Från krimi till poesi

Inte ofta som jag lägger upp något på Deckarloggs systerblogg Dikter och tankar. Fast nu har jag gjort det: något jag skrev om Julia Werup, släktskapen är som ni tror, i Ystads Allehanda.

Julia Werup SupernovaNämligen en kombinerad recension av hennes nya diktsamling ”Supernova” liksom hennes nya album ”Blixtra”.

Brukar ju hävda att de litteraturformer som står närmast varandra är krimi och poesi. Nej, inte innehållsligt, för både krimi och poesi kan ju handla om vad som helst. Men till orden, till ordnyttan.

I få andra litteraturformer är det så livsviktigt att formulera sig rätt, hitta de exakta orden och formuleringarna, som i just krimi och poesi: för att blotta och lyfta innehållet.

Julia Werup BlixtraTycker alltså jag och det har jag tyckt sen jag lärde mig läsa ett par år in på 50-talet, ända sen dess har jag varvat krimi och poesi, deckare och lyrik i min läsning. Men jag har ju under åren stött på vissa som inte ens fattat vad jag menar…

Må så vara, ingen lust att förklara det (igen). Blott detta: Julia Werup är värd att ta del av, både hennes nerviga ord  i pappersdiktsamlingen och hennes avvaktande men också attackerande röst på det klingande albumet.

Gör det! Kicka på länken HÄR och följ med till bloggen Dikter och tankar.

Bengt Eriksson

 

 

 

 

Erikssons deckarmässa

Göteborg ligger inte på en ö. Det gör Visby. Den deckarläsare som ville ta sig till Gotland, under de år som Crimetime-festivalen höll till i Visby, måste planera i god tid. Annars kunde flyg- eller färjebiljetterna vara slut. Och tala inte om inkvartering, inga lediga rum på hotell och vandrarhem.

Till Göteborg, där Crimetime i år inhystes på Bokmässan, är det lättare att ta sig tur och retur på samma dag. (Även om hotellen nog var fullbokade även i Göteborg om man ville vara där på festivalens bägge dagar, lördag-söndag, men bestämt sig för sent.)

Att Crimetime lämnat Visby är bra. Fast ska deckarfestivalen arrangeras i just Göteborg och med anknytning till Bokmässan? Crimetime 2018 blev inte Bokmässans deckarfestival, där all kriminallitterär aktivitet samlades, utan en festival i mässan.

Bokkassar litenEn större och mindre papperskasse fylldes snabbt med böcker.

Torsdag-söndag förekom många andra deckarinslag i olika montrar och på scener, vissa arrangemang fick extra konkurrens av Crimetime-festivalen (och tvärtom).

Min egen deckarmässa – eller festival – började på torsdagen kl. 17.10 med Deckarakademins utdelning av barn- och ungdomspriset Spårhunden. Där vann Christina Wahldén med sin både traditionella och samtida ungdomsdeckare ”Falafelflickorna” om Hawa – med ”kliande” sjal – som öppnar en detektivbyrå. Första uppdraget: en skolkompis ska bli bortgift mot sin vilja.

Spårhunden litenSamtliga nominerade till Spårhunden-priset: Martin Widmark/Helena Willis, Christina Wahldén (med gose-Spårhunden i famn) och Sara Lövestrand. 

Går förbi Mattias Boström, ständigt signerande sin tjugo kapitel tjockare nyutgåva av ”Från Holmes till Sherlock”. Hur många kriminella fackpriser har du nominerats till? ”Tio stycken”, svarar Boström. Och vunnit? ”Fyra.”

Träffar också Olle Lönnaeus som, trots den positiva recensionen i YA av ”Tiggarens hand”, tar upp – ja, ältar – min kritik av upplösningen. ”Inte tillräckligt bra… Hmmm. Jo, kunde kanske ha fördjupat det mer.”

Mattias B litenMattias Boström vid signeringsbordet.

Inte många år sen som en deckarläsande besökare på Bokmässan blev extra till sig när det stod någon enstaka egenutgivare i en monter. 2018 har de egenutgivande deckarförfattarna samlats i ett par kluster på botten- och övervåningen.

Vid Fantastikgränd samsas Anders H Blomström (historiska Gotland) och A.R. Yngve (skräckdeckare) i samma monter och strax bredvid finns LiseLotte Divelli (mc-deckare).

En rulltrappa upp står Annika Duvert, Frida Moisto och Annette Brandelid (vars deckare utspelar sig i Märsta, Jönköping respektive Hjo) i strategisk närhet till Crimetime-området.

Deckare etc litenÄn fler nya böcker.

Men ingen av de nämnda egenutgivarna medverkar på Crimetime. Varför? ”För dyrt. Vi har inte råd.” Jag frågar Karin Linge Nordh, programansvarig för Crimetime Göteborg och förläggare inom Bonnierförlagen, vad som krävs för att en deckarförfattare ska kunna delta.

Tre krav: författaren/förlaget måste vara utställare på Bokmässan, antas av programredaktionen och betala en avgift per programpunkt. Crimetime arrangeras, bör tilläggas, av Bokmässan i samarbete med några stora svenska förlag. Så ta detta som en fråga eller ett påstående: Kan Crimetime ha ett seminarium på temat ”Framtidens deckarförfattare – en egenutgivare?”

Deckarprat litenFavoritseminarium: Om ”Metoo”-deckare med författarna Kicki Sehlstedt, Lina Bengtsdotter och Sara Larsson. Samtalsledare: Karin Linge Nordh.

Efter två dagar, från halv 9-10 till cirka 17, försöker jag sammanfatta mina upplevelser från de bägge Crimetime-scenerna, Häktet och Kåken, med kortseminarier och även ett par rum med längre seminarier.

Två ord: krockar och beslutsvånda. Vad ska man välja när seminarierna pågår parallellt? Även ljudmässiga krockar, satte man sig fel hördes två scener samtidigt. Och när polisens forensiska avdelning drog igång sin monter med information (passande för både läsare och författare) om brottsplatsundersökningar uppstod tre kakafoniska ljudkällor.

Deckarpristagare litenDiverse glada deckarpristagare.

Två ord till: kommersialism kontra litteratur. Crimetime handlar – alltför – mycket om att lansera författare, sälja böcker och skapa bestsellers. När allt fler deckarpriser inte bara sponsras av en glasögonkedja utan delas ut i företagets namn passeras en gräns (för mig). Hur välförtjänta pristagarna – Liza Marklund (hederspriset), Emelie Schepp (årets författare), Niklas Natt och Dag (debutant), Jørn Lier Horst (nordisk noir), Elias och Agnes Våhlund (barndeckare) – än må vara…

Uppskattar däremot att Crimetime försökt komma ifrån rena presentationer av författarnas nya deckare genom att ha teman för varje programpunkt – som ”Malmö – då och nu” (med Olle Lönnaeus och Set Mattsson), ”Småstadsmysterier” (Camilla Grebe, Ninni Schulman, Ingrid Hedström), ”Spänning utan våld” (Kristina Appelqvist, Marianne Cedervall) och så vidare.

Fast alltid fungerade det ändå inte så väl. Att låta en förläggare/redaktör samtala med sin författare är ingen bra idé. Detta kräver – oftast – en genrekunnig journalist.
”Metoo i deckarvärlden” blev mitt bästa Crimetime-seminarium. Författarna Kicki Sehlstedt, Lina Bengtsdotter och Sara Larsson diskuterar deckare som samhällslitteratur och sina skildringar av utsatta kvinnor.

Kort om deckare gånger 3

1. Egenutgivet. Frida Moisto, nämnd i krönikan, har snappats upp av ett ”riktigt” förlag. Kamilla Oresvärd, nu etablerat deckarnamn, debuterade på ett hybridförlag. Även Emelie Schepp startade som egenutgivare. Tips till förlagen: Kolla egenutgivarna, där finns morgondagens deckarstjärna. Fråga: Vilken egenutgivande författare slår igenom, vägrar övergå till ett stort förlag och tjänar stålarna själv?

2. Barn- och ungdom. I Sverige finns en bred och kvalitativ utgivning av barn- och ungdomsdeckare. Inte minst vad gäller de mer vuxna, ofta samhällsskildrande ungdomsdeckarna. Som Spårhundenprisade ”Falafelflickorna” av Christina Wahldén. Fler läsvärda ungdeckare: Camilla Lagerqvist, ”Mordön”, Sara Lövestam, ”Gruvan”, och Magnus Nordin, ”Midsommarmorden”.

3. Årets deckare. Deckarakademins presentation av årets utgivning hade 2018 flyttat in på Crimetime, som tack vare detta fick extra tyngd och seriositet. Som att genren breddades med Sara Stridsbergs ”Kärlekens Antarktis” och Laíla Slimanis ”Vaggvisa”. Eller när Gunilla Wedding sa att deckare kan vara dåligt översatta och illa korrlästa. Nils Scherman tillfogade att dålig korrläsning även gäller svenska deckare.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i KB/YA 2018

PS. Jag passerade också igenom (många gånger, det låg precis utanför presscentrat) rummet för poesi- och översättning. Som en rening: vila för öronen och också  poängtering av den omsorg som varje författare och journalist för den delen bör ha gentemot sina ord; varje ord, stycke(sindelning), punkt, kommatecken…

Woodson litenHär läser Jacqueline Woodson ur sin självbiografiska diktsamling för yngre och äldre, ”Brown Girl Dreaming”. Samtliga snapshots: Blenda Automatique. 

Poesin är den nya prosan

Jag brukar ju säga att den – andra – genre som kriminallitteratur står närmast är poesi. Då skrattar folk för de tror jag skämtar. Men det gör jag inte alls. Mer om detta en annan gång. Skrev det bara som förklaring på att Deckarloggs nya inlägg här nedanför handlar om… poesi.

***

Sorterar böcker inför julen, försöker hitta en hylla där jag kan tränga in dem bland alla andra böcker. Och fastnar. Som alltid, när jag sorterar böcker. Jag fastnar i en bok, fastnar i flera böcker och blir stående, för att jag börjar läsa. Det tar lång tid att sortera böcker. Inget snabbjobb.

Allt mer fastnar jag i diktsamlingar, märker jag. Allt fler diktsamlingar verkar jag skaffa mig. Då och då under året, liksom förra året, har jag nämnt nya diktsamlingar, bara kort-kort, i samband med mina onsdagskrönikor. Har fått för mig att det är en ny poesivåg på gång i Sverige, att det publiceras fler diktsamlingar än på länge.

Stämmer det? Mejlar Ellerströms förlag i Lund, som alltid publicerat mycket poesi, och frågar. Jo, man håller med. Antalet diktsamlingar har nog ökat. I den poesi som ges ut verkar det också finnas några gemensamma stråk – inte genomgående, inte i all ny poesi, men så ofta att det blir något som kan kallas en trend.

Det ena är att svensk poesi har blivit berättande. Poesin är den nya prosan. En diktsamling kan vara som en poetisk roman och enskilda dikter som noveller. Det andra är att det diktas enklare och mer direkt, men ändå inte mindre poetiskt eller så att det saknas djup. Det till synes enkla är det verkligt djupa.

Gunnar HardingEn av samlingarna jag blev stående med var nestorn Gunnar Hardings ”Från vinter till vinter” (W&W). Han brukar dikta minnen och historier men med ett rikt bildspråk. Här finns en allmängiltig, mer omedelbar diktsvit om ett uppbrott, två människor som lämnar varann: ”Märkligt att det dröjde så länge / innan jag upptäckte att dörren ut / stod på vid gavel.”

TodorovAnamarija Todorovs diktsamling ”Fröken Forever” (Rastlös Sorgenfri) visar precis vad jag menar med den direkta, berättande svenska poesin. De lika rakt upp och ner som poetiska dikterna skildrar arbetet i förskolan: arbetsvillkor, politikernas krav, omsorg om barnen från föräldrar och personal. Ödesmättad start: ”Vi tänker ta väl hand om dig, / älskade lilla barn.”

Tunedal”Rosor skador” (W&W) av Jenny Tunedal är också en berättelse – fast inte så direkt utan med fler omrörda känslor, vilket får just den här diktsamlingen att bli nästan för berörande och realistisk. Direkt på första sidan, titeln lyder ”Doktor A:s klinik”, finns denna starkt drabbande formulering: ”Han hade aldrig sett en kvinna glömma sitt eget namn medan hon skrev det.” Tunedal har diktat om (sin mammas) demens.

EllerströmI samlingen ”Genom spegeln” (Ellerströms) diktar förläggaren själv, Jonas Ellerström, lika enkelt och levande som alltid. Iakttagelser, upplevelser, noteringar och, under titeln ”Fågeltofta”, något som kan liknas vid personlig, poetisk krönika. Han besöker vad som måste vara Johns antikvariat och noterar: ”I rummet finns hela min ungdom. // Här återser jag alla de böcker / jag köpte och läste eller bara köpte.”

Många fler svenska diktsamlingar skulle jag kunna nämna och citera ur. Men om man nu ska gradera poesi, det är ju tveksamt, så är dessa fyra just nu mina favoriter, dem jag bläddrar mest i, blir stående och läsande, funderande. Det vill säga platserna fem till två (utan rangordning sins emellan). Återstår så min favoritsamling, den som måste hamna högst, eftersom den grep mig mest, riktigt skakade om mig.

WerupEn debutsamling, där det känns som om Julia Werup diktat med hela sig och sitt liv, hittills. När Ulf Mårtensson intervjuade henne i YA publicerades också en dikt som jag inte tyckte gjorde henne rättvisa. Debutdiktsamlingen ”Ensomme mænds død / Ensamma mäns död” (utgiven på svenska, vänstersidorna, och danska, högersidorna, av Det Poetiske Bureau) innehåller så många fler dikter som var och en innehåller så mycket mer.

Liv och död. Ordagrant. Julia Werup diktar så. Blod. Ett annat ord. Som när hon gör entré på jazzklubben Montmartre: ”Jag står som ett öppet könsorgan / Med köttet lagom blodigt.” Kroppen och livet som ett öppet sår, på gränsen till döden. ”Ska vi våga leva lite till / För det finns inget att förlora…”

Hon diktar om män, älskaren som ska få en ny ”horunge” med en annan, danskarnas (Julia bor i Köpenhamn) syn på ”luder”. Pappan, ja, hon har skrivit flera dikter om sin pappa (se samlingens titel, redan där), men dom dikterna vet jag inte hur jag ska hantera, en annan Jacques än den jag träffade, någon som jag inte visste fanns.

Till exempel ”Pacemaker”, en av pappadikterna: ”Döden är oromantisk / Därför finns poesin…” Så livsdesperat, med varje dikt, rad och ord liksom klamrar hon sig fast vid livet. Måste sluta med något mer upplyftande (eller kanske inte?), som ”Barndom”:

Minns kvällarna i aftonsolen
Vi åt rädisor med smör och salt
De vuxna drack vin
Kvällspromenaderna längs
de asfalterade landsvägarna
upp till brunnen med ugglorna
Du sa att de skulle bita mig
Jag höll dig i handen
Vi tittade ner i den tomma brunnen
Du sa att ugglorna hade stora ögon
som lyste i mörkret…

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Krönika i Ystads Allehanda 2017

Flyktingar, biotech, kärlek och poesi

Lone Theils
Den blå poetens kärlek
övers: Margareta Järnebrand
(Norstedts)

Nu föreligger den andra romanen om journalisten Nora Sand. ”Den blå poetens kärlek” är en fristående fortsättning på danska Lone Theils mycket lovande debut med ”Flickorna på Englandsbåten”, då som nu i utmärkt översättning av Margareta Järnebrand,

Det är en hemsk historia som Nora Sand har att gräva i. En iransk poet och Nobelpristagare, Manash Ishmail, har kommit som flykting till Danmark. Med på flykten fanns hans älskade hustru Amina men genom en serie olyckliga omständigheter har paret skilts åt och nu vet ingen vad Amina är.

Ishmail ger aldrig några intervjuer och uppträder inte i TV. Hans poesi är budskapet och så ska det förbli. Men inte längre. Han är beredd att ge en enda intervju och den ska Nora Sand få. Kulturredaktionen på tidskriften Globalt är i upprorsstämning: Varför just Nora?

Manash Ishmail vill att Nora ska hitta hans hustru. De senaste livstecknen kom från London och London är Noras bas. Hur kan en kvinna bara försvinna så spårlöst att man tvivlar på att hon ens har funnits?

Theils blå poetNora Sand kommer snabbt i kontakt med den nya verkligheten där flyktingmottagande och hantering är utsålt till privata företag som med engelska regeringens goda minne håller människor inspärrade i ogenomträngliga fängelsekomplex innan de deporteras. Ingen insyn, inget demokratiskt ifrågasättande är möjligt i denna värld där ideella organisationer övervakas, hotas och trakasseras, eldsjälar förföljs.

Kan detta verkligen vara det moderna England? Allt är gungande, kafkaeskt obegripligt och undflyende. Vad gör en tuff reporter när inget finns registrerat, den byråkratiska rundgången mardrömslik och otäcka trojaner i datorn raderar filer, stjäl video och telefonsamtal och allt, allt blir förstört?

Nora Sand väntar. På att rätt person ska dyka upp, på att hon ska kunna följa de få fysiska spår som finns. Hon tar hjälp av pålitliga vänner. Till sist lyckas hon skapa sig en bild av situationen och den visar sig vara långt värre än hon först kunnat ana.

Vilka förbindelser har ett danskt superföretag i biotech-branschen med ett internationellt läkemedelsbolag och ett amerikanskt säkerhetsföretag i Texas? Vad är det för revolutionerande medicin som företaget ska lansera? Ofattbara summor står på spel och spåren leder rätt in i flyktingförvaringen.

Det är inga roliga besked hon kan lämna till den väntande maken – eller för all del till sin redaktion. Alltför mycket står på spel, alltför mycket pengar är i omlopp och Globalt är bara en liten aktör på den internationella scenen.

Och Nora Sand är lika envis, käck och halsstarrig som i förra boken, och min kritik kvarstår: Hon är en intressant person som skulle må mycket väl av att fördjupas utan att förlora ett uns av sin envetna professionalism. Det vore intressant att få en lite djupare inblick i hennes drivkrafter och motiv. Kort sagt, hur hon blev som hon blev.

Men visst är det bra. Det är spännande och välskrivet och kopplingen mellan skumraskfinans och flyktingar minst sagt vältajmad. Det privata får sin beskärda del genom poeten Manash Ishmail och hans hustrus öden och med de bekymmer Nora själv har med kärleken och dess komplikationer.

Lone Theils har en egen ton och ett språk som matchar. Men några lösa ändar hänger sig envist kvar och skaver utan avslut. Vilket inte hindrar att jag ser fram emot Nora Sands vidare öden.

Kataina deckarblogg 1Katarina Tornborg