Deckarloggextra: Mellan progg och politik

Anders F mejlade en recension ur Hifi & Musik som jag faktiskt hade glömt att jag skrivit av albumet ”Vem har satt mina änglar i bur? (Volym 1)”, utgivet 1979. Där hävdar jag att nu – i betydelsen först nu – har han blivit politisk.

Men hej och nej. Som jag skrev och tyckte! I så fall, om sångtexter måste vara raka, tydliga och lättbegripliga för att kallas politiska, så borde väl det följande albumet, Rapport från ett kallt fosterland (1980), ha passat ännu bättre för att förklara honom politisk.

VPK och Cadillac! Vad säger ni freaks om den kombinationen?
VPK och Cadillac! Det är en hisnande tanke liksom revolutionen (”VPK och Cadillac”, 1980)

Fast bäggedera hade varit – och är – ju alldeles fel. Revaxör och revision: Anders F Rönnblom har väl alltid varit politisk.

Vad betyder orden/begreppen politik och politisk – för dej och mej och alla? Nej, det går inte att svara på eller rättare sagt blir svaren olika beroende på vem man frågar. Ingen har tolkningsföreträde när det gäller att definiera vad som är politiskt, i handling, på papper eller i mun. (Tommy Rander får säga vad han vill, vilket han också skulle ha gjort på 70-talet.)

Som vanligt är det både och – jag står bredvid men är ändå med (Grand Hotel, 1994)

Anders F boxomslag

Skivmärken: Decca, Epic, Tyfon, Mercury, Wave och Hawk. Stora och mindre, internationella och svenska – men inga så kallade musikrörelsebolag. Medvetet? Omedvetet? Bara blivit så? Jag har aldrig frågat och aldrig brytt mej heller, inte ens på 70-talet då skivmärket kunde vara viktigare än musiken och även budskapet, ibland.

Medan jag befann mej inuti den progressiva musikrörelsen men var så uppstudsig att jag fick hålla mej hårt fast för att inte bli utslängd så stod Anders F strax utanför gränsen – så nära att han kunde se in men också se sej omkring.

Försökte han ta sej in? Ville han vara med? Om han försökt, hade han släppts in? Och om hans släppts in, hur mycket hade han fått göra avkall på? Man kan t o m fråga sej om det verkligen var mer politiskt på in- än utsidan…

Det är inte snön som faller… Det är nån annan tröst (”Det är inte snön som faller”, 1980)

Många – de flesta (?) – som på ett konstnärligt sätt kommenterat livet, samhället och politiken har varit solitärer. Konst passar illa i politiska bojor. En konstnärs uppgift är att betrakta världen med fasettögon och skildra det som då blir synligt. Friheten ger konsten dess politiska funktion. Solidariteten finns i otroheten.

Anders F Rönnblom förhöll sej till musikrörelsen som rocktidningen Schlager förhöll sej till musikrörelsetidningen Musikens Makt. Intervjuades han någonsin av/i Makten? Recenserades hans skivor? (Fyll i svaret här Anders: Vet ej, men troligen inte.).

När Schlager startat 1980 fick Anders F genast beställning på en jullåt (utgiven på en bonussingel till prenumeranterna), som blev en av hans bästa låtar och dessutom är politisk redan i titeln. För inte kan väl uttrycket Det är inte snön som faller… leda tankarna åt annat håll än ett?

Jag ser en vietnames som just har fått en ny protes (”Mamma hjälp mig”, 1971)

Jan Hammarlund, som räknas till musikrörelsen, sjöng om Willys hus på sin första singel (1971). Anders F Rönnblom, som inte räknades dit, nämnde Ramlösa Kvarn på sin första LP (också -71) och döpte sin andra efter samma mytologiska kvarn.

I mina öron och mitt hjärta ligger kvarnen och huset i samma samhälle, bara en bit ifrån varann. Liksom Heartbreak Hotel/Brustna Hjärtans Hotell, omtalat av såväl Elvis som Blå Tåget, måste vara det där halvrisiga hotellet vid samhällets torg som numera mest har luggslitna, rätt nergångna gäster.

Både Willys hus och Ramlösa Kvarn är tillflyktsorter – ”säkrade hus” – för människor med (Anders ord) ”trasiga drömmar”. Var börjar den solidaritet, som blir politik, om inte i omtanke, känsla och omsorg för dem som inte passar in i samhället och utvecklingen eller vad det heter.

Och jag vet att… Oh, la-la-la…
Jag har formats om av livet uppå Tarschan Boulevard (”Tarschan Boulevard”, 1978)

Det går att hämta citat från varje album och nära nog varje låt: uttryck som gripit tag och fastnat i mej, förflyttat mej till ett annat perspektiv, fått mej att tänka och tänka på nytt.

Som med en annan Dylanlåt (ja, det är väl Bob Dylans fel och förtjänst alltihop) kan jag försöka tyda hela låten och texten, vara med men ändå inte kunna följa med, inte riktigt begripa men ändå förstå, liksom i grunden, så att sången blir ett samtal mellan Anders F och mej och Anders F.

det finns två sorters människor, dom fria och dom fångna… och sen har vi alla dom som inte vet var dom står (”Pappersmugg”, 2004)

Var står han då politiskt, rocksångpoeten Anders F Rönnblom? Mer exakt…Ingen aning och som om det skulle ha någon betydelse. Det är inte var han står när han sjunger som betyder något – utan var jag hamnar när jag hör honom sjunga.

Rubriken till den här texten kan tyckas märklig: Mellan progg och politik. Inte min rubrik utan det var Anders F som skrev så – en fingervisning? – i ämnesraden på ett svarsmejl när jag föreslog en text om hans balansgång på gränsen till progg och politik.

Rubriken är ju riktig – helt sann. Men var inte progg = politik? Jo. Stod Anders för någon annan sorts politik, som riktade sej mot proggen? Nej. Allt som han skrivit och sjungit kunde eller borde ha hört hemma i musikrörelsen. Fast vilken tur att han aldrig kom med i ”rörelsen” utan sjöng som om han var med fast utifrån, genom ett halvöppet fönster så det hördes in.

Anders F:s låtar fick en politisk betydelse mellan sej och oss, som var med: mellan (vår) progg och (sin) politik. Just där kan konstnären bli en viktig, poetisk och politisk samhällskommentator: mellan politiken och politiken.

Bengt Eriksson 
(Tyckt, tänkt & skrivet till F-boxen, 2004) 

Doktor i juridik, ”kökets Picasso”, kvinnotjusare, klädsnobb, gentleman, livskunnig poet – och polis

Václav Erben

Land: Tjeckien

Genre: polisromaner, poetiska deckare

Han skriver deckare – närmast polisromaner – som är som poesi. På visitkortet kunde det stå: Václav Erben, poet. Med meningar som är välformulerade och exakta som strofer i en dikt skapar Erben en poetisk, lyrisk stämning.

Också kapitlen är avskalade, kort-korta. Och just där spänningen är på topp – där bryter han av kapitlet och börjar ett nytt: flyttar berättelsen till en annan plats, byter ut personerna.

Václav Erben.

Den här formen – små korta kapitel, anteckningar bara – fulländar Erben i Den begåvade skomakarens död (1982). I en roman med nästan exakt 250 sidor får Erben plats med inte mindre än 119 kapitel! Här är hela – ja, hela! – första kapitlet:

”Genom allén med de höga träden gick mördaren. Träden var gamla och mördaren log.”

Visst kunde det vara en dikt?

Huvudpersonen heter Michal Exner och är kapten – men inte i det militära utan Exner är kapten och brottsutredare vid kriminalpolisen i Prag. Michal Exner är också doktor i juridik, fenomenal på att improvisera ihop en måltid (”kökets Picasso”), kvinnotjusare och klädsnobb, en riktig lustans lakej. Han för sej som en gentleman och talar som en eftertänksam och livskunnig poet:

”Rättvisan slår till mot vem som helst. Mot nyktra och onyktra. Rättvisan är lika blind som kärleken.” Citat ur Den begåvade skomakarens död.

”Det som driver mig är känslan att jag måste få klarhet. Att jag helt enkelt måste fortsätta ända tills jag har fått fram sanningen.”  Ur Mannen som älskade rött (1979).

Man kan tycka att kapten Michal Exner är overklig, en allt annat än trovärdig kriminalpolis i det dåvarande kommunistiska Tjeckoslovakien. Men enligt intervjuer med författaren hade många tjeckiska polisaspiranter börjat lägga sej till med kapten Exners gentlemannamanér. Han var deras idol.

Sex av Václav Erbens deckarromaner (han har skrivit åtminstone dubbelt så många) översattes till svenska mellan 1979 och 1986. Men sen dess har inte en enda Erben-deckare publicerats i Sverige. Därmed tappade de svenska deckarläsarna kontakten med en av de mest personliga och annorlunda författarna i kriminalgenren och dessutom har vi förlorat en källa till information om ett land vi varken visste eller vet så mycket om. Det är trist. 

Förgäves har jag försökt att få information om vad som hänt med Václav Erben. Att få reda på vad som hände med Erben efter upplösningen av det kommuniska Tjeckoslovakien och uppdelningen i länderna Tjeckien och Slovakien är faktiskt inte helt enkelt. Men tyvärr verkar det som om Vàclav Erben inte har fortsatt att skriva deckare.

Också det är synd, för nog hade det varit intressant att  läsa om kapten Michal Exners arbete vid kriminalpolisen i Prag också efter kommunismens fall. Hade Exner kunnat växla från ett samhällssystem till ett annat? Hur hade detta påverkat arbetet som polis? Inte minst: hade han kunnat vara lika snobbig i fortsättningen? Skulle kapten Michal Exner också år 2002 ha varit idolen för unga poliser i det nya landet Tjeckien?

Även i bokhandlarnas hyllor med engelska/amerikanska pocketdeckare har jag letat förgäves efter översättningar av Erbens polisromaner. I pockethyllorna kan man däremot hitta Josef Skvoreckys berättelser – bl a The Mournful Demeanour of Lieutenant Boruvka och Sins of Father Knox (författade på 60-talet men utgivna i engelsk pocket på 80- och 90-talen) – om en annan tjeckisk polis, löjtnant Boruvka.

De enda kontakter som vi i Sverige på senare år haft med deckarproduktionen i Tjeckoslovakien/Tjeckien är några samlingar med deckarnoveller: Det poetiska vittnet (1989) och Den lyriske tjuven (1990) av Karel Ĉapek samt Syndare i Prag (1994) av Jirí Marek. 

Gammalmodiga men charmiga noveller av två äldre författare. Ĉapek är mest känd för romanen Salamanderkriget (1936), som inte är en deckare. Som kriminalnovellförfattare kan Marek och Ĉapek påminna om både Sir Arthur Conan Doyle och Hans Alfredson. Novellerna är fulla av atmosfär från en tid då Prag var en av Centraleuropas huvudstäder.

Till svenska översatta deckare:

Brottsplats Prag. 1976. Övers: Roland Adlerberth.

Mannen som älskade rött. 1979. Övers: Roland Adlerberth.

Den försynte döde. 1980. Övers: Roland Adlerberth.

Den begåvade skomakarens död. 1982. Övers: Johan Malm.

Eftermiddag med ensam flicka. 1985. Övers: Johan Malm.

Vägg i vägg. 1986. Övers: Johan Malm.

Bengt Eriksson

Ur boken ”Deckarhyllan 2”, BTJ Förlag 2002

Václav Erben dog året efter jag skrev detta, alltså 2003. De svenska översättningarna finns inte längre tillgängliga i bokhandeln, inte heller på strömningstjänster. Så om du är intresserad av poetiska polisromaner blir det till att prova med bibliotek eller antikvariat.

Som minne av Leif Nelson (1936 – 2020)

Leif Nelson
Bortom Pluto
En bild- och sannsaga
(Heidruns Förlag)

Leif Nelson tar sig fram genom livet på en poetisk cykel. Eller om det är den poetiska cykeln som tar sig fram med honom. Fortfarande, kan tilläggas. Just så, ”Den poetiska cykeln”, heter Nelsons bok från 1994. Sen dess har han då och då återkommit till denna poetiska cykel, bland annat i en utställning på Malmö stadsbibliotek. Nu dokumenterar Nelson än en gång sitt poetiska cyklande i den nya boken ”Bortom Pluto”.

Leif Nelson bortom-pluto-en-blid-och-sannsagaCykeln har både hjul och vingar, därför kan den – och Nelson – ta sig runt på jorden såväl som upp i rymden. Ja, lite överallt: till ”slott och koja” och ”de vackraste budoarerna”, ”i portgångar”, ”bakom buxbomsridåer” och djupt ner till ”botten av sorgsenravinen”.

Kanske förresten att den poetiska cykeln, som ”vid första tillkomsten” vägde blott 36 gram (vilket ju kan tyckas ”är lite”), rör sig fritt, på egna hjul och vingar, utan någon cyklist? Och kommer tillbaks sen och ger poetiska cykeltursrapporter till Nelson, där han står vid sitt staffli, sitter vid ritbord och dator.

”Bortom Pluto” är en blandning av ungefär lika delar text och bild, som i sin tur är varierade till formerna och uttrycken. Här finns korta texter i form av prosa, poesi och kanhända fakta, science fiction, fantasy och politik, sex förstås, verklighet, påhitt och dröm. Allt sammanhållet av en stor portion humor – men observera Nelsons egen humor, än lättsinnig och än rätt grov. Bilderna varierar mellan teckningar, ristningar och målningar, gjorda med diverse tekniker (blyerts, tusch, krita, kol, torrnål, vattenfärg, olja…) och uttryck.

Leif Nelson har inte en stil – i singular – men desto mer personlighet. Visst känns snabbt nedtecknat i ord och bild, liksom i farten, i livets tempo, när cykeln passerat förbi på livsresan. Annat är noga skrivet och målat: lång-, funder- och eftertänksamt. Jag var ju hemma hos Nelson för att göra en intervju då han satt och jobbade med boken. Han formgav den själv, la in texter och bilder, och så skrev han dit något extra och mer, direkt i layoutprogrammet, när han kom på och fick lust med det, spontant i ögonblicket.

Leif Nelson bortom-pluto-en-blid-och-sannsaga 2Längst bak i boken finns både en ”Bildlista” med titlar på illustrationerna och ”Anteckningar” om texternas inspirationskällor. Det kan nog behövas. Inte så att det förringar boken – inte det minsta – men att läsa och titta är som att hoppa upp och följa med på Nelsons poetiska cykel i dess mest nyfikna och livsvilda fart.

En får hålla sig fast och hänga kvar så gott en kan. Vissa av de människor som Nelson porträtterat – som självporträtten förstås och Majken Johansson – kände jag igen. Däremot trodde jag att Elmer Diktonius var någon annan. Och se på sidan 97, känns den unga nakna kvinnan igen?

Kanske ska en läsare börja med att slå upp de sista sidorna i ”Bortom Pluto” och använda som läs- och resguide? Så att läsaren redan från början vet att texterna också är en, nåja, sammanhängande poetisk cykeltur och livsberättelse, utdrag ur Leif Nelsons självbiografi: från Kalevala genom Bibeln och Österlen, Mellanöstern och Jerusalem, EU, tsunamin 2004, mannens ung- och ålderdom, upp till Pluto och bortom, åter till Kalevala, och så vidare. Fast det är väl en smaksak. Jag gjorde inte det.

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda och Kristianstadsbladet