Mucho mojo, bad chili och rumble tumble

Blev det aldrig mer än en av Joe R. Lansdales deckare som översattes till svenska?

Nej, jag tror inte det.

Men amerikanen Lansdale har skrivit en lång rad deckare, mitt emellan country noir och skälmromaner. Som en korsning av Daniel Woodrell och Kinky Friedman.

”Mucho Mojo” recenserade jag när den kom på svenska år 2002. Utgången sen länge ur bokhandeln (liksom väl förlaget Argonatur, vad det nu var för nåt förlag?).

Däremot ser jag att boken går att lätt få tag på antikvariskt för hen som hellre läser Joe R. Landsdale på svenska än engelska. De amerikanska utgåvorna hittas på de flesta nätbokhandlar.

***

Joe R Lansdale

Mucho Mojo

Övers: Johanna Andersson

(Argonaut)

Är det möjligt att översätta Lansdales talspråkssvängiga  trashanksprosa? Ja, blir det överraskande svaret. Johanna Andersson lyckas över förväntan.

Liksom Daniel Woodrell hör Joe R. Lansdale till genren country noir (fast Lansdales svärta har lika många nyanser som regnbågen).

”Mucho Mojo” ingår i serien om amatördeckarduon Hap Collins och Leonard Pine; den förstnämnde vit, hetero och bluesdiggare, den andre svart, homo och countryälskare. Lägg till att Hap är liberal och Leonard reaktionär.

Att höra dem diskutera svarta bidragstagare är omtumlande men ändå inte overkligt. Lansdales kärleksfulla skildring av de två vännerna får mig att hoppas på vänskap över ras- och åsiktsgränser.

Miljön är en så förgäten håla i East Texas att Gud tagit sin hand också från prästen.

Porrtidningar och liket av en pojke hittas under golvet till det hus som Leonard ärvt efter morbror Chester. Vem var egentligen mordbrodern?

Upplösningen är förväntad men vägen dit gör läsningen värd.

Invånarna i ”Niggerstan” – crackhuset bredvid,  urgamla granntanten MeMaw, svarta polisen Hanson och vackra svarta advokaten Florida – beskrivs mest robust men också ömt. Ordet hatkärlek ligger väl närmast.

Bengt Eriksson

Publicerat i Allt om Böcker 2002

***

Fler titlar i Joe R. Landsdales serie om och med Hap Collins och Leonard Pine:

Savage Season (1990)       

Mucho Mojo  (1994

The Two-Bear Mambo (1995)

Bad Chili (1997)

Rumble Tumble (1998)

Veil’s Visit: A Taste of Hap and Leonard Stories and excerpts (1999)

Vanilla Ride (2009)

Devil Red (2011)

Hyenas: a Hap and Leonard Novella (2011)

Dead Aim (2013)

Briar Patch Boogie: A Hap and Leonard Novelette (2015)

Honky Tonk Samurai (2016)

Hap and Leonard Short story collection (2016)

Hap and Leonard Ride Again  Short story collection (2016)

Hoodoo Harry Novella (2016)

Coco Butternut: A Hap and Leonard Novella (2017)

Rusty Puppy (2017)

Blood and Lemonade (2017)

Cold Cotton Novella (2017)

Jackrabbit Smile (2018)

The Elephant of Surprise (2019)

The Big Book of Hap and Leonard Omnibus (2019)

Of Mice and Minestrone: The Early Years Short story collection (2020)

HEMSIDA för Joe R. Landsdale.

***

Hap och Leonard-deckarna har även blivit TV-serie.

50-talets svenska deckarsamhälle

H.-K. Rönblom
Död bland de döda
Höstvind & djupa vatten
(Modernista)

H.-K. Rönblom var ett stort namn under den svenska (pussel)deckarens guldålder, 1950- och 60-talen. Förlaget Modernista inleder nu en återutgivning av Rönbloms detektivromaner – med ”Död bland de döda” (från 1954) och ”Höstvind & djupa vatten” (1955) som de första.

Den förra var hans deckardebut; den senare tilldelades Sherlockpriset som årets bästa deckarutgivning.

”Död bland de döda” är en gammaldags deckare, vilket den måste ha varit redan vid första utgivningen och det var nog meningen.

Rönbloms huvudperson, läroverksläraren Paul Kennet med titeln doktor, påminner om Lord Peter Wimsey hos Dorothy L. Sayers och placeras i en Agatha Christie-miljö: ett lantligt pensionat med överste, prästfamilj, målarinna och så vidare.

Inget svenskt 50-tal utan Rönblom skrev liksom sin deckare inuti äldre detektivromaner. En väl utförd pastisch – men läsvärd idag? Jo, om hen är intresserad av kriminalgenrens historia.

I ”Höstvind & djupa vatten” börjar Rönblom porträttera svensk landsbygd på allvar. Kennet är lärare i småstaden Sundhamn. En cyklist kör ihjäl sig efter att någon spänt en ståltråd över vägen.

Pojkstreck? Mord?

Genom nykterhetsföreningen Höstvind skildras 50-talets svenska samhälle, uppifrån och ner. Här skriver Rönblom före sin tid: rappa, snabba repliker. För att sen övergå till en klurig pusseldeckare med noga utplacerade knutar på tråden.

Han kan också – plötsligt! – foga in en ironisk formulering á la Åke Holmberg (tänk Ture Sventon). ”Höstvind & djupa vatten” har förblivit en svensk deckarklassiker.

Bengt Eriksson
Publicerat i Arbetet 2016

Gästrecension: Fin balans mellan vemod, sorg, spänning och humor

Marianne Cedervall
Sorgeängel
(Lind & Co)

Efter att Mirjam förlorat sin kära make åker hon med sin väninna och vapendragare Hervor till en ensligt belägen stuga i Torneådalen för att få sörja och återhämta sig i fred.

De båda damerna plockar lingon, pimplar rödvin och smågnabbas. Det är skildrat med mycket humor och värme men också ett stänk av vemod. Skogen, älven och den lilla kyrkbyn några mil bort bildar kuliss till berättelsen.

Men det finns svärta i idyllen. Mörka historier från det förflutna som kommer krypande.

En försupen man brinner inne och ingen vet om det var en olycka eller om någon tände på. Under berättelsens gång dyker det upp fler färgstarka karaktärer. En präst, några glitterpinnar till Stockholmare, en tatuerare och ett gäng a-lagare.

Det fullkomligt osar av berättarglädje och jag älskar det.

Människoödena blommar ut som väldoftande blomsterkransar. Det finns vissa likheter i humorn och berättarglädjen med Mikael Niemis böcker.

Jag har inte lyssnat på / läst något av Marianne Cedervall tidigare. Hon har helt flugit under min radar. Jag brukar helt enkelt leta efter andra typer av historier.

Men lite av en slump så bestämde jag mig för att lyssna på ”Sorgeängeln”. Och jag ångrar mig inte.

Jag har alltså inte lärt känna Mirjam och Hervor från någon av de tidigare böckerna och jag inser att det är en förlust. Men det funkar faktiskt utmärkt att lyssna på den här boken ändå. Även om det hänvisas till sådant som hänt i tidigare böcker så känns det inte helt nödvändigt att ha läst dem.

Eftersom jag inte kände till något om karaktärerna när jag började lyssna så förstod jag inte varför berättarrösterna var på gotländska och norrländska. Men polletten trillade ner efter ett tag. Och jag måste verkligen hylla inläsarna.

Det känns väldigt trovärdigt och ofta sitter jag och småler åt damernas underbara konversationer.

Marianne Cedervall har verkligen hittat en fin balans mellan vemod, sorg, spänning och humor. Och jag jag blir så glad att någon vågar och vill ge ut sådan här litteratur som inte är så högljudd.

Jag är nöjd att jag snubblade över ”Sorgeängeln” och kommer troligen lyssna på tidigare böcker om Mirjam och Hervor vad det lider..

Samuel Karlsson,
bl a deckarförfattare (med nyligen utgivna ”Morden på Mörkö” inledde han sin nya polis/deckarserie) och även ansvarig för facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker” (där den här recensionen först publicerades). Lyssnar du hellre än läser så gå in på den facebook-sidan för regelbunden info om just ljudböcker. Detta var hans andra gästrecension på Deckarlogg.

 

Fadern, Dottern och Modern

Mattias Edvardsson
En helt vanlig familj
(Forum)

Mitt vanliga problem: Hur mycket ska avslöjas om innehållet när man recenserar en deckare? Mitt återkommande svar: Så lite som möjligt.

Jo, en sak – en fråga som ställs i romanen, ligger under och grundlägger hela berättelsen – kan jag ”avslöja”, eftersom detta ändå inte avslöjar något om intrigen. Nämligen frågan om sanning kontra lögn, hur de kan påverka ens eget och andras liv.

Förbättras livet av en sanning? Försämras livet av en lögn?

Romanen ”En helt vanlig familj” handlar, som titeln säger, om en helt vanlig familj. Mannen i familjen, Adam, är präst. Kvinnan, Ulrika, är jurist. Deras dotter, Stella, är 19 år, har gått ut gymnasiet och är timanställd på H&M för att spara pengar till sin Asienresa. Familjen bor i Lund.

Det som händer – ja, redan hänt i prologen, berättad av pappan – är att dottern Stella först häktats och nu också åtalats. Rättegång pågår och pappa Adam ska vittna. Men varför har Stella åtalats? Det gäller något hemskt, det får räcka.

Sen börjar både en rekapitulation av vad som redan hänt och en berättelse om det som händer, just nu, i ögonblicket. Mattias Edvardsson får faktiskt ihop detta riktigt bra, så länge pappan är jag-berättare.

Det börjar med pappan, med Fadern.

Adams jag-berättelse skapar en märkligt tät och nervig stämning; dallrande, pådrivande. Riktigt skicklig skrivet, som sagt. Upprepar, det där att skriva i både förfluten tid och nutid liksom på samma gång, det är inte lätt.

Länge tänker jag att det här måste ju vara en av årets bästa svenska deckare!

Men så – efter en herrans massa kapitel, närmare bestämt 43 stycken – överges pappan och författaren överlåter jag-ordet till Dottern. Då börjar alltså hon att i jag-form både rekapitulera det som hänt och berätta i nutid.

Den stämning som var, den som lagts så väl och bra av pappan, den bryts av. Och romanen börjar om, från grunden. Och dessutom lite tafatt i ett antal kapitel, alldeles för mycket referat och alldeles för lite gestaltning.

Fast det tar sig, igen, visst tar det sig. För dotterns jag-berättande fortsätter ända till och med kapitel 85, då det är dags för Modern att ta vid. Och stämningen går ner än en gång  och måste byggas upp på nytt igen.

Efter kapitel 112 avslutas sen alltsammans med en epilog, där dottern återkommer.

I teorin är det ju en snygg musikalisk komposition – men i praktiken, hur ska den författare vara beskaffad som klarar av detta? Hur enastående skicklig måste inte en sådan författare vara? Inte minst stilistiskt, så att varje jag-person får sin egen ton, sin stämning, sin stilistik.

Det är synd, tycker jag. Det är trist. För den helt vanliga familj som skildras är verkligen ”en helt vanlig familj” eller snarare en helt vanlig medelklassfamilj. Hur möttes maken och hustrun, deras liv tillsammans, pappan och dottern, mamman och dottern, dottern med sitt nya tonårsliv. Igenkänningsfaktorn hos många läsare måste vara över 100 procent.

Och så inträffar en händelse – eller två, eller tre – som kan spräcka ”en helt vanlig familj”, få varje familjemedlem att spricka så att hela familjen krackelerar.

Och just därför, så synd att Mattias Edvardssons nya deckare – en thriller, snarast, en psykologisk eller mänsklig thriller eller just familjethriller – inte riktigt fungerar.

Inte alls dåligt, ”En helt vanlig familj” har blivit en deckare klart över det ordinära – men tyvärr inte den fantastiska deckare, thriller och kriminalroman som de första 43 kapitlen lovade.

Bengt Eriksson