Léo Malet-vecka 1) Nu äntligen på svenska!

I förra veckan, efter att ”120, Rue de la Gare” av Léo Malet helt oväntat och plötsligt anlänt med PostNord (?!),  instagrammade Deckarlogg om att typ 100 år efter att förläggaren och tillika översättaren Ola Wallin första gången annonserade en svensk utgåva av den här franska noir-deckaren så har den alltså faktiskt tjoho också getts ut av förlaget Ersatz.

”120, Rue de la Gare” finns nu i verkligheten! På svenska! Fysiskt, i handen och handeln!

Sen tog jag tillbaka några år, skrev att i alla fall tio år sen var det väl. Och det var det exakt, ser jag när jag tittar efter. I tio år har i alla fall jag väntat och längtat. (Med ojämna mellanrum har jag hört av mig till förlaget och undrat: När? När? När?)

Åsså nu!!! Äntligen. För att fira detta tänkte Deckarlogg göra den här veckan till en Léo Malet-vecka.

Några av de texter jag under året skrivit om den franske noir-författaren Léo Malet och hans hårdkokte deckarsnok Nestor Burma har hämtats upp ur datorn och kommer att läggas ut på Deckarlogg. Med start här och nu…

***

Ända sen i höstas har jag väntat på att noir-deckaren ”120, rue de la Gare” av fransmannen Leo Malet ska – eller skulle? – komma på svenska. Äntligen! utbrast jag i min deckarkrönika (Kristianstadsbladet augusti 2009).

Senaste löftet var nu i april. Men förlaget, som härmed namnges, Ersatz heter det, för att förlagsredaktörerna ska känna sig påpassade, har flyttat fram utgivningen, ännu en gång.

”120, rue de la Gare” är en fransk noir-klassiker från 1943. Kanske vågar man också hävda att just den här romanen grundlade den franska noir-genren.

Malet / Burma som tecknad serie på svenska.

Noir används idag som benämning på mörka, hårdkokta deckare från främst USA. Men det är ju ett franskt ord, det var i Frankrike som ordet noire (med ”e”) introducerades i slutet av andra världskriget som en beskrivning av både film och litteratur.

Sen dess har Frankrike blivit – och förblir – det främsta noir-landet i Europa. Och Leo Malet (1909-1996), anarkist, surrealist, poet och sångare, var den franska noir-deckarens pappa.

I min tröstlösa väntan på den svenska utgivningen av ”120, rue de la Gare” plockade jag ner Malets romaner från deckarhyllan. Jag måste läsa dem igen!

Tyvärr kan jag bara med möda knaggla mig igenom fransk litteratur – men som tur är har Leo Malets deckare om privatsnoken Nestor Burma i Paris kommit i pocket på engelska och danska. Fast ska man vara noga så finns Malet också översatt till svenska, två gånger.

Malet / Burma i original på franska.

Jacques Tardis tecknade serieversion av ”120, rue de la Gare” – seriealbumet fick titeln ”Dödens adress” (Medusa) – kom på svenska 1989. En enstaka roman, ”Barnablod” (Vertigo), har också översatts.

Definitivt noir, en obehaglig, kolsvart julhistoria i Parismiljö. Men ingen Nestor Burma-deckare utan en fristående roman.

Malet / Burma på engelska.

”120, rue de la Gare” inledde vad som blev 33 romaner samt några noveller med Nestor Burma som en mycket fransk Philip Marlowe. Detektivbyrån finns på rue de Petis-Champs i Paris, sekreteraren Hélène Chatelain är den sötaste fransyskan och polisinspektören Florimond Faroux är en typisk polisiär trätobroder.

Amerikanskt och franskt slår knockout på mysterierna och varann. Både allvar och pastisch, hårdkokt med mycket humor. Burma har – inte minst – fransmannens intresse för kvinnor.

Malet / Burma på danska.

De bästa Nestor Burma-deckarna är de 15 titlarna i serien ”Paris nya mysterier”. Varje bok ägnas ett arrondissement och innehåller en karta, som läsaren kan titta på och följa efter Burma till Louvren, Marais, Boul´ Mich´, Passage du Désir, Saint-Germain-des-Pres…

Bengt Eriksson
Publicerat i Kristianstadsbladet 2010

 

Malet / Burma på svenska?

Ja, om jag inte minns fel så såg Malet-deckarens omslag ut enligt ovan när boken första gången annonserades av förlaget Ersatz. När den nu faktiskt getts ut har omslaget bytt utseende. 

Helsingfors som verklig dystopi

Antti Tuomainen
Helaren
Övers: Marjut Hökfelt
(Forum)

Först som sist, så jag inte glömmer att skriva det: hoppas verkligen att ”Helaren” av Antti Tuomainen återfinns bland de fem titlar som Deckarakademin nominerar som 2012 års ”bästa till svenska översatta deckare”.

Det är tonen. Det är också berättelsen. Och framför allt sättet att berätta: den bordunton som Tuomainen skapar genom sitt sätt att skriva. Den kvarklingande ton som genast uppstår på romanens första sida och fortsätter att höras, ljuda och klinga också efter att jag läst sista sidan.

För där slutar inte boken. Tonen klingar vidare. Vad händer förresten i sista kapitlet – ja, i de sista meningarna? Historien klipps av, trots att den inte är slut. I romanen alltså, i mitt huvud fortsätter historien. Antti Tuomainen lockar och tvingar mig att tänka vidare, berätta och ”skriva” själv.

Berätta färdigt, som om det skulle gå. Skriva färdigt livet…

Tonen är mörk, den nyans som i krimi kallas noir. I mörkret kan man hitta en tråd till Raymond Chandler och en annan till den Philip K Dick som skrev SF-deckaren ”Androidens drömmar” (ju filmad av Ridley Scott med titeln ”Blade Runner”).

Men det är mest en känsla, som Antti Tuomainen omvandlat till sin egen känsla, berättelse och ton.

Platsen är Helsingfors, som både känns och inte känns igen. Tiden är framtiden – hur nära eller hur långt borta?

Tapani Lehtinen, poet, sitter i en buss på väg genom stan. Det regnar, regnar och regnar. Vattenflödet, som började i september, översvämmar Helsingfors. I stadsdelarna vid havet tvingades invånarna att lämna sina bostäder – nu har hundratusentals flyktingar flyttat in i de strömlösa, mögliga och vattenfyllda bostäderna.

Han läser på nyhetsskärmen som sitter på busschaufförens pansarglasbur: krig/väpnade konflikter inom EU (13 stycken), klimatflyktingar i världen (uppåt 800 miljoner), epidemivarningar (malaria, tuberkulos, ebola, pest osv), lättsam slutkläm (det blir bättre till våren, tror Miss Finland).

Själva kriminaltråden: Tapanis hustru, journalisten Johanna, försvinner. För att försöka hitta henne blir han sin egen amatördetektiv. Här finns en polisintendent (fast inte mycket till poliskår) och även en mass- eller seriemördare, ”Helaren”, som alltså gav titeln åt romanen.

Som jag skrev: mycket – det mesta – känns igen och ändå inte. Eller tvärtom. Antti Tuomainen skriver på den smala, dallrande gränsen mellan overkligt och verkligt, troligt och otroligt, påhitt och sanning. Ren lögn eller alltför sant.

Han skriver sannolik fiktion, som får mig att tro, på gränsen till veta, att resultatet av människors oförmåga att ta itu med dagens verklighet och därmed framtiden definitivt kan leda till denna dystopiska apokalyps.

Han försöker också, det gör inte saken bättre, få mig att tro och förstå att de goda krafterna i samhället inte måste vara bättre och mer goda de heller. Det fundamentalistiskt goda leder så lätt över till det desperat onda.

Så spännande att man måste läsa men så obehagligt att man egentligen inte vill. Antti Tuomainens framtidsnoir ”Helaren” kan vara årets bästa översatta krimi.

Uppmaning till förlaget Forum: låt översätta och ge ut också hans tidigare krimiromaner: ”Tappaja, toivoakseni” (2006) och ”Veljeni vartija” (2009). Svenska titlar skulle bli, ungefär, ”Mördaren, hoppas jag” och ”Min broder”.

Bengt Eriksson
Publicerat i LO-Tidningen/Arbetet 2012

Hårdkokt fransk-amerikansk knockout

Jag twittrade/facebookade: Den som väntat länge, länge, länge behöver inte ha väntat förgäves. Nu snart ska Ersatz ge ut Léo Malets ”120, rue de la Gare” med den franskt hårdkokte privatsnoken Nestor Burma på svenska. Äntligen – och tack (hoppas jag) på förhand.

***

Ända sen i höstas har jag väntat på att noir-deckaren ”120, rue de la Gare” av fransmannen Léo Malet ska – eller skulle? – komma på svenska. Äntligen! utbrast jag i min deckarkrönika (augusti 2009).

Senaste löftet var nu i april. Men förlaget, som härmed namnges, Ersatz heter det, för att förlagsredaktörerna ska känna sig påpassade, har flyttat fram utgivningen, ännu en gång.

”120, rue de la Gare” är en fransk noir-klassiker från 1943. Kanske vågar man också hävda att just den här romanen grundlade den franska noir-genren.

Noir används idag som benämning på mörka, hårdkokta deckare från främst USA. Men det är ju ett franskt ord, det var i Frankrike som ordet noire (med ”e”) introducerades i slutet av andra världskriget som en beskrivning av både film och litteratur.

Sen dess har Frankrike blivit – och förblir – det främsta noir-landet i Europa. Och Léo Malet (1909-1996), anarkist, surrealist, poet och sångare, var den franska noir-deckarens pappa.

I min tröstlösa väntan på den svenska utgivningen av ”120, rue de la Gare” plockade jag ner Malets romaner från deckarhyllan. Jag måste läsa dem igen!

Tyvärr kan jag bara med möda knaggla mig igenom fransk litteratur – men som tur är har Léo Malets deckare om privatsnoken Nestor Burma i Paris kommit i pocket på engelska och danska. Fast ska man vara noga så finns Malet också översatt till svenska, två gånger.

Jacques Tardis tecknade serieversion av ”120, rue de la Gare” – seriealbumet fick titeln ”Dödens adress” (Medusa) – kom på svenska 1989. En enstaka roman, ”Barnablod” (Vertigo), har också översatts.

Definitivt noir, en obehaglig, kolsvart julhistoria i Parismiljö. Men ingen Nestor Burma-deckare utan en fristående roman.

”120, rue de la Gare” inledde vad som blev 33 romaner samt några noveller med Nestor Burma som en mycket fransk Philip Marlowe. Detektivbyrån finns på rue de Petit-Champs i Paris, sekreteraren Hélène Chatelain är den sötaste fransyskan och polisinspektören Florimond Faroux är en typisk polisiär trätobroder.

Amerikanskt och franskt slår knockout på mysterierna och varann. Både allvar och pastisch, hårdkokt med mycket humor. Burma har – inte minst – fransmannens intresse för kvinnor.

De bästa Nestor Burma-deckarna är de 15 titlarna i serien ”Paris nya mysterier”. Varje bok ägnas ett arrondissement och innehåller en karta, som läsaren kan titta på och följa efter Burma till Louvren, Marais, Boul´ Mich´, Passage du Désir, Saint-Germain-des-Pres…

Bengt Eriksson
Krönika i KB/YA/TA 2010