Dåtida nutidsbilder av Stockholm

Uno Palmström (1947-2003)

Land: Sverige

Genre: polisromaner,

Stockholmsskildringar,

samhällsdeckare

Dan Turèll, den danske poeten, journalisten, deckarförfattaren m m, lyckades ibland komma på mycket träffande formuleringar. Som när han recenserade Uno Palmströms Maratonmannen (1984) med orden: ”God svensk husmanskost”.

Säkert var det en spydig släng åt den svenska präktigheten. Men om man betonar alla orden lika mycket blir betyget både en exakt beskrivning av romanen och bra. Palmströms deckare är mycket svenska och mycket bra.

Finns det någon arvtagare till Maj Sjöwall och Per Wahlöö så är det just Uno Palmström. Eller var, för när den andra utgåvan av ”Deckarhyllan” publiceras har det gått tolv år sen Palmströms senaste (sista?) deckare, Bara till graven (1990).

Han skriver, eller skrev, polisromaner med inslag av pussel (men här finns också en journalist/amatördetektiv). De är kollektivromaner: poliserna, journalisten och även andra personer presenteras så utförligt att de turas om att vara huvudpersoner. Det är samhällskritiska romaner, politiska – klart vänstervridna. Stockholmsskildringarna är snudd på trenterska: de syns, hörs, känns i näsan.

Vad som står i Deckarlogghyllan av Uno Palmström. Foto: Blenda Automatique

När jag ”repeterade” Palmströms romaner inför den första upplagan av ”Deckarhyllan” så märkte jag att de hade daterats. När de skrevs var de nutidsskildringar; nu är de dåtidsskildringar. Men de betyder också att de blivit tidsdokument: ögonblicksbilder av en tid som gått.

De ger aha-upplevelser, för den som var med, men romanerna ger också perspektiv på den framtida nutiden, alltså på dagens samhälle. Ofta handlar det om enskildheter, någon sida här, ett par rader där. Några få meningar, som fångar en miljö eller karaktäriserar en person. En händelse, som inte behöver ha något med själva kriminalgåtan att göra, utan blir en fristående novell i romanen.

Som journalisten Olle Lycks och polisen Evy Ivarssons första möte, Där kanonen blommar (1982):

Lyck, ordentligt bakis, kommer upp ur tunnelbanan vid Sergels torg. Han hör en smäll. Folk slänger sej på marken. Måste vara ett kärnvapenanfall, tror Lyck. Också han kastar sej på marken. Det är Hiroshima-dagen. Fredsorganisationerna har sin årliga demonstration med anledning av de första atombomberna som fälldes över Hiroshima den 6 augusti 1945.

­– Slog du dig? frågar en kvinna. Lyck, med viss erfarenhet av poliser, känner igen den granskande blicken. Han börjar citera en dikt av Ferlin från Busen Fabians poesialbum: ”… vill polisen vara snäll / och hjälpa mig att leta / mig tillrätta i kväll?”

I Hundarna yla för lik (1989) finns en annan stämningsfull – här lika med hemsk – novell ur vardagen:

Ett par mammor har gått till lekplatsen nedanför Högalidskyrkan på Söder i Stockholm med sina barn, Joakim och Sofia, bägge tre år. Högalidsparken är ett ”träsk av mänskligt förfall”: där finns fyllon dagtid och våldtäktsmän nattetid – ibland tvärtom. Mammorna hamnar i en livlig diskussion om värdet av en falsk kakelugn. Plötsligt har ungarna försvunnit…

Också personerna minns jag:

Olle Lyck, som sagt, journalist på Dagens Nyheter, erfaren och duktig men alkoholist, periodare. I Mördare! Mördare! (1980) finns en otäckt närgående skildring, ännu en novell i romanen, om en alkoholists helvete.

Sven Thorén, kommissarie vid våldsroteln, med flugfiske som sitt stora intresse och besvär i äktenskapet. Makarna Sven och Anita Thorén vill men kan inte få barn.

De bägge kriminalinspektörerna, Leonard Bergström och Evy Ivarsson. Den senare introduceras i Där kanonen blommar och blir alltså tillsammans med journalisten Lyck.

Uno Palmström är en underskattad svensk deckarförfattare. Kan det vara bara jag som fortfarande, tolv år senare, väntar på en ny Palmström? Har han verkligen skrivit sin sista deckare? Å andra sidan: eftersom han till skillnad mot de flesta serieromanförfattare låtit personerna bli äldre för varje år och bok blir det besvärligt att skriva ännu en deckare om samma personer. De är (mer än) pensionsfärdiga. Exempelvis blir ”gammelkommissarie Thorén”, som Palmström kallar honom, sjuttiotre nästa år.

Tillsammans med Hans Erik Engqvist har Uno Palmström också skrivit några av de mest realistiska svenska ungdomsdeckarna. Där är miljön västkusten och Göteborg.

Bengt Eriksson

Ur boken Deckarhyllan 2

———————————————-

Titlar:

Kuppen. 1976.

System 84. 1978.

Mördare! Mördare! 1980.

Där kanonen blommar. 1982.

Slutstation Stockholm. 1983.

Maratonmannen. 1984.

…om någon är född eller död. 1986.

Hundarna yla för lik. 1989.

Bara till graven. 1990.

***

Ungdomsdeckare:

Fjärde linjen. 1987.

Fjärde linjen och den försvunna flickan. 1988.

Fjärde linjen och lyktgubbarna. 1989.

Nessers folkhemska jargong

Håkan Nesser

Schack under vulkanen

(Albert Bonniers)

Jag tycker om deckarförfattare som kan skriva. Det hjälper en – eller två – igenom mången longör. Så tänker jag strax över 300 sidor in i Håkan Nessers nya deckarskröna ”Schack under vulkanen”. Inte förrän då och där, så det fungerar alltså. Åtminstone för Nesser.

Deckare, deckarskröna, polisroman. Välj själv: jag väljer genren/benämningen i mitten. Det är detta som Nesser blivit allt bättre på – att berätta en skröna som en annan Fritiof Nilsson Piraten, nästan. (Eventuellt i kombination med Leif G.W. Persson och jag ska inte vara så, mycket av Nesser själv också.) Fast uppifrån Kymlinge (räknat från Piratens och mitt Skåne). (Förresten, borde inte snart vara dags för ett Piratenpris till Nesser?)

I staden Kymlinge (typ Kumla, har det sagts) finns Gunnar Barbarotti, kriminalkommissarie (när blev han det förresten, jag har tydligen inte läst tillräckligt noga, vet någon exakt när Barbarotti befordrades från inspektör till kommissarie?) men inte hans sambo Eva Backman, också kriminalkommissarie i Kymlinge (ja, allt det här vet ni ju, ni trogna Nessserläsare); Eva är på väg till Australien, långt bort från Gunnar på både det ena och andra sättet.

Tre personer försvinner. Först den ene, sen den andra, så den tredje och siste. Två män och en kvinna, således. Två försvinner i Kymlinge, från olika hotell, och den tredje i Stockholm, på väg mellan sin bostad och en pub. Alla tre är författare,  fast den siste mer känd som obehaglig litteraturkritiker. Den förste, Franz J Lunde, skriver romaner, kvinnan i mitten, Maria Green, är (var?) poet, och Jack Walde skriver deckare (i smyg, under pseudonym).

Gett sig av frivilligt, alla tre? Döda, alla tre? Mördade? Varför då och hur då? Till saken hör att två av dem, Lunde och Green, skrivit om sitt eget försvinnande; den förre i vad som ska bli en kortroman och den senare blott i anteckningsblocket, men skrivit om det har hon. Var finns de tre författarna? Vart har dom tagit vägen? Vad i hela världen har hänt?

Detta utreder Gunnar Barbarotti med övriga poliser i Kymlinge samt ett par poliser i Stockholm. Sent om länge kommer Eva Backman tillbaks från Australien också, tillbaks till Gunnar och in i utredningen. Den, utredningen alltså, går långsamt. När jag läst klart berättelsen tänker jag att utredningen gick ju hela tiden framåt i alla fall, men långsamt ack så långsamt.

Vilket Nesser fyllt med välberättade longörer, så välberättade att känslan av longör inte infann sig, som jag skrev, förrän efter cirka 300 sidor – och där, lägg till ytterligare 30 sidor,  började det ju hända saker som i action; det vill säga action á la Håkan Nesser. Inte en sida var tråkig att läsa, varje sida fyller Nesser med så mycket Nesser att det blir underhållande – ett ord jag sällan har lust att använda om kriminallitteratur – men Nesser skriver underhållande, mycket underhållande.

Han sa i en intervju att han aldrig vet hur berättelsen ska fortsätta och gå när han skriver utan berättar i skrivögonblicket, både för sig och läsaren. Det är bra, tycker jag. Det får hans berättelse(r) att bli extra levande, trots preteritum (varför inte presens?) är det som att berättelsen händer när den hände. Både han själv, Barbarotti och övriga poliser har dessutom en jargong som måste vara importerad från USA (hårdkokt och noir) men omplanterad i så svensk jord och i en så pass liten stad som Kymlinge.  

Repliker och ord studsar som hos Raymond Chandler men på svenska och i Sverige. Det blir inte ens hårdkokt på svenska utan jargongen är folkhemsk. Något annat jag funderar över: alla dessa personligheter som jobbar i poliskåren, hur kom de in på polisutbildningen? Var de så här redan vid antagningen eller har de blivit så och finns de, utanför fiktionen, i verkligheten? Är dessa fiktiva poliser som autentiska poliser? De är ju, ordagrant, karaktärer; allihop.

Håkan Nesser. Foto: Caroline Andersson Renaud

Jag skrev väl ordet underhållande, skriver det igen. Mycket underhållande att läsa Nessers deckarskrönor (den här och tidigare). (Men har inte Barbarotti börjat prata lite mindre med Sin och Vår Herre? Kan sakna det.) Håkan Nesser har också fått ett allt mer eget sätt att skriva; det är skrönan och skrönikan, som hans romanförfattande har blivit eller till och med utvecklats till. Men också något annat, det rent språkliga.

Hur tusan skriver han? Jag tidigare… nej, inte kritiserat, inte egentligen, men med bestämdhet uppmärksammat, observerat och noterat när han började hugga av meningar, skriva mer korthugget, ta bort subjekt i meningar där han inte tyckte såna behövdes. (Det tyckte jag.) Men numera har han väl i stort sett upphört med det (istället har det blivit så att sagt legio att skriva så hjärtinfarkts(o)rytmiskt bland svenska deckarförfattare) och i den nya romanen observerar jag istället ännu en och ny egenhet.

Jag undrar, Nesser har ju varit skollärare i svenska språket. Vad tyckte han om att undervisa i svenska? Vad tyckte han om den svenska han undervisade i? Jag undrar alltså, för det var först de avhuggna meningarna med borttagna subjekt och det är nu hans återkommande semikolon. Tycker han att det är kul att skriva emot sin egen undervisning? En protest mot skolundervisningen i gammal, uttjänt svenska?

Som om han gång på gång utropar: Vad höll jag på med som svensklärare? Nej, jag ska inte hävda att det strösslas med semikolon i ”Schack under vulkanen” men när semikolon förekommer, rätt ofta, så används de på ett särskilt nesserskt sätt. När han skriver och berättar och riktigt kommit igång med att skriva en så pass lång mening att han plötsligt tycker det, att den blev ju lång den här meningen, ska läsarna orka denna långa mening, nej, kanske inte, och då – där – sätter han ut ett semikolon; så att läsarna kan hämta andan.

Andhämtningssemikolon.  Vågar nog slå vad om så här lärde inte svenskläraren Håkan Nesser ut hur semikolon skulle användas (om semikolon ens ska användas enligt skolundervisningen). Nej, jag klagar inte. Jag noterar. Och jag vänjer mig väl. ”Schack under vulkanen” slutar alltså, faktiskt och ändå med action. Det blir en deckare, en kriminal- och polisroman av skrönan. Och det slutar i Skåne, i trakten av Ystad. Många nesserska hugskott här, omedvetna vid skrivandet tror jag men fullt medvetna ändå. Liksom symbol och parallell, den enda efter den andra.

Håkan Nesser har skrivit en riktigt jäkla bra deckarskröna, ännu en gång. Om Deckarlogg delat ut betyg hade de inte räckt till. Kan förresten lägga till att även Ture Sventon på sätt och vis förekommer i berättelsen och att Nesser ibland formulerar humoristiskt träffsäkra  beskrivningar av detaljer ur verkligheten, till exempel om antalet läsare av diktsamlingar…  

Bengt Eriksson

Doktor i juridik, ”kökets Picasso”, kvinnotjusare, klädsnobb, gentleman, livskunnig poet – och polis

Václav Erben

Land: Tjeckien

Genre: polisromaner, poetiska deckare

Han skriver deckare – närmast polisromaner – som är som poesi. På visitkortet kunde det stå: Václav Erben, poet. Med meningar som är välformulerade och exakta som strofer i en dikt skapar Erben en poetisk, lyrisk stämning.

Också kapitlen är avskalade, kort-korta. Och just där spänningen är på topp – där bryter han av kapitlet och börjar ett nytt: flyttar berättelsen till en annan plats, byter ut personerna.

Václav Erben.

Den här formen – små korta kapitel, anteckningar bara – fulländar Erben i Den begåvade skomakarens död (1982). I en roman med nästan exakt 250 sidor får Erben plats med inte mindre än 119 kapitel! Här är hela – ja, hela! – första kapitlet:

”Genom allén med de höga träden gick mördaren. Träden var gamla och mördaren log.”

Visst kunde det vara en dikt?

Huvudpersonen heter Michal Exner och är kapten – men inte i det militära utan Exner är kapten och brottsutredare vid kriminalpolisen i Prag. Michal Exner är också doktor i juridik, fenomenal på att improvisera ihop en måltid (”kökets Picasso”), kvinnotjusare och klädsnobb, en riktig lustans lakej. Han för sej som en gentleman och talar som en eftertänksam och livskunnig poet:

”Rättvisan slår till mot vem som helst. Mot nyktra och onyktra. Rättvisan är lika blind som kärleken.” Citat ur Den begåvade skomakarens död.

”Det som driver mig är känslan att jag måste få klarhet. Att jag helt enkelt måste fortsätta ända tills jag har fått fram sanningen.”  Ur Mannen som älskade rött (1979).

Man kan tycka att kapten Michal Exner är overklig, en allt annat än trovärdig kriminalpolis i det dåvarande kommunistiska Tjeckoslovakien. Men enligt intervjuer med författaren hade många tjeckiska polisaspiranter börjat lägga sej till med kapten Exners gentlemannamanér. Han var deras idol.

Sex av Václav Erbens deckarromaner (han har skrivit åtminstone dubbelt så många) översattes till svenska mellan 1979 och 1986. Men sen dess har inte en enda Erben-deckare publicerats i Sverige. Därmed tappade de svenska deckarläsarna kontakten med en av de mest personliga och annorlunda författarna i kriminalgenren och dessutom har vi förlorat en källa till information om ett land vi varken visste eller vet så mycket om. Det är trist. 

Förgäves har jag försökt att få information om vad som hänt med Václav Erben. Att få reda på vad som hände med Erben efter upplösningen av det kommuniska Tjeckoslovakien och uppdelningen i länderna Tjeckien och Slovakien är faktiskt inte helt enkelt. Men tyvärr verkar det som om Vàclav Erben inte har fortsatt att skriva deckare.

Också det är synd, för nog hade det varit intressant att  läsa om kapten Michal Exners arbete vid kriminalpolisen i Prag också efter kommunismens fall. Hade Exner kunnat växla från ett samhällssystem till ett annat? Hur hade detta påverkat arbetet som polis? Inte minst: hade han kunnat vara lika snobbig i fortsättningen? Skulle kapten Michal Exner också år 2002 ha varit idolen för unga poliser i det nya landet Tjeckien?

Även i bokhandlarnas hyllor med engelska/amerikanska pocketdeckare har jag letat förgäves efter översättningar av Erbens polisromaner. I pockethyllorna kan man däremot hitta Josef Skvoreckys berättelser – bl a The Mournful Demeanour of Lieutenant Boruvka och Sins of Father Knox (författade på 60-talet men utgivna i engelsk pocket på 80- och 90-talen) – om en annan tjeckisk polis, löjtnant Boruvka.

De enda kontakter som vi i Sverige på senare år haft med deckarproduktionen i Tjeckoslovakien/Tjeckien är några samlingar med deckarnoveller: Det poetiska vittnet (1989) och Den lyriske tjuven (1990) av Karel Ĉapek samt Syndare i Prag (1994) av Jirí Marek. 

Gammalmodiga men charmiga noveller av två äldre författare. Ĉapek är mest känd för romanen Salamanderkriget (1936), som inte är en deckare. Som kriminalnovellförfattare kan Marek och Ĉapek påminna om både Sir Arthur Conan Doyle och Hans Alfredson. Novellerna är fulla av atmosfär från en tid då Prag var en av Centraleuropas huvudstäder.

Till svenska översatta deckare:

Brottsplats Prag. 1976. Övers: Roland Adlerberth.

Mannen som älskade rött. 1979. Övers: Roland Adlerberth.

Den försynte döde. 1980. Övers: Roland Adlerberth.

Den begåvade skomakarens död. 1982. Övers: Johan Malm.

Eftermiddag med ensam flicka. 1985. Övers: Johan Malm.

Vägg i vägg. 1986. Övers: Johan Malm.

Bengt Eriksson

Ur boken ”Deckarhyllan 2”, BTJ Förlag 2002

Václav Erben dog året efter jag skrev detta, alltså 2003. De svenska översättningarna finns inte längre tillgängliga i bokhandeln, inte heller på strömningstjänster. Så om du är intresserad av poetiska polisromaner blir det till att prova med bibliotek eller antikvariat.

Långsamma norrländska polisromaner

Apropå den nya vågen med Norrlandsdeckare: Läst Åke Axelsson? Eller har du missat hans polisserie i Umeå med omnejd? Dags att kolla upp, i så fall…

Åke Axelssons polisromaner finns nu också som ljud- och e-böcker, mer om detta sist i texten.

***

Det går långsamt. Som i realtid. Genre: slow police procedural. Utredningarna får ta den tid de måste ta, i romanerna som i verkligheten. Så känns det: som om Åke Axelssons romanpoliser är autentiska poliser.

Både poliser och utredningar blir så verkliga att jag måste fråga om det stämmer. Ja, dessutom har ju Åke Axelsson själv varit polis inom flera områden (ordning och trafik, våld och spaning, internutredning) från 50-talet och fram till pensioneringen 1994. Till råga på allt i samma distrikt som romanpoliserna.

Och visst stämmer det.  

Jag mejlar till Åke Axelsson som svarar: ”Det var självklart att skriva om polisen, för det jobbet kunde jag på alla nivåer.” Hur autentiska är miljöerna? ”Helt autentiska.” Och poliserna? ”Den största delen av poliserna i Umeå har förebilder i verkligheten.”

Polisromanförfattaren Åke Axelsson kan liknas vid en kombination av Sjöwall/Wahlöö och Gösta Unefäldt. Han skriver kollektiva polisromaner som också blir kriminella bygderomaner. Även om Umeå, som alltså hans romaner utspelar sig i och kring, är större (drygt 120 000 invånare) än Strömstad. Fast poliserna från Umeå kan också resa ut till mindre norrländska orter som Storuman, Vilhelmina, Stensele och Boliden.

Eller skrev, för fjolårets roman, ”Befrielsen”, avslutar Axelssons polisserie. ”En grönsakshandlares död”, ”En man steg av bussen”, ”En sten för Anders F” och ”Flickan med läderkängorna” (alla utgivna Isaberg förlag) heter de föregående böckerna.

De är noga daterade: 1967, 1971, 1975 och 1988. Utom den sista, som saknar datering. Oj, det har ingen påpekat för Åke Axelsson. Vare sig han själv, hans hustru eller förläggaren hade en tanke på det. ”Men jag antyder här och var vilken tid vi befinner oss i.” Det betyder att ”Befrielsen” utspelar sig efter den förra titeln.

Eftersom tiden har gått i varje ny bok blir romanerna också en skildring av tidens, miljöernas och brottens förändring. ”Ja, så tänkte jag. Men jag vet inte”, tvekar Axelsson, ”om jag lyckats särskilt bra med det?”

Och ditt sävliga tempo, är det tänkt som en spegling av det lång- och mödosamma polisarbetet? ”Ja, det kan man säga. Det jag beskriver är det tempo som borde vara naturligt i alla deckare och polisromaner. Det blir med automatik uppehåll i arbetet och dessutom skulle inte många poliser klara av de dåligt skrivna deckarnas tempo.”                   

Stig Larsson (poeten och dramatikern, inte deckarförfattaren) har som en av Åke Axelssons största beundrare utnämnt ”En man steg av bussen” till den tredje bästa svenska deckaren. Axelsson är mer nöjd med ”Befrielsen”, där han skriver sig ut ur deckargenren.

Medan jag tycker mest om ”En sten för Anders F” med sitt allt mer suggestiva tempo och ett huvudspår (landshövdingen hotas i ett brev) som försvinner en bit in i berättelsen för att ersättas av nytt huvudspår (olycka eller mord?).

Bengt Eriksson

Publicerat i Gota Medias tidningar 2015

———————————————————————

PS. Kollar och ser att Åke Axelssons polisromaner även kommit som ljud- och e-böcker (utgivna av Saga Egmont) såväl till försäljning hos nätbokhandlar som för lyssning/läsning på strömningstjänster.

Han har dessutom, efter att texten här ovanför skrevs, gett ut romanen ”Oscar Wilde på Öland” (också Saga Egmont, enbart e-bok). Den utspelar sig alltså inte i Umeå med västerbottnisk omnejd utan på Öland, där Axelsson numera bor.

Och Ölandsboken verkar inte heller vara en deckare… Får erkänna att den här romanen har gått Deckarlogg helt förbi.

Det är för såna här ”deckare” som begreppet krimi finns

Björn Larsson
Döda poeter skriver inte kriminalromaner
Ett slags kriminalroman
(Norstedts)

Platsen är det anrika bokförlaget Arnefors och söner. Chefen för den skönlitterära sektionen, Karl Petersén, informerar sina redaktörer om att Jan Y Nilsson, en stor poet med osäljbara diktsamlingar, har skrivit en deckare.

Ingen dussindeckare – nej! – utan en högkvalitativ kriminalroman. Manuset har redan sålts utomlands.

Jan Y Nilsson bor på en husbåt i Helsingborgs industrihamn. Dit anländer Karl Petersén med en flaska champagne, kontrakt ska skrivas och deckarens sista, avslutande kapitel förhoppningsvis hämtas.

Poeten hänger död i sin båt. Självmord? Eller mord…

Björn Larsson skriver med lätt ironi och långsamt frampysande fradga. Han ger en nära nog socialrealistisk bild av dagens förlagsbransch och dess utgivningspolitik – av den sista striden, som står mellan den gamla sortens förläggare och nya förlagsekonomer.

Så exakt och roligt att mitt leende strax fastnar som en irriterad sträv känsla på tungan.

Med samma lätta humor och tunga allvar för han också en litterär diskussion. Åtminstone tror jag att det är det som sker mellan raderna.

Jan Y Nilssons dikter och deckare blandas ihop med kriminalintrigen i Björn Larssons egen roman och även med den utomlitterära verkligheten. Den döde poetens arvingar har generande likheter med Stieg Larssons far och bror.

Frågorna är outskrivna men tydliga: Ska litteratur delas in i fulare och finare genrer? Kan en kriminalroman skildra människans livsvillkor lika djupt som en diktsamling?

Det är roligt – dubbelkul – att den sjöpolis i Helsingborg som har hand om utredningen heter Martin Barck (som i Beck och –båt). Att kommissarie Barck dessutom är amatörpoet bör väl vara en passning till litterära kriminalkommissarier med klassisk musiksmak?

Men om ”Döda poeter skriver inte kriminalromaner” ska vara ens ”ett slags kriminalroman” så har Larsson missat något viktigt: den deckartråd som håller igång spänningen och drar handlingen framåt. Den här tråden är så slak att den både slår knut på sig själv och fransar upp sig.

När det blir dags för det lika abrupta slutet som den förväntade upplösningen, då hänger småtrådar lösa och fladdrar i Helsingborgsblåsten.

Kanske var meningen det också – som en hommage alternativt grimasch åt många kriminalromaners dåliga slut och upplösningar?

Bengt Eriksson

Publicerat i Kvällsposten 2010

Deckarloggfredag: Poesi har blivit den nya prosan

Det knackade, ja, bankade på dörren. Hårt, så vi skulle höra. I den tyvärr bedrövligt förnyade coronatiden kör Sjöbo bibliotek ut låneböcker tre gånger i veckan. Nu kom hemleveransen till Storgatan i Vollsjö. Jag hade beställt en kasse med de senast inkomna diktsamlingarna. Dikter bör man nämligen läsa: poesi både fördjupar och förlänger nog också ens liv.

För barn, anser min hustru och jag, är poesi lika viktigt som godnattvisor. Hon hade till vana att läsa en godnattdikt för Alexander, vårt näst yngsta barnbarn, när han sov över hos oss. Gärna något av Eva-Stina Byggmästar, till exempel denna onomatopoetiska dikt om pippifåglarnas pipljud, som dock kräver sin deklamatör: ”pi pi pip / pip piiiiip iiiipipii / i iii ii / i i / i…”

Ann Jäderlund, en av poeterna i bibliotekskassen, diktade så här enkelt – men ändå inte – när hon i fjol återkom som poet: ”Solen dör / öppna fönstret / och flyg / du / om du vill / flyga…” Har hon nyskapat sig? För jag minns ju den så kallade Ann Jäderlunddebatten som på 80-talet härjade i lyriksverige. Jäderlund anklagades (främst av manliga kritiker) för att dikta alltför svårtillgängligt.

Krönikören fotograferad av Birgitta Olsson.

Obegripligt, för mig. Om hen, eller snarast han, enbart använde hjärnan var det kanske svårt att med ord förklara Jäderlunds poesi. Men om dikterna fick beröra hjärtat så kändes varje ord. Lika obegriplig är den poesikritik som idag börjat framföras av (främst kvinnliga) kritiker. Dagens poeter diktar – tvärtom – alltför enkelt.

Som Nachla Libre: ”07:35 / Vem öppnar dörrar / för den som öppnat dörrar / När den som öppnat dörrar / ÄR UTMATTAD”. Hon har råkat mest illa ut hittills. Nachla Libre skälls för att inte ”gestalta” och förlaget läxas upp för att redaktörerna inte tagit hand om hennes manus.

Lyrik, den mest egna av texter, skrivna ur ett hjärta till ett annat, ska alltså inte diktas av poeten utan redigeras och skrivas om av en förlagsredaktör? Varför inte glädjas åt den nya poesivåg som sköljer över Sverige? Somligt gillar man mer, annat mindre. Stor sak i det.

”nattskift / dagskift / same shit”, diktar Emma Eriksson Olsson om ”en mindre tätort” (som kan vara Dalby). ”Efter disken hinner jag och Gunilla fika”, diktar Linnea Swedenmark om att jobba i hemtjänsten. ”mamma vad betyder massaker”, diktar Hanna-Linnea Rengfors utifrån och om terrordådet på Drottninggatan i Stockholm.

De tänker, känner, tycker och berättar, för de vill kommunicera. Rakt på och runtikring, skrift- och talspråk, nära mellan papperslyrik och muntlig poesi: spoken word, poetry slam och rap. Ibland rimmar de – som Hanna Rajs Lara: ”min vän har lämnat mig / min vän har stannat kvar / min vän är ny för mig / min vän är den jag har…”

På 70-talet sköljde den förra poesivågen över Sverige. Poeten Gunnar Harding blev redaktör för tidskriften Lyrikvännen. Begreppet stencilpoesi myntades. Gruppen Vesuvius (poeterna Eric Fylkeson, Per-Erik Söder och Bruno K. Öijer) turnerade med poesishower. Fylkeson startade Poesiförlaget och Öijer med flera gav ut  tidskriften Guru Papers. Även Cabaret Fredagsbarnen i Malmö kan räknas hit.  

Jag tror att den nya poesivåg som under 2000-talet börjat överskölja Sverige kan bli större ändå. Stora bokförlag ger inte längre ut poesi, sägs det. Men visst gör de, färre diktsamlingar kanske men förvånsvärt många. Dessutom har det nog aldrig funnits så många små svenska poesiförlag som idag, plus egenutgiven poesi.

Jörgen Lind, ännu en poet som förenklat sig: ”Så ska vi en dag / klara oss utan varandra / Jag klarar mig inte / utan dig, tänker jag / i bilen i tunneln / på väg till den röda / radhuslängan…” Hans diktrader kunde vara meningar i en roman. Poesin har allt mer blivit den nya prosan. Kan svensk poesi vara på väg att bli folklig?

Vid den förra poesivågen satt jag på Författares Bokmaskin och handgjorde min första diktsamling. Den nya poesivågen lockade mig att börja dikta igen. När jag medverkat på Litteraturrundan och sålt min långdiktbok om Aten, har jag fått kommentaren att, ”jag är ingen poesiläsare men dina dikter är som att läsa en novell”. 

Dagens Nyheter har en familjesida som gör något mycket bra. Ibland lägger man in korta, passande dikter. Skulle inte familjesidan på Ystads Allehanda kunna låna den idén, börja publicera kortpoesi? 

När jag 1980 var med och startade rocktidningen Schlager och blev redaktör för ”skräpkultursidan” så började jag strax att publicera dikter. Som alla bra idéer var också denna stulen, från den amerikanska tidskriften Rolling Stone. Istället för att blåsa upp artiklar och bilder hade man där använt dikter som passbitar.  

Det har alltid förvånat mig varför inte svenska dagstidningars kultursidor gör likadant. En eller ett par dikter i veckan, nog kunde det vara något för kultursidorna i Ystads Allehanda och Kristianstadsbladet, redaktörer Mårtensson och Johannesson?

10 diktsamlingar

Anne Carson: ”Lediga män”

Dikter blir essäer och essäer blir dikter; Sapfo övervakar.  

Louise Glück: ”Ararat”

Lättläst och bråddjup uppväxt- och familjeskildring.

Nachla Libre: ”Tiden har sett allt”

DIREKT, brutalt och ömt, om att vara libysk-chilensk-svensk.

Cecilie Lind: Mitt barn

Diktdagbok om att föda och bli mor.

Lotta Olsson/Emma Adbåge: ”Ledsen”

Rimmad diktbilderbok om föris, från 0 år och uppåt.

Hanna Rajs Lara: ”Under månen”

Rimmat och orimmat, humor och allvar, om kärlek, arv och förlust.

Håkan Sandell: ”Urvalet så; Dikter 1981–2020”

Förre medlemmen i poetgruppen Malmöligan utvald och samlad.

Jesper Svenbro: ”Sölvegatan 2”

Också dikter som essäer, essäer som dikter, samt Sapfo.

Edith Södergran: Samlade dikter

Pocketutgåva med den vackraste, mörkaste, mest kärleksfulla poesi.

Magnus William-Olsson: ”Inget är alltid för sent”

Knepigare poesi. Spännande. Varför byta rad mitt i ett ord?

Kulturkrönika från Ystads Allehanda.

Bengt Eriksson, journalist, författare och kulturkrönikör i YA. Aktuell med coronadiktsamlingen ”Tiden dikterar, jag noterar” och tolkningsvolymen ”Sapfo på nytt – tolkat och kurerat”.

Kriminell amerikansk nutidssociologi

Ena foten i rännstenen, den andra på trottoaren.

John Williams går före och jag följer efter. Vi reser runt i USA och har kommit till Chicago. Det är på ett ”lopphotell” i en av Chicagos förorter – nattsömnen har störts av ”ljudet av fönster som slogs sönder, ungdomar som skrek, röster från försäljare som dealade knark” – jag kommer att tänka på Dan  Turèll.

Hur var det han skrev? Lägger ifrån mig ”Into The Badlands” och reser mig från läsfåtöljen, går till bokhyllan och plockar ut en annan bok, ”Sort film – en privat dagbog omkring kriminalgenren”…

Där skriver (för enkelhetens skull översätter jag till svenska) den danske poeten, journalisten, deckarförfattaren med mera Dan Turèll: ”…kriminalromanen är den genre som snabbast och tydligast för den moderna människan berättar – utan spilltidssentimentalitet och överflödigt svammel – hur vi allesammans har det, ensamma och särskilt med/mot varandra.”

Turèll menar alltså att ”krimi”, som deckare heter på danska, är mer än underhållningslitteratur; både underhållande och viktig litteratur, kanske till och med den viktigaste litterära genren. John Williams, min res- och läsguide genom deckarromanernas USA, instämmer.

Undertiteln till ”Into The Badlands” (Paladin) är ”A Journey Through The American Dream”. Och i förordet, så att säga reklamprospektet för resan, skriver Williams: ”Jag tänkte att om James Ellroy (en amerikansk deckarförfattare) förmedlar den atmosfär och stämning som finns i Los Angeles och Tony Hillerman (en annan) atmosfären i Navajoindianernas

land, så kanske en rad amerikanska deckarförfattare tillsammans kan förmedla den atmosfär, stämning, känsla som är hela USA:s…”

John Williams – en engelsk musikskribent (rock, jazz, världsmusik), som på 80-talet började läsa amerikanska deckare; han läste en, två, tre, fyra, fem, sex, kunde inte sluta – och jag landar på Miami/Fort Lauderdale Airport.

Vi tar en taxi in till South Beach, där det ska finnas billiga hotell. (Fast chauffören muttrar: ”Min taxi snackar inte spanska.”) Williams stiger ur bilen för att gå in på ett hotell och höra om det finns några lediga rum. Då kör taxin iväg med bagaget.

Rubrikerna i Miami Herald berättar att 1) en svart grönsakshandlare har skjutits ihjäl för att han protesterat mot knarkförsäljningen i kvarteret, 2) direktören för ett byggnadsföretag med kontrakt på att bygga motorvägar i Florida har hittats död i badkaret i ett motellrum, fullpumpad med flera gånger en dödlig dos kokain. Och så vidare.

Befinner vi oss i en deckare av till exempel Charles Willeford eller Carl Hiaasen eller är detta, för att citera kapitelrubriken, ”Miami – the City that Coke Built”?

Från Miami fortsätter resan till södra Louisiana, New Mexico, Los Angeles, San Francisco, Montana, Chicago, Detroit, Boston och New York. Williams presenterar mig för några av hans amerikanska favoritförfattare: James Lee Burke, James Crumley, James Ellroy, Joe Gores, James Hall, Gar  Anthony Haywood, Carl Hiaasen, George V. Higgins, Tony Hillerman, Eugene Izzi, Joseph Koenig, Elmore Leonard, Sara Paretsky, Nick Tosches och Andrew Vachss.

Men också för en discjockey på en bar; ett par engelska killar Williams känner igen från London och som åkt till Chicago för att köpa gamla soul- och jazzplattor; Mike Davis, en socialarbetare, tror jag att han är, som arbetar med svarta gatugäng och för Williams, och mig, pekar ut i vilken  del av Los Angeles som Raymond Chandler inledde ”Farewell My Lovely” (på svenska ”Mord, min älskling)…

I en mening guidar Williams mig till en fiktiv deckarmiljö. I nästa mening beskriver han en autentisk, fast lika kriminell miljö. Också personerna/människorna är än fiktiva, än verkliga. Myten blir verklighet; verkligheten blir myt. Vad som är vad – omöjligt att veta.

Dags att resa hem igen. Dagen före avresan promenerar John Williams omkring på Manhattan, New York. Han ska köpa presenter – bland annat en baseballkeps har han tänkt sig – och kommer till kvarteren kring Times Square, till 42nd Street. Prostituerade unga flickor på trottoarerna, hallickar i bilar och portar; sexshop efter sexshop efter sexshop, alla sorters sex till salu.

Williams har stigit rätt in i en Andrew Vachss-deckare. Bland annat i denna miljö går Burke, en privatdeckare utan licens, på jakt efter vuxna som utnyttjar och misshandlar barn sexuellt. Vachss deckare är alltid våldsamma, ibland riktigt vidriga, snarare skräckthrillers än detektivromaner.

Både amerikanska och svenska kritiker har stämplat dem ”icke trovärdiga”.

Då blir Vachss rasande. När Andrew Vachss inte författar deckare är han advokat. Inriktning: sexuell misshandel av barn. Vachss menar att hans våldsamma deckare nära nog är dokumentära. Han bor själv i ett hus som är en borg: runt huset går en mur, innanför muren finns hans hundar; en Rottweiler, en neapolitansk mastiff. Han kör aldrig bil utan att ha bildörrarna låsta.

John Williams står i sexshoppen på 42nd Street – i videobåsen visas porrfilm med kvinnor och män i naziuniformer – och blir ”inte direkt rädd”, skriver han, men han ”börjar må illa”. Alla sexshoppar, alla affärer som säljer vapen, alla städer med ”badlands” där aldrig en polisbil visar lamporna…

Det han anade och ville bevisa med resan genom deckarromanens USA har John Williams fått bevisat till illamåendets gräns. De moderna amerikanska deckarförfattarna är journalister lika väl som författare, deras böcker är dokumentärskildringar lika väl som skönlitterär fiktion. Böckerna är, kan man säga, nutidssociologi. Och, det borde de i   alla fall vara, väckarklockor som ringer varje timme, minut, sekund.

Javisst, en fråga hänger i luften: Sverige då? Är svenska deckare = fiktion och underhållning eller nutidssociologi och väckarklockor? Handlar också svenska deckarromaner om ”hur vi allesammans har det med/mot varandra”? Vad skulle resultatet bli om jag eller någon annan deckarläsande journalist á la John Williams reste runt i deckarromanens Sverige? 

 Bengt Eriksson

Publicerat i Göteborgs-Posten 1991                                      

PS. John Williams har nu också skrivit ”Back To The Badlands” (Serpent´s Tail), där han återbesökt den amerikanska kriminalromanen i fiktion och verklighet och kompletterat sin förra bok med fler besök hos och intervjuer med deckarförfattare i USA.

John Williams har dessutom gjort en kompletterande HEMSIDA för böckerna där man bl a kan läsa intervjuer med de amerikanska deckarförfattarna James Crumley, Tony Hillerman, Sara Paretsky, James Sallis och Joe Lansdale.

Kolla också upp deckarförfattaren John Williams, för – jo – han skriver även deckare själv. Williams, bosatt i Cardiff, har bl a skrivit ”The Cardiff Trilogy”.

Detta tillagt 2009.

London spelar och sjunger eller Mitt soundtrack till London

Veckodagarna kom lite i oordning så här är Musikfredagen på Deckarlogg istället idag på lördagen…

***

Varje gång jag stigit av planet och drar resväskan mot tunnelbanan kan jag höra ”The Underground Train” (från 1950) med calypsolegenden Lord Kitchener i mina öron. Och när jag ställt in väskan på hotellrummet och ger mig ut på stan är det självklart vilken låt som sjunger i öronen, nämligen ”Streets of London” med den folkmusikaliske sångpoeten Ralph McTell.

De hemlösa, som han beskrev 1969, syns i London än idag. Nu har McTell dessutom fått en efterföljare i Reg Meuross som i sin snarlika folksång ”My Name Is London Town” (2013) beskriver London med raderna ”I’m your vision going up / And you’re nightmare going down”.

Londonfoton med Creative Commons Attribution-Share Alike 3.0 Unported-licens. Foto: Jza84

Jag promenerar från Marble Arch (som folksångaren Clifford T. Ward, och folkmusikgruppen Trembling Bells gjort låtar om), går längs Oxford Street (om vilket det gjorts oändligt med låtar, i allmänhet och specifika adresser, vardagsbruset och bråkiga händelser, från 50-talet och framåt, jazz, pop, sångpoesi och punk, av och med bland andra Everything But The Girl, Skinny Lister och Narrow Margin), passerar Baker Street (där nerifrån hörs saxofonintrot till Gerry Raffertys soulfolklåt från 1978 med samma namn som gatan) och når fram till Oxford Circus (redan på 30-talet hyllad av swingjazzorkesterledaren Jack Hylton med låten ”Life Begins At Oxford Circus”).

Jag passerar 100 Club, som sen 1942 funnits och ännu finns på 100 Oxford St. Nerifrån källaren hörs ett eko av hela populärmusikhistorien (jazz, blues, punk, reggae, afro och indie; Ronnie Scott, Chris Barber och Acker Bilk, Muddy Waters, Bo Diddley, Long John Baldry och Alexis Korner, Kinks och Pretty Things, Pistols, Clash och Buzzcocks, Eddie Grant, Mighty Diamonds och Steel Pulse, Dudu Pukwana, Youssou N’Dour och Fela Kuti).

Från någonstans bakom husen på vänster sida av Oxford Street hörs en stilla, jazzig sång om ”Sunny Goodge Street” (1965). Det är Donovan. På Goodge Street låg puben Finch’s där Londons beatniks samlades och vars stämning samma år förmedlades av gitarristen Bert Jansch.

Korsar gatan och hamnar i Soho. En annan gitarrist, John Renbourn, ansluter till Jansch för att sjunga om ”Soho” på 60-talet. Inte kväll när jag går nerför Wardour Street men det regnar så även ”A Rainy Day In Soho” (1986) med Pogues passar i mina örons soundtrack. Och i sången ”Blessed” kan jag höra Paul Simon berätta om när han 1964-65 gick omkring en natt i Soho.

Också jag kom till London 1964. I smala, randiga byxor och boots med höga klackar gick jag genom Soho som ”A Dedicated Follower Of Fashion” (låt av Ray Davies/Kinks, 1966) och trodde jag var en av ”The London Boys” (som David Bowie och Marc Bolan skulle göra låtar om, 1966 och -76). Säkert var jag på väg till Marquee Club för att se John Mayall, Spencer Davis, Manfred Man, Yardbirds, The Who eller Rolling Stones. En kakakofoni av 60-talspop larmar när jag år 2020 passerar adressen 90 Wardour St.

Går in i bokhandeln Foyles på Charing Cross Road och köper ”Surge” av Jay Bernard, ung Londonpoet med rötter från Jamaica. Hans poesi, bland annat en danshallrytmisk dikt på patwa, utgår från det som inträffade 1981 i New Cross: en brand (olyckshändelse? mordbrand?) där tretton – eller fjorton – svarta ungdomar dog.

Nu börjar Linton Kwesi Johnson och Benjamin Zephaniah, också de har gjort dikter/låtar om New Cross-branden, ”New Craas Massahkah” (1984) och ”13 Dead” (1982), att toasta i mitt huvud. Strax förflyttas jag till stadsdelen Brixton (eller hur borough ska översättas) söder om Themsen med stor afro-karibisk befolkning.

Det finns så många låtar om Brixton att de kunde få en egen krönika. Bara några: ”Guns of Brixton” (1979) med The Clash, ”Flames of Brixton” (1982) med Angelic Upstarts och ”Electric Avenue” (från samma år, titel efter Brixtons marknadsgata) med Eddie Grant. En låt förebådade och de andra handlar om sammandrabbningen mellan polis och protestanter i Brixton 1981.

Linton Kwezi Johnson, som väl bor kvar på Railton Road i Brixton, ägnade hela sin debut-LP ”Dread Beat An´ Blood” (1979) åt dikter/låtar om de livsvillkor och den stämning som ledde till Brixton riot.

Tre Londonskivor:

Olika artister: London Is The Place For Me 1950-56 (Honest John, 2002)
London blev på 50-talet en samlingsplats för musiker och sångare från Västindien, först kom Trinidads calypsoartister. Det här albumet inleder en samlingsserie med bland annat calypso från London. Titelspåret London is the place for me sjunger Lord Kitchener.

Olika artister: My Fair Lady (Original London Cast Recordings) (Sony, 1956)
Världens bästa musikal är visserligen amerikansk men utspelar sig i London och den här inspelningen är från den första engelska uppsättningen. Full med fantastiska melodier: ”With A Little Bit Of Luck”, ”The Rain In Spain”, ”I Could Have Danced All Night” och vackrast av alla ”On The Street Where You Live”.

Poets And The Roots: Dread Beat An´ Blood (Virgin, 1979)
Linton Kwesi Johnsons musikaliska debut – ”Poet” är pseudonym för Linton och ”Roots” för musikern/teknikern Dennis Bovell – är en klassiker och ett historiskt dokument från London, på samma gång en diktsamling och ett rootsreggaealbum.

PS. Om det blir verklighet så tar jag gärna det där nattåget från Malmö vid 19.30, byte i Köln och framme i London nästa dag vid halv 12 – istället för flyg.

Bengt Eriksson
Publicerat i tidskriften Lira

 

En saga eller kanske thriller om människans förhållande till naturen, rättskipning, ödestro, förnuft och vansinne

Deckare, har det sagts. Nja. Thriller, då? Ja, kanske. Krimi går det i alla fall att kalla följande roman, som recenseras av Kenneth Olausson, ny gästrecensent på Deckarlogg.

***

Olga Tokarczuk
Styr din plog över de dödas ben
(Albert Bonniers; övers: Jan Henrik Swahn)

Olga Tokarczuk är den näst senaste, eller hur man nu ska uttrycka det, Nobelpristagaren i litteratur. I vart fall fick hon i år 2018 års pris – historien bakom detta är ju allt för bekant för att upprepas här – och ska ta emot diplom och en rund fin check den 10 december. Det är hon väl värd, säger jag som i denna skrivande stund hittills bara läst en bok av henne – nämligen Styr din plog över de dödas ben.

Tokarczuk kommer som bekant från Polen, där hon fortfarande bor med sin familj, och är sedan tidigare prisbelönad för sitt författarskap. Hon fick till exempel Man Booker International Prize förra året, det vill säga 2018, men har också fått ett par tyska och polska välrenommerade litterära pris. Men för all del också en del kritik från politiker i Polen för olika uttalanden som detta bigotta land uppfattat som kontroversiella.

Ur ”Styr din plog över de dödas ben”:

Det finns människor, oftast män, som är extremt svårpratade. Jag har min egen teori om varför. Många män i en viss ålder drabbas av testosteronrelaterad autism, med symptom som långsam atrofiering av den sociala intelligensen och den mellanmänskliga kommunikationsförmågan, varvid även förmågan att klä tankar i ord tycks ta skada. Den människa som drabbas av en sådan åkomma blir tystlåten och förefaller försjunken i tankar. … Förmågan till skönlitterär läsning tillbakabildas nästan helt.

Du – min okände läsare av denna blogg – kommer kanske ihåg att självaste kulturministern ville göra sig lustig när hon fått Nobelpriset genom att påstå att han försökt läsa henne men gav upp efter en sida eller två, eller vad det nu var. Sant eller inte, så säger det väl något om hur litteraturen och de intellektuelle uppfattas i dagens Polen.

Nå. Men vad om ”Styr din plog över de dödas ben”? Den yttre ramen är väl så enkel, om än inte särskilt klar för den sakens skull; snarare mångbottnad och gåtfull skulle jag vilja säga.

I den lilla byn Plaskowyz på den polska landsbygden bor på vintrarna tre personer. Det är den äldre kvinnan Janina Duszejkos och två män, av henne kallade Storfot och Tröger. På somrarna bor där ytterligare ett antal personer som då är där som sommarboende.

Fru D är, det måste man kunna konstatera, en lite märklig kvinna. Att hon läser och översätter den brittiske poeten och mystikern William Blake är kanske i sig inte särskilt udda, om än måhända ovanligt, men värre är det väl då med hennes intresse för astrologi. Ni vet föreställningen att man ur stjärnornas olika inbördes lägen på himlavalvet ska kunna förutse och utläsa människors liv och öden.

Detta – liksom, inte att förglömma, att tänka positiva och varma tankar om vår skapares alla skapade djur – ägnar fru D det mesta av sin tid åt. Liksom att av och till prata med sina märkligt försvunna hundar, sin döda mamma och sin likaledes döda mormor. Samtidigt som hon på timbasis undervisar små barn i engelska i den närliggande större byn.

Så helt galen är hon ju inte. Fast bra nära vågar jag påstå.

Men så en dag, eller snarare natt, dör Storfot. Mördad hävdar fru D, som i hemlighet tar ett foto hon hittar i en låda hos den döde grannen Tröger. Kanske, kanske inte blir väl polisens uppfattning. Men efterhand dör alltfler män på oklara grunder och på ganska så skrämmande sätt. Den gemensamma nämnaren visar sig vara att de alla är jägare och dessutom inte särskilt timida och trevliga.

En viss oro sprider sig av naturliga skäl i bygden. I stormens öga vilar dock fr D med ett orubbligt lugn.

Och där vilar hon ända tills … ja, mer tänker jag faktiskt inte avslöja, mer än att det i hemlighet av henne tagna fotot spelar en avgörande roll för händelseutvecklingen. Men jag kan ju citera omslaget som hävdar att boken ”är en sagoliknande thriller som utforskar människans förhållande till naturen och utmanar föreställningar om rättskipning, ödestro, förnuft och vansinne”.

Ur ”Styr din plog över de dödas ben”:

Han kom till mig om natten och satte sig på sängkanten. – Sover du?, frågade han. – Är du religiös?, var jag tvungen att fråga. – Ja, svarade han stolt. Jag är ateist. Det verkade intressant. Jag lyfte på täcket och bjöd in honom, men eftersom jag varken är turturduva eller sentimental tänker jag inte ödsla fler ord på den saken.

Och gemenskap, vänskap och tillit skulle jag vilja tillägga. Liksom frågan huruvida vår tillvaro bottnar eller inte bottnar i en slags ordning och mening.

I samband med att Tokarczuk fick Nobelpriset läste jag någonstans att ”Styr din plog över de dödas ben” (som förresten är ett direkt citat ur en dikt av nämnde Blake) skrevs i ett mellanstick när hon håll på med sin gigantiska bok ”Jakobsböckerna”. Hon behövde tydligen andas lite friare ett tag.

Men detta betyder ju inte att boken är att betrakta som en så kallad mellanbok. Den är skriven på en spännande och lätt ålderdomlig, lite egendomlig prosa, som känns väl anpassad till huvudpersonens märkliga liv och leverne och alla olika sidohistorier fyller sin plats i boken och ger den också en större bredd och intensitet.

Nu ska man ju inte överbetona bokens thrillerkaraktär, men lite spännande är den allt. Och att fru D gör vad hon kan för att såga en illasinnad präst utmed fotknölarna ger förstås pluspoäng. Liksom de trägravyrer som illustrerar boken. Men slutet – visst känns slutet lite väl öppet och flytande. Ja, det gör det nog.

Kenneth Olausson introduceras härmed som gästrecensent på Deckarlogg. Under 2018 och 2019 har han varit ”ambassadör för Augustpriset”. Han har en egen blogg som han kallar ”BOKHÅLLARENS LÄSBLOGG – en litteraturintresserad pensionärs tyckande”. Det är därifrån som Deckarlogg lånat Olaussons recension av Nobelpristagaren Olga Tokarczuks roman ”Styr din plog över de dödas ben”.

 

Léo Malet-vecka 1) Nu äntligen på svenska!

I förra veckan, efter att ”120, Rue de la Gare” av Léo Malet helt oväntat och plötsligt anlänt med PostNord (?!),  instagrammade Deckarlogg om att typ 100 år efter att förläggaren och tillika översättaren Ola Wallin första gången annonserade en svensk utgåva av den här franska noir-deckaren så har den alltså faktiskt tjoho också getts ut av förlaget Ersatz.

”120, Rue de la Gare” finns nu i verkligheten! På svenska! Fysiskt, i handen och handeln!

Sen tog jag tillbaka några år, skrev att i alla fall tio år sen var det väl. Och det var det exakt, ser jag när jag tittar efter. I tio år har i alla fall jag väntat och längtat. (Med ojämna mellanrum har jag hört av mig till förlaget och undrat: När? När? När?)

Åsså nu!!! Äntligen. För att fira detta tänkte Deckarlogg göra den här veckan till en Léo Malet-vecka.

Några av de texter jag under året skrivit om den franske noir-författaren Léo Malet och hans hårdkokte deckarsnok Nestor Burma har hämtats upp ur datorn och kommer att läggas ut på Deckarlogg. Med start här och nu…

***

Ända sen i höstas har jag väntat på att noir-deckaren ”120, rue de la Gare” av fransmannen Leo Malet ska – eller skulle? – komma på svenska. Äntligen! utbrast jag i min deckarkrönika (Kristianstadsbladet augusti 2009).

Senaste löftet var nu i april. Men förlaget, som härmed namnges, Ersatz heter det, för att förlagsredaktörerna ska känna sig påpassade, har flyttat fram utgivningen, ännu en gång.

”120, rue de la Gare” är en fransk noir-klassiker från 1943. Kanske vågar man också hävda att just den här romanen grundlade den franska noir-genren.

Malet / Burma som tecknad serie på svenska.

Noir används idag som benämning på mörka, hårdkokta deckare från främst USA. Men det är ju ett franskt ord, det var i Frankrike som ordet noire (med ”e”) introducerades i slutet av andra världskriget som en beskrivning av både film och litteratur.

Sen dess har Frankrike blivit – och förblir – det främsta noir-landet i Europa. Och Leo Malet (1909-1996), anarkist, surrealist, poet och sångare, var den franska noir-deckarens pappa.

I min tröstlösa väntan på den svenska utgivningen av ”120, rue de la Gare” plockade jag ner Malets romaner från deckarhyllan. Jag måste läsa dem igen!

Tyvärr kan jag bara med möda knaggla mig igenom fransk litteratur – men som tur är har Leo Malets deckare om privatsnoken Nestor Burma i Paris kommit i pocket på engelska och danska. Fast ska man vara noga så finns Malet också översatt till svenska, två gånger.

Malet / Burma i original på franska.

Jacques Tardis tecknade serieversion av ”120, rue de la Gare” – seriealbumet fick titeln ”Dödens adress” (Medusa) – kom på svenska 1989. En enstaka roman, ”Barnablod” (Vertigo), har också översatts.

Definitivt noir, en obehaglig, kolsvart julhistoria i Parismiljö. Men ingen Nestor Burma-deckare utan en fristående roman.

Malet / Burma på engelska.

”120, rue de la Gare” inledde vad som blev 33 romaner samt några noveller med Nestor Burma som en mycket fransk Philip Marlowe. Detektivbyrån finns på rue de Petis-Champs i Paris, sekreteraren Hélène Chatelain är den sötaste fransyskan och polisinspektören Florimond Faroux är en typisk polisiär trätobroder.

Amerikanskt och franskt slår knockout på mysterierna och varann. Både allvar och pastisch, hårdkokt med mycket humor. Burma har – inte minst – fransmannens intresse för kvinnor.

Malet / Burma på danska.

De bästa Nestor Burma-deckarna är de 15 titlarna i serien ”Paris nya mysterier”. Varje bok ägnas ett arrondissement och innehåller en karta, som läsaren kan titta på och följa efter Burma till Louvren, Marais, Boul´ Mich´, Passage du Désir, Saint-Germain-des-Pres…

Bengt Eriksson
Publicerat i Kristianstadsbladet 2010

 

Malet / Burma på svenska?

Ja, om jag inte minns fel så såg Malet-deckarens omslag ut enligt ovan när boken första gången annonserades av förlaget Ersatz. När den nu faktiskt getts ut har omslaget bytt utseende.