev allt mer upp och in sig, så att Anki- och Tryggve-serien i sin bästa stunder blev en snudd på perfekt blandning av mord och måbra. Och så nu, när hon skriver som bäst i den serien, överger hon alltså den också?

För att starta ännu en ny feelgoodeckarserie om prästen Samuel Williams som när han inte fick den tjänst i domkyrkan som han ville ha, ja, verkligen borde ha fått, tar ett vikariat som präst i norra Dalarna – i det, enligt omslaget, ”sömniga” samhället Klockarvik.

Men det lilla samhället sover inte mer än att det första som Samuel gör när han kommer för att tillträda det nya jobbet och går en sväng på den snöiga kyrkogården är att han upptäcker liket av en man, lutat mot två kors.

Det ska visa att den givetvis mördare heter Finn Mats Hansson, chef för det nya hotellet och även medlem i kyrkorådet. Mer än så berättar jag inte om detta.

Den här balansgången – mellan mys och mord, cozy crime, kokt precis lagom mjukt, feelgood och krimi – hur man nu föredrar att beskriva det – brukar jag framhålla att ingenting kan vara svårare för en deckarförfattare att ge sig på. Svårt nog att blanda feelgood med lagom mycket feel life men att blanda blod och mord med något annat, till exempel kärlek, skidåkning och kyrkfrukost, kräver ännu mycket mer.

När Marianne Cedervall skrev serien om Miriam och Majvor kunde hon aldrig riktigt bestämma sig, om böckerna skulle vara deckare eller inte. När hon skrev serien om Anki och Tryggve balanserade hon i några titlar så mycket åt feelgood att berättelsen inte ens blev måbra utan rent ut få tråkig.

Men så ibland blev det exakt rätt balans också mellan feelgood och deckare, och då är Cedervall som bäst, ja, då är hon suverän. Kanske bäst i Sverige i denna hybridgenre? Och så startar hon ändå en ny serie, när hon nu tränat upp sig, för att liksom börja om…  

”Dö för vårt syndiga släkte” – denna första titel i Cedervalls nya feelgooddeckarserie med prästen Samuel Williams i Klockarvik – är till, säg, 85 procent välbalanserad mellan de två motstridiga genrerna. Lagom med måbra, lagom med kriminalitet. Mycket underhållande.

Men det märks också att hon söker sig fram, hur rutinerad Cedervall än har blivit så börjar hon ju om med ännu en ny miljö och ännu en annan huvudperson. Sökande är ordet. Hon söker, sida efter sida, mening på mening, den rätta balansen. Ibland hamnar berättelsen i det alldeles för vardagliga (som jag skrev ovan, går från feelgood till för tråkigt).

Fast så precis när jag ska till att tröttna händer något igen, det kan vara med deckargåtan eller med Samuel personligen. En filur till präst, bra på att predika men också, tja, mjukpilsk. I romanen och Klockarvik finns en kvinnlig polis, kommissarien Maja-Sofia Rantatalo, så vet du, mer behöver väl inte sägas.

Samtidigt som Samuel Williams har en numera särbo, Marit, därhemma…

Jag gillar också att prästen Samuel vid behov snackar med ”Bossen” (även om detta väl är lånat från Nesser och Barbarotti), det ger… hur ska jag skriva… mer vardagstrovärdiget åt prästens kristna tro, för mig.

Jo, jag tycker om ”Dö för vårt syndiga släkte”. Jag bestämmer mig för det. Att jag gärna läser en uppföljare – och så lär det väl bli, för berättelsen slutar med oväntad cliffhanger – och gärna en snabb uppföljare också, redan till hösten?

På försättsbladet står att Marianne Cedervalls pappa var präst. Ah, tänkte jag. Det förklarar ju saken, självklart då att dottern skriver om en amatördeckarpräst. Men så läser jag sist i boken att det faktiskt var hennes förläggare, Kristoffer Lind, som kom med ett ”roligt förslag” – att hon ”skulle skriva om en präst som är intresserad av mordgåtor och blir privatspanare”.

Bengt Eriksson     

Det allt mörkare Mörkö

Samuel Karlsson

Höstmorden

(Lind & Co)

Extra spännande att följa en författare från titel till titel i en deckarserie, särskilt när hen skriver bättre för varje ny roman. Som här och nu Samuel Karlsson.

Hans polis- med mera serie med miljö från den fiktiva ön med det exakta namnet Mörkö i Tjusts skärgård någonstans utanför Västervik var bra redan från start men har dessutom blivit bättre för varje ny roman.

Exakt namn på ön, skrev jag. En skärgårdsödeckare, då skulle man kunna tänka sig att rys rimmar på mys. Men Karlsson gräver istället upp de mörka hemligheterna bland befolkningen på ön, bofasta som sommargäster.

Liksom tidigare titlar hör ”Höstmorden” till en genre som kan kallas både country noir och skärgårdsnoir.

Jessica Jackson är fortfarande huvudperson i betydelsen att hon är den polisinspektör som ska lösa morden och ledsaga läsaren genom kriminalberättelsen. En halvtidsarbetande polis numera eftersom hon också arbetar med det mikrobryggeri hon startat på ön. Helst skulle hon vilja sluta som polis för att enbart ägna sig bryggeriet.

Hennes pappa, indianen Larry, målande konstnär, alkoholiserad och ständig bråkmakare, är sen förra romanen tillbaks på ön och ställer till besvär, både för dottern och andra. Jessica själv är förresten rätt bra på att skapa problem hon också, som att hon haft ihop det med öns gifta präst och fått såväl hans hustru som andra kvinnor och dessutom nu en facebookgrupp emot sig.

Intrigen i den tredje boken gäller en utredning av ett gammalt försvinnande – eventuellt självmord eller mord? – i samband med ett värdetransportrån som nu återupptas på grund av en lagändring om DNA-hantering. Polischefen i Västervik skötte den den gamla utredningen men hur skötte han den? Och varför vill han egentligen att utredningen ska tas upp igen.

Såg att Samuel Karlsson fick kritik för att det sker alldeles för många mord på lilla Mörkö, oproportioneligt mot invånarantalet. Liksom Mankell fick kritik för mordfrekvensen i Ystad med omnejd. Ja, liksom alla deckarförfattare som placerar sina kriminalintriger på mindre orter och platser riskerat att få – från Maria Lang och framåt.

Det stör inte mig. Fiktion är fiktion, inte lika med verkligheten. Däremot kan fiktion ge insyn i och tankar om den verklighet vi har omkring oss. Hade Karlsson beskrivit en overklig miljö eller overkliga människor, då blev det en annan sak. Men så är det inte, så blir det aldrig. Både människorna och miljöerna kan jag föreställa mig, också på ett verkligt Murkö.

Och att hitta på en miljö och ändå få den verklig, det är svårt.

Det händer mycket i ”Höstmorden”. Kanske lite väl mycket. Samuel Karlsson får gärna lugna ner sig lite vad gäller handlingen, vila mer och längre i vardagen. Och inte låta det hända så överfullt mycket och oväntat.

Å andra sidan är det ju det jag tycker om – att han skriver med ett allt mer rappt språk. Att handlingen flyter allt snabbare. Att det nu verkligen är tempo i berättandet. Men om han också lyckas föra in det vardagliga livet utan bråk och konfrontationer, då blir jag ännu mer nöjd.

Ja, alltid att en recensent ska muttra över nåt. Det är väl recensentens uppgift…

Det snabba och rappa, det börjar direkt i den nya, tredje Jessica Jackson-deckaren: ett gäng ungdomar bryter sig in i en villa och en av dem gör en hemsk upptäckt. Efter den inledningen – genast spännande – går det inte att sluta läsa. Åtminstone måste jag göra det, läsa ”Höstmorden” rätt igenom i ett svep!

Bengt Eriksson

Mucho mojo, bad chili och rumble tumble

Blev det aldrig mer än en av Joe R. Lansdales deckare som översattes till svenska?

Nej, jag tror inte det.

Men amerikanen Lansdale har skrivit en lång rad deckare, mitt emellan country noir och skälmromaner. Som en korsning av Daniel Woodrell och Kinky Friedman.

”Mucho Mojo” recenserade jag när den kom på svenska år 2002. Utgången sen länge ur bokhandeln (liksom väl förlaget Argonatur, vad det nu var för nåt förlag?).

Däremot ser jag att boken går att lätt få tag på antikvariskt för hen som hellre läser Joe R. Landsdale på svenska än engelska. De amerikanska utgåvorna hittas på de flesta nätbokhandlar.

***

Joe R Lansdale

Mucho Mojo

Övers: Johanna Andersson

(Argonaut)

Är det möjligt att översätta Lansdales talspråkssvängiga  trashanksprosa? Ja, blir det överraskande svaret. Johanna Andersson lyckas över förväntan.

Liksom Daniel Woodrell hör Joe R. Lansdale till genren country noir (fast Lansdales svärta har lika många nyanser som regnbågen).

”Mucho Mojo” ingår i serien om amatördeckarduon Hap Collins och Leonard Pine; den förstnämnde vit, hetero och bluesdiggare, den andre svart, homo och countryälskare. Lägg till att Hap är liberal och Leonard reaktionär.

Att höra dem diskutera svarta bidragstagare är omtumlande men ändå inte overkligt. Lansdales kärleksfulla skildring av de två vännerna får mig att hoppas på vänskap över ras- och åsiktsgränser.

Miljön är en så förgäten håla i East Texas att Gud tagit sin hand också från prästen.

Porrtidningar och liket av en pojke hittas under golvet till det hus som Leonard ärvt efter morbror Chester. Vem var egentligen mordbrodern?

Upplösningen är förväntad men vägen dit gör läsningen värd.

Invånarna i ”Niggerstan” – crackhuset bredvid,  urgamla granntanten MeMaw, svarta polisen Hanson och vackra svarta advokaten Florida – beskrivs mest robust men också ömt. Ordet hatkärlek ligger väl närmast.

Bengt Eriksson

Publicerat i Allt om Böcker 2002

***

Fler titlar i Joe R. Landsdales serie om och med Hap Collins och Leonard Pine:

Savage Season (1990)       

Mucho Mojo  (1994

The Two-Bear Mambo (1995)

Bad Chili (1997)

Rumble Tumble (1998)

Veil’s Visit: A Taste of Hap and Leonard Stories and excerpts (1999)

Vanilla Ride (2009)

Devil Red (2011)

Hyenas: a Hap and Leonard Novella (2011)

Dead Aim (2013)

Briar Patch Boogie: A Hap and Leonard Novelette (2015)

Honky Tonk Samurai (2016)

Hap and Leonard Short story collection (2016)

Hap and Leonard Ride Again  Short story collection (2016)

Hoodoo Harry Novella (2016)

Coco Butternut: A Hap and Leonard Novella (2017)

Rusty Puppy (2017)

Blood and Lemonade (2017)

Cold Cotton Novella (2017)

Jackrabbit Smile (2018)

The Elephant of Surprise (2019)

The Big Book of Hap and Leonard Omnibus (2019)

Of Mice and Minestrone: The Early Years Short story collection (2020)

HEMSIDA för Joe R. Landsdale.

***

Hap och Leonard-deckarna har även blivit TV-serie.

50-talets svenska deckarsamhälle

H.-K. Rönblom
Död bland de döda
Höstvind & djupa vatten
(Modernista)

H.-K. Rönblom var ett stort namn under den svenska (pussel)deckarens guldålder, 1950- och 60-talen. Förlaget Modernista inleder nu en återutgivning av Rönbloms detektivromaner – med ”Död bland de döda” (från 1954) och ”Höstvind & djupa vatten” (1955) som de första.

ronblom_dod_bland_de_doda_omslag_inb_0Den förra var hans deckardebut; den senare tilldelades Sherlockpriset som årets bästa deckarutgivning.

”Död bland de döda” är en gammaldags deckare, vilket den måste ha varit redan vid första utgivningen och det var nog meningen.

Rönbloms huvudperson, läroverksläraren Paul Kennet med titeln doktor, påminner om Lord Peter Wimsey hos Dorothy L. Sayers och placeras i en Agatha Christie-miljö: ett lantligt pensionat med överste, prästfamilj, målarinna och så vidare.

Inget svenskt 50-tal utan Rönblom skrev liksom sin deckare inuti äldre detektivromaner. En väl utförd pastisch – men läsvärd idag? Jo, om hen är intresserad av kriminalgenrens historia.

ronblom_hostvind_och_djupa_vatten_omslag_inb_0I ”Höstvind & djupa vatten” börjar Rönblom porträttera svensk landsbygd på allvar. Kennet är lärare i småstaden Sundhamn. En cyklist kör ihjäl sig efter att någon spänt en ståltråd över vägen.

Pojkstreck? Mord?

Genom nykterhetsföreningen Höstvind skildras 50-talets svenska samhälle, uppifrån och ner. Här skriver Rönblom före sin tid: rappa, snabba repliker. För att sen övergå till en klurig pusseldeckare med noga utplacerade knutar på tråden.

Han kan också – plötsligt! – foga in en ironisk formulering á la Åke Holmberg (tänk Ture Sventon). ”Höstvind & djupa vatten” har förblivit en svensk deckarklassiker.

Bengt Eriksson
Publicerat i Arbetet 2016

Gästrecension: Fin balans mellan vemod, sorg, spänning och humor

Marianne Cedervall
Sorgeängel
(Lind & Co)

Efter att Mirjam förlorat sin kära make åker hon med sin väninna och vapendragare Hervor till en ensligt belägen stuga i Torneådalen för att få sörja och återhämta sig i fred.

De båda damerna plockar lingon, pimplar rödvin och smågnabbas. Det är skildrat med mycket humor och värme men också ett stänk av vemod. Skogen, älven och den lilla kyrkbyn några mil bort bildar kuliss till berättelsen.

Men det finns svärta i idyllen. Mörka historier från det förflutna som kommer krypande.

En försupen man brinner inne och ingen vet om det var en olycka eller om någon tände på. Under berättelsens gång dyker det upp fler färgstarka karaktärer. En präst, några glitterpinnar till Stockholmare, en tatuerare och ett gäng a-lagare.

SorgeängelDet fullkomligt osar av berättarglädje och jag älskar det.

Människoödena blommar ut som väldoftande blomsterkransar. Det finns vissa likheter i humorn och berättarglädjen med Mikael Niemis böcker.

Jag har inte lyssnat på / läst något av Marianne Cedervall tidigare. Hon har helt flugit under min radar. Jag brukar helt enkelt leta efter andra typer av historier.

Men lite av en slump så bestämde jag mig för att lyssna på ”Sorgeängeln”. Och jag ångrar mig inte.

Jag har alltså inte lärt känna Mirjam och Hervor från någon av de tidigare böckerna och jag inser att det är en förlust. Men det funkar faktiskt utmärkt att lyssna på den här boken ändå. Även om det hänvisas till sådant som hänt i tidigare böcker så känns det inte helt nödvändigt att ha läst dem.

Eftersom jag inte kände till något om karaktärerna när jag började lyssna så förstod jag inte varför berättarrösterna var på gotländska och norrländska. Men polletten trillade ner efter ett tag. Och jag måste verkligen hylla inläsarna.

Det känns väldigt trovärdigt och ofta sitter jag och småler åt damernas underbara konversationer.

Marianne Cedervall har verkligen hittat en fin balans mellan vemod, sorg, spänning och humor. Och jag jag blir så glad att någon vågar och vill ge ut sådan här litteratur som inte är så högljudd.

Jag är nöjd att jag snubblade över ”Sorgeängeln” och kommer troligen lyssna på tidigare böcker om Mirjam och Hervor vad det lider..

Samuel Karlsson,
bl a deckarförfattare (med nyligen utgivna ”Morden på Mörkö” inledde han sin nya polis/deckarserie) och även ansvarig för facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker” (där den här recensionen först publicerades). Lyssnar du hellre än läser så gå in på den facebook-sidan för regelbunden info om just ljudböcker. Detta var hans andra gästrecension på Deckarlogg.

 

Fadern, Dottern och Modern

Mattias Edvardsson
En helt vanlig familj
(Forum)

Mitt vanliga problem: Hur mycket ska avslöjas om innehållet när man recenserar en deckare? Mitt återkommande svar: Så lite som möjligt.

Jo, en sak – en fråga som ställs i romanen, ligger under och grundlägger hela berättelsen – kan jag ”avslöja”, eftersom detta ändå inte avslöjar något om intrigen. Nämligen frågan om sanning kontra lögn, hur de kan påverka ens eget och andras liv.

Förbättras livet av en sanning? Försämras livet av en lögn?

Romanen ”En helt vanlig familj” handlar, som titeln säger, om en helt vanlig familj. Mannen i familjen, Adam, är präst. Kvinnan, Ulrika, är jurist. Deras dotter, Stella, är 19 år, har gått ut gymnasiet och är timanställd på H&M för att spara pengar till sin Asienresa. Familjen bor i Lund.

Det som händer – ja, redan hänt i prologen, berättad av pappan – är att dottern Stella först häktats och nu också åtalats. Rättegång pågår och pappa Adam ska vittna. Men varför har Stella åtalats? Det gäller något hemskt, det får räcka.

Edvardsson En helt vanlig familjSen börjar både en rekapitulation av vad som redan hänt och en berättelse om det som händer, just nu, i ögonblicket. Mattias Edvardsson får faktiskt ihop detta riktigt bra, så länge pappan är jag-berättare.

Det börjar med pappan, med Fadern.

Adams jag-berättelse skapar en märkligt tät och nervig stämning; dallrande, pådrivande. Riktigt skicklig skrivet, som sagt. Upprepar, det där att skriva i både förfluten tid och nutid liksom på samma gång, det är inte lätt.

Länge tänker jag att det här måste ju vara en av årets bästa svenska deckare!

Men så – efter en herrans massa kapitel, närmare bestämt 43 stycken – överges pappan och författaren överlåter jag-ordet till Dottern. Då börjar alltså hon att i jag-form både rekapitulera det som hänt och berätta i nutid.

Den stämning som var, den som lagts så väl och bra av pappan, den bryts av. Och romanen börjar om, från grunden. Och dessutom lite tafatt i ett antal kapitel, alldeles för mycket referat och alldeles för lite gestaltning.

Fast det tar sig, igen, visst tar det sig. För dotterns jag-berättande fortsätter ända till och med kapitel 85, då det är dags för Modern att ta vid. Och stämningen går ner än en gång  och måste byggas upp på nytt igen.

Efter kapitel 112 avslutas sen alltsammans med en epilog, där dottern återkommer.

I teorin är det ju en snygg musikalisk komposition – men i praktiken, hur ska den författare vara beskaffad som klarar av detta? Hur enastående skicklig måste inte en sådan författare vara? Inte minst stilistiskt, så att varje jag-person får sin egen ton, sin stämning, sin stilistik.

Det är synd, tycker jag. Det är trist. För den helt vanliga familj som skildras är verkligen ”en helt vanlig familj” eller snarare en helt vanlig medelklassfamilj. Hur möttes maken och hustrun, deras liv tillsammans, pappan och dottern, mamman och dottern, dottern med sitt nya tonårsliv. Igenkänningsfaktorn hos många läsare måste vara över 100 procent.

Och så inträffar en händelse – eller två, eller tre – som kan spräcka ”en helt vanlig familj”, få varje familjemedlem att spricka så att hela familjen krackelerar.

Och just därför, så synd att Mattias Edvardssons nya deckare – en thriller, snarast, en psykologisk eller mänsklig thriller eller just familjethriller – inte riktigt fungerar.

Inte alls dåligt, ”En helt vanlig familj” har blivit en deckare klart över det ordinära – men tyvärr inte den fantastiska deckare, thriller och kriminalroman som de första 43 kapitlen lovade.

Bengt Eriksson