Lyckad psykologisk deckardebut på nynorska, bokmål och svenska

Ruth Lillegraven
Allt är mitt
Övers: Niklas Darke
(Norra/Sekwa)

Ruth Lillegraven debuterade år 2005 med en diktsamling. Hon har efter debuten skrivit en roman, flera diktsamlingar och även flera barnböcker samt dramatik. Med ”Allt är mitt” (utgiven 2018 i Norge, 2022 i Sverige) debuterade hon också i deckar- eller kriminalgenren.

Det brukar vara svårt.

Att en romanförfattare lånar från kriminalgenren och skriver en skönlitterär roman med en aning av krimi, det kan gå bättre. Men det finns många exempel på skönlitterära författare som plötsligt fått lust att skriva en deckare och det gick inte alls eller som mest sådär.

Många verkar inte tro så men det är verkligen svårt att skriva deckare. Det är något annat också – det finns ett regelverk för deckarförfattaren att förhålla sig till medan en allmänt skönlitterär författare kan skriva som hen vill.

Det lär ha varit Lillegravens redaktör som föreslog att den prisbeönta poeten Lillegraven skulle försöka sig på att skriva en deckare. Redaktören lär väl ha hjälp till också, trodde man när ”Alt er mitt” gavs ut i Norge med en titel som inspirerats av Pär Lagerkvist.

Och det lyckades. Lillegraven har lyckats riktigt bra.

”Allt är mitt” benämns psykologisk thriller på omslaget men kan även kallas domestic noir eller varför inte community noir. Berättelsen är psykologisk mitt i livet, också noir mitt i livet, samhället och politiken, dagens Norge.

Således en psykologisk thriller, en familjenoir och en samhällsroman.

Utan krusiduller i berättandet; rakt och bra – och ändå både på och under ytan. Dessutom… det är något extra speciellt med Lillegravens deckardebut. På norska, vill säga. Inte i den svenska översättningen.

Återkommer strax till det, först personerna…

”Allt är mitt” utgår ifrån och spinner runt Clara och Haavard med tvillingpojkar. Familjen bor i Oslo. Clara arbetar nu i regeringskansliet. Haavard är barnläkare. Bägge är mycket engagerade i barnrättsfrågor och våld mot barn.  

Clara ska lägga fram ett förslag till en strängare barnskyddslag. Hon hoppas och tror mycket på den kommande lagen och allt verkar klart – men så plötsligt lägger politiken hinder i vägen.

Haavard, som skriver på ett debattinlägg om barnmisshandel, får in en liten pojke, en invandrarpojke ska väl påpekas, till sjukhusets barnavdelning. Pojken som misshandlats svårt ska snart avlida.

Strax efter hittas pojkens pappa död i sjukhusets bönerum. Skjuten. Mördad.

Mer vill jag inte avslöja. Men fortsättningen blir en skildring av såväl Claras och Haavards åktenskap, samhället och politiken. Som jag skrev: psykologisk thriller, familjenoir, och samhällsroman. ”Allt är mitt” ska också bli en polisroman.

Dessutom ska berättelsen gå bakåt och vidare till Vestlandet, berätta om Claras bakgrund, skildra hennes uppväxt. Just bakåtberättelsen, från 70- och 80-talen, är mycket stark, så stark att den nästan kunde ha varit en egen roman.

Ruth Lillegraven låter personerna berätta, var och en får sina egna kapitel. Clara får sina och Haavard sina. Roger och Sabiya, sjuksköterskor på sjukhuset, får också sina kapitel, liksom Claras pappa Leif.

Och nu kommer jag till det speciella och märkliga som måste märkas, ja, utmärka sig på norska men alltså inte märks alls i den svenska översättningen och som får mig att vilja skaffa det norska originalet – och jämföra.

Claras kapitel är skrivna på nynorska medan Haavards kapitel är skrivna på bokmål. De två, olika, norska skriftspråken. Det lär fungera bra, enligt norska recensenter, men vad vet jag, som läser på svenska.

Kanske varit bättre om jag inte känt till det och inte heller berättat det för er? Nu sitter ju jag bara här och undrar… Äsch och  oavsett, norskan Ruth Lillgraven har åstadkommit en riktigt lyckad debutdeckare, det gäller också i svensk översättning.

Bengt Eriksson

De som förblev musiken, tiden och ja, politiken

Den här boken recenserades i förra numret av Hifi & Musik, alltså sista numret för i fjol.

Först skulle boken komma i december 2021. Men på grund av tryckeriernas pappersbrist flyttades tryckning och utgivning fram till januari 2022. Nu ser jag att utgivningen planeras till månadsskiftet februari mars.

Så ta recensionen som ett förhandstips! Ja, just tips. Det är en bra bok.

***

Mats Eriksson Dunér, Jonas Stål,

Håkan Agnsäter och Jakob Sjöholm

Träd, Gräs och Stenar, Pärson Sound,

International Harvester –

En kollektiv berättelse

(Dokument Press)

Förlagsnamnet passar precis. Den här boken är ett dokument över en tid och ett band (eller flera, födda ur varann) och ett antal människor som både formades av och har bevarat den tid som var 60- och 70-talen.

Mest fascinerande är kanske att musiken från Pärson Sound, International Harvester, Harvester och Träd, Gräs och Stenar spelar vidare idag – som Träden. Som ett minne av tiden och musiken, både ett musikarv och en musikalisk fortsättning. Och att de spelande musikerna och även människorna omkring musikerna och musiken har förblivit tiden och sig själva; mer eller mindre.

Mats Eriksson Dunér, Jonas Stål, Håkan Agnsäter och Jakob Sjöholm (den sistnämnde blev själv medlem i Träd, Gräs och Stenar och nu Träden) har inte författat boken.

De har sammanställt den: intervjuat (förmodar jag), skrivit ner samtal (några medverkande verkar själva ha skrivit sina bidrag) och placerat i tids- och musikordning. Samt lusläst gamla tidningar och letat artiklar, valt ut och lagt in ett urval mellan samtalstexterna.

Som i TV-dokumentärer. Och det fungerar utmärkt, i det här fallet, eftersom många fortfarande pratar som de var och, vad gäller musikerna, som de spelade.

Boken följer Träd, Gräs och Stenar och dess föregångare från tiden före och genom de olika banden/bandnamnen, det handlar om Gärdesfesten, om landsbygden, odling och äta vegetariskt, om den lilla restaurangen Fröet i Stockholm med mera.

De mest kända talespersonerna för bandet var/är Thomas Tidholm (till och med Harvester) och Bo Anders Persson (Träd, Gräs och Stenar). Det framgår tydligt varför de gick åt varsitt håll, lämnade staden för – observera – varsin landsbygd. Också övriga medlemmar och många andra övriga finns med i boken och berättar om tiden och dess musik.

Träd, Gräs och Stenar med föregångare skulle benämnas ”flummare” av den progressiva musikrörelsens så kallat politiska del. Här kan man läsa att bandet till att börja med omskrevs som socialister och vänster i flera tidningstexter.

Frågan är vilka som var mest politiska: De som sjöng om politik eller de som spelade, levde och var sin musik. De som förblev musiken och tiden.

Bo Anders Persson från Träd, Gräs och Stenar flyttade till Värmland, där han blev jordbrukare, kantor och kommunpolitiker. Han har ett litet jordbruk, än idag.

Bengt Eriksson

Publicerat i Hifi & Musik 2021

Deckarloggfredag: Vad önskade jag mig för nånting i julklapp?

Dags att skriva önskelista, om inte riktad till jultomten så till tiden och framtiden. Så kanske mer av en nyårsönskan när Sofia Helin inför tolvslaget mellan 2020-21 läser dikten ”Nyårsklockan” av Lord Tennyson på SVT: ”Ring, klocka, ring i bistra nyårsnatten…”

Detta, som kan tyckas och kännas så stort och ogreppbart, så opåverkbart. Världen. Livet. Samhället. Politiken. Utvecklingen. Framtiden. Men där varje människa utgör en länk i mänsklighetens cykelkedja. Om en länk och sen en till och sen ännu en brister så slutar samhällskedjan att gå runt och fungera.

Det tål att ha i tankarna, att samhället och världen består av människor. Därför bör dessa svindlande stora frågor ställas till oss själva och andra: Vilket samhälle vill vi leva i? Vilken värld vill vi ha? Några punkter på min önske- eller ja, kravlista inför år 2021:

Må riksdag och regering besluta att kultur ska vara en kärnverksamhet för Sveriges kommuner! Ett måste, tror jag, och det borde vara självklart. Kultur, denna  nödvändiga vitamininjektion för allt mänskligt liv, skapas inte uppifrån och ner utan nerifrån och upp. Om kultur ska uppstå och finnas, oavsett om det handlar om eget, aktivt kulturskapande eller allmänt, nog så aktivt kulturintresse, så är det här – lokalt – det föds.

Foto: Birgitta Olsson

Med ungt musicerande och annat på kommunala kulturskolor, tillgång till litteratur på barn- och vuxenbibliotek, kommunala konsthallar, stöd till teaterföreningar, författarmedverkan, studiecirklar, filmvisningar, föreläsningar och kulturverksamma i kommunen, ja, byalag och julfester.

Vad händer efter coronan, när tillräckligt många vaccinerat sig och kulturverksamheterna borde komma igång igen? Gör de det? Jo, i de bästa av kommuner. Men i övriga kommuner, med försämrad ekonomi? Ska deras politiker tycka att det gick ju med nedstängd kultur, det behöver inte öppnas så mycket, på kulturen kan vi spara…

Det finns två kulturpolitiska motpoler. Å ena sidan har det i riksdagen motionerats om att säkra och garantera kulturskolorna för barnen i alla kommuner. Å den andra läggs bibliotek ner i Kristianstad och i Trelleborg anser de styrande att skolbibliotek inte behöver bibliotekarier, deras ”jobb” kan skötas av vemsomhelst.  

Riksdagsbeslutet om kultur som kärnverksamhet i kommunerna kunde ha som grund att kommunal kulturverksamhet ska vara till för och utgå ifrån kommunens samtliga invånare. Även konkreta beslut kan behövas, till exempel vad gäller bibliotekens verksamhet.

Biblioteken har idag ingen skyldighet att spara böcker utan kan rensa och göra sig av med de inköpta låneböckerna. Bibliotek ska inte vara en ”boksamling”.  Jo, det ska de! Det krävs ett politiskt beslut om att kommunernas bibliotek måste ha lokala samlingar av litteratur, böcker och annat. Lokala bibliotek bör ha funktion av Kungliga bibliotek i miniformat. Vem bevarar annars det lokala? Syftet med bibliotek är väl inte att göra kommunivånarna litteraturarva?

Det verkar dessutom – att döma av lokala händelser, i Sjöbo kommun och Region Skåne, men även i andra delar av Sverige – behövas ett riksdagsbeslut om så kallade fjärrlån. Inte minst för studerande ska alla böcker som ges ut i Sverige vara tillgängliga – genom fjärrlån – på varje bibliotek.

PostNord och Skånetrafiken (eller annat regionalt trafikföretag) har jag också antecknat på önske/kravlistan inför år 2021. Ska de vara vinstdrivande företag eller ingå i Sveriges samhällsservice och landsbygdspolitik?

Genom portohöjning såg PostNord till att allt fler övergick till e-post. Därefter beslöt PostNord att man, eftersom så få skickar fysiska brev, ska ha postutdelning (egen matematik) varannan dag (egentligen fem dagar av fjorton). PostNord har använt samma taktik för postboxar: höjt avgiften över smärtgränsen för att sen meddela att postboxavdelningen i typ Vollsjö läggs ner.

PostNord gör det svårt att leva och än svårare att vara företagare på landsbygd. När PostNords styrelse är ignorant måste riksdag och regering besluta att det ingår i uppdaget att värna – inte stjälpa – landsbygden. 

Ungefär likadant med Skånetrafiken (och andra). Sverige har som rikspolitik att vi ska köra mindre bil och resa mer kollektivt. Den regionala kollektivtrafiken motverkar – saboterar – rikspolitiken genom att lägga ner busslinjer istället för att utöka dem. Vi som bor på landsbygd tvingas att ha både en och två bilar.

Bör inte kollektivtrafik ingå i samhällsservicen och bidra till landsbygds- och miljöpolitiken? Vilken instans (region, regering, riksdag) kan förändra detta?  

Jag har mycket mer på min önskelista men sist och mest personligt önskar jag att mitt liv ska bli så pass långt att coronapandemin sjunker undan och jag kan återse den grekiska urkärlekspoeten Sapfo i Mytilene på Lesbos och besöka min pappas födelsegård strax utanför Cokato i Minnesota, USA.     

Kort ggr 3

1. Mer julmusik. Hann knappt skriva krönikan om årets nya julmusik innan Timo Räisänen började öppna luckor i sin klingande adventskalender ”Pax Noël” på Spotify. Varje dag lägger han ut en ny julinspelning. Några favoriter: rockpopiga ”Ding Dong Merrily On High”, Jean Sibelius melodi ”Sing Me Some Hope” med text av Räisänen och ”Julen är här”, duett med Amanda Ginsburg.

2. Monster till jul. Boken ”Julens monster” (Alfabeta) från härom året av Andreas Palmaer (text) och Peter Bergting (illustrationer) har blivit en klassiker och kommit i utökad återutgåva. Här finns skräckfyllda berättelser om julens monster med porträttlika teckningar. Som den hemska isländska Julkatten och svenska vildsvinssuggan Gloson med rakbladsvass borst, i juletid synlig vid Frenninge kyrka.  

3. Kulturpris. Det har delats ut så många kulturpris och stipendier i år att krönikör Eriksson minsann inte vill vara sämre. Mitt eget kulturpris för 2020 går till Thomas Lantz, snart före detta teaterdirektör, för att han så lyckosamt fyllt Ystads teater med främst alla sorters musik och fått ett litet teater- och konserthus att bli så mycket större och mer. Priset kommer på posten.

Bengt Eriksson

Publicerat i YA inför jul/nyår 2020-21

Om enkla komplicerade människor

Eva Dolan
Till det bittra slutet
Övers: Carla Wiberg
(Modernista)

Det är nerven, den nerv och puls som vibrerar och dunkar likt ett överansträngt hjärta genom Eva Dolans noirdeckarserie om de bägge poliserna Dushan Zigic och Melinda Ferreira vid hatbrottsenheten i den engelska staden Peterborough (med omnejd).

Samma ettriga nerv och puls genomsyrar också och passar kanske ännu bättre när hon med ”Till det bittra slutet” skrivit en separat deckare/thriller, alltså en roman utanför nämnda polisserie.

DolanLiksom hos polisen Ferreira – främst hon – utgår den här nervigheten från personerna i den nya romanen: ockupanten Ella och hennes granne Molly i ett hyreshus som ska omvandlas till lyxbostäder i stil med de övriga i detta nya, mondäna London.

Bara beskrivningen av det redan lyxifierade grannhuset – där går att se in i en investering, denna ständigt tomma lägenhet – är ett litet mästerskap. Säger sååå mycket om London idag!

Under en slags informationsfest för media om husockupationen och protesten mot lyxsaneringar råkar någon – en man – att dö. Ja, råkar och råkar. Kan det ha varit mord eller nödvärn, självförsvar eller vad?

Skildringen av Ella och Molly börjar så enkelt och tydligt men det ska strax visa sig att de är mer komplicerade människor än så. Vilket betyder att hela romanen blir mer komplicerad än så här.

Eva Dolan har, här som i polisserien, skrivit en samhällsroman: en samtidsroman om människor i samhället och tvärtom; samhället i människorna, vad en människofientlig samhällsutvecklingen kan göra med oss.

”Till det bittra slutet” blir till sist – ändå – någon slags polisroman, ja, också den här romanen. Och ändå inte riktigt, en låt säga inverterad polisroman.

Även detta är något Dolan är mycket skickligt på att göra: skildra polisen som en med- och motkraft i samhället och politiken, både med och mot samhällets invånare.

”Till det bittra slutet” har blivit en stark roman, nog en av hennes allra bästa. Eva Dolan är och förblir en av mina största favoriter bland de nya brittiska deckarförfattarna.

Bengt Eriksson

Sommardeckare 2) Med utsikt från Köpmangatan

Det är en tradition, vana eller ovana att jag varje sommar läser Jan Mårtensons nya Homan-deckare.

Varför? kan man fråga sig (och även jag).

MårtensonJa, inte för det deckiga och kriminella i alla fall. Men här finns alltid en stockholmsstämning som jag uppskattar, miljön i Gamla stan med omnejd (Stockholm, alltså).

”Den engelske kusinen” (W&W), som årets titel heter, börjar med antikvitetshandlaren Johan Kristian Homan och hans Julia Roberts till Säpochef på plats i Sydafrika.

Väl hemma i antikvitetsaffären på Köpmangatan inträder såväl brittiska spioner och en skjutglatt ilsken ryss.

Annars: som det brukar. Homan blir så smått misstänkt för mord.

Dessutom, vilket sällan påpekas, skriver ju Jan Mårtenson politiska deckare med ymmiga kommentarer om samhället och politiken. Och nog har de – både Mårtensson och Homan – blivit mindre reaktionära med åren?

(Åren och åren förresten. Johan Kristian Homan har knappt åldrats en sekund sen han 1973 presenterades som medelålders i ”Helgeandsmorden”.)

Deckarlogg 2Bengt Eriksson