Löskokta deckare på väg att kokas hårda

Gösta Unefäldt
Land: Sverige
Genre: landsortsdeckare,
polisromaner i småstadsmiljö

Han inleder böckerna med en brasklapp: ”Varje likhet med nu levande personer eller inträffade händelser är en icke avsedd tillfällighet.”

Sen gör han sitt bästa för att få läsaren att tro att inte bara miljön, Strömstad, är autentisk. Också människorna måste vara hämtade rätt ur verkligheten!

Atmosfärrika deckarromaner – från Stieg Trenters klassiska Stockholmsdeckare till Walter Mosleys hårdkokta Los Angelesdeckare – läser jag gärna med en karta brevid mej. Då och då tar jag en paus i läsningen, slår upp kartan och promenerar eller kör längs samma gator som romanpersonerna.

Unefäldts deckare får mej att längta efter både karta och telefonkatalog! Jag vill kolla namn och telefonnummer! Det kan väl ändå inte vara så att det bor en Evald Larsson i Strömstad? Och att han är polis? Och har telefonnummer 504 13?

Bättre turistguider finns inte. Läsaren får reda på allt, säger a l l t, om Strömstad. Bl a följande uppgifter kan inhämtas i Unefäldts guideböcker/polisromaner:

Själva tätorten Strömstad har femtusen fast bosatta. Sommartid tillkommer femtio, sextiotusen semesterfirare (och då är ändå inte endagsbesökarna inräknade). 

Gösta Unefäldt på Bokmässan i Göteborg 2013.
Foto: Johan Bengtsson / Wikipedia Creative Commons

Polisstationen ligger på Södra Hamngatan, tingsrätten i korsningen Skolgatan-Polisgatan och Strömstads bokhandel på Västra Klevgatan (om den inte hunnit flytta till mer moderna lokaler).

Norge- och Kosterbåtarna lägger till vid Norra Hamnen, Furholmen heter stans populära badö och blir man fikasugen rekommenderas Kaffedoppet nere vid järnvägsstationen, i kvarteret Bukten, de kvarvarande resterna av ett autentiskt fiskeläge.

Unefäldt informerar t o m om att polishuset, i gatuplanet, även rymmer en ICA-affär och ett systembolag (med fjorton kassor och en ölavdelning). Björkmans glasmagasin, Remjes musikaffär, Gretas Garn och Konrad Kristensons Järnhandel Eftr. heter några andra affärer i Unefäldts och verklighetens Strömstad.

Lika noggrann är informationen om romanpersonernas födelseorter, skolor, arbeten, giftermål, barn, skilsmässor, eventuella otroheter, utseende, ålder, längd och vikt samt, några gånger, telefonnummer. Det gäller alla personer: poliserna och övriga huvudpersoner men också bipersoner som bara skymtar på en romansida eller två.

En charmig liten stad, lika gullig som Maria Langs Nora/Skoga. Alla, bofasta, känner alla. Gryt är ett bra exempel, det bästa möjliga. Nils Gryt, chef för ordningspolisen i Strömstad och barnfödd på ett lantbruk i Näsinge, knappt två mil från tätorten, känner varenda människa från norska gränsen till Uddevalla.

Gullig på ytan, vill säga. Vid första anblicken är Unefäldts – och verklighetens? – Strömstad en snäll och vänlig liten stad. Men som Jörgensen, polischefen, utbrister: ”Vad är på väg att hända i vårt lilla, lugna Strömstad?”

Gösta Unefäldt låter Maria Lang möta Ed McBain. Steve Carella & Co förflyttas från storstaden Isola till en svensk småstad. Polischefen Gustav Jörgensen, kriminalkommissarien Bo Kronborg, poliskommissarien Nils Gryt, polismannen Evald Larsson och den kvinnliga kriminalassistenten Pernilla Bitén – som anländer till stan i Polisen och mordet i stadshuset (1992) och gör snabb karriär inom kriminalavdelningen – samt polishusets övriga poliser och andra anställda blir 87:e distriktet i Strömstad.

Gösta Unefäldts polisromaner om ”Poliserna i Strömstad” blev också en TV-serie med Per Oscarsson som kommissarie Jörgensen. Serien kan fortfarande kan ses på SvTPlay. Klick HÄR och kolla.

I Unefäldts polisromaner möts den lilla och den stora världen, den gamla och den nya tiden, den mysiga deckaren av den gamla sorten och den nya, otäcka och realistiska; de är löskokta deckare på väg att kokas hårda.

Ondskan – inte alltid samma sak som kriminalitet – finns både inom kommunen och kommer ditresande. I Polisen och mordet i stadshuset porträtteras t ex stadens osympatiska kommunalråd, Efraim Augustsson (c), också han, förresten, född i Näsinge. I Polisen som vägrade ta semester (1984) är det sommar och sol. Strömstad har invaderats av semesterfirare. Två unga flickor mördas av en seriemördare, en ”psykopat”.

Dessutom kan Unefäldt med några få meningar, liksom i förbifarten, beskriva och kritisera den s k samhällsutvecklingen.

Som när polisassistent Karlsson, också i Polisen som vägrade ta semester, har nattjour. Vid halv fyratiden på morgon får han besök av två flickor – tolv, tretton år, hårdsminkade och haschhöga – som vill låna pengar för att ta sej ifrån ”den här skithögen till stad och tillbaka till storstaden”. En av flickorna börjar knäppa upp knapparna i jeansen: ”Du får knulla oss bägge två.”

Ska man tala om regenter, så var H-K Rönblom den första kungen och Nils Hövenmark den andra. 80- och 90-talens regerande kung i genren svenska landsorts- och småstadsdeckare har hetat Gösta Unefäldt.

Titlar (urval):

Polisen som vägrade svara (1979), tillsammans med Valter Unefäldt
Polisen som vägrade ge upp (1984)
Polisen som vägrade ta semester (1985)
Polisen och den beskedlige utpressaren (1987)
Polisen och domarmordet (1989)
Polisen och mordet i stadshuset (1992)
Polisen och den döde på Holmen grå (1995)
Polisen och Marias hemlighet (1997)
Polisen och mannen som väntade på döden (1999)
Polisen och den oförfalskade ondskan (2001)

PS. Gösta Unefäldt, född 1926, lever fortfarande och har skrivit ytterligare en dryg handfull Strömstadsdeckare efter att ovanstående trycktes i boken ”Deckarhyllan 2” (2002):

Polisen som fick förnyat förtroende (2003)
Dödligt handikapp (2005)
Högt spel (2007)
Hämnden är min (2009)
Den röda nyckeln (2011)
…dömes för mord… (2013)

Bengt Eriksson

Vardagsspännande kriminalitet

Karin Wahlberg
En god man
(Albert Bonniers förlag)

Vardag. Såg att Karin Wahlberg reagerade på den beskrivningen. Att hennes romaner skulle vara nånslags vardagsdeckare. Det lät alltför tråkigt, tyckte Wahlberg.

Men så är det inte. Ordet vardag är varken tråkigt eller nedsättande. Utan tvärtom: högre betyg går knappt att få.

Karin Wahlberg skriver allt bättre. Hon berättar långsamt och ingående, noga är kanske ordet.

Hennes böcker har förändrats, det betyder utvecklats, från deckare till kriminella vardagsromaner – eller vardagsromaner med inslag av kriminalitet.

Eller till och med: allas våra vardagsliv som deckare. Samtidigt som vardagslivet placeras i samhället, vardagsdeckaren i en samhällsroman.

De återkommande huvudpersonerna – kriminalkommissarien Claes Claesson och läkaren Veronika Lundberg med de bägge döttrarna – bor numera i Lund, tidigare Oskarshamn. Miljöskildringen var noga och bra då också; den är än mer noga och bättre nu, för i Lund har författaren Wahlberg bott i många år.

Wahlberg är också läkare, vid sidan om författandet, och  hennes huvudtema återkommer även i ”En god man”: skildringen av sjukvården. Hon ger inblickar i något som vi alla kan – eller om det ska uttryckas, riskerar att – komma i kontakt med. 

Hennes förra Claesson/Lundberg-deckare – riktigt bra! – blev något så ovanligt som en polisroman om vår kriminella sjukvård med hela Sveriges befolkning som brottsoffer. ”En god man” – nästan lika bra – handlar om, låt säga, godhet, välvilja och omtanke. Ämne: ”Shaken baby syndrome” eller på svenska skakvåld.

Paul Klintman, en god man (fast allt lite snobbig) och barnläkare med skakvåld som särskilt intresse och specialitet, hittas mördad i sin bostad, en Skånelänga i Östra Torp vid utkanten av Lund. 

Så börjar polisutredningen med kommissarie Claesson som undersökningsledare. Också den går långsamt och metodiskt, läsarna får följa Lunds kriminalpoliser under sammanträden och förhör, lära känna poliserna sådär lagom att man blir bekant med dem.

Claes Claesson och Viveka Lundberg känner Karin Wahlbergs trogna läsare – den nya titeln är den tionde i serien – sen början av 2000-talet. De är mer än bekanta, som vänner i litteraturen. Jag gillar att följa med när Claes varje arbetsdag cyklar till jobbet på Lunds polishus tillsammans med en av döttrarna, den yngsta, medan den äldre dottern själv tar sig till skolan. Att inte de vanligaste vardagliga händelserna hoppas över.

Wahlberg bekantar oss också med nämnde Klintman, hans före detta hustru, andra läkare, både i Lund och Malmö, där Viveka arbetar. Nu har hon också börjat att forska.

Alltför mycket? För detaljerat? Det finns kritiker som tycker så om Wahlbergs böcker – att hon ägnar för många rader och sidor åt såväl person- som miljöskildringar (snart har hon väl nämnt varenda gata och plats i Lund)  och dessutom, i den nya romanen, bryter av det skönlitterära och ägnar utrymme åt en faktabok i romanen med information om våld mot barn.

Men jag tycker inte det. Jag uppskattar hennes slow crime-berättartempo, att hon tar romanpersonerna – ja, sina romanpersoner – och miljöer på allvar, skildrar dem som om de är viktiga. Vilket de ju är. De är verkliga. Karin Wahlberg skildrar verkligheten. Hennes miljöer finns i verkligheten, hennes personer kan göra det.

Upplösningen kommer nog oväntat för de flesta läsare. Det går knappast att gissa på vem som gjorde det eller anledningen till mordet. Snopet? Nej, inte alls. Detta känns extra verkligt. Också upplösningen ingår alldeles självklart i Karin Wahlbergs kriminella vardagsroman.

Så har hon blivit, allt mer: inte en deckarförfattare längre utan en romanförfattare som skriver kriminellt.

Bengt Eriksson
Tidigare publicerat på Opulens