Polisroman i dagens Malmö

Olle Lönnaeus
Tiggarens hand
(Bokfabriken)

Det är språket.

Hur många amerikanska noir-deckare kan Olle Lönnaeus ha läst? Nog bör det vara ett antal. Så verkar det i alla fall, som om han läst en större mängd hårdkokta deckare från USA men nog också från Storbritannien och studerat författarnas prosa, tagit till sig och personliggjort.

Nej, inte överfört amerikanska och engelska till Sverige, för det går inte, utan lärt sig att använda svenska ord och formuleringar på samma sätt. Lönnaeus skriver kortfattat och väl, inte minst i smattrande dialoger. Hans nya polisroman ”Tiggarens hand” är en av de bäst skrivna svenska noir-deckare jag läst.

Det är personerna.

De lever. De finns. De är trovärdiga, varenda en: de unga och vuxna flyktingarna, de unga och gamla romska tiggarna, de svenska kåkfararna i Jonny Liljas umgängeskrets, den egocentriske kriminalreportern (tror jag kan ana vem han är inspirerad av), den ensamme rasisten och ”ledaren” för vad han kallar Tors hammare…

Olle Lönnaeus tiggarens-handJa, det ska vara poliserna då, de återkommande kriminalpoliserna Jonny Lilja och Eva Ström i Malmö. De utgör, som vanligt i fiktionen men inte i verkligheten, en alltför liten mordutredningsgrupp. Och den råa jargongen i polishuset: där uttrycks öppen sexism och rasism men Eva Ström vågar ändå säga ifrån. Stämmer det? Är detta på riktigt? Lönnaeus, som annars arbetar som journalist på Sydsvenskan i Malmö, bör ju veta.

Det är miljöerna.

Lika trovärdiga – ja, miljöerna är autentiska. Rosengård, Oljehamnen, Södra Förstadsgatan (med porrbutiken), Amiralsgatan, Järnkajen, Rättscentrum, Rasmusgatan, Malmö skyttegille, Sankt Pauli kyrkogård, Möllevångstorget, kalkbrottet (”Malmös Grand Canyon”) och så vidare. Varje plats och gata återfinns på rätt ställe, såväl i Lönnaeus kriminella fiktion som i verklighetens Malmö – ackompanjerat av taxichaufförernas arabiska popmusik.

Det är handlingen.

Den börjar med bensinbomber mot parkerade bilar och fortsätter med vad som verkar vara en gängbeskjutning och sen hittas den ena mördade tiggaren efter den andra. Knarklangning och gängkriminalitet är den underliggande grunden. Lönnaeus använder sina kunskaper från journalistiken för att skildra detta på ett högst sannolikt sätt. Det har inte hänt exakt som i boken – men det kan hända.

Och så lugnt och nyanserat han skildrar det som faktiskt är verklighet i dagens Malmö. Han skriver som en mindre desperat Kristian Lundberg, vilket gör hans Malmöskildring lika hemsk och desperat.

Men det är inte upplösningen.

Att deckarförfattare ska ha så svårt att få till slutet, särskilt kanske när någon skriver deckare på ett sådant allvar som Olle Lönnaeus. ”Tiggarens hand” är en – lika stark betoning på bägge – samhälls- och polisroman. Också Lönnaeus samlar ihop pusselbitarna i en sista uppgörelse. Men visst, han låter inte alltihop sluta med våldsam, överdriven action. Så ändå, ett helt acceptabelt slut.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar 2018

Deckare i det historiska Malmö

kvinnan-vid-kanalenKatarina Tornsborgs recension av den nya historiska polisromanen om och med Douglas Palm, ”Kvinnan vid kanalen”, fick mig att ta fram följande intervju som jag gjorde för några år sen med den historiske deckarförfattaren Set Mattsson på plats i Malmö, dagens och andra världskrigets. Katarinas recension kan läsas HÄR.

***

Åren är 1946-47 och 2013. På samma gång, exakt på samma gång. Nyckelordet är dubbelt som i dubbla tider, dubbla händelser och dubbla tankar. Eller kanske snarare gemensamt? Det som hände då, det händer också idag.

Deckarförfattaren Set Mattsson och jag möts vid den gamla ingången till Malmö centralstation. Hit anländer de italienska gästarbetarna i ”Svekets offer” – hans nya historiska Malmödeckare – för att jobba på Kockums som låg nere till höger i vårt blickfång.

M;attsson Ondskans_pris_3D_thumbnailCirka 200 meter härifrån låg också – ja, ligger fortfarande, för huset finns kvar – järnvägsstationen Malmö Västra. I nya deckaren saktar tåget från Ystad med gnisslande hjul in vid perrongen. En militär som avvikit från regementet stiger av. Han har pistolen i uniformsfickan.

– Från början tänkte jag inte på det men nu letar jag efter historiska händelser som har paralleller till vår tid.

Så svarar Set Mattsson på frågan om han medvetet väljer att dubbelskriva – i betydelsen att hans polisromaner skildrar Malmö strax efter andra världskriget och samtidigt får läsaren att tänka på aktuella händelser som förekommit i media.

– Nyårskravallerna 1946 på Södergatan har många likheter med händelserna i Husby. Yngsta deltagaren var 8 år, enligt tidningarna. Det spekulerades i orsakerna till att kravallerna bröt ut. Spontant eller organiserat? Polisen anklagades för övervåld.

– Skildringen av illegal abortverksamhet bygger på en autentisk händelse i Malmö. Inte här men i andra delar av världen dör kvinnor – 80 000 per år – fortfarande i illegala aborter.

– I somras togs kinesiska gästarbetare emot i Göteborg precis som på Kockums för 50 år sen. Då protesterade svenska arbetare mot att italienarna stal deras jobb. Men det stämde inte – det var brist på arbetskraft. Kockums kallades för ”sista resursen”, den som inte lyckats få något annat jobb kunde alltid jobba där.

Mattsson Svekets_offer_3D_thumbnailSet Mattssons bägge polisromaner – först ”Ondskans pris” och nu ”Svekets offer” – utgår från polishuset vid Davidhallstorg. Där finns kriminalöverkonstapel Douglas Palm på polishusets andra våning och innan de flyttade till Östra Stallmästaregatan bodde han och hustrun Anna på andra sidan torget.

– Tänk bort bilarna – då var det torghandel – och Davidhallstorg ser likadant ut idag. En av Malmös bäst bevarade platser. Vid tiden för böckerna var polishuset ganska nytt, det invigdes 1934.

– På tredje våningen i polishuset, påpekar Set Mattsson, fanns bostäder för polisaspiranter. De unga poliserna ingick i den beredskapsstyrka som sattes in vid nyårskravallerna. Och det fanns faktiskt också en kvinnlig polisfotograf som var aktiv vid tiden för mina böcker.

En del av Malmö som inte känns igen från Mattssons böcker är stadsdelen Väster. Ingen restaurang Süd med sågspån på golvet, öl och biljardspel på Västergatan, inga hotell Örnen och Garni. Hyregatan 5, där ett knivmord sker, är en ödetomt.

– Nu har husen rustats upp, fått fina, dyra lägenheter. Då var det fattigt. Trånga, mörka gränder. Sjömän sökte sig till ölstugorna på Väster. Prostitution förekom framför allt här. I andra delar av Malmö kunde poliser patrullera ensamma men på Väster gick de två och två.

Mattsson FruktansTid_3D_thumbnailSet Mattsson och jag fortsätter till Södergatan, idag en gågata men på 40-talet var den livligt trafikerad med bilar och spårvagnar. Husen är både gamla och nybyggda.

– Apoteket Lejonet finns kvar, liksom Nessim och Palladium, hörnhusen vid Skomakaregatan. Nyårsafton 1946 patrullerade en ensam polis mellan Stortorget och Gustav. Ingen anade att det skulle bli kravaller. Men vid 10, halv 11 inträffade något.

– Mycket folk i rörelse – 5 000 personer – och det blev ännu fler när biobesökarna kom ut. Smällare och raketer. Vid Tempohuset tändes en brasa och bilar vältes genom att man gungade på fotstegen. En mur bildades runt den stackars polisen. Flera hundra personer deltog i kravallerna.

Torsten Jonnervik, journalist på Skånska Aftonbladet, lockas också dit. Han hade planerat att tillbringa natten med en kvinna i ett rum på närbelägna Hotell Savoy. Men när de ska till så hörs ljud genom fönstret. Jonnervik ursäktar sig och skyndar mot Södergatan.

– Östergatan och Adelgatan var som Fleet Street. Där fanns de flesta av Malmös tidningar: Sydsvenskan, Skånska Dagbladet, Kvällsposten och även Skånska Aftonbladet – en motsvarighet till dagens tabloidpress med en upplaga på 80 000.

– Skånska Aftonbladet satsade på brott och kriminalitet. Rättegångsreferat innehöll beskrivningar av kvinnors åtsittande klädsel. Både offer och förövare namngavs. Sen inträffade en upplagekris och 1949 måste Skånska Aftonbladet läggas ner. I kommande böcker får jag flytta över Jonnervik till Kvällsposten.

Mattsson SaLangeMinBrorAndas_3D_thumbnailVarför deckare? Och varför just historiska deckare?

– Jag läser mycket deckare och som alla män i min ålder, 57 år, är jag intresserad av historia. Deckare i nutid har jag aldrig velat skriva. Att det blev efterkrigstiden beror på att 1946 (eller möjligen året innan) gifte sig min mamma och pappa och bosatte sig i Malmö.

Nu har vi pratat mycket om de autentiska miljöerna och händelserna men nästan inte alls om böckerna som polisromaner – som deckare.

– De kanske inte är några vidare deckare?

Åjo. Men de är väl inga regelrätta deckare med en enda kriminalgåta och tråd utan en mördare kan bli fast redan efter några sidor. Du skriver romaner där det historiska Malmö skildras genom polisernas arbete.

– Ja, tack! Den beskrivningen tar jag gärna till mig. Den stämmer nog rätt bra.

Hur blir fortsättningen?

– I vinter ska jag skriva sista delen av trilogin. Jag avslutar med 1948 – ett händelserikt år. OS i London, Sovjet blockerade Västberlin och Bernadotte mördades i Jerusalem. Fast jag har redan börjat planera en fortsättning, en fjärde roman. Där tänker jag – med samma huvudpersoner, både polisen Palm och journalisten Jonnervik – hoppa framåt till 50-talet.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i Kvällsposten 2013