Mästerligt, Anne Holt! Rekommenderas med långa, intensiva applåder…

Anne Holt
En Hanne Wilhelmsen-deckare
Det elfte manuset
Övers: Barbro Lagergren
(Piratförlaget)

”Det elfte manuset” är norskan Anne Holst elfte kriminal-, polis- och samhällsroman om och med Hanne Wilhelmsen, den kvinnliga kriminalpolisen i Oslo, till att börja med på rosa motorcykel men nu sen länge pensionerad och sen länge sitter hon också i rullstol.

Tittar efter i Holst utgivning och blir lite häpen när jag ser att den första Hanne Wilhelmsen-deckaren kom redan 1993 (i Norge) och -95 i Sverige. Minns att jag intervjuade Anne Holst när hon medverkade vid Skandinaviska Kriminalsällskapets kongress i Lund. Samma år, -95 alltså eller året efter, omkring den tiden i alla fall.

Då låg fokuset, åtminstone mitt, på att Hanne Wilhelmsen var kvinna och polis – samt lesbisk. Det låter ju smått fördomsfullt men då var det nytt, både i kriminallitteraturen och verkligheten. Med allt mer öppet lesbiska poliser, alltså. Tiden var en annan, ovanligt då.

Anne Holt har under påbörjat flera deckarserier – om Johanne Vik, kriminolog, Sara Zuckerman och Ola Farmen, läkare, och Selma Falck, före detta stjärnadvokat och även före detta idrottare på högsta nivå. Även dessa serier och romaner är spännande, intressanta och bra; lite sämre ibland och lite bättre andra gånger och titlar.

Men Anne Holts övriga serier och romaner kan ändå aldrig mäta sig med deckarserien om – ja, minst lika mycket om som med – Hanne Wilhelmsen. Ett slags livsromaner, dessutom. Vid sidan om det kriminella och samhälleliga. Holt följer Wilhelmsen genom livet, fram till nu, det är 2020, då Hanne Wilhemsen blivit 60 år.

Och vad som Anne Holt åstadkommit med dessa elva Hanne Wilhelmsen-deckare är att skriva en av de allra bästa deckarserierna i Norden. Hon har också tecknat ett av de mest och fint utmejslade nordiska deckarromanpersonerna. Anne Holt är kort sagt en Nordens allra  främsta deckarförfattarna i Norden, i som det brukar heta modern tid.

Just nu, när jag precis avslutat ”Det elfte manuset”, skulle jag nog till och med kunna hävda att hon är den bästa. Detta – sin skicklighet – visar hon än en gång och direkt i ”Det elfte manuset”, i romanens  inledningar. Ja, de är fyra stycken. Alla fyra samlade under överrubriken ”Prolog” och med varsin beskrivning, under- eller kapitelrubrik.

I den första med rubriken ”Den gamla” (åter)introduceras Anne Wilhelmsen för oss som läst förut (i mitt fall, samtliga titlar) och för nytillkomna. Efter att inte ha varit utomhus på ett år ger sig Wilhemsen ut i natten och intar sitt Oslo, än en gång.

I den andra, ”Den unga”, sitter polisassistenten Henrik Holme, som introducerade senare i Wilhemsen-serien, och betraktar ett foto av en kvinna. En död, givetvis. En mördad och misshandlad kvinna, det är en kriminal- och polisroman.

I den tredje, ”Den nya”, introduceras en ny romanperson: Ebba Braut, nyanställd redaktör på Norges största bokförlag. Ebba Braut har precis läst ett inkommet manus, två gånger har hon läst det. Ett manus till en kriminalroman och den är…

Fyran, ”Den äldste”, utspelar sig på en kyrkogård där en åldrad kyrkogårdarbetare håller på att gräva en ny grav. Det är jobbigt, det var tjäle i marken och dessutom har hans lilla grävmaskin gått sönder. Det är ”Tok-Astrid” som ska begravas.

Spoilat för mycket nu? Nej, tror inte det. För det efter denna ”prolog” som själva deckar-, kriminal-, polis- och Hanne Wilhelmsen-romanen börjar. Jag ville referera detta för att visa hur skickligt Anne Holt kan inleda en ny roman och deckare. Så att den fungerar både för trogna och nytillkomna, så att grunden läggs direkt och läggs sååå lockande och spännande.

Fortsättningen är lika spännande, romanen lika omöjlig att släppa när man = jag börjat läsa. Dess 456 sidor, inklusive epilog, slukades i ett svep i svalkan under päronträden i trädgården en annars solig, varm dag. Det är bok om Hanne Wilhelmsen och även om Anne Holt själv, får jag för mig, en berättelse om livet och Norge under covid, i lockdown.     

Anne Holt är en av dem som förtjust berättar med parallellhandlingar – vad jag brukar hata sånt! – och även en av dem som verkligen klarar av att berätta parallellt – utan att jag klagar. Tvärtom! Mästerligt sammanhållet, trots parallellhändelserna och –berättandet. Det är bok om förlagsvärlden också, en rätt syrlig beskrivning.

Och säkert sann. Anne Holt känner den världen vid det här laget. ”Det elfte manuset” kunde ju syfta på Anne Holts elfte Hanne Wilhelmsen-deckare men syftar mer specifikt på att manuset till det nämnda norska förlagets största författares nya bok plötsligt försvinner…

Rekommenderas med långa, intensiva applåder av Deckarlogg!

Bengt Eriksson

P.D. James (1920-2014) och kriminalkommissarie Dalgliesh, än en gång

Deckarlogg ser den nya filmatiseringen av de polisromaner som P.D. James skrev om kriminalkommissarien och även poeten Adam Dalgliesh på TV4 Play. Eller försöker, för det är är svårt.

Den första filmatiseringen med Roy Marsden som Dalgliesh, gjord på 1980- och 90-talen, har satt sig så starkt i mitt huvud att jag inte riktigt kan förlika mig med dagens nye Dalgliesh, spelad av Bertie Carvel. (Här emellan filmades också en kortare TV-serie med Martin Shaw som Dalgliesh. Men den serien har jag inget minnet av, inte alls. Kanske aldrig såg den?)

Den nya TV-serien med Bertie Carvel som Adam Dalgliesh.

Att jag än så länge inte kunnat vänja mig vid Bertie Carvel (lite för träig väl?) som kommissarie Dalgliesh kan eventuellt bero på att Roy Marsden gestaltade Dalgliesh så att han nästan exakt stämde överens med min egen uppfattning, alltså från romanerna.

Ska titta vidare så får jag se…

Kanske också borde ta fram och läsa om polisromanerna? Det var en lång polisserie som P.D. James skrev, från 1962 till 2008. Fjorton titlar blev det eller blev det ändå inte på denna långa tid.

Hur var dom? Bra, vill jag minnas. Men det var längesen nu som jag läste dem, särskilt de tidigaste. Minns dem inte i detalj. Har du läst dem, förr eller på senare år? Vad minns du? Vad tyckte och tycker du? Står P.D. James sig?

Följande är den text jag skrev om P.D. James i boken ”Deckarhyllan”…

***

P.D. James
Land: England
Genre: pusseldeckare och polisromaner som med tiden blir allt mer psykologiska och samhällskritiska

Redan i debutdeckaren, ”Slut hennes ögon” (i England utgiven 1962, i Sverige först 1991), visade P.D. James att hon var den nya engelska deckardrottningen och arvtagerskan till Agatha Christie. (Drottningkronan har senare övertagits av Ruth Rendell/Barbara Vine, som i sin tur lyft på kronan för att vara beredd att överlämna den till Minette Walters.)

”Slut hennes ögon” är en pusseldeckare. Miljön – den fridfulla lilla engelska byn med både kyrkbasar och herrgård – kunde vara hämtad från någon Agatha Christie-deckare.

Men observera att P.D. James inte kopierar! Hennes deckarromaner är inte 30-40-50-60-70 år gamla (Agatha Christies första detektivroman publicerades redan 1920 eller -21, bägge uppgifterna förekommer) utan moderna och samtida. Christie har lagt grundstenarna, James bygger/skriver vidare: moderniserar, utvecklar och komplicerar, eftersom livet i det moderna samhället är mycket mer komplicerat.

Den äldre, klassiska TV-serien med Roy Marsden som Adam Dalgliesh, kriminalkommissarie och poet.

Kriminalpusslet finns kvar, men James är mer noggrann än Christie med miljö- och personskildringarna. För att liksom visa att den engelska byn och dess invånare förändrats släpper James genast i sin första deckare in en ogift mor i herrgårdsmiljön.

På 70- och främst 80-talet fortsätter hon att utveckla och modernisera pusseldeckaren. Nutiden blir allt mer närvarande och personskildringarna byggs ut till psykologiska porträtt av både brottslingar och offer och även människorna omkring; deras drivkrafter och relationer, förhållandet mellan människan och samhället. P.D. James är en föregångare inom vad som har kallats den litterära kriminalromanen.

För att få plats med allt detta krävs fler romansidor. Fr o m ”Smak för döden” (1987) – en känd politiker och en dagdrivare hittas mördade brevid varann i en kyrka i London – börjar hon skriva längre böcker, flera är tjocka och tunga som tegelstenar. Om man fortfarande säger att Agatha Christies pusseldeckare är grunden, så bygger P.D. James i ”Smak för döden” ett höghus med miljö- och personskildringar.

”Böjelser och begär” (1990) kan närapå beskrivas som en miljödeckare. Miljön är Norfolkkusten med Larksokens kärnkraftverk.

I ”Arvsynd” (1994) återgår James till den traditionella engelska pusseldeckaren, men samtidigt har hon skrivit en Charles Dickens-roman i Londonmiljö, fast London idag.

Med ett så ”enkelt” grepp som att noggrant beskriva personernas bostäder (polisassistent Kate Miskins nya lägenhet i Dockland, den AIDS-döende i lägenheten vid Notting Hill, en skrotig antikvitetsaffär, ”slottet” nere vid kusten osv) speglar hon ett socialt skiktat England. Människorna lever parallella, inte gemensamma, liv; sida vid sida men utan verklig kontakt och utan att ifrågasätta klassindelningens olika livsvillkor.

P.D. James. Foto: Creative Commons / Wikipedia.

”Ett slags rättvisa” (1998) utspelar sej i och kring Londons juristkvarter. Plötsligt hamnar en välrenommerad advokatbyrå mitt i den verklighet av våld och mord som brottsmålsadvokaterna dagligen arbetar med – men bara på avstånd, utan att komma kroppsnära.

Trots att de oftast har samma huvudperson skiftar romanernas karaktär: från traditionella pusseldeckare till psykologiska kriminalromaner. Ibland kliver de, nästan, ut ur kriminalgenren och blir samhällsromaner. Det gör böckerna extra spännande – vid sidan om det kriminella blir de också litterärt spännande.

Huvudpersonen och deckarhjälten, känd från TV-serierna, behöver inte presenteras: Adam Dalgliesh, domprostson, poet (”Mord i sinnet”, 1987, innehåller ett exempel på hans poesi), tidigare kriminalkommissarie och numera polisintendent vid Scotland Yard. (Tilläggas kan att gatan där Dalgliesh är bosatt, Queenshithe, faktiskt går att hitta på Falkkartan över London, ruta R6.)

En annan av hennes huvudpersoner är mindre känd. I ”Ett opassande jobb för en kvinna” (engelsk utgivning 1972) – fem år före Marcia Muller, tre år före Liza Cody och hela tio före Sue Grafton och Sara Paretsky – presenterade P.D. James en ung kvinnlig privatdetektiv. Cordelia Gray, 22 år, har fått ärva en nergången gammal detektivbyrå av ägaren, en f d polis som begått självmord. (Också här medverkar Adam Dalgliesh, men i en biroll.) Tio år senare återkom samma kvinnliga privatdetektiv i ”Skallen under huden”.

Utanför den kortare serien om Cordelia Gray och den längre om Adam Dalgliesh har James också skrivit några fristående romaner.

”Oskyldigt blod” (1981) är en thriller i Londonmiljö. En flicka har adopterats av en akademikerfamilj. På sin 18-årsdag bestämmer hon sej för att leta reda på sina biologiska föräldrar. Resultatet blir en chock. ”Människors barn” (1993) är fantasy, en framtidsroman om England.

Dessutom har P.D. James publicerat en dagbok, ”Dags att bruka allvar” (2000), som hon förde mellan sitt sjuttiosjunde och sjuttioåttonde år.

Bengt Eriksson

Ur boken ”Deckarhyllan” 2002

***

Samtliga polisromaner med Adam Dalgliesh:

  1. Cover her Face (1962; ”Slut hennes ögon”)
  2. A Mind to Murder (1963; ”Mord i sinnet”)
  3. Unnatural Causes (1967; ”Onaturlig död”)
  4. Shroud for a Nightingale (1971; ”Döden går ronden”).
  5. The Black Tower (1975; ”Det svarta tornet”)
  6. The Death of an Expert Witness (1977; ”Ett expertvittnes död”).
  7. A Taste for Death (1986; ”Smak för döden”).
  8. Devices and Desires (1989; ”Böjelser och begär”)
  9. Original Sin (1994; ”Arvssynd”)
  10. A Certain Justice (1997; ”Ett slags rättvisa”)
  11. Death in Holy Orders (2001; ”Yttersta domen”)
  12. The Murder Room (2003; ”I mördarens rum”)
  13. The Lighthouse (2005; ”Fyren”)
  14. The Private Patient (2008; ”Patienten”)

Vad är ondska?

Jørn Lier Horst

Illvilja

Övers: Marianne Mattsson

(Wahlström & Widstrand)

 Också i sin Cold Case-serie fortsätter norrmannen Jørn Lier Horst att skriva polisromaner i procedurskolan. Långsamt och metodiskt men inte tråkigt utan suggestivt och trovärdigt.

Seriemördaren Tom Kerr vallas under stor, väpnad polisbevakning för att peka ut ännu en plats där han ska ha begravt en mördad kvinna. Ändå lyckas han skjuta sig lös (varifrån kom vapnet?), fly och försvinna.

Alltid när jag läser polisromaner av norrmannen Jørn Lier Horst känns det som om jag blir en kollega till hans erfarne kriminalpolis William Wisting i Larvik. Som polisassistent är jag med och följer utredningen. 

Kritiker har tyckt att det går för långsamt och händer för lite i hans polisromaner. Men jag protesterar! Lier Horst, själv före detta polis, ansluter till procedurskolan och skriver i nära nog reellt utredningstempo. Det blir  suggestivt och extra trovärdigt.

Tog han åt sig av kritiken? I nya Cold Case-serien har Wisting fått sällskap av Adrian Stiller, en mer modern  polis som förhåller sig fritt till reglementet. Dessutom har Wistings dotter, journalisten Lina, som nu ska göra en tevedokumentär, fått ta större plats.

Något mer varierat kanske men annars skriver Lier Horst på som förut. Flera parallellspår: polisen letar också efter någon de kallar ”Den andre”, en medhjälpare till seriemördaren Kerr, och en ung kvinnlig polis, som blir bortrövad.

 Djupast i romanen pågår en diskussion om ondska. Existerar onda människor, som av medfödd illvilja skadar andra? Hur kan människor begå så onda handlingar?

Bengt Eriksson

Publicerat i Gota Medias tidningar