Två gånger Millennium 7

John Ajvide Lindqvist
Skriften i vattnet
(Ordfront)

Karin Smirnoff
Havsörnens skrik
(Polaris)

Först som sist: Jag tycker sånt här, alltså att skriva vidare på andra författares verk, är ett otyg (detta oavsett om det gäller Agatha Christie eller Stieg Larsson, Hercule Poirot eller Lisbeth Salander). Men nu är det som det är.

För det andra: När las ett extra ”n” till i tidskriftsnamnet och deckarserien Millen(n)ium? Stieg Larsson stavade ju: Millenium. Men numera är stavningen: Millennium. Småttiga, oväsentlig fakta? Kanhända, men jag undrar…

Den som först tog över och skrev vidare efter Stieg Larsson var ju David Lagercrantz, som tillfogade tre nya titlar till Larssons Millenium-trilogi. Nu har Karin Smirnoff åtagit sig att skriva ytterligare tre titlar till den utgivna Millennium-sextetten.

Men det räcker inte. John Ajvide Lindqvist har dessutom skrivit en deckare som både är och inte är en ny Millennium-titel. Hans deckare skulle ha blivit men blev inte den sjunde i ordningen. Hur det hänger ihop? Så här:

John Ajvide LIndqvist.
Foto: Thron Ullberg

Han kontaktades av något förlag (Norstedts, som gett ut de tidigare böckerna? Kanske, men det har Ajvide Lindqvist hittills inte velat avslöja. Men det var inte förlaget Polaris, som återkommer längre ner i texten. Så mycket har han ändå sagt. )

(Ett PS under skrivandet: Också Dagens Nyheter har nu rotat i detta och kommit fram till att det tydligen var bokförlaget Strawberry, ägt av norrmannen Petter Stordalen, som skulle ge ut den sjunde Millennium-deckaren, den av John Ajvide Lindqvist, men refuserade. Och så till sist hamnade sjuan hos Polaris som valde Karin Smirnoff.)

John Ajvide Lindqvist skrev i alla fall ett utkast till en ny Millennium-titel – ett långt utkast, längre än vad som var överenskommet, nära nog hela romanen. Och allt var frid och fröjd, utkast och manus verkade uppskattas av vilket förlag det nu var. Till att börja med, tills det plötsligt inte uppskattades alls utan refuserades.

Om detta har Förlagspodden avsnitt 155 (finns där poddar brukar finnas) gjort ett inslag i form av en intervju med en ganska men inte helt öppenhjärtig Ajvide Lindqvist. För alla som är det minsta intresserade av författande, bokförlag och dagens förlagsbransch är det mycket intressant lyssning. Rekommenderas: lyssna!

Efter refusen satt John Ajvide Lindqvist där med en nära nog klar deckare. Då skrev han om sin deckare lagom mycket, han strök bort och skrev ut Blomkvist och Salander ur berättelsen, för att kunna publicera deckaren utanför Millennium-serien. ”Skriften i vattnet” (Ordfront) blev titeln på den deckare som nu finns i handeln, den första titeln i hans egen deckartrilogi ”Blodstormen”.

Vad ska detta och denna kallas? Millennium 7b, kanske…

Nära nog samtidigt har första titeln av tre i den fortsatta Millennium-serien kommit, ”Havsörnens skrik” (Polaris), som alltså skrivs av Karin Smirnoff.

Vad ska den då kallas, Millenium 7a? Fast det här kan ju en läsare strunta i – eller kan läsaren göra det? Omöjligt att inte läsa in det när man vet att bägge romanerna från början var Millennium-deckare…

”Skriften i vattnet” av John Ajvide Lindqvist inleds med en midsommarfest på en brygga i Stockholms skärgård, där en båt plötsligt närmar sig bryggan och två maskerade män öppnar eld mot festdeltagarna, och fortsätter i Stockholm, närmare bestämt i Gamla stan där deckarförfattaren och före detta polisen Julia Malmros bor, hon ska förresten snart tacka ja till att skriva fortsättningen på just Millennium-serien och får hjälp av en ung, mystisk crackare (snarare än hackare), som strax blir hennes älskare, för att efter Stockholm fortsätta på sin väg att bli internationell.

Som i internationella miljöer, tänk drogkarteller och oljepengar, och väl en planerad (av Millennium-förlaget) internationell bestseller. Den unge crackaren heter Kim Ribbing och är på många sätt och vis en märklig fast manlig inkarnation av Lisbeth Salander. Och det kommer mer än jag har avslöjat. Nog måste varje läsare ana närheten till och omskrivningen av Millennium-serien? Julia Malmros ska också komma att refuseras, i likhet med Ajvide Lindqvist. Här finns några rätt roliga rader där han låter henne fundera på om och i så fall hur hon skulle kunna skriva om sin Millennium-deckare till en annan, egen deckare.

”Havsörnens skrik” inleds exakt så: en havsörn blir matad med ”örngott” i… ja, Sveriges vildmark. Karin Smirnoffs Millennium-deckare utspelar sig där, långt upp i Sverige, i en helt annan miljö: närmare bestämt det fiktiva samhället Gasskas i Norrbotten.

Karin Smirnoff. Foto från förlaget.

Dit kommer Mikael Blomkvist, för där bor hans dotter Pernilla, som nu ska gifta sig med en höjdare inom kommunen och bröllopet ska äga rum på Raimos bar, där filmen ”Jägarna” spelades in.

Blomkvist har ingenstans att skriva längre. Tidskriften Millennium är nedlagd efter en epok på tjugo år, sista numret kom precis. Till sist gick det inte längre. ”En papperstidning går i graven och återuppstår som en podd. En podd!”

Dit upp ska Lisbeth Salander, numera delägare i Milton Security, också komma. Hennes döde bror (så att säga känd från tidigare) hade/har en dotter, Svala. Hennes Mammamärta har försvunnit och nu har hennes mormor dött. Svala, både ett barn men inte ett barn, det ska visa sig att Svala har en hel del egenskaper gemensamma med sin faster, behöver ett jourhem och Svala har själv föreslagit Lisbeth.

Jag ska inte återberätta mer än så men det handlar om elektricitet, den billiga Norrlandsel som Gasskas kan erbjuda investerare. Utan den hade Gasskas varit som vilket annat litet samhälle som helst. Tänk på Facebook, som väl får elen nästan gratis. Så företagen står på rad. Men varifrån ska elen komma? Svar: vindkraft. Inte alla markägare i trakten uppskattar det.

Män fortsätter att hata kvinnor i Karin Smirnoffs Millennium-deckare och kvinnor fortsätter att hämnas. Smirnoff skriver än smygande och än rätt på, ibland blir det grovt och obehagligt. Nej, jag borde väl inte jämföra. Man bör nog inte heller läsas Millennium 7a och 7b direkt efter varann. Men det är svårt att låta blir när man känner till så pass mycket om förhistorien.

De skriver olika. Det har hävdats att John Ajvide Lindqvist nu gett ut sin första deckare men det håller jag inte med om. Till exempel ”Vänligheten”, för att nämna en av hans tidigare och bästa romaner, är enligt min mening också en deckare. Dock med övernaturliga inslag och det hör ju inte hemma i en deckare som ska vara realistisk. Anser vissa.

Så Ajvide Lindqvist skalade bort det övernaturliga och magiska för att få romanen att vara en deckare. Men varför? Som om han har skalat av sig själv, sin egenart. Det var väl onödigt. Min vädjan: lägg till detta, lägg till mer av dig själv, i den kommande andra delen av serien ”Blodstormen”.

Karin Smirnoff gjorde tvärtom. Hon tog Stieg Larssons grundstenar och byggde vidare med sig själv. Förutom att hon är en stilistisk kameleont, nu inne på sitt tredje skriftspråk, fortsätter hon att vara just sig själv. Resultatet blir så mycket mer, varken en cover eller en singelpiruett utan både Larsson och Smirnoff.

Smirnoff har skrivit en deckare som också är en roman. Medan Ajvide Lindqvist verkligen försökt att skriva en deckare som en deckare ska vara. Om det ena är sämre än det andra? Nej, men de är olika. Å andra sidan vet väl inte många fler än Ajvide Lindqvist hur hans utkast till en Millennium-deckare var, innan han skrev om den.

Och nu fortsatte jag ändå att jämföra dem, fast jag inte skulle. Läs själv istället, läs bägge deckarna/romanerna. Och avgör själv, vilken du föredrar. Kanske bägge, där hamnar jag nog själv till sist som först.

Bengt Eriksson
Från Opulens

Bo Widerberg, författare från Malmö

Såg, ska strax lyssna också, att Kalle Lind och Vante Rosengren pratar om ”Bo Widerbergs tre Malmöfilmer” i senaste avsnittet av Malmöpodden ”A du!”.

Det fick mig att minnas följande text som jag skrev om Bo Widerbergs romaner i Malmömiljö.

Ur vilka filmerna mer eller mindre uppstod. (Efter min text finns en länk till Kalles och Vantes podd om du vill lyssna och det vill du!)

***

Det började med att några av Bo Widerbergs tidiga långfilmer – bl a ”Barnvagnen” och ”Kvarteret Korpen” (bägge från 1963) – visades på TV. Jag återsåg filmerna, mindes och häpnade…

Att jag kunnat glömma! Widerberg gjorde ju dokumentärer i form av spelfilmer – och tvärtom. Platsen och tiden är Malmö från, ungefär, slutet av 40- till 60-talet:  den gamla staden ligger för döden; den nya, moderna staden föds.

Widerberg erotikon-2Det fortsatte med att jag i ett antikvariatsfönster fick syn på romanen ”Erotikon”. Författare: Bo Widerberg. När jag slog upp försättsbladet såg jag att romanen föregick filmerna: utgivningsåret var 1957. Jag läste, fascinerades och häpnade – ännu mer!

Från debuten ”Barnvagnen” till återkomsten på 90-talet med ”Lust och fägring stor” är filmregissören Widerberg oöverträffad som skildrare av Malmö. På bioduken, vill säga. I skönlitteraturen har han sin like och sidvis t o m överman: nämligen sej själv, författaren Widerberg.

Romanen ”Erotikon” öppnar sej som en pop up-bok. Fiktionen är, liksom i filmerna om Malmö, så levande att den blir dokumentär. Att läsa är att vara fysiskt närvarande i staden och romanen: att se, höra och lukta.

Året är 1950. Romanens huvudperson, Gösta Granell, som äger en låsfirma och just idag fyller 49 år, besöker barndomshemmet på Ahlmansgatan i Sofielunds röda kvarter. Hans mor är död, men far lever.

Gösta betraktar hemmet, som ”blivit en tredje klassens antikbod där beteckningen ‘antik’ gällde föremålens grad av förfall”: den slitna korkmattan, de avflagnade väggarna, den fläckiga spegeln, en trave tallrikar i diskhon, flaskorna med lukt av surnat öl…

1997 har den omoderna, gamla hyreskåken, där familjen Granell bodde, ersatts av en ny, modern hyreslänga, som i sin tur ska förfalla och rivas. Jag kör in till Malmö med bilen, parkerar på gatan där det gamla huset stod och det nya står. Sedan följer jag – med boken uppslagen i handen – far och son på deras vandring genom ett Malmö som bara delvis finns kvar.

Arbetarstatyn står förstås kvar på Möllevångstorget. Men var låg schappet Rödlöken, som serverade brunkål och korv? Finns kakaoasken kvar på taket till Mazettis igenspikade chokladfabrik? Jag spanar uppåt men kan inte se den. Och det var längesen som ettans spårvagn skramlade förbi på väg upp mot Allmänna sjukhuset.

När försvann Deutsche Bierhalle från Lejonetpassagen? Borta är den i alla fall, liksom de övriga ölkrogarna från 50-talet – alla utom Mattssons Ölstuga.

 Till sist hamnar sonen Gösta vid kanalen. Han räknar broarna:

… från Schougens bro ute på Öster till Carolibron, från Carolibron till Paulibron innan brandstationen, från Paulibron till Amiralsbron, från Amiralsbron till Kaptensbron, cykelbron, från Kaptensbron till Davidhallsbron, från Davidhallsbron till Morecosbron – där  han stod nu – och vidare under Fersens bro, den vackraste av dem alla…

Widerberg barnvagnenDet är ju ett filmmanus! Bara att starta kameran! Nog måste de som på 50-talet läste Widerberg ha anat att den unge författaren skulle bli filmregissör?

Efter ”Erotikon” gick jag en antikvariatsrunda, köpte och läste romanerna ”Hösttermin”, ”På botten av himlen” och ”Den gröna draken” samt novellsamlingen ”Kyssas” (publicerade 1952-59).

Också dessa böcker skildrar Malmö (med omnejd), men i några är staden Malmö inte så påträngande utan närvarande mer som atmosfär och klangfärg.

Varje stad har sin historia, sina hus och gator, sina människor, tankar och liv, som tillsammans bildar en närvaro – lika påtaglig i Widerbergs fiktion som i verklighetens Malmö. Alla de uppräknade titlarna är definitivt Malmöböcker: befolkade av malmöiter.

Bo Widerbergs berättelser om Malmö – både filmerna och romanerna – skulle kunna placeras under den gemensamma rubriken ”Malmöarbetet”.

Romanen ”Den gröna draken” blev filmen ”Heja Roland” (1966). Men också i andra romaner och filmer är det som om han återberättar samma historia. Personerna kan byta böcker med varann eller kliva ur en roman och in i en film. Författaren/regissören Widerberg går runt, runt sina människor och betraktar dem på nytt från olika håll.

Aha! utbrister jag, när jag ser att adressen Ahlmansgatan 12 återkommer i åtminstone ett par böcker. Kan den skolfröken, som förekommer i filmen ”Lust och fägring stor”, vara samma lärarinna, som introducerades redan i romanen ”Erotikon”? Samma films unge skolpojke har i alla fall klasskompisar, förebilder och/eller alter egon i flera romaner.

I synnerhet ”Erotikon” – Widerbergs definitiva Malmö-roman – förtjänar att kallas ”Malmöklassiker”. Liksom filmerna ”Barnvagnen” och ”Kvarteret Korpen” präglas ”Erotikon” av berättarentusiasm och uttrycksvilja. Samma unga hjärta slår i romanen som i filmerna. Också 40 år senare kan man ana att den unge Bo Widerberg var en känslig författare: tidsmedveten och nutida.

Widerberg erotikon-2I språket finns en nervig puls som måste vara Malmös – avlyssnad och självupplevd i stadens snabba förvandling: i språnget mellan småstad och framtidens moderna (stor)stad.

När ska ”Erotikon” bli tillgänglig i pocket – för den äldre generationen, som verkar ha glömt romanförfattaren Widerberg, och för de yngre generationerna, som väl knappt vet att Bo Widerberg – också – skrev böcker?

Bengt Eriksson
Publicerat i Kvällsposten 1997

KLICKA och lyssna!