Hårdkokt, regellöst och rappt i Falutrakten

Lars Thunell
Hotad existens
(Joelsgården)

Tur man inte bor i Falun – då menar jag inom Faluns polisdistrikt – med den poliskåren… (Polisregion Bergslagen heter det förresten, ser jag på Wikipedia.)

Lars Thunell skriver inte klassiska, traditionella och regelrätta polisromaner utan snarast motsatsen: regellösa.

”Hotad existens” – tredje titeln i serien om och med polisinspektör Henrietta Rapp – är en hårdkokt småstads- och landsortsdeckare utklädd till polisroman. ”Fröken Rapp”, som man inte ska säga, är mer av en hårdkokt manlig – fast kvinnlig – och amerikansk privatdetektiv än en svensk polis.

Hon gör vad, hur och som hon vill. Och ändå verkar hon ha varit påtänkt som ny kommissarie och polischef i Falun. No way, om jag får ha ett ord med i laget.

Hennes poliskolleger Vilma och Tony är inte stort bättre. Vid behov jobbar också de utanför polisens regelverk.

Mycket händer. Det är tufft. Många ingredienser.

Det börjar med brandbomber mot en flyktingförläggning, Innan plotten är över ska det också blandas in och ges med nynazister och vänsterextremister, den lokala gangsterligan, V:s partiledare och andra politiker, säkerhetspolis (förutom Faluns poliskår), några ryssar, vapensmuggling, hiphop och rap, drönare och bomber med mera.

Och jag har säkert glömt något. Det skjuts och tas till fånga. Kriminalinspektör Henrietta Rapp lever minst sagt farligt.

Skrev jag att det blev mycket… Trovärdigt? Näää. Men full fart. En hårdkokt småstads- och landsbygdsdeckare i Falutrakten.

Och det gillar jag mest – att Thunell skriver deckare som är tydligt geografiskt placerade i ännu en del av Sverige. (Jag lockades att googla på diverse ortnamn för att se om han hittat på. Det verkar han inte ha, alla eller de flesta platser i romanen går att leta upp på kartan.)

”Hotad existens” är både en osamtida och osvensk deckare. Utgiven i pocket och den påminner också om pocketdeckare från 50- och 60-talen, både amerikanska och svenska deckare som tog efter det hårdkokt amerikanska.

(Nej, inte pulp, inte skräplitteratur, inte kioskdeckare men åt det hållet…) Med den skillnaden att handlingen utspelar sig i nutid och att ”Fröken Rapp” inte kunnat vara huvudperson i en deckare på den tiden.

Dåligt? Nä. Bra? Nja. Fartfyllt och rappt (haha) skrivet. En stunds rafflande underhållning (för den som bortser från trovärdigheten). Men låt mig säga så här, det skrivs och ges ut många deckare. Ju.

Bengt Eriksson

Poliser som läser deckare

Om man går ett antal år tillbaka så var det vanligt att poliser muttrade över deckare. Sånt läste de inte för polis- och kriminalromaner skildrade ju inte verkligheten.

Numera har snart var och varannan polis själv skrivit en deckare och de som inte har det debuterar säkert snart som deckarförfattare de också.

Och allt fler av dagens poliser läser också deckare. Betyder det att polis- och kriminalromanerna blivit allt mer verklighetsnära?

Läs och se i den här intervju jag gjorde för några år sen…

***

Litteraturprogrammet Babel på SvT hade en deckarspecial. I studion satt Björn Ericsson, tidigare rikspolischef, och Carin Götblad, tills nyligen polismästare för Stockholm och Gotland, tillsammans med Anne Holt, deckarförfattaren från Norge.

Det framgick att både Ericsson och Götblad läser deckare. De diskuterade Maria Lang och hade olika åsikter. Han var mer förtjust än hon i Langs deckare.

”Jag vill ha verklighetstroget”, sa Carin Götblad. ”Det realistiska är det som fångar mitt engagemang, som gör intryck på mig och gör det intressant. Särskilt om jag märker att författaren vet vad hon skriver om.”

Det hon sa var så ovanligt att jag fick gå in på SvT Play för att kolla om Götblad verkligen sagt det hon sa. ”Då berör det mig”, fortsatte hon, ”och det är saker jag också bär med mig i mitt yrke. Riktigt god litteratur på det här området har faktiskt påverkat mig i min yrkesutövning som polischef.”

De flesta poliser, som uttrycker åsikter om deckare och särskilt polisromaner, brukar säga som Björn Ericsson gjorde i Babel: ”Nästan inga (deckarförfattare således) beskriver polisarbete som det går till.”

Carin Götblad. Foto: Lars Hedelin / Polisen

Carin Götblad har alltså motsatt åsikt? Inte lätt att passa in i hennes upptagna kalender (Götblad arbetar nu som regeringens samordnare mot våld i nära relationer) men till sist lyckades jag få en telefontid för ett samtal om deckarläsande, fiktion kontra verklighet.

Hon menar att ”det finns ingen motsättning” mellan vad hon sa i Babel och polisernas åsikt om deckare. ”De är ofta väldigt orealistiska. Det tycker jag också. Många deckarförfattare verkar hämta sin bild av polisarbetet från amerikanska actionfilmer.”

Men Götblad tillägger att det finns undantag, både bland deckare och inte minst skönlitterära romaner som gränsar till deckare genom att också de skildrar människor och kriminalitet. ”Delvis är ju människorna”, menar hon, ”den kriminella gåtan.”

Hon har plockat fram exempel ur de hyllor med 5 000 böcker som hon delar med sin sambo Erling Bjurström, professor vid Tema Kultur och samhälle på Linköpings universitet. Hennes första val: advokaten och deckarförfattaren Jens Lapidus.

”Snabba cash” och likadant med ”Livet deluxe” är ”väldigt obehagliga böcker”, säger hon. Särskilt för att böckernas människor ”existerar i verkligheten. Allt som händer i böckerna har hänt.”

Götblad nämner ”miljön och utsattheten, unga killar som lockas in, tar en chans att göra affärer i gråzoner”. Hon säger: ”Polisen hade inlett NOVA-projektet (en närbevakning av Sveriges 100 mest kriminella) och Lapidus fick oss att utvidga projektet, göra ytterligare insatser mot maffialiknande strukturer.”

Nästa deckarval: amerikanen James Ellroy. Då protesterar jag: Hans polis- och andra romaner är väl ändå överdrivna? Nej, hävdar Götblad och poängterar att hon varit mycket i USA. ”Ellroy skildrar människor i samhällets utkant, där han ju själv har levt. Jag upplever det han skriver som sant.”

Carin Götblad tvekar. Hennes övriga favoriter skriver om människor, utsatthet och kriminalitet – men de skriver väl inte deckare? Strunt i det, säger jag. Låt oss skapa den gränsöverskridande genren ”krimi” med verkligheten som gemensam nämnare – sen kan det vara vilken sorts skönlitteratur som helst eller t o m med en fackbok.

Hon nämner fyra svenska namn.

Marie Hermanson, som i ”Värddjuret” och ”Musselstranden”, skrivit ”subtilt” men ”otäckt”. Majgull Axelsson, som innan hon blev författare skrev flera ”jätteintressanta” reportageböcker om ”människor i vårt Sverige”, t ex ”Rosario är död”, ”Dom dödar oss” och ”… dom som inte har”. Poeten Elisabeth Rynell, som har ”ett så vackert språk”, som ”trollbinder” och skriver ”intensivt” om människor och skuld i romanerna ”Hohaj” och ”Till Mervas”. Stig Larsson, inte deckarförfattaren utan poeten, vars senaste bok ”När det känns att det håller på ta slut” blir som en ”manlig motsvarighet” till ”Blonde”.

Alltså Joyce Carol Oates bok om Marilyn Monroe. Amerikanskan Oates är den allra främsta, det enas Götblad och jag om. Hon räknar upp ”Vad jag levde för”, ”Livets uppkomst”, ”Det var vi som var Mulvaneys” och titel efter titel.

”Jag fattar inte hur hon orkar!” säger Carin Götblad. Så ”mörka” böcker, den ena efter den andra, ibland flera nya böcker på ett år, om ”det amerikanska våldet, strukturen, samhället, historien, människorna…”

Bengt Eriksson
Publicerat i LO Tidningen/Arbetet 2013

Kvinnodeckare som var flera år före sin tid!

I mängden av nya kriminalromaner som ges ut ska man inte glömma att ibland också blicka bakåt och läsa äldre deckare, som man kanske missat.

Har du läst Åsa Nilsonnes kvinnodeckare, fast jag vet inte om hon skulle gilla den beskrivningen, som var ett antal år före sin tid?

***

Det är ju höjden av fräckhet att nominera dig till Polonipriset! Åsa Nilsonne tittar förvånat på mig.

Så jag förtydligar: Du debuterade ju som deckarförfattare flera år innan Polonipriset instiftades – för att uppmuntra ”lovande” svenska deckarförfattarinnor. Hur länge kan man vara ”lovande”?

Du är mycket mer än så – du är bra!

– Ja, jag tänker i alla fall inte avsäga mig nomineringen, säger Åsa med ett småleende. Jag är glad att just min bok vaskats fram som en möjlig Polonivinnare.

Debuten ”Tunnare än blod” kom 1991 och följdes året därpå av ”I det tysta”. Sen dröjde det hela åtta år innan Åsa Nilsonne publicerade sin tredje deckarroman, ”Kyskhetsbältet”, som alltså kommit i höst.

1993-94-95. I mitten av 90-talet kunde jag inte hålla mig längre utan ringde och frågade om det inte skulle bli några fler Nilsonne-deckare?

– Kanske nästa höst, eller nästa, eller nästa…

– Det borde finnas ett särskilt stipendium för författare som är småbarnsföräldrar, suckade hon. Heltidsarbete, småbarn och romanförfattande – en omöjlig kombination!

”Kyskhetsbältet” är en kvinnoroman – i plural.

Huvudpersonen från de föregående romanerna – Monika Pedersen, polis i Stockholm – återkommer. I den nya deckaren tecknar Åsa Nilsonne också porträtt av en rad andra – och sinsemellan mycket olika – kvinnor.

– Inom psykiatrin agerar man ibland som om det fanns en idealpersonlighet. Men i mitt arbete som psykiater har jag aldrig haft målet att anpassa någon till en norm eller dyvla på en människa en annan personlighet. Vi måste respektera den variation som – tack och lov – finns i våra yttre och inre egenskaper.

Men något har ”dina” kvinnor gemensamt: osäkerheten.

– Man ska inte underskatta den osäkerhet som folk går omkring med, säger Åsa. Enligt min erfarenhet är de flesta människor mycket mer osäkra än vad man tror, än vad de visar.

En av kvinnorna är polischef. Hennes osäkerhet riskerar hela utredningen. Om inte polisinspektör Pedersen reagerat – mot chefens vilja – så hade nog mordet aldrig blivit löst.

Ett ovanligt kvinnoporträtt – av en dålig chef.

– Sådana finns ju, riktigt dåliga kvinnliga chefer. Liksom det finns riktigt dåliga manliga chefer.

Men som man, säger jag, vågar man knappt ens tänka så. Vad hade recensenterna sagt om en manlig deckarförfattare beskrivit en kvinna på det sättet?

Foto: Ulla Montan

– Det är ju hemskt – om en man inte får tycka att en kvinna är en dålig chef. Och ännu mer hemskt – om en manlig författare inte har rätt att skildra kvinnor som de faktiskt kan vara.

Osäkerheten – främst den kvinnliga – är ett genomgående tema för Åsa Nilsonnes tre romaner. Mest osäker av alla är huvudpersonen, polisinspektören Monika Pedersen.

– Jag skriver en serie utvecklingsromaner om en kvinna som försöker hitta sitt sätt att vara kvinna och människa. Hon iakttar andra kvinnor, hur gör de för att hantera sin kvinnlighet, för att inte gå vilse i sig själva.

En bit på väg har väl Monika ändå kommit? Nu tjatar hon i alla fall inte hela tiden om hur ful hon är.

– Hennes osäkerhet är i grunden en reaktion mot detta – att kvinnor som inte är vackra inte kan vara intressanta.

För mig är det ändå obegripligt och trist att hon jämt ska behöva vara så orolig. Monika är ju smart och handlingskraftig!

– När hon väl ska göra nåt – måste ingripa – gör hon det utan problem. Trots osäkerheten har hon god tilltro till sin egen förmåga och bra verklighetsuppfattning. Och så har hon civilkurage.

Som ni anat är Åsa Nilsonne psykiater; förut överläkare, numera lektor. Hon undervisar läkarstuderande på Karolinska institutet.

Därför utspelar sig också hennes romaner i läkar- och sjukhusmiljöer. Den här gången handlar det bland annat om konsekvenserna av nedskärningarna inom sjukvården.

– Och inom polisen, tillägger Åsa Nilsonne.

– Polisen löser färre och färre brott. Resurserna räcker inte till, varken för polisen eller sjukvården.

– Vad händer med de människor som om och om igen misslyckas med att leverera den vård som behövs? Hur mår sjukvårdspersonalen? Det är ingen tillfällighet att så många läkare är sjukskrivna.

– Ska bli intressant att se vilka reaktioner jag får från mina kolleger…

Bengt Eriksson
Publicerat i Kvällsposten 2000

Kriminalromaner om och med Monika Pedersen
1991 – Tunnare än blod
1992 – I det tysta
2000 – Kyskhetsbältet
2003 – Bakom ljuset
2006 – Ett liv att dö för

Som du märker fortsatte Åsa Nilsonne att med några års mellanrum skriva och ge ut deckare i den serie vi pratade om i intervjun. Efter seriens tredje del, alltså ”Kyskhetsbältet”, skulle hon också tilldeles Polonipriset som Sveriges bästa kvinnliga deckarförfattare år 2000.

Snö och kyla, liv och mord

Monica Kristensen
De döda i Barentsburg
Övers: Joar Tiberg
(Leopard)

En annan värld.

Ja, precis så. Norska polarforskaren och deckarförfattaren Monica Kristensen skildrar inte bara en annan plats någonstans långt bort utan – rent faktiskt – en annan värld.

På omslaget till ”De döda i Barentsburg”, där hon för tredje gången i svensk översättning låter Svalbard vara miljö för liv och mord, citeras en recensent som påstått något så fånigt som att läsaren får ”frostskador” av Kristensens böcker.

Men så börjar jag läsa och hinner inte många sidor innan jag kurar ihop mig. För… nu fryser jag också.

Det är ju märkligt, smått genialt, att hon kan skildra denna miljö så att läsaren känner kylan stiga upp ur boksidorna. Att läsa är som att vara inomhus i värmen och öppna en dörr utåt den lilla, allt mer ödsliga och förfallna ryska gruvstaden Barentsburg: se snön och huttra i blåsten.

Jag sitter där tillsammans med sysselmanspolisen Knut Fjeld när helikoptern rister och skakar av turbulensen, måste cirkulera några varv över Barentsburg innan den kan landa.

Fjeld mår inte så bra heller. Efter att kärleken lämnat honom sköter han sig inte, varken med sprit eller kvinnor.

Tidigt på morgon denna oktoberdag har konsuln i Barentsburg ringt till Longyearbyn, den andra – och norska – staden på Svalbard, och begärt hjälp från sysselmannen.

Det gäller ett dödsfall och det ryssarna verkar vilja ha hjälp med är ett snabbt konstaterande av att det var en olycka och inget annat då en gruvbas föll ner i en betongblandare och dog. Men Fjeld är inte benägen att konstatera det, så snabbt och säkert.

Jag kände inte till mer om Svalbard än nog 99 procent av Sveriges befolkning. Det blev att googla och läsa på.

Kort rapport: denna ögrupp i Arktis och havet omkring tillhör Norge (enligt Svalbardstraktaten). Norsk suveränitet upprätthålls av sysselmannen (en kvinna i Kristensens deckare), som är guvernör, polischef och domare i en person.

Även andra länder har rätt att bryta kol på Svalbard. Inte minst Ryssland, som ifrågasätter Norges suveränitet.

”De döda i Barentsburg” skildrar – ja, gestaltar – ja, personifierar – allt detta. När fler mord sker (så var det förstås med gruvbasen) och dessutom olovligt fiske i Barents hav kommer in i handlingen krockar ryskt och norskt; de olika kulturerna, människorna, livsvillkoren.

Det är spännande rätt igenom romanens 359 sidor – och spännande på flera sätt.

Dels själva kriminalgåtan, där Knut Fjeld – en bra polis, även om han slarvar privat – långsamt tvinnar ihop ledtrådarna: morden som leder till människorna som i sin tur leder bakåt i rysk historia, till fattigdom och gamla gruvsamhällen.

Vilket får ”De döda i Barentsburg” att också bli en grundläggande – och lika spännande – faktabok om både Svalbards och Rysslands historia.

På försättsbladet citeras tre rader ur T.S. Eliots diktsvit ”The Waste Land”. Det passar bra.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar