Alfredsson med ett s

Ska det vara Alfredson eller Alfredsson? Namnet kom från farfar, sprithandlaren Alfred Andersson. Pappa Folke, annonschefen, tog sig det nya efternamnet. Han skrev Alfredson. Men i tidiga dokument från myndigheterna skulle sonen Hans ändå få heta Alfredsson.

Hans Alfredson Kalle LIndÄven under student- och spextiden i Lund stavades efternamnet med dubbel-s. Långsamt försvann det ena tills ett ensamt s fanns kvar. Nördigt att snöa in på? Jo, kanske det. Men varför? Det är alltid en bra fråga. Varför kunde inte, för att ta ett par andra exempel, Owe Thörnqvist heta Ove Törnqvist och Siw Malmkvist heta Siv Malmqvist?

Offentligt kontra privat. Artist och privatperson ska inte blandas ihop. Blygsamt eller kaxigt: hävda att man är nåt. Eller nödvändigt: stärka sig så man vågar tro att man har nåt att komma med. Kanske bara jag som intresserar mig för sånt här? Jag tycker i alla fall att det är intressant – och lite kul – med artistnamn, om det så är ett helt nytt namn eller enbart gäller byte/strykning av en bokstav.

Hur var det med Hans och Hasse? Smeknamnet står på omslaget till Kalle Linds biografi ”Hasse Alfredson – En sån där farbror som ritar och berättar” (Forum) medan Alfredson själv på sina böcker och även de flesta skivomslag (dock inte riktigt alla) använde sitt dopnamn. Så har jag uppfattat det: Hans var hela människan med både mörker och skämt. Hasse är publikens syn på den där skojige som får en att skratta.

Tillsammans fick Hans Alfredson och Tage Danielsson heta Hasseåtage. Ett begrepp som enligt Kalle Lind myntades av journalisten Åke Cato (fast han skrev Hassåtage). Jul- och nyårshelgerna ägnade jag åt att läsa Linds bok om Hasse Alfredson från Helsingborg, Lund, Stockholm och Tomelilla (eller Sälshög). Det tog sin tid.

Inte för att boken är tjock. Men det är den: cirka 650 sidor. Inte heller för att Kalle Lind skriver otympligt. Det gör han inte utan meningar och formuleringar flyger över boksidorna. Rent mästerligt att han kan skriva så roande och så faktafyllt på samma gång.

Alla dessa fakta är problemet, de får mig att stanna upp här och var och där på sidorna. När Lind nämner någon tidig text som Hasse Alfredson, ibland själv men allt oftare ihop med Tage Danielsson, skrev till en sång, monolog eller sketch så vill jag höra hur den gick. Gång på gång måste jag lägga boken åt sidan och ta fram plattan, söka på Spotify och YouTube. Ibland med lyckosamt resultat men alldeles för ofta lyckas det inte.

1958 till cirka 1961, åren innan Hasseåtage skulle börja sätta upp egna revyer, åstadkom Alfredson (och Danielsson) en hel del material som jag inte hört eller ens hört talas om. Till exempel Lars Ekborgs genombrott som komiker. Det skedde i en Kar de Mumma-revy med en imitation av rocksångaren Elvis Presley (textens upphovsmän hette Alfredson och Danielsson).

Detta vill jag höra – och se! Men ingenstans på nätet går det att hitta en inspelning. Hasse å Tage skrev även texten till ”Springschasvisan”, sjungen av gruppen Flickery Flies, där texten poängterar att de – liksom Povel Ramel – kunde vrida till orden. Visans intro: ”Pojkar, inte får ni stå här och masa – ut och schasa.”

Kalle LInd vid Svenska Ords arbetsstuga i Vitabergsparken på Södermalm i Stockholm fotograf Gabriel Liljevall

Kalle Lind vid Svenska Ords arbetsstuga i Vitabergsparken på Södermalm i Stockholm. Foto: Gabriel Liljevall

Ibland kunde Alfredson skriva såväl text (signatur Simson) som musik (Anson). På en EP med Brita Borg finns tre egna låtar, bland annat skillingtrycksparodin ”Märta Melin och Ture Tyrén”. När båda fick i uppdrag att göra en föreställning åt Knäppupp (alltså Povel Ramel) for de iväg till danska Vedbæk där de skrev texter (på skrivmaskin) och gjorde melodier (på det lilla klangverket Apollo) åt Brita Borg, schlagerparodin ”Du är min tekopp”, och Sigge Fürst, sjömansvalsditon ”Salta biten (Raj-raj)”.

Inte visste jag att Alfredson och Danielsson skrivit ”Raj-raj”! Komikern Martin Ljung blev så förknippad med Povel Ramel att jag också missat att flera av hans skrattsuccéer inte hade Ramel som upphovsman. ”Guben i låddan” (scenen i tågets sovkupé) skrev Hans Alfredson och ”Fingal Olsson” (död men han rör ju på sig) snoddes ihop av Hasse å Tage på beställning av Ramel för att ersätta ett nummer som inte blivit någon succé.

När jag läser Kalle Linds bok pusslar jag även ihop livsloppet för vad som blev Hasse Alfredsons mest populära revynummer, de återkommande (cirka 1 200 stycken) Lindemännen med olika förnamn och yrken. Sättet att berätta – ja, improvisera – en historia föddes under tiden i Lund på 50-talet av – ja, ur – studentspexaren och historieberättaren Folke ”Spuling” Lindh, en vän för livet som medverkar i de flesta av Alfredsons filmer. (Spulings rollfigur i ”Picassos äventyr” står staty i väggen till Hasse å Tage-museet i Tomelilla.)

Improviserandet provades i TV-versionen av ”Mosebacke Monarki” (gick sådär) och återkom i en sketch med Povel Ramel där Alfredson improviserar loss men Ramel är blek och tafatt. Det krävdes den rätta scenduon, det vill säga Hans Alfredson och Tage Danielsson, för att Lindeman skulle bli Lindeman. (Själva namnet fick han förresten senare.)

3 X Alfredson

1. Låtar av/med Hans Alfredson: ”Springschasvisan” (Flickery Flies, 1958), ”Ragga-da-bang” (Alice Babs, 1959), ”Tarzan” (Nils Poppe, 1959), ”Oj då, kära nån” (Brita Borg/Alfredson, 1960), ”Jasså” (Martin Ljung/Brita Borg, 1960), ”Under stadens broar” (Alfredson/Stig Olin, 1960), ”Aldrig har jag sett en rak banana” (Flickery Flies, 1961), ”Rågsved” (Sonya Hedenbratt, 1962), ”Sov lilla Totte” (Alfredson/Tage Danielsson, 1962), ”Blommig falukorv” (Alfredson, 1965), ”It’s So Nice To Be Rich” (Agnetha Fältskog, 1983)…

2. ”Roliga” böcker av Hasse Alfredson: ”En liten bok om att bränna löv, ris, kvistar och annat avfall i ett hörn av trädgården” (1961), ”Ernst Semmelmans memoarer” (1962), ”Gummitummen – Skizzer ur en fren dagbok” (1966), ”Rosa rummet eller Operabaren eller dylikt” (1967), ”F – En överdriven äventyrsroman ” (1968), ”Varför är det så ont om Q” (1968), ”Varför stirrar ni på mina fötter” (1980)…

3. Hos Elfstrands. Det finns en historia om när makarna Hans och Gunilla Alfredson besökte Elfstrands i Sjöbo. Krukmakare Elfstrand den yngre, alltså Albert, var som oftast lite surmulen. Han sålde inte gärna till utsocknes. ”Vi kommer från Tomelilla”, försökte Hasse. ”Det står A (= stockholmare) på bilen”, svarade Albert. ”Fast sen fick vi ändå köpa ett par fina saker”, har Hasse berättat.

Bengt Eriksson
Publicerat i YA och KB

Steffi, Povel och Pysen

Sara Lövestam skriver annat numera, både fack- och kriminallitteratur till exempel, för äldre som yngre.

Men det var i nedanstående roman jag läste och upptäckte hennes första gången. Ingen deckare fast kanske fortfarande det bästa som Lövestam har skrivit.

***

Sara Lövestam
Hjärta av jazz
(Piratförlaget)

steffe-en-glad-blues”Steffi är en glad blues.”

Så börjar Sara Lövestams nya roman. Meningen syftar på titeln till en av de Povel Ramel-låtar, som Steffi bär med sig i hjärtat – ja, hela kroppen – och spelar walking bass till.

Egentligen är det inte en ”jätteglad” blues, varken Steffi Herreras eller Povel Ramels. Ingen ”devalveruttanblues” utan mer en hjälp i livet – ett skydd, en krycka – för att Steffi inte ska ta åt sig av ”hora”, ”läbba” och ”äckel” som tjejerna i 9B kallar henne.

Varför har Steffi fastnat för Povel Ramel? Och börjat spela bas i musikundervisningen? Strunt i det, låt det hänga i luften, både i romanen och den här recensionen.

Steffi Herrera, 15 år, går i Björkeskolan, spelar bas för musikläraren och på hemvägen finns Povel i mp3-spelaren. Till exempel ”Tjo va de va livat i holken” (det närmaste reggae han kom) eller ”Titta det snöar” (tog evigheter att klura ut hela texten till den).

Så tar batteriet i spelaren slut. Ändå fortsätter Steffi att höra Povel Ramel – först ”Var är tvålen” och sen ”Jazzen anfaller”.

Hon har hunnit till ålderdomshemmet, det är därifrån, genom ett fönster som ”Povel Ramels tunna röst letar sig ut i februariluften”. Fönstret öppnas. En gammal man lutar sig ut genom ålderdomshemmets fönster och frågar när inspelningen gjordes (1946) och vem som spelar klarinett (Casper Hjukström).

Det leder till vänskap genom generationerna, jazzmusiken och Povel Ramel, mellan den gamle Alvar Svensson, som bara var en pojk, 17 år, när han 1942 tog tåget till swingjazzens Stockholm, och den unga Steffi (egentligen Stephanie) Herrera, som längtar efter att lämna Björke för att gå på musikgymnasium i Stockholm.

sara-lc3b6vestam-foto-peter-knutson

Författaren Sara Lövestam. Foto: Peter Knutson

”Hjärta av jazz” är en dubbelroman, en trippel- och mångroman. En jazzroman som blir en livsroman gånger två, också en flick- och pojkroman, en ungdoms- och vuxenroman på samma gång.

Alvars resa till 40-talets Stockholm, där han började spela kontrabas och blev förlorat kär i jazzsångerskan Anita, varvas med Steffis unga liv idag, känslan av att vara udda och utanför i verkligheten, hennes drömmar och längtan.

Och inte bara en jazzroman heller utan en hyllning till jazzmusiken (fast det kunde, i en annan roman, också vara rockmusik, litteratur eller konst) som livsuppehållande medicin. Annars dog man. Annars dör man.

Och en hyllning till de viktigaste viktiga inom (jazz)musiken, de som håller musiken vid liv: dessa okända musiker som bara spelade vidare utan att gå till historien. Som endast några få minns, sådana musiker som Alvar ”Pysen” Svensson, kontrabas, och Casper Hjukström, klarinett.

”Hjärta av jazz” är en fantastiskt fin och ömsint roman. Jag blev så varm, fick en glad blues i hjärtat, gång på gång på gång på gång när jag läste.

Jo, jag är lite sentimental av mig. Det bör man nog vara för att uppskatta Sara Lövestams jazzroman lika svindlade mycket som jag. Men ni som har nära till både ett leende och en tår, ni kommer att göra det.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i Kristianstadsbladet 2013