Det dröjde innan hon kom till Sverige och sen försvann hon igen

Den amerikanska deckarförfattarinnan Carol O´Connells karriär kan verkligen delas in i före och efter. Gränsen går 1994, då hon gav ut sin första deckare om Kathleen Mallory, både specialpolis i New York och en mycket speciell kvinna.

– Innan dess bodde jag i en skokartong i Greenwich Village. Jag målade tavlor och var klichén av den fattiga konstnären. Nu har jag flyttat till min andra våning på övre Manhattan och är författare. Inga bekymmer med pengar utan jag kan ägna ett helt år åt att göra research och skriva en ny deckare. Jag blir fortfarande lika häpen när jag vaknar på morgon.

Carol O´Connell gjorde internationell succé redan med sin debutdeckare. Skrivit hade hon alltid gjort men enbart för byrålådan. Ingen fick läsa.

Carol O Connell Mallory– Det började med poesi som övergick till prosa. Först noveller och sen också en roman. En deckare. Men jag kasserade den, när den var klar. Jag kom på att jag hellre ville ha en av bipersonerna – den unga kvinnan, alltså Mallory – som huvudperson. Då började jag skriva på den första Mallory-deckaren.

Att få den publicerad verkade svårt men var ändå rätt enkelt. Det gick med lite tur. Amerikanska förlag hade slutat att läsa manus som kom direkt från författaren. De ville att bokmanus skulle gå via en agent. Men att få en agent innan man debuterat var ju snudd på omöjligt. I en bok med råd till blivande författare fanns en adress till ett litet engelskt förlag. England är ju mindre så det kanske går lättare där, tänkte O´Connell.

– Boken var gammal, säger hon. Det lilla förlaget hade köpts upp av ett större som i sin tur blivit en del av en förlagskoncern. Utan att jag visste det så hamnade jag på ett stort förlag.

Debutdeckaren, som skulle få den svenska titeln ”Mallorys orakel”, lanserades stort också. Det skickades ut korrektur och ordnades en presskonferens. Carol O´Connell flög från New York till London.

– Alla blev så besvikna när de fick syn på mig. Journalisterna trodde att jag skulle vara som Mallory. Lång och blond med gröna ögon, några år över 20. Men jag är brunett, inte alls så lång och, ja, lite äldre.

På bokmässan i Frankfurt såldes O´Connells debut till förlag i hela Europa. Därefter återvände så att säga boken till New York och gavs ut av ett amerikanskt förlag. Den första Mallory-deckaren kom på svenska 1975. En enda bok – sen var det stopp. Carol O´Connell fortsatte att skriva och böckerna gavs ut i andra länder, men i Sverige skulle det dröja till år 2008 – hela 13 år! – innan ett nytt förlag tog vid och fortsatte att publicera Mallory-deckarna. Varför detta långa uppehåll?

– Nej, jag vet inte. Sånt håller inte jag reda på. Jag skriver bara.

Lite lustigt också att både på den första romanen och de tre som kom i fjol – ”Mannen som ljög”, ”Dödens sköna konst” och ”Stenängeln” (Voltaire Publishing) – finns en omslagsflicka som ska föreställa Mallory. Men hon är äldre på de nya omslagen.

– Det svenska förlaget tyckte kanske att åren hade gått och Mallory måste ha blivit äldre. Det blir hon aldrig. New York förändras omkring henne men Mallory är alltid 25 år. Cirka, för ingen vet exakt när hon föddes.

Hon heter Kathleen – eller Kathy – Mallory. Fast om någon tilltalar henne med förnamnet så fräser hon: ”Mallory.” Inget annat. Inget mer.

– Hon vill hålla distansen till andra människor. Det är inte tillåtet att kalla henne Kathy. Så nära inpå får de inte komma. Mallory gråter inte heller. Hon har slutat att gråta.

carol oconnell foto jerry bauerI andra intervjuer har du sagt att hon är psykopat.

– Nej, rättar O´Connell, inte psykopat utan sociopat. Nästan men inte riktigt samma människotyp. Bägge känner sig överlägsna, de vet mer och kan bättre. Men när psykopaten är vild och dominerande så är sociopaten tyst och lugn, förvånad över att andra människor är som de är.

Carol O´Connell. Foto: Jerry Bauer

Och jag som trodde att hon var ditt porträtt av New Yorks typiska invånare, den stora stadens idealinvånare. Som Mallory, misstänksam och på vakt, som en katt, måste man vara för att klara sig i New York.

– Jo, det stämmer ju att här finns många sociopater. De fungerar bra i New York.

Det är inte svårt att förstå varför Mallory blivit som hon är. Hon levde som gatubarn i New York. Som 8-åring såg hon sin mamma bli mördad. Som 10-åring haffades hon av en polis, när hon bröt sig in i en Jaguar. Hon adopterades av kommissarie Louis Markowitz, som polisen hette, och hans hustru Helen. De lärde henne bordsskick och att skilja mellan rätt och fel. Det lyckades, nästan.

Den vuxna Mallory stjäl inte pengar – däremot kan hon ”stjäla” information om människor och annat. Hon blev polis som sin fosterfar och specialist på datorer. När Carol O´Connells deckarserie inleds är både Louis och Helen Markowitz döda. Ändå är det som om de lever i böckerna, de fortsätter att leva genom adoptivdottern.

– Det uppskattar jag att du säger, att du känner så när du läser. I min första deckare – den som aldrig kom ut – levde kommissarie Markowitz. Det var omöjligt med två så starka personligheter i samma roman. Han måste dö – ändå ska det kännas som om han lever.

– Mallory är en modern kvinna. Hon har både det manliga och det kvinnliga i sig. Det har vi alla men det är tydligare hos Mallory. Många tror att barn blir som de blir, oberoende av hur föräldrarna är. Jag tror att föräldrar – båda föräldrarna – påverkar sina barn mer än vi anar.

Mallory-deckarna har dessutom en annan huvudperson: miljön. Kvarter för kvarter, gata för gata och hus för hus porträtteras Manhattan, New York. Autentiska hus och kvarter, som går att hitta i New York?

– Inte husen, det vågar man inte. Miljöerna är realistiska men fiktiva. New York har så många olika sorters delar och människor att allt inte går att skildra på en gång. Man får lägga pussel, en bit i taget. Jag vill också visa hur staden förändrats, låta nutiden möta sin historia.

Carol O´Connell berättar om den New York-miljö där hon gör research inför sin tionde Mallory-deckare. Endast fyra titlar finns på svenska så det kan tyckas långt dit. Men eftersom förlaget Voltaire lovat att ge ut – minst – tre titlar per år kan vi snart vara där…

– The Ramble är en ökänd del av Central Park. Tidigare vågade ingen gå dit och enligt ryktet ska det fortfarande vara en farlig plats med uteliggare och drogmissbrukare. Ingen ville följa med mig så jag fick gå ensam. Den första jag mötte var en gammal kvinna med shoppingvagn och sen kom flera barnfamiljer. I boken ska The Ramble förekomma som det var förr och som det är nu.

Bengt Eriksson
Publicerat i Femina 2008

Utgivet på svenska

Mallorys orakel (1995)
Judasbarn (1999)
Mannen som ljög (2008)
Dödens sköna konst (2008)
Ängel av sten (2008)
Blues för Louisa (2009)

Utgivet i USA

Med NYPD Det. Kathy Mallory
Mallory’s Oracle (1994)
The Man Who Cast Two Shadows (1996)
Stone Angel (1998)
Shell Game (2000)
Crime School (2002)
Dead Famous (2004)
Winter House (2005)
Find Me (2007)
The Chalk Girl (2012)
It Happens In The Dark (2013)
Blind Sight (2016)

Standalone
The Judas Child (1998)
Bone by Bone (2009)

2019 års bästa svenska deckare och annan krimi (del 1)

Christoffer Carlsson JärteckenChristoffer Carlsson: Järtecken (Albert Bonniers)
Med ”Järtecken” har Christoffer Carlsson åstadkommit sin bästa roman ända sedan debuten år 2010. Hans kriminella skildring av de förgätna barndomstrakterna några mil öster om Halmstad kändes i läsögonblicket också som den bästa svenska landsbygdsdeckare och country noir som getts ut. Någonsin. Här har Carlsson skrivit som tre personer i en författare: deckarförfattaren och kriminologen samt – dessutom – bygdeskildraren.

Fagerholm Vem däödadeMonika Fagerholm: Vem dödade bambi? (Albert Bonniers)
Som alltid – om uttrycket passar i sammanhanget – leker Monika Fagerholm med orden när hon skildrar följderna av en gruppvåldtäkt, för den våldtagna och fyra unga våldtäktsmän. Prosan blir poesi, annan skönlitteratur blir krimi. Och tvärtom. Resultatet är en mycket stark krimi, thriller, deckare – kalla ”Vem dödade bambi?” vad ni vill – en läsvärd och bra roman är det. En roman som tar sig in i kroppen för att stanna kvar.

Viktoria Höglund den-som-haver-barnen-karViktoria Höglund: Den som haver barnen kär (Southside Stories)
Min favorit av alla bra svenska debutdeckare årgång 2019 är nog ändå Viktoria Höglunds psykologiska thriller om den mardröm – för barnets föräldrar förstås men också personalen – när en tvååring försvinner från en förskola i Stockholm. Om hennes debut kan kallas thriller, deckare eller ens spänningsroman, nog snarare en feel life-roman med spänning. Inget våld och inget blod men ändå spännande och drabbande så det känns in i hjärtat.

Alsterdal BlindtunnelTove Alsterdal. Blindtunnel (Lind & Co)
Alsterdal skriver både i och bortom genren. Resultat: mer än de flesta får plats med i en deckare. Inte heller serieromaner. Hennes böcker kan handla om vad och utspela sig var som helst. Som när hon, som här, gör en arkeologisk utgrävning av historien. Det medelålders paret Sonja och Daniel sålde radhuset i Sverige och bosatte sig i ”Böhmens Schweiz”. Eller Sudetenland, som det kallades när Nazityskland kom hit och försvann. Och med dem traktens judar. Vad lever kvar idag av detta, i människors minnen som i verkligheten.

Ulla BolinderUlla Bolinder: I din himmel (BoD)
Bolinder skriver deckare på ett sätt som hon är ensam om i Sverige – eller i världen? Nu har hon börjat varva personer som i en månghövdad kör. Var och en talar i jag-form om sig själv och andra. Ett vimmel av röster = människor, vanliga och udda på samma gång. ”I din himmel” är lika mycket en skildring av människors beteenden som en polisroman om utredningen av en rad våldtäkter. Bolinders deckarberättande passar kanske inte alla men jag förblir fascinerad av hennes förmåga att ständigt variera sin säregna deckarstil.

Deckarloggs red.

Så gick ännu ett år i kulturens Sydöstskåne

Dags att tänka tillbaka på årets kulturupplevelser i Sydöstskåne (med omnejd). Alltså mina upplevelser av musik, konst, teater, litteratur med mera. Efter fjolårets årskrönika kom det kritik för att jag ”glömt” vissa händelser. Men man kan inte minnas sånt man inte upplevt och tiden räcker inte för att hinna med allt som händer och sker i Sydöstskånes sprudlande kulturliv. Så här följer några höjd- och även ett par lägstapunkter från mina kulturupplevelser år 2019.

Trotzig liten

Ellen Trotzigs målade österlenska natur mellan jord och himmel.

Konst: Ulla Viottis tegelboksbibliotek (Kivik Art), Ellen Trotzigs österlenska naturmålningar (Österlens museum), Thale Vangens kohudskonst (Galleri Wallner) och offentliga skulptur av Vricklund och ålen (Pumphuset i Vollsjö), Jenny Svenberg Bunnels jazz- och koteckningar (på Instagram), Gunilla och Anders Vardams segelfartyg respektive byggnadsverk (Gyllengårdens Hösterlensalong), Laurie Andersens virtual reality-verk ”Chalkroom” (Rikstolvan), Andy Warhols skivomslag och katter (Moderna Museet Malmö), Kent Wistis målningar/satirteckningar (Staffanstorps konsthall), My Svennbergs och Eddie Tjeno Ericssons Lesboskommentar (Tjörnedala) samt de nymålade kostmuseiväggarna i Ystad.

Vricklund liten

Thale Vangens skulptur av Vricklund och ålen.

Årets graffitikonstnär: Lena Alebo, chef för Österlens museum, som lät måla husgaveln vid museiträdgården med vit färg i ett slags retromodern stil.

Årets sydöstskånska konstskandal (1): Händelsen ovan då konstmuseichef Alebo stoppade en ansökan om förlängt bygglov för Carolina Falkholts muralmålning genom att skyndsamt måla över och bort Falkholts konstverk.

Sydöstskånsk konstskandal (2): Föreningen Street Art Österlen visade sig vara mot snarare än för graffiti genom att stödja borttagandet av Falkholts målning med avhopp från styrelsen som följd.

Bästa jazz på scen: Sångerskorna Amanda Andréas, Amanda Ginsburg och Isabella Lundgren (alla på Solhällan/Ystads jazzfestival) samt John Venkiah Trio (Ystads jazzcafé).

Besvikelse: Programmet för Ystads jazzcafé, mindre spännande än tidigare år.

Årets skånska kvinnorock på scen: Hedda Hatar, Vet Hut (båda Mossagårdsfestivalen) och VA Rocks (Garageprojektet).

va-rocks-1-liten

VA Rocks på Garaget i Hammenhög.

Mer bra sång och musik på scen: Rebecka Törnqvists jazzpop (Garaget), folkmusik med Willemark/Knutsson/Öberg (Södra Mellby kyrka) och Väsen (Tomelilla folkhögskola), James Intvelds 50-talscountryrock (Solhällan), Cristina Brancos fado (Saltsjöbaden/Ystads jazzfestival) och country-rock-soul-R&B-drottningen Karin Tingne med maken Peter på gitarrer (Ystads teater).

Skånsk kvinnorock, punk, metal och pop på skiva: Hedda Hatars debutalbum, Vet Huts singlar ”Vet hut” och ”Tristessens botemedel”, VA Rocks med albumet ”I Love VA Rocks”, Vånna Inget, ”Utopi”, och Rebecca Bergcrantz/Raindear, ”Skies To My Name”.

Bästa skånska album: Countrysångpoeten Michael Saxells digitala släpp ”Songs For Lennart” och ”Some Songs”.

Mer skånskt på skiva: Samtida klassiskt av Anna-Lena Laurin, ”Quests”, folkmusik med Ralsgård & Tullberg, ”Kvartett”, syntpop med Page, ”Fakta för alla”, jazz med Fanny Gunnarsson, ”Share Your Past”, Nils Landgren, ”Four Wheel Drive”, Jan Lundgren, ”Mare Nostrum III”, Fredrik Ljungkvist, ”Atlantis”, och Hannah Svensson, ”Places And Dreams”, rock med Dalaplan, ”Du går aldrig ensam”, country med Cicci Landén, ”Treasure This Moment” och diverse amerikana med Karin Tingne, ”YLA Sessions”.

Skånska deckardebuter: Tina Frennstedt, ”Försvunnen”, och mer ändå Claes & Eva Fürstenberg, ”Blodhundar”.

Annan skön prosa från och/eller om Sydöstskåne: Magnus Cadier, ”November har trettioen dagar”, Vilda Rosenblad, ”Lilla fröken Grenadin”, Karin Brunk Holmqvist, ”Damen med bysten”, Anna Fredriksson, ”Ett enklare liv” och Frida Skybäck, ”Bokcirkeln vid världens ände”.

Skånsk poesi: ”Supernova” av Julia Werup (förut Ystad, nu Köpenhamn) och bilderboksdiktsamlingen ”Just nu” för barn och föräldrar av Lotta Olsson (tidigare Helsingborg, numera Stockholm).

Tango

Tango i Vollsjö.

Live-poesi: Maria Bielke von Sydow, Unnur Sólrun Bragadóttir, Helen Halldórsdottir och någon till läste dikter på ett fullsatt Vollsjö hembageri under Litteraturrundan.

Årets café/konditori: Vollsjö hembageri med isländska klenetter, saffranscheesecake, vörtbullar…

Lokal kulturambassadör: Helen Halldórsdottir som fått nämnda hembageri att bli Färs härads nya kulturcentrum med författarmöten, barnaktiviteter, tangomusik och dans.

Kulturpris: Sonja Mårtensson, 92, borde för längesen ha kulturprisats av Sjöbo kommun. Både för kalligrafin på Skumpen- och Piratendiplomen och hennes samling med lokala föremål och kläder. Under 2019 har bland annat gamla brudklänningar ur samlingen visats i Ilstorps och Södra Åsums kyrkor.

Hårderup orig

Lokalaste lokaltidningen Hårderupsposten.

Mest långvariga chefredaktör: Bertil Persson har gett ut Hårderupsposten i 49 år. Jubileumsnumret, som blir tidningens sista nummer, kommer vid julen 2020.

Kulturell lokalpatriot: Det verkar vara jag.

Pizzeriabyte: Efter den sorgliga nedläggningen av La Prima Classe i Lövestad har familjen Eriksson övergått till Gustos sicilianska i Ystad.

Ystadteater liten

Musikalen ”De tre musketörerna” på Ystads sommarteater.

Sjungen teater: Sååå proffsig uppsättning av musikaloperan ”Min vän fascisten” på Lilla Beddinge Teater. De så kallade amatörerna på Sommarteatern i Ystad agerade som proffs de också i egna musikalen ”De tre musketörerna”.

Också 2019 års julbelysning: Det färgglittrande huset med trädgård vid södra rondellen i Sjöbo.

Tre ggr kort inför 2020

1. Lokalrevy. Ystadrevyn toppade sig själv i år. Ska man kunna göra det en gång till? Som revygeneralen Lars-Åke Kristensson säger: – Ystadrevyn försöker i samarbete med ”nya” danska textförfattare att bli lite fränare, lite mer utmanande och anta den danska ”frispråkigheten”. Hur detta går avslöjas vid premiären för revyn ”Bättre sent än aldrig” den 11/1 på Ystads teater.

2. Sångpoesi. Mötet mellan sångerskan Karin Tingne och sångpoeten Jennifer Saxell är bland det mest spännande som hörts inte bara i mina öron utan i hela Skåne – ja, Sverige. Säkert instämmer alla som upplevde Karin och Peter Tingnes konsert på Ystads teater. Nu ska de in i studion och göra inspelningar av Saxell-låtarna. Kan knappt hålla mig tills jag får höra resultatet…

3. Framtiden… beror på hur liberaler väljer att definiera liberalism. Ska staten, regioner och kommuner stödja olika sorters kultur som en del av samhällets demokratiska grund? Ska kulturskolor, bibliotek och studieorganisationer finnas och vara öppna för alla och ska ett fritt kulturskapande få föda och främja våra personliga, individuella tankar och åsikter? Alltså, ska kultur vara krimskrams eller ett politiskt kärnområde?

Jag själv litenBengt Eriksson (text och foton)
Publicerat i Ystads Allehanda

 

Fagerholm breddar och fördjupar kriminalgenren

Monika Fagerholm
Vem dödade bambi?
(Albert Bonniers)

”Vem dödade bambi?” av Monika Fagerholm nominerades inte som en av årets bästa kriminalromaner/deckare av Svenska Deckarakademin. Det hade jag inte heller, om jag säger så, förväntat mig.

Men jag trodde faktiskt att romanen skulle Augustprisnomineras. Nej, så blev det inte heller.

Däremot har ”Vem dödade bambi?” nominerats till Finlandiapriset 2019. Välförtjänt och det skulle ha varit lika välförtjänt om romanen funnits med på alla tre nämnda nomineringslistorna.

Om romaner i kriminalgenren, deckarfamiljen, krimi eller vad de ska kallas, kan definieras som att de skildrar kriminalitet och dess förhållande till samhället och människorna – i så fall har Monica Fagerholm skrivit en kriminalroman eller till och med en deckare.

Fagerholm Vem däödadeFagerholm arbetar mer med språket än de flesta deckarförfattare – men inte samtliga. Det finns andra skönlitterära författare som också har en egen, för läsarna utmanande och experimenterande, stilistik och som ändå räknas till kriminalgenren.

Och varför snäva in? Varför inte bredda och fördjupa genren istället – och därmed fördjupa det ämne som behandlas, alltså kriminalitet, som ju i sin tur handlar om hur människor behandlar varandra, hur vi egentligen har det med varann?

”Vem dödade bambi?” skildrar följderna av en gruppvåldtäkt, för den våldtagna och de fyra unga pojkar som gruppvåldtog. Och även för mödrarna till ett par av pojkarna. Eller snarare för familjernas rykten.

Detta kommer upp till ytan igen – eller riskerar att komma upp – när en barndomskamrat till de nu vuxnare ”gossarna” ska göra en film om våldtäkten. Titel, just så: ”Vem dödade bambi?”.

Fagerholm vänder på allt – miljöerna, personerna, händelserna, minnena och tankarna – med hjälp av språket. Sitt eget skriftspråk. Ja, det är eget men kan snarlikna Joyce Carol Oates.

Det börjar redan med ortnamnet Villastan, det hörs ju att den är fashionabel, de rikas förort. En håla på landet benämner Fagerholm som Gråbbå. Eller vad säga om de kvinnliga personerna Emmy och Saga-Lill?

Fiktion av verkligheten? Eller, omvänt, så mycket fiktion på romansidorna att det liksom vänder ut och in, blir än mer verkligt? Och därför hanterbart i – för – verkligheten.

Jag håller på det senare.

Det är med språket som Fagerholm vrider på och förtydligar sin berättelse. Många kursiverade rader, långa stycken och något helt kapitel. Ett ord, en betoning, en mening med – plötsligt och oväntat – STORA bokstäver. Och avbrutna rader, ett eller flera ord som hoppar ner till nästa rad, kan placera sig varsomhelst på nästa rad.

Likt poesi.

Ogrammatiskt, ibland också. Hon skriver inte korrekt, för att använda det ord som brukar förekomma i Facebooks författargrupper.

Det här är ju Monica Fagerholms återkommande, lekfulla sätt att författa och först tyckte jag att det inte fungerade i det här, säg, grova sammanhanget. Att språket tenderade ta över från – ja, dölja – innehållet. Men jag ändrade mig, när jag fortsatte att läsa…

Fagerholms skriftspråk fungerar lika bra i ”Vem dödade bambi?” som tidigare och alltid. Händelsen och andra händelser, människorna, tankarna – just allt – lyfts fram och grävs upp på ett så kännbart sätt att det kanske inte ens varit möjligt att skildra på något annat sätt, med några andra ord, något annat sätt att skriva.

Resultatet är en mycket stark krimi, thriller, deckare – kalla ”Vem dödade bambi?” vad ni vill – en läsvärd och bra roman är det i vilket fall. En roman som tar sig in i kroppen för att stanna kvar.

Bengt Eriksson

Från krimi till poesi

Inte ofta som jag lägger upp något på Deckarloggs systerblogg Dikter och tankar. Fast nu har jag gjort det: något jag skrev om Julia Werup, släktskapen är som ni tror, i Ystads Allehanda.

Julia Werup SupernovaNämligen en kombinerad recension av hennes nya diktsamling ”Supernova” liksom hennes nya album ”Blixtra”.

Brukar ju hävda att de litteraturformer som står närmast varandra är krimi och poesi. Nej, inte innehållsligt, för både krimi och poesi kan ju handla om vad som helst. Men till orden, till ordnyttan.

I få andra litteraturformer är det så livsviktigt att formulera sig rätt, hitta de exakta orden och formuleringarna, som i just krimi och poesi: för att blotta och lyfta innehållet.

Julia Werup BlixtraTycker alltså jag och det har jag tyckt sen jag lärde mig läsa ett par år in på 50-talet, ända sen dess har jag varvat krimi och poesi, deckare och lyrik i min läsning. Men jag har ju under åren stött på vissa som inte ens fattat vad jag menar…

Må så vara, ingen lust att förklara det (igen). Blott detta: Julia Werup är värd att ta del av, både hennes nerviga ord  i pappersdiktsamlingen och hennes avvaktande men också attackerande röst på det klingande albumet.

Gör det! Kicka på länken HÄR och följ med till bloggen Dikter och tankar.

Bengt Eriksson

 

 

 

 

Erikssons deckarmässa

Göteborg ligger inte på en ö. Det gör Visby. Den deckarläsare som ville ta sig till Gotland, under de år som Crimetime-festivalen höll till i Visby, måste planera i god tid. Annars kunde flyg- eller färjebiljetterna vara slut. Och tala inte om inkvartering, inga lediga rum på hotell och vandrarhem.

Till Göteborg, där Crimetime i år inhystes på Bokmässan, är det lättare att ta sig tur och retur på samma dag. (Även om hotellen nog var fullbokade även i Göteborg om man ville vara där på festivalens bägge dagar, lördag-söndag, men bestämt sig för sent.)

Att Crimetime lämnat Visby är bra. Fast ska deckarfestivalen arrangeras i just Göteborg och med anknytning till Bokmässan? Crimetime 2018 blev inte Bokmässans deckarfestival, där all kriminallitterär aktivitet samlades, utan en festival i mässan.

Bokkassar litenEn större och mindre papperskasse fylldes snabbt med böcker.

Torsdag-söndag förekom många andra deckarinslag i olika montrar och på scener, vissa arrangemang fick extra konkurrens av Crimetime-festivalen (och tvärtom).

Min egen deckarmässa – eller festival – började på torsdagen kl. 17.10 med Deckarakademins utdelning av barn- och ungdomspriset Spårhunden. Där vann Christina Wahldén med sin både traditionella och samtida ungdomsdeckare ”Falafelflickorna” om Hawa – med ”kliande” sjal – som öppnar en detektivbyrå. Första uppdraget: en skolkompis ska bli bortgift mot sin vilja.

Spårhunden litenSamtliga nominerade till Spårhunden-priset: Martin Widmark/Helena Willis, Christina Wahldén (med gose-Spårhunden i famn) och Sara Lövestrand. 

Går förbi Mattias Boström, ständigt signerande sin tjugo kapitel tjockare nyutgåva av ”Från Holmes till Sherlock”. Hur många kriminella fackpriser har du nominerats till? ”Tio stycken”, svarar Boström. Och vunnit? ”Fyra.”

Träffar också Olle Lönnaeus som, trots den positiva recensionen i YA av ”Tiggarens hand”, tar upp – ja, ältar – min kritik av upplösningen. ”Inte tillräckligt bra… Hmmm. Jo, kunde kanske ha fördjupat det mer.”

Mattias B litenMattias Boström vid signeringsbordet.

Inte många år sen som en deckarläsande besökare på Bokmässan blev extra till sig när det stod någon enstaka egenutgivare i en monter. 2018 har de egenutgivande deckarförfattarna samlats i ett par kluster på botten- och övervåningen.

Vid Fantastikgränd samsas Anders H Blomström (historiska Gotland) och A.R. Yngve (skräckdeckare) i samma monter och strax bredvid finns LiseLotte Divelli (mc-deckare).

En rulltrappa upp står Annika Duvert, Frida Moisto och Annette Brandelid (vars deckare utspelar sig i Märsta, Jönköping respektive Hjo) i strategisk närhet till Crimetime-området.

Deckare etc litenÄn fler nya böcker.

Men ingen av de nämnda egenutgivarna medverkar på Crimetime. Varför? ”För dyrt. Vi har inte råd.” Jag frågar Karin Linge Nordh, programansvarig för Crimetime Göteborg och förläggare inom Bonnierförlagen, vad som krävs för att en deckarförfattare ska kunna delta.

Tre krav: författaren/förlaget måste vara utställare på Bokmässan, antas av programredaktionen och betala en avgift per programpunkt. Crimetime arrangeras, bör tilläggas, av Bokmässan i samarbete med några stora svenska förlag. Så ta detta som en fråga eller ett påstående: Kan Crimetime ha ett seminarium på temat ”Framtidens deckarförfattare – en egenutgivare?”

Deckarprat litenFavoritseminarium: Om ”Metoo”-deckare med författarna Kicki Sehlstedt, Lina Bengtsdotter och Sara Larsson. Samtalsledare: Karin Linge Nordh.

Efter två dagar, från halv 9-10 till cirka 17, försöker jag sammanfatta mina upplevelser från de bägge Crimetime-scenerna, Häktet och Kåken, med kortseminarier och även ett par rum med längre seminarier.

Två ord: krockar och beslutsvånda. Vad ska man välja när seminarierna pågår parallellt? Även ljudmässiga krockar, satte man sig fel hördes två scener samtidigt. Och när polisens forensiska avdelning drog igång sin monter med information (passande för både läsare och författare) om brottsplatsundersökningar uppstod tre kakafoniska ljudkällor.

Deckarpristagare litenDiverse glada deckarpristagare.

Två ord till: kommersialism kontra litteratur. Crimetime handlar – alltför – mycket om att lansera författare, sälja böcker och skapa bestsellers. När allt fler deckarpriser inte bara sponsras av en glasögonkedja utan delas ut i företagets namn passeras en gräns (för mig). Hur välförtjänta pristagarna – Liza Marklund (hederspriset), Emelie Schepp (årets författare), Niklas Natt och Dag (debutant), Jørn Lier Horst (nordisk noir), Elias och Agnes Våhlund (barndeckare) – än må vara…

Uppskattar däremot att Crimetime försökt komma ifrån rena presentationer av författarnas nya deckare genom att ha teman för varje programpunkt – som ”Malmö – då och nu” (med Olle Lönnaeus och Set Mattsson), ”Småstadsmysterier” (Camilla Grebe, Ninni Schulman, Ingrid Hedström), ”Spänning utan våld” (Kristina Appelqvist, Marianne Cedervall) och så vidare.

Fast alltid fungerade det ändå inte så väl. Att låta en förläggare/redaktör samtala med sin författare är ingen bra idé. Detta kräver – oftast – en genrekunnig journalist.
”Metoo i deckarvärlden” blev mitt bästa Crimetime-seminarium. Författarna Kicki Sehlstedt, Lina Bengtsdotter och Sara Larsson diskuterar deckare som samhällslitteratur och sina skildringar av utsatta kvinnor.

Kort om deckare gånger 3

1. Egenutgivet. Frida Moisto, nämnd i krönikan, har snappats upp av ett ”riktigt” förlag. Kamilla Oresvärd, nu etablerat deckarnamn, debuterade på ett hybridförlag. Även Emelie Schepp startade som egenutgivare. Tips till förlagen: Kolla egenutgivarna, där finns morgondagens deckarstjärna. Fråga: Vilken egenutgivande författare slår igenom, vägrar övergå till ett stort förlag och tjänar stålarna själv?

2. Barn- och ungdom. I Sverige finns en bred och kvalitativ utgivning av barn- och ungdomsdeckare. Inte minst vad gäller de mer vuxna, ofta samhällsskildrande ungdomsdeckarna. Som Spårhundenprisade ”Falafelflickorna” av Christina Wahldén. Fler läsvärda ungdeckare: Camilla Lagerqvist, ”Mordön”, Sara Lövestam, ”Gruvan”, och Magnus Nordin, ”Midsommarmorden”.

3. Årets deckare. Deckarakademins presentation av årets utgivning hade 2018 flyttat in på Crimetime, som tack vare detta fick extra tyngd och seriositet. Som att genren breddades med Sara Stridsbergs ”Kärlekens Antarktis” och Laíla Slimanis ”Vaggvisa”. Eller när Gunilla Wedding sa att deckare kan vara dåligt översatta och illa korrlästa. Nils Scherman tillfogade att dålig korrläsning även gäller svenska deckare.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i KB/YA 2018

PS. Jag passerade också igenom (många gånger, det låg precis utanför presscentrat) rummet för poesi- och översättning. Som en rening: vila för öronen och också  poängtering av den omsorg som varje författare och journalist för den delen bör ha gentemot sina ord; varje ord, stycke(sindelning), punkt, kommatecken…

Woodson litenHär läser Jacqueline Woodson ur sin självbiografiska diktsamling för yngre och äldre, ”Brown Girl Dreaming”. Samtliga snapshots: Blenda Automatique. 

Poesin är den nya prosan

Jag brukar ju säga att den – andra – genre som kriminallitteratur står närmast är poesi. Då skrattar folk för de tror jag skämtar. Men det gör jag inte alls. Mer om detta en annan gång. Skrev det bara som förklaring på att Deckarloggs nya inlägg här nedanför handlar om… poesi.

***

Sorterar böcker inför julen, försöker hitta en hylla där jag kan tränga in dem bland alla andra böcker. Och fastnar. Som alltid, när jag sorterar böcker. Jag fastnar i en bok, fastnar i flera böcker och blir stående, för att jag börjar läsa. Det tar lång tid att sortera böcker. Inget snabbjobb.

Allt mer fastnar jag i diktsamlingar, märker jag. Allt fler diktsamlingar verkar jag skaffa mig. Då och då under året, liksom förra året, har jag nämnt nya diktsamlingar, bara kort-kort, i samband med mina onsdagskrönikor. Har fått för mig att det är en ny poesivåg på gång i Sverige, att det publiceras fler diktsamlingar än på länge.

Stämmer det? Mejlar Ellerströms förlag i Lund, som alltid publicerat mycket poesi, och frågar. Jo, man håller med. Antalet diktsamlingar har nog ökat. I den poesi som ges ut verkar det också finnas några gemensamma stråk – inte genomgående, inte i all ny poesi, men så ofta att det blir något som kan kallas en trend.

Det ena är att svensk poesi har blivit berättande. Poesin är den nya prosan. En diktsamling kan vara som en poetisk roman och enskilda dikter som noveller. Det andra är att det diktas enklare och mer direkt, men ändå inte mindre poetiskt eller så att det saknas djup. Det till synes enkla är det verkligt djupa.

Gunnar HardingEn av samlingarna jag blev stående med var nestorn Gunnar Hardings ”Från vinter till vinter” (W&W). Han brukar dikta minnen och historier men med ett rikt bildspråk. Här finns en allmängiltig, mer omedelbar diktsvit om ett uppbrott, två människor som lämnar varann: ”Märkligt att det dröjde så länge / innan jag upptäckte att dörren ut / stod på vid gavel.”

TodorovAnamarija Todorovs diktsamling ”Fröken Forever” (Rastlös Sorgenfri) visar precis vad jag menar med den direkta, berättande svenska poesin. De lika rakt upp och ner som poetiska dikterna skildrar arbetet i förskolan: arbetsvillkor, politikernas krav, omsorg om barnen från föräldrar och personal. Ödesmättad start: ”Vi tänker ta väl hand om dig, / älskade lilla barn.”

Tunedal”Rosor skador” (W&W) av Jenny Tunedal är också en berättelse – fast inte så direkt utan med fler omrörda känslor, vilket får just den här diktsamlingen att bli nästan för berörande och realistisk. Direkt på första sidan, titeln lyder ”Doktor A:s klinik”, finns denna starkt drabbande formulering: ”Han hade aldrig sett en kvinna glömma sitt eget namn medan hon skrev det.” Tunedal har diktat om (sin mammas) demens.

EllerströmI samlingen ”Genom spegeln” (Ellerströms) diktar förläggaren själv, Jonas Ellerström, lika enkelt och levande som alltid. Iakttagelser, upplevelser, noteringar och, under titeln ”Fågeltofta”, något som kan liknas vid personlig, poetisk krönika. Han besöker vad som måste vara Johns antikvariat och noterar: ”I rummet finns hela min ungdom. // Här återser jag alla de böcker / jag köpte och läste eller bara köpte.”

Många fler svenska diktsamlingar skulle jag kunna nämna och citera ur. Men om man nu ska gradera poesi, det är ju tveksamt, så är dessa fyra just nu mina favoriter, dem jag bläddrar mest i, blir stående och läsande, funderande. Det vill säga platserna fem till två (utan rangordning sins emellan). Återstår så min favoritsamling, den som måste hamna högst, eftersom den grep mig mest, riktigt skakade om mig.

WerupEn debutsamling, där det känns som om Julia Werup diktat med hela sig och sitt liv, hittills. När Ulf Mårtensson intervjuade henne i YA publicerades också en dikt som jag inte tyckte gjorde henne rättvisa. Debutdiktsamlingen ”Ensomme mænds død / Ensamma mäns död” (utgiven på svenska, vänstersidorna, och danska, högersidorna, av Det Poetiske Bureau) innehåller så många fler dikter som var och en innehåller så mycket mer.

Liv och död. Ordagrant. Julia Werup diktar så. Blod. Ett annat ord. Som när hon gör entré på jazzklubben Montmartre: ”Jag står som ett öppet könsorgan / Med köttet lagom blodigt.” Kroppen och livet som ett öppet sår, på gränsen till döden. ”Ska vi våga leva lite till / För det finns inget att förlora…”

Hon diktar om män, älskaren som ska få en ny ”horunge” med en annan, danskarnas (Julia bor i Köpenhamn) syn på ”luder”. Pappan, ja, hon har skrivit flera dikter om sin pappa (se samlingens titel, redan där), men dom dikterna vet jag inte hur jag ska hantera, en annan Jacques än den jag träffade, någon som jag inte visste fanns.

Till exempel ”Pacemaker”, en av pappadikterna: ”Döden är oromantisk / Därför finns poesin…” Så livsdesperat, med varje dikt, rad och ord liksom klamrar hon sig fast vid livet. Måste sluta med något mer upplyftande (eller kanske inte?), som ”Barndom”:

Minns kvällarna i aftonsolen
Vi åt rädisor med smör och salt
De vuxna drack vin
Kvällspromenaderna längs
de asfalterade landsvägarna
upp till brunnen med ugglorna
Du sa att de skulle bita mig
Jag höll dig i handen
Vi tittade ner i den tomma brunnen
Du sa att ugglorna hade stora ögon
som lyste i mörkret…

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Krönika i Ystads Allehanda 2017