Deckarloggfredag: Som på 70-talet – men 2022

Politiskt och effektivt, fräckt och bra. Så tycker YA:s recensent Bengt Eriksson om Tehågängets kabarevy som i fredags hade premiär på Scala i Ystad. Ämnen: soporna och klimatet.

Brännbart – En kabarevy om sopor
På: Biografteatern Scala, Ystad
Med: Tehågänget (Lilian Ljung, Cecilia Libertson, Bodil Mårtensson, Peter Lembke, Ola Lindgren, Tommy Lundblad, Eskil Persson, Stefan Svensson och Lasse Wahlgren)
Produktion: Ystads Stående Teatersällskap
Manus: Bror Tommy Borgström, Lasse Wahlgren, Katrine Hamori, Bodil Mårtensson, Cecilia Libertson, Ola Lindgren med flera
Regissör: Bror Tommy Borgström
Premiär: den 4/11, spelas t o m 26/11

Bäst: Lasse Wahlgren som Ludvig ”Lubbe” Nordström
Starkast: Bodil Mårtensson som sig själv som liten flicka

Det börjar en halvtimma innan det ska börja.

Utklädda till sopgubbar och sopgummor med skramlande soptunnor kommer Tehågänget fram runt hörnet till Stora Östergatan, ställer sig på Scalas trappa och hälsar välkommen till kabarevyn med ett ”sopigt” förnummer.  

Teatersalongens golv är fullt av sopor, som den nämnda Renhållningsarmén måste forsla bort innan föreställningen kan börja. En nästan naken scen: ingen scenografi och bara lite dekor.

Det blir varierat och fungerar utmärkt ändå, tack vare alla foton från Ystad, historiskt och idag, som visas på duken bakom scenen.   

Tehågänget som sopgubbar och sopgummor på trappan till Scala i Ystad.

Kabarevy är ett ord från det politiska 70-talet: en revy med kabaréns krav på sig att vara samhällskritisk. Så är Tehågängets kabarevy med namnet ”Brännbart”; tal och ton, sketcher, monologer och sånger.

Ämne: Ystads sophantering från stadens begynnelse och framåt till kabarevyns avslutning: ensemblens – och vår – gemensamma sång med omkvädet ”Vår sista tid är nu…”

De stöttar varann i ensemblenumren, där alla medverkar. Jag tycker om det, hur de hjälper fram varann. Tehågänget består ju av amatörer (med något undantag).

Fast de har blivit så proffsiga sen jag upplevde dem första gången i föreställningen om ”Ystads vassaste penna”, nämligen Sigurd ”Tehå” Thomasson.

Några solonummer sticker ut. Bland annat när Lasse Wahlgren iklär sig rollen som Ludvig ”Lubbe” Nordström och utgjuter sig över Lort-Skåne eller till och med Skit-Skåne.

Och när Bodil Mårtensson envist återkommer som sig själv som, säg, sexåring med rosett i håret (ett foto av flickan Bodil för plus 70 år sen syns på väggen bakom) för att försöka tala om klimatet med vuxengenerationen.

Också stafetten med korta, snabba revynummer efter varann är riktigt bra.

Ibland blir det både så lokalt och så politiskt (som jag önskar att Ystadrevyn kunde respektive vågade vara). Till exempel när hela Tehågänget sjunger att ”Soporna har tagit över politiken”. Fräckt, grovt och oförskämt? Eller blott en faktauppgift.  

Bror Tommy Borgström, Ystadsonen och drivkraften bakom Tehågänget, regissör och manusförfattare, är värd många eloger.

Borgström var skådespelare hos Nationalteatern och Skånska Teatern, som bägge satte upp kabarevyer. Nu har han tagit 70-talets politiska teater och förvandlat till samtidsteater.

Han visar att den här sortens ”enkla” teater är lika effektiv idag. Dessutom har Bror Tommy Borgström skapat en fast teaterensemble i Ystad på samma sätt som de fria teatergrupperna startade.

Också då började många skådespelare som ”amatörer”, liksom pensionärerna i Tehågänget.

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda  

Kvinnliga deckarförfattare; kvinnliga huvudpersoner

Jag tror att jag upptäckt en trend eller ett tema eller ett huvudspår i många nya svenska deckare, särskilt när de är skrivna av kvinnliga deckarförfattare. Nämligen de speciella, ja, egenartade kvinnor som är huvudpersoner i deckarna.

Ofta poliser och liksom vad gäller manliga kriminalkommissarier kan en deckarläsare undra hur dessa lika udda kvinnliga kommissarier/inspektörer egentligen har kunnat bli poliser…

Fyra exempel:

Cecilia Sahlström fortsätter att skriva polisromaner men har både bytt stad (från Lund till Malmö) och kvinnlig polis/huvudperson (den här kvinnliga polisen har det passande namnet Rakel Vrede, 50 år och polisinspektör) när Sahlström med ”Irrvägar” (Saga Egmont/Stellar förlag) inleder sin nya polisserie.

Rakel Vrede sköter polisarbetet mest som en privatsnok, alltså på egen hand (inte ens Vredes närmaste kvinnliga kollega släpps in), och har en CP-skadad storebror.

Den kvinnliga kriminalkommissarien i Kajsa Leos debutdeckare ”Snöflickan” (Bokfabriken) presenteras som en udda polis redan med sitt namn, Dylan Svensson.

Också lite av en enstöring, obrydd enligt omslagstexten, homosexuell med en 13-årig son, och verksam som polis i den gudsförgätna hålan Glimsjö (nånstans i norra Skåne, skulle jag tro). Givetvis bosatt i en ocharmig lägenhet i ortens sumpigaste del.

Dylan har också svårt att låta bli att kolla in en snygg rumpa när hon får syn på den.

Ina (egentligen Halina) Farkas, som Caroline Grimwalker introducerar i ”Rekryteringen” (Nona) – första titel i ”Trickster”-serien – har haft en fot i det kriminella Malmö samtidigt som hon varit utredare hos polisen.

Hennes dubbla liv krockade när hon råkade sticka kniven i en pedofil. När läsaren möter Ina sitter hon i häktet på Fosieanstalten, i väntan på mordrättegången.

Ina var hittebarn, en dag gammal lämnades hon med blodig navelsträng på trappan till ett hus, och växte upp hos fosterhem efter fosterhem.

Kamilla Oresvärd inleder med ”Cirkusprinsessan” (Norstedts) ännu en serie polisromaner i Göteborg med omnejd. Fast huvudpersonen, Greta Leikler, är inte polis (det är Björn Carlsson, polisinspektör) utan ”cirkusprinsessa”. Så kallas hon eftersom hon arbetat på cirkus.

Också Greta Leikler sitter i fängelse för mord, hon är ilsken och tuff, vet att freda sig. Så rymmer hon och blir sin egen amatördetektiv, läsaren kan ana att hon i seriens kommande titlar nog blir privatanställd som detektiv.

Slutsats, går det att dra någon sådan efter blott fyra nya deckare och polisromaner? Jo, det går väl alltid att göra.

Svenska deckare, särskilt de som skrivs av kvinnliga författare, har blivit allt mer av kvinnodeckare, ja, kvinnoromaner. Också allt mer samhällskritiska? Till och med politiska?

Ja gånger två är mitt svar.

Bengt Eriksson
Tidigare publicerat i nätkulturtidningen Opulens

Deckarloggfredag (2): Malmö, den goda (S) och attraktiva (M) staden

Deckarloggfredagens andra text om kulturpolitiken som den en gång var i Malmö, då (M) drev en kulturvänlig politik mot, får man allt säga, ett betydligt mer kulturfientligt (S).

Johan Bengt-Påhlsson, kulturkommunalrådet (M),  sa till mig en gång att ”Du beskriver ju mig som om jag vore socialdemokrat!” Nja, svarade jag. Som socialdemokraterna borde ha varit, snarare.

I alla fall, den här texten handlar om kulturkriget i Malmö mellan (M) och (S). Idén att skriva åkejades av och artikeln skrevs således till tidskriften Arena (mer närstående S) men som refuserade den. (Har alltid misstänkt att det berodde på innehållet – att jag beskrev (S i Malmö) som (S) faktiskt var. Något senare publicerade Arena istället – helt följdriktigt – en intervju som hyllade det socialdemokratiska Malmös starkaste man, Ilmar Reepalu, och grovt förvanskade verkligheten.)

Min text publicerades i Moderna Tider (mindre närstående S). Ekonomiskt ju det bra, dubbla arvoden.

***  

Malmöiter kring en bro. 

Det är nu, innan den blir verklighet, som Öresundsbron har sin största betydelse: som myten om en framtida verklighet. Myten om Öresundsbron är byggd på samma sätt som de flesta moderna myter. Grunden, som består av fakta, är liten. Den mytologiska överbyggnaden, tro och hopp, är stor och hög.

Mytens andra brofäste är placerat i Amager, i utkanten av Köpenhamn. Observera riktningen! Malmöiter och andra skåningar ska färdas i sydvästlig riktning och det är också  därifrån impulserna kommer; inte norrut och norrifrån. Vid uppfarten till bron, på den danska sidan, finns en vägpil: København-M (copyright: Sune Nordgren, konsthallschef).

Bromyten kan locka till leenden och skratt. Men i en tid av ekonomisk kris, arbetslöshet och sociala nedskärningar ska dess betydelse som livlina inte underskattas. Bromytens inflytande över kulturlivet och kulturpolitiken – över den kulturella atmosfär ur vilken idéer föds – är högst märkbar. Klumpigt och vulgärt, som när Skanska, i ett kulturellt joint venture med Malmö kommun, utnämnde Leonardo da Vinci till Öresundsbrons arkitekt. Men ofta nyskapande, som i Rooseums och konsthallens val av utställningar, med ögonen riktade utåt världen, inte inåt Sverige. Eller valet av arkitekt till det nya stadsbiblioteket: dansken Henning Larsen.

Manifestationen var invigningen av Hipp, den nya huvudscenen för Malmö Dramatiska Teater, tidigare Stadsteatern. Teaterchefen/regissören Staffan Valdemar Holm, skåning som teaterskolats i Köpenhamn, hade som första uppsättning valt en 1800-talspjäs av tysken Heinrich von Kleist.

Holm förvandlade ”Schroffenstein” till nytida politisk teater om före detta Jugoslavien. (1994! På en institutionsteater!) Med sin helhetsregi – liknande teatersyn har förekommit på andra svenska scener, till exempel Galeasen, men inte på någon institutionsteater förflyttade han dessutom Malmö nedåt Europa, till ett land vars huvudstad inte heter Stockholm.

Tilläggas kan att redan 1996 blir Malmö – som kulturförort till Köpenhamn – Europas ”kulturby”.

*

Malmö stadshus är ett lustigt hus, åtminstone kulturroteln. När jag sticker in huvet i de olika rummen är det som att titta i konstiga speglar i just lustiga huset.

I ett rum säger kulturkommunalrådet Johan Bengt-Påhlsson (m): ”Det ska finnas ett bibliotek i varje by. Biblioteken är en självklar del av skol- och bildningsområdet.” Han fortsätter: ”Det finns viktig och bra kultur som inte kan överleva på marknaden. Den måste få stöd av samhället.”

Malmö opera, före detta Malmö stadsteater.

I ett annat rum säger hans politiske sekreterare, Stefan Lindhe: ”Den kommunala kulturpolitiken ska vara progressiv och framtidsinriktad.”

I det tredje rummet säger oppositionsrådet Johnny Örbäck (s): ”Elitkultur är ett ord jag aldrig använder”.

Uttalandena stämmer inte, som du hör. Partifärgerna är fel. Malmös kommunpolitiker skriver nya partiprogram. Rättare: de skriver ett gemensamt kulturprogram. Man kan också säga att moderaterna verkställer det som socialdemokraterna redan har beslutat. Med tillägget: som tur är.

Som helhet har kulturbudgeten ökat. Den löpande kulturbudgeten är ungefär densamma. För ökningen står de stora dyra investeringarna i kulturbyggnader, typ kommunens köp och renovering av Hippodromteatern från 1899 och även projektering och byggande av det nya stadsbiblioteket. Detta är exempel på beslut och verkställande: (s) bestämde att, (m) bestämmer hur.

Följande har hänt (under de tre år som Johan Bengt-Påhlsson haft ansvaret för kulturen):

Med kommunala pengar räddades den privata konsthallen Rooseum, Malmö (kommunala) konsthall har återinvigts efter renovering och tillbyggnad, äntligen togs beslutet att omvandla konstskolan Forum till konsthögskola, ur Stadsteatern har Malmö Musik och Teater AB uppstått, i våras sattes spaden i jorden för det nya stadsbiblioteket…

Orden ”smärtsamt” och ”brutalt” har yttrats om de metoder som användes för att förnya den gamla Stadsteatern. Ett åttiotal skådespelare/dansare fick sparken.

Bengt-Påhlsson och Örbäck säger med en mun: ”Nödvändigt”. Teatern hade blivit raka motsatsen till en kreativ miljö. Skådespelarna var håglösa, kände sig inte uppskattade. Det som skedde var bäst för alla: de anställda, kommuninvånarna och den kommunala teaterkonsten.

Örbäck: ”Redan när Claes Sylwander var teaterchef (två chefer sedan) pratade vi om en sjuttioprocentig nedskärning på Stadsteatern. Om jag haft ansvaret för kulturen i Malmö, så hade jag fått hålla i yxan. De socialdemokratiska kulturarbetarna hade säkert krävt min avgång.”

*

Stefan Lindhe, kulturpolitisk sekreterare (m), som tog vänsterordet ”progressiv” i sin mun, tillägger: ”Den gamla klassiska kulturkonservatismen, som talar om kulturarvets betydelse, har vi tagit fram och framtidsanpassat. Vi menar att också den kultur som skapas idag hör till kulturarvet. Dagens kultur är det levande kulturarvet.”

Invändningen är given: röstar en enda kulturarbetare på (m)? Den kommunala kulturpolitiken årgång 1994 innebär alltså att moderaterna utan tanke på något politiskt tack stödjer kulturskapandet i Malmö.

Malmö stadsteater, före detta Hipp.

Jämför med ett uttalande av kommunfullmäktiges dåvarande ordförande, Arne Lundberg (s), från 1976. Fullmäktige hade precis sagt nej, Victoriabiografen ska inte bli ett ”ickekommersiellt kulturhus” i de fria (teater)gruppernas regi. Victoria ockuperades och Arne Lundberg kommenterade: ”Ockupanterna… visar att de inte är kompetenta att sköta en sådan verksamhet.”

Så gick åren. 1994 säger det socialdemokratiske oppositionsrådet Johnny Örbäck: ”När man som kulturpolitiker ger någon pengar i ena handen måste man vara beredd på att få en örfil av den andra handen. Det får man acceptera. Det är ett bevis på den kraft som kulturen måste ha.”

Ännu ett exempel: folkfesten. 1971 arrangerades den första folkfesten i Malmö. Arrangörerna tvingades deponera 5.000 kronor, ifall Slottsparken skulle bli nedtrampad. 1991, då folkfesten pånyttföddes, råkade Mikael Wiehe träffa Lars Engqvist på Stockholmsflyget. Engqvist, tillfälligtvis kommunpolitiker (s), fixade 250.000 på flygande vinge. 1994 bidrog kommunens kulturstödsnämnd med 350.000.

*

Bengt Nilsson, pensionär: ”Malmö stad skryter med sin kultursatsning men är ökänd för sin dåliga sjukvård.” Sven Andersson, också pensionär: ”Är du sosse, Örbäck?”

Ett par citat från tidningen Arbetets telefonutfrågning om kulturpoliken i Malmö. Det är ju valår, så den socialdemokratiska oppositionen svarade med att hålla valtal. Örbäck sa: ”både… och”. Eller snarare: allt. Om (s) höjer kommunalskatten med en krona så räcker pengarna också till sjukvård och äldreomsorg och satsning på kultur för barn och ungdom och i stadsdelarna och… och… och…

Det är inte lätt att ur det politiska munvädret, den så kallade retoriken, vaska fram vad som verkligen är kulturideologiska skillnader. Örbäck utropar: ”Gör fritidsgårdarna till kulturgårdar!” Bengt-Påhlsson kontrar: ”Någon miljon eller så kan jag tänka mig att satsa på fritidsgårdarna!” Till exempel.

Moderna Museets filial i Malmö, före detta Rooseum.
Samtliga foton från Malmö stads hemsida.

Det Stora Kulturkäbblet – var ska stadsbiblioteket byggas: vid Triangeln eller i Slottsparken? – handlar ju inte heller om kulturideologi. Att Malmö behöver ett nytt stadsbibliotek är (s) och (m) helt överens om.

Men jag har hittat ett område, som måste räknas som kultur fast det hör hemma hos undervisnings- och fritidsroteln, där det blivit sämre – inte bara annorlunda utan faktiskt sämre – och där försämringen helt klart beror på moderaternas politik: den kommunala musikskolan. Nedskärningarna har tvingat skolan att höja avgifterna (fast avgifter fanns och var ganska höga redan tidigare) och minska antalet elever. Frågan är: räcker den socialdemokratiska skattekronan också till musikskolan?

*

Inför kommunalvalet utspelas ett kulturpolitiskt triangeldrama. Personer: Jonny Örbäck, Birgit Hansson och Anna Brandoné. Kort resumé:

Johnny Örbäck lämnar nu politiken för att bli vice vd för HSB i Malmö. Det kan bero på, viskas det, att kommunalrådet (m) och oppositionsrådet (s) vuxit ihop och blivit malmöitiska tvillingar med samma kulturpolitiska själ.

Birgit Hansson är ledsen. Det säger hon inte, men det hörs på rösten. Om Johan Bengt-Påhlsson efter valet tvingas flytta ut ur rummet med Ola Billgren-målningen har den socialdemokratiska efterträdaren hela våren 1994 hetat just  Birgit Hansson, vice ordförande i kulturstödsnämnden.

Men den – delvis – nominerade heter istället Anna Brandoné. ”Delvis”, eftersom (s) tänker återgå till den gamla ordningen: kulturen ska inte ha en egen rotel. Brandoné blir fritids- och kulturråd.

”Johan Bengt-Påhlsson lämnar svarta hål och röda siffor efter sig”, säger Anna Brandoné. Men redan i nästa mening korrigerar hon sig något genom att tala om den ”samsyn” som råder om kulturpolitiken i Malmö.

Å ena sidan, å andra. Anna Brandoné diskuterar liksom med sig själv.

Hon säger att moderaternas kulturpolitik (med repertoaren på Hipp som typiskt exempel) riktar sig till de ”välutbildade och få”. Strax därpå berömmer hon de fritidsledare som tillsammans med teaterintresserade amatörer startat Teater Nydala (vilket alltså varit möjligt även i en moderat kommun).

Hon säger att ”kultur är kanske det allra viktigaste” när det gäller att skapa och formulera en stads identitet. ”Kanske bör också turistbudgeten och den internationella budgeten bidra med pengar till kulturen?” Men sedan säger hon: ”Nu har institutionerna fått sitt. Det kan vara dags att satsa på kultur för alla – på amatörismen”.

I femton år har Anna Brandoné varit kommunalpolitiker: suttit i olika nämnder och också varit kommunalråd för trafik och miljö. Den här valperioden sitter hon i teaterstyrelsen. Det är hennes hela erfarenhet av kulturpolitik.

Har Anna Brandoné nominerats för att hon är fast förankrad i arbetarrörelsen? För att hon förstår att när det saknas pengar till sjukvård och äldreomsorg och skolor kan inte kulturen undgå nedskärningar? Medan Birgit Hansson är så kulturengagerad att hon kanske lika istadigt som Johan Bengt-Påhlsson skulle ha hävdat: ”Nej! Stödet till kulturen ska inte minska, snarare öka.”

Anna Brandoné: ”Någon kan ha tänkt så. Men ingen har sagt det.”

”Förhoppningsvis har jag nominerats för att jag arbetat mycket med regionala frågor”, säger hon och – det är ordet – berömmer de initiativ som Johan Bengt-Påhlsson tagit för att regionalisera kulturpolitiken. Resultat (hittills): Malmöbaletten ska få en egen scen – inte i Malmö utan i Lund. Liknande samarbetsavtal kan Anna Brandoné tänka sig – nej, mer än så: det är nödvändigt – inom till exempel teatern och musiken.

”Sextio procent av stadsteaterns besökare kommer inte från Malmö utan utifrån regionen. Det är orimligt. Malmös kulturinstitutioner måste bli en angelägenhet för hela regionen – också ekonomiskt.”

*

Om Malmö myntade Lars Engqvist uttrycket ”den goda staden”. Malmömoderaterna säger ”den attraktiva staden”.

”God” och ”attraktiv” är inte synonymer, men nästan. De är inte enäggstvillingar, men orden tillhör samma familj: de är syskon. Ett sista citat från det tills vidare sittande kulturkommunalrådet Johan Bengt-Påhlsson:

”Skiljelinjerna går inte mellan utan inom partierna.”

Bengt Eriksson
Våren-sommaren 1994,
skriven till Arena, publicerad i Moderna Tider

Deckarloggfredag: När det blev fest på Gärdet

För mig började det inte på Gärdesfesterna utan året innan, alltså 1969: på de stormöten som föregick musikfesterna. (Här bör förresten infogas, eftersom de flesta verkar ha glömt, att det var Ludvig Rasmusson som tog initiativ till vad som skulle bli Gärdesfesterna. Han var missnöjd, efter att ha varit iblandad i rockarrangemang på Gröna Lund. För mycket tingel-tangel och kommersialism. Därför hölls det första mötet hemma hos Ludvig, i hans lägenhet på Brännkyrkagatan.)

Stormöten, som var så vanliga på 60- och 70-talen, har i efterhand beskrivits som odemokratiska. De talföra tog ordet medan vi andra, mer tystlåtna inte fick en syl i vädret. Gärdesfestens stormöten var kanske annorlunda och mer öppna? Vet inte. Minns inte. Men jag kommer alltid att minnas att det var på stormötena inför den första Gärdesfesten som jag för allra första gången reste mig upp och pratade offentligt inför fler personer än en.

(Tror jag ska foga in ett annat minne också från ett av mötena. På detta stormöte stegade plötsligt medlemmar från en teatergrupp in och deklarerade, snarare än föreslog, att det måste = ska vara röda fanor på Gärdesfesten. Eller det kan ha varit något tidigare, när Hagaparken och Skeppsholmen var möjliga platser för musikfesten. Alltså fel möte och fel deltagare, snacka om att inte kunna läsa av sammanhanget. När förslaget inte gick hem utan övriga stormötesdeltagare harklade sig och sa emot, stilla och tyst men bestämt, då försvann teatergruppen igen.

Omslag till dubbel-LP:n ”Festen på Gärdet” (Silence, 1971 och 2021).

Fast missförstå inte: nog tänkte de – vi – andra också politiskt men inte politiskt på det sättet. Gärdesfesterna skulle få och ha en politisk funktion men de skulle inte bli kampmöten.)

Detta skulle Gärdesfesterna handla om för mig: öppenhet, vilja att släppa fram och lyssna på andra, låta dem ta för sig som haft svårt att ta för sig. Det kan kallas demokrati. Vilket jag – som lyssnande – såg, hörde och begrep under den första Gärdesfesten. Då fanns jag i publiken – inte på scen – men jag uppfattade ju och uppmuntrades av hur publiken tog emot dem som stod på scenen, spelade och sjöng.

Nämligen med öppna öron, om man så vill med ett tredje öra. Alla togs emot med öppna hjärtan och välkomnades, oavsett om de var skickliga musiker, för visst fanns såna också på Gärdet (kom inte och säg att  Samla Mammas Manna och Fläsket brinner, som båda medverkar på den här skivan, innehöll dåliga musiker), eller taffliga nybörjare (som Love Explosion och Låt 3:e örat lyssna in & 3:e benet stampa takten).

Det senare lockade mig, att viljan uppskattades, att viljan och modet var viktigare än resultatet, eller att viljan var resultatet, ja, musiken. Som poeten Gunnar Harding på ett ungefär sa då han stod nedanför scenen och hörde Örat & Benet: ”Jag har ju alltid gillat musik som är lite tafflig, inte låter så bra.”

Kommer också att tänka på Johnny Cash, som jag såg i en TV-dokumentär om countrymusikens historia. En ung Cash kom till Sun Studios i Memphis för att spela in för första gången med Marshall Grant och Luther Perkins. Alla tre spelade gitarr men ingen var nåt vidare på instrumentet. Ändå skulle de skapa en egen och helt ny musik: inte country och inte blues utan nånstans emellan. Amatörgitarristen Perkins blev en legend för sina solon på fyra toner.

Deras vilja var så mycket större än kunnandet. Som Elvis Costello sa i TV-dokumentären: ”Det var punk.” Det var nyfödd musik, skulle jag säga. Ingen musik kan vara mer spännande att uppleva än den nyfödda och vad gäller rockhistorien så har den nya musiken ofta fötts av musiker som ville mer än de kunde. Det är minsta gemensamma nämnaren mellan t ex rock´n´roll i USA och skiffle i England (på 50-talet), den nya amerikanska folksången och brittiska popbandsvågen (början av 60-talet), punk och syntpop (på 70-talet), rap och hiphop (80-talet)…

Örat & Benet som duo vid tiden för andra Gärdesfesten.
Foto: Birgitta Olsson

Och där emellan Gärdet och den gren inom den progressiva svenska musikrörelsen som kom att kallas ”Spela själv”. Dit hörde gruppen Låt 3:e örat lyssna in & 3:e benet stampa takten. Om det alls var en grupp eller mer en tanke, en idé och förhoppning om hur musik kunde skapas och motsättningar mellan amatörer och proffs skulle kunna överbryggas.

Jag hade turnerat mellan Kingside, Kingside och Kingside igen (tre ungdomsgårdar i Stockholm med samma namn) som ung folksångare till akustisk gitarr och munspel i en ställning kring halsen och sen spelat elbas i ett popband som lyckades komma upp ur cykelstallet. När 60-talspopbandens medlemmar blev skickligare musiker ställde jag undan elbasen och gitarren, för nån skicklig musiker skulle jag aldrig bli. När jag hösten 1968 hörde LP:n ”My People Were Fair and Had Sky in Their Hair… But Now They’re Content to Wear Stars on Their Brows” med engelska duon Tyrannosaurus Rex tog jag fram min akustiska gitarr, började spela och göra låtar igen.

Tack vare Marc Bolan, rockpoeten, gitarristen och sångaren i Tyrannosaurus Rex. Han, som inte heller var och skulle (hinna) bli en virtuos gitarrist, är den stora förebilden – själva grundstenen – till Örat & Benet. Det bör väl ha varit nångång hösten -70 som Eva Wilke ringde och sa att Silence tänkte ge ut dubbel-LP:n ”Festen på Gärdet”. Hon undrade vad den hette, den där låten med Örat & Benet som skulle vara med. En sekundsnabb tanke i mitt huvud och jag svarade: ”Gärdet 1970”.

Men så var det inte alls, låten handlar inte alls om Gärdesfesterna. ”Gärdet 1970” gjordes antingen sent 1968 eller under våren-sommaren -69. En treackordslåt i Marc Bolans rock´n´roll-varierade stil och texten (”När jag spelar gitarr låter det som jag hugger ved / När jag sjunger är det hesare än en kråkas krax”) är en hyllning till alla i rock- och pophistorien, från Sunstudion till Gärdet, som med mindre kunnande men desto större vilja skapat fantastisk musik.

Namnet Låt 3:e örat lyssna in & 3:e benet stampa takten tillkom inte heller på en höft (eller med minsta lilla skämtlynne). Tredje örat syftar dels på brittiska Third Ear Band och dels på att det kan behövas ett tredje, extra öra för att uppskatta viss musik. Tredje benet kan väl syfta på det du tror, om du vill det, men mest handlar det om rytmerna, att det också krävs ett extra ben med extra fot för att kunna stampa takten till vissa rytmer.  

Örat & Benet var, i princip, jag. Sen tillkom de/t som, vid olika tillfällen, hände runt omkring. Jag spelade in några låtar med sound on sound-teknik och skickade till radion Spela själv-program Bandet går. Till andra Gärdesfesten, hösten 1970, där den här skivans musik är inspelad, råkade det bli så att vi var en trio med Birgitta Olsson, min blivande hustru, Ragnvald Hedemann, son till en kollega på Birgittas jobb, och så jag.

(På tredje Gärdesfesten, 1971, skulle Örat & Benet bestå av mig och musiker från Old Timey Stringband och senare, t ex i Hagahuset i Göteborg och på folkfesten i Malmö, blev Örat & Benet mer av en musikverkstad med sådär tjugo personer på scen, både proffs och amatörer, och sp långa låtar att de aldrig tog slut.)

Här på skivan sjunger jag, eller vad det är, och spelar gitarr. Ragnvald spelar också gitarr och Birgitta bör höras på bongos eller liknande. Eva Wilke påpekade vid den första utgivningen att ”ni är dom enda som fått med två låtar.” Jo, så är det. ”Vi” gick nämligen också under namnet 2 000 spenar. Där var det enbart Birgitta och jag som sjöng, nåja, här går verkligen vår sång åt olika håll, och spelade.

Gruppnamnet 2 000 spenar syftar på Mao Zedong-citatet ”Låt hundra blommor blomma”, den enda – alltför korta – period i Kinas kommunistiska historia som kan anses ha varit bra (då kulturen, vetenskapen och människors åsikter tilläts vara fria). Låten ”Jan Jan Dagobert Dagobert (Ferdinand Sven Petré)” hämtade – mer än – inspiration från en Nalle Puh-dikt av A.A. Milne och handlar väl om synen på barnuppfostran.

En sista notering, efter första Gärdesfesten fastslog jag i en artikel på Aftonbladets kultur att den progressiva svenska musikrörelsen föddes exakt klockan 15 den 12 juni 1970. Det var ju inte sant. Jo, det visste jag väl då när jag skrev det. Och det vet jag väl idag.

(Redan 1969 arrangerades en musik- och folkfest i Uppsala och grupper som Träd, Gräs & Stenar (innan dess Pärson Sound/International Harvester/Harvester) och Gunder Hägg (Sound of Music) hade startat flera år tidigare.) Men det är ju så här som historia skapas. Någon stursk fan påstår något, låter det gå i tryck. Andra läser och upprepar. Hur många har inte upprepat detta? Till sist blir det en ”sanning”.

Bengt Eriksson
Skriven till återutgivningen av dubbel-LP:n ”Festen på Gärdet” (2021)

Deckarloggbäst / mars 2022

Malin Persson Giolito
I dina händer
(W&W)

Billy bor med sina tre syskon och sin mamma i en för liten lägenhet i den fiktiva men så verkliga förorten Väringe. På andra sidan motorvägen, med en gångtunnel emellan, bor Billy i den likaså fiktiva men verkliga villaförorten Rönnviken med golfbana och privat gymnasium. Billys mamma tar med sin son till den lugnare lekplatsen på andra sidan motorvägen. Det var så de möttes, Billy och Dogge, som sexåringar. Det ska sluta med – eller rättare sagt börja, för det får läsaren veta redan i början – att den ene skjuter ihjäl den andre, då har de blivit 14 år. Varför? Hur kunde detta ske? Och vad kan – ordagrant – vi, du och ja, göra för att det inte ska ske igen och igen?

Hillary Rodham Clinton / Louise Penny
I terrorn grepp
Övers: Mia Gahne
(Bokfabriken

Förre utrikesministern och presidentkandidaten Hillary Rodham Clinton och deckarförfattaren Louise Penny har gemensamt författat en politisk thriller och den är ju riktigt bra. Ska jag förmoda att Clinton stått för fakta och innehåll medan Penny skött berättandet och formulerandet? Det har i alla fall blivit en såväl realistisk och trovärdig som spännande och faktiskt humoristisk thriller. Intrigen spinner kring terrorattacker i Europa och en kvinnlig amerikansk utrikesminister. Och det senare bör ju Hillary Rodham Clinton känna extra väl till.

Camilla Grebe
Välkommen till Evigheten
(W&W)

En augustimorgon 2013 efter en blöt kräftskiva hittas sjuttonåriga Bonnie Högberg död i Lillstugan. Dörren är låst och fönstren reglade; de enda andra som finns därinne är hennes bästa vänner, jämnåriga tvillingarna Harry och David Andersen. Åtta år senare grips tvillingarnas mamma Lykke misstänkt för mord. Från epicentrum har vågorna spridit sig och påverkat många människor på olika sätt. I sin nya bok ”Välkommen till Evigheten” visar Camilla Grebe att hon fortfarande kan överträffa de högt ställda förväntningar som vi läsare naturligtvis har på denna stjärna. (Ur Anders Kapps rec.)

Orest Lastow
Vårt liv är inte vårt
(Hoi förlag)

Nu har vi i Sverige fått en ny science fictionroman som nyttjar kvantfysik, tidsresor och avancerande begrepp inom datalingvistik. Orest Lastow, forskare och företagare, har tidigare har skrivit faktaböcker. Nu romandebuterar han med en science fictionthriller som har vetenskapen i botten. En komplex bok med intrikata mönster av stilenliga alternativa historiska fakta. Vad skulle ha hänt om Tyskland  vunnit andra världskriget? En spännande thriller i både John le Carrés och Alfred Hitchcocks anda. Här finns den gråmelerade vardagen i svenska universitetsstäder som Lund, även händelser i Södertälje tar sin givna plats. Bakom vardagligheten sker de händelser som kan kopplas till upptäckter såsom NASA varit inblandad i. (Ur Micheles Kindhs rec.)

Nita Prose
Städerskan
Övers: Manne Svensson
(Albert Bonniers)

Molly Gray, 25 år, är speciell med flera drag av autism. Molly Maid, som hon kallas, arbetar som den mest nitiska städerska – hon älskar sitt jobb! – på det lilla, lyxiga Regency Grand Hotel i någon amerikansk stad. Varje deckarläsare anar att det bakom hotellets stilla fasad av lyx måste förekomma något annat och skumt. Detta börjar uppdagas när finansmannen Mr Black hittas död i den lyxigaste sviten. Av Molly, förstås. Det är mord, förstås. Och vem blir misstänkt för mordet – om inte Molly, förstås. Grundton: rar. Lite romantiskt blir det också. En extra twist vänder ut och in på upplösningen.

Lucky Luke skjuter fortfarande snabbare än sin egen skugga

Achdé (bild) och Jul (text)

Lucky Luke 94:

I bomullens land

Övers: Göran Semb

(Albumförlaget)

Det blott 94:e – nittiofjärde – Lucky Luke-albumet? Måste ändå vara i blygsammaste laget, nog finns det fler än så. Skämt åsido, det har kommit en massa extra seriealbum också med Lucky Luke (för att inte tala om både filmer och spelfilmer, DVD-er, kärleksfulla parodier och ja, jag vet inte allt) men det ska det inte handla om nu.

Utan blott om ”I bomullens land” (Albumförlaget), årets album.

Nytt på svenska för i år (på franska i fjol) men också och framförallt årets album för mig. Det är nämligen så, det började när ungarna fortfarande bodde hemma, att familjen Eriksson varje julaftonsmorgon har delat ut en extra julklapp i form av en jultidning. Varsin till ungarna och varsin till föräldrarna. Själv brukar jag önska – och få – årets Lucky Luke-album.

Min hustru och jag har fortsatt med det här också sen ungarna flyttade ut och i julas fick jag alltså ”Lucky Luke 94: I bomullens land” som extra julklapp i förväg. Och vilket seriealbum sen, det bästa Lucky Luke-albumet jag läst på länge!

Achdé, egentligen Hervé Darmenton, tog över tecknandet av Lucky Luke efter att den tecknade cowboyens skapare Morris, Maurice de Bevere (1923-201), hade dött. Jul, pseudonym för hen som författat berättelsen till ”I bomullens land” (tyvärr har jag inte kunnat utröna Juls egentliga namn), är relativt nytillkommen vad gäller Lucky Luke. Blott  författat några få tidigare album men definitivt en förmåga.

Achdés och Juls sätt att teckna och skriva vidare, den mest kände Lucky Luke-författaren var och förblir René Goscinny (1926-77), på Lucky Luke är ett föredöme (de – ingen nämnd, ingen glömd – som idag skriver vidare på andra deckarförfattares deckare kan ta åt sig). Lucky Luke är än idag samma cowboy och samma tecknade serie – nästan. Till och med nästan, nästan. Här finns en liten personlig touch men ändå samma, samma.

Lucky Luke är en parodi på vilda västern – men en parodi på allvar. Kanske kan man säga att Lucky Luke-serien ”politiserats” mer med Jul som serieförfattare eller så har Lucky Luke blivit än mer på allvar. Grundingredienserna är kvar och bestående: Lucky Luke – med hästen Jolly Jumper – skjuter fortfarande snabbare än sin egen skugga och även bröderna Dalton finns återkommande kvar. Alla ser dessutom ut som de såg och ska se ut. Så nära tecknar Achdé.

Författaren Jul fortsätter också att skriva parodi på allvar, bland annat genom att ha med autentiska personer ur den riktiga amerikanska vilda västern. Som här: den svarte sheriffen Bass Reeves, som fanns i verkligheten. Detta är ett av albumets teman – att westernfilmerna inte speglade vilda västern- eller pionjärtiden som den var, på film är ju sheriffen garanterat en vit amerikan medan han i verkligen kunde vara både afro-amerikan och latin.

”I bomullens land” är en skildring – med lika delar humor och allvar – av den rasistiska amerikanska söderns vita ranchägare, svarta slavar och Ku Klux Klan. Och just dit på kommer Lucky Luke och Jolly Jumper på semester (semester?), dit kommer också Matt Reeves och har gangsterbröderna Dalton med sig. (Även de fanns i verklighetens västern.)

Två av de svarta ungarna på farmen heter förresten Oprah och Barack. Vad de ska bli när det blir stora tänker jag inte avslöja. För övrigt är ju västernberättelser blott en annan sorts thriller och deckare, den ensamme cowboyen är en variant av privatdetektiv. Och så slutar albumet, som det också ska, med att Lucky Luke rider bort i skymningen på Jolly Jumper sjungandes ”I’m a poor lonesome cowboy, and long way from home”.

Sheriffen Bass Reeves rider bredvid och bakom vandrar ett par före detta slavar, på väg från sydstaterna till Chicago kanske, som sjunger: ”Let my people go…”

Bengt Eriksson

Turkisk ”Hop-Çiki-Yaya”-deckare

Det finns många sorters deckarförfattare och deckare, en del är aparta och just därför extra spännande och intressanta. Vissa översätts aldrig till svenska, andra översätts och liksom provutges men försvinner snart igen.

Så var det med Mehmet Murat Somer. Tyvärr försvann han från den svenska deckarutgivningen efter blott ett par översättningar.

Men hans deckare går ju att leta reda på och läsa, fortfarande. Ja, hans turkiska deckare passar extra bra att läsa idag, med tanke på vad som hänt och händer i Turkiet.

Mehmet Murat Somers deckare är av turkiska samhällsromaner än deckare, kanske. Miljö: Istanbul.

***

Mehmet Murat Somer
”Profetmorden”
(2244; övers: Martin Palm)

På omslaget beskrivs författaren Mehmet Murat Somer som deckargenrens motsvarighet till filmskaparen Almodóvar.

Bägge skildrar udda men ändå vanliga människor. Inga spanska miljöer hos turken Somer förstås utan ”Profetmorden” utspelar sig i Istanbul, där var och varannan människa verkar vara transvestit och homo- eller bisexuell.

Till exempel den namnlöse alternativt namnlösa huvudpersonen. Hen är man på dagarna och kvinna på nätterna, datakonsult och klubbägare, tränar thaiboxning för att hålla sig i form.

Här i den första så kallade ”Hop-Çiki-Yaya”-deckaren självutnämner hen sig också till amatördetektiv när den ena transvestiten efter den andra hittas bestialiskt mördad. (”Hop-Çiki-Yaya” är ett körledarrop som blivit smeknamn för turkiska transor.)

Genre: crazy noir.

Inte så mycket till deckare utan mer av skälmroman. Men observera att Somer kan skämta med transvestiter men aldrig skrattar åt dem. Transorna skildras som människor – som du, jag och författaren.

I muslimska Turkiet måste det vara provocerande, religiöst och politiskt.

Bengt Eriksson
Publicerat i Kristianstadsbladet/Ystads Allehanda/Trelleborgs Allehanda 2012

Inifrån ett kinesiskt fängelse

Gui Minhai
Jag ritar en dörr på väggen med fingret
(Kaunitz-Olsson)

Så fort jag läst en första gång skrev jag följande på Instagram/Facebook:

Jag snabbläser Gui Minhais diktsamling (det ska man inte göra, men jag kan inte låta bli, ska läsa från början sen igen). Vilken styrka, vilken kraft, och samtidigt så skört, nej inte tillintetgjord, styrkan ur det och där ingen styrka borde finnas kvar (och det är förstås syftet).

Och skönheten, vilket vidrigt ord i sammanhanget, där inget skönt finns. Och hans förmåga att dikta i symboler som inte är/blir symboler utan klartext rätt in i läsarens/den tilltalades/samtalspartnerns/alla vänners hjärta och hjärna och hela kropp.

Poetiskt resultat: Jag blir så jävla förbannad!

Jag kan tillägga: Vissa rader är fruktansvärda i betydelsen outhärdliga.

***

Gui MinhaiHärefter använde jag gårdagen till att läsa ännu en och sen en tredje gång i Gui Minhais samling med elva dikter, ”Jag ritar en dörr på väggen med fingret”, från tillfångatagandet, fängslandet och misshandeln (av dikterna att döma), kommunarresten (då dottern fick dikterna av sin pappa) och fängelset i Kina.

Angela Gui, dotter till Gui Minhai, har också skrivit ett förord om sin far och sig själv, Kina och Sverige. Eller Sverige kontra Kina, det svenska kontra det kinesiska.

Originaldikten finns tryckt efter varje översättning men ändå är det förstås omöjligt läsa och se hur originalen lyder, veta hur nära översättningarna kommer. På svenska är dikterna så vackert formulerade att de blir extra tunga och dystra. Samlingens titel, alltså Jag ritar en dörr på väggen med fingret, är en sådan välformulerad poetisk rad ur en av dikterna (”Lucia”).

Gui Minhai diktar på så många plan samtidigt. Han skriver, om ordet går att använda, vackra dikter. Han är också skicklig på att formulera symboliska rader där symboliken öppnar sig för mellanrummen, allt som står mellan orden. Ett exempel, valt nästan på måfå: När jag började utvecklas tämjdes jag (ur dikten ”Älgen”).

Vilket ju också är en starkt politisk diktrad. Och det finns flera sådana rader, där Gui Minhai uttrycker sin syn på Kina utan att egentligen göra det men ändå gör det kraftfullt och tydligt. ”Hjältemod” är en hel dikt om motstånd och styrka där inget motstånd och ingen styrka borde kunna finnas kvar. Fast dikten handlar om ett ägg och dess äggula som förhoppningsvis ändå inte ska bli en omelett.

Den våldtagna äggulan kryper ihop till en boll
Avslöjar medgörligt äggets genetiska kod
Och erkänner samtidigt att det är ett ankägg

Det kan påpekas att han redan i första diktraden har redovisat vad det är för sorts ägg: När jag var liten ägde jag en söt liten höna

Mycket tycker jag också om Gui Minhais lika lekfulla som politiska och uppkäftiga dikt om honom själv, Jonas Alströmer och potatisen som maträtt. Den börjar: Min vän Jonas står sedan fyrahundra år tillbaka på Lilla Torget i Göteborg. Här märks deikteras mest genomgående tema: den svenske medborgaren Gui Minhai med betoning på svensk, insisterande svensk. Det märks ännu tydligare i dikten ”I väntan på Svensson”:

Vet du att jag väntar på dig
Väntar på ljudet av dina steg i korridoren
Väntar på att du ska sticka in fingrarna genom väggen
Och vidröra min nakna, darrande hud

Och här, i Svenssondikten, har jag kommit fram till det som ändå är kärnan och grunden, det viktigaste, hans rapport från fängelset, hur han behandlats, hur han har det. Diktsamlingen är också en rapport inifrån fängelset, en rapport om hur en diktatur behandlar sina medborgare.

Gui Minhai hade svenskt medborgarskap, nu har han enbart kinesiskt – det svenska har Kina tagit ifrån honom. Låt mig uttrycka det rätt på: en svensk medborgare får man i alla fall vara lite varsam med – de egna kinesiska medborgarna kan behandlas hurfan som helst.

Rapportraderna återkommer i dikterna, några av dem ur olika dikter:

I det starka skenet från lampor som lyser hela natten
När jag kedjad kröp omkring på golvet
Även om jag utsätts för dygnslånga förhör
eller överöses av skällsord
Mina glasögon har tagits ifrån mig,
jag har varken penna eller papper
Ta emot slagen och sparkarna, repen och den svarta
huvan som följer på dem
En tands värdighet slås ut och faller i vattnet

Kurdo Baksi har skrivit ett efterord om yttrandefrihet och fängslade författare/journalister, från Turkiet till Kina.

Bengt Eriksson

Det kriminella Skåne (höstsäsongen 2019)

Först en varning:

McCall Smith avdelningen-for-kansliga-brottSkotten Alexander McCall Smith, som skriver mjuk- och nästan-deckarserierna om Mma Ramotswe i Botswana och filosofen Isabel Dalhousie i Edinburgh, har med ”Avdelningen för känsliga brott” (Mondial; övers: Yvonne Hjelm) inlett ännu en serie där charm och humor ska blandas med kriminalitet.

Miljön är dessutom – just det – Malmö. Lockande eller hur? Men nej, så besviken jag blev. Ulf Varg, huvudperson och chef för en avdelning inom polisen som heter enligt boktiteln, har kontor där inget kontor kan finnas. Och den här souk-liknande marknaden, var återfinns den?

Visst får och kan en skönlitterär författare hitta på men en viss igenkänning och trovärdighet krävs när berättelser placeras på autentiska platser. Ingen som bor i eller besökt Malmö kan känna igen denna ihopfabulerade stad som må ligga var som helst men inte i Skåne.

Assar AnderssonAssar Andersson har gett ut en ny kortroman, ”Fjärilen som återvände till sin puppa” (Reko/Saga Egmont, e- och ljudbok). Miljön: också Malmö, även om staden knappt märks. Han fortsätter att skriva i jag-form. Nu läggs orden i mun på en gymnasieelev som…

Nej, ska inte avslöja om hen är kille eller tjej. Genre: transgenderthriller. Trots den korta, kompakta formen rymmer berättelsen lika mycket som en längre deckare: känslor, tankar och händelser, hot, våld och dråp. Eller mord? Fast kärvar det inte lite mer mellan språk och person den här gången? Äh, nog jag som är kitslig…

Jändel Morden i Malmö”Morden i Malmö” (Lind & Co, tyvärr endast ljudbok) är Michael Jändels deckardebut. Jag läser ju hellre själv än lyssnar men Sofia Berntsson är en bra uppläsare. Hon driver på spänningen och får mig intresserad av poliskollegerna Lena, trist på ytan och spännande under, och Angela, sååå sexig men mer än så.

Detta trots alla tusen detaljer som Jändel räknar upp och beskriver. Eller tack vare? Kanske de små, små detaljerna som får Jändels deckare att bli personlig? Årstid och miljö: försommar i Malmö. Det börjar med att en tjänsteman på Skatteverket – det är en ledtråd – utsätts för ett besinningslöst mord.

Ida Axelsson falskt-namnIda Axelsson och Stefan Ahnhem fortsätter att skildra sina respektive poliser i sina respektive Helsingborg (med omnejd). ”Falskt namn” (Mima) är hennes tredje polisroman med Linn Wide vid Helsingborgspolisen och ”X sätt att dö på” (Forum) är hans femte (och sista?) del i serien eller följetongen med Fabian Risk i – hur är detta möjligt? – samma poliskår.

Axelsson skriver allt bättre men Ahnhem är ännu skickligare på att formulera meningar, skapa spänning och driva upp tempot. Ändå blev jag mer förtjust i hennes långsammare, lågmälda berättelse: svindleri och kärlek med mord som följd Ahnhem X sättblandas med feel life-skildringen av två kvinnor, polisen Linn och en banktjänstekvinna på flykt, deras barn och tidigare män. Kunde vara rätt ur verkligheten!

Samtidigt förstår jag att andra gillar Ahnhems actionöverfyllda polisthrillrar utan verklighetsanknytning. Både seriemördaren och poliserna, från strunt-i-regler till grovt kriminell, är ju otroliga också som fiktiva personer. Dessa läsare – kanske du? – accepterar till och med följetongsformen: för att hänga med måste samtliga titlar läsas och i rätt ordning. Men Ahnhems spektakulära våldsaction blir för mycket – för mig.

Åke Högman alltings-meningI Åke Högmans tredje skrönikedeckare, ”Alltings mening” (Kira förlag), återvänder kriminalreportern Johannes Pilgrimsson till Kullabygden och Mölle, efter att förra gången ha varit i Höllviken, Skanör och Falsterbo. Det vill säga berättelsen börjar vid julfirandet på Hotell Kullaberg för att sen göra avstickare till såväl Chamonix som Helsingborg och Malmö.

Vardagsdeckare och politisk thriller, nationellt och internationellt. Fast viktigast är ju aldrig det kriminella utan alltid hur Högman låter journalisten och sitt alter ego (haha!) referera och kommentera verkligheten (musik och media, livet och världen) i fiktionen. Fortfarande både kaxigt och pricksäkert. Och så undrar jag om inte Högman i skildringen av den skilda pappan Pilgrimsson är på väg att bli allvarlig på så att säga allvar?

Nils MOhlinNils Mohlin, bosatt i Kivik, har också han skrivit någon slags internationell thriller, ”När djävulen kom till Österlen” (Vulkan), med just Österlen och Åhustrakten som centrum och med förgreningar hitåt från såväl Kina som Ryssland. Det kriminella inkluderar trafficking, droger och mycket våld.

Action på var och varannan sida. Ingen kan klaga på att inget händer. Även Ross Craig, frilansagent för (svenska) militärens underrättelsetjänst och väl romanens ”hjälte”, tar till handgripligheter så fort han träffar på en skurk. Åkej som actionthriller men här finns diverse skriv- och korrfel som hade mått bra av en extra provläsning.

Frida Skybäck bokcirkeln-vid-varldens-andePS. Frida Skybäcks ”Bokcirkeln vid världens ände” (LB) är ingen deckare utan en feel good-roman. Fast i likhet med annan feelgood som blir mer av feel life närmar sig berättelsen också det kriminella. Intrig: sexuella trakasserier, försvinnande och dråp, eventuellt mord. Annan gåta att fundera på: Var på Skånes sydostkust ligger den pittoreska byn Ljusskär med Frihetskyrkan och Monas Bed, Breakfast & Books?

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda / Kristianstadsbladet